FANDOM


Write the text of your article here! Kapitlets innehåll I detta kapitel redovisas vår granskning beträffande polisspåret. Inledningsvis diskuterar vi något kring begreppet, varvid vi gör en åtskillnad mellan polisspåret och de enskilda polisärenden, som förekommer i utredningsmaterialet. Vi har bedömt det som nödvändigt att uppehålla oss en hel del vid bakgrunden till den misstro som funnits mot delar av Stockholmspolisen, en misstro som enligt vår analys utgör en viktig del av diskussionen kring polisspåret. Kapitlet innefattar därför redogörelser för bl.a. den s.k. Norrmalmsutredningen och Stockholms polisstyrelses utredning angående högerextremism inom Stockholmspolisen. I kapitlet finns vidare en beskrivning av hur polisspåret på ett mer övergripande plan hanterats inom Palmeutredningen samt av den utredning som bedrivits och dess resultat. Vi har delat in framställningen i uppslag som är inriktade på enskilda polismän, teorier som berör polisen i allmänhet och sådant som inte nödvändigtvis behöver gälla polisen men som ändå kopplats till polisspåret. Polisspåret som term förekommer inte inom Palmeutredningen. En redogörelse för den utredning som kan sägas ha förekommit i denna del har därför inte någon självklar avgränsning. Vi tar upp sådant som vi uppfattat som någorlunda levande föreställningar i diskussionen kring polisspåret i den mån det återspeglas i Palmeutredningens material. Någon egen utredning av sådant som Palmeutredningen inte gjort men kanske kunde ha gjort har vi inte, här lika lite som i andra delar, engagerat oss i. Av det sagda följer att allt som sagts och skrivits om polisspåret inte tas upp i betänkandet. Det kan bero på att vi själva inte uppmärksammat det eller på att vi inte bedömt det som tillräckligt substantiellt för att beröra i ett sammanhang som detta och att det inte finns någon dokumenterad utredning att redovisa. De reflektioner och bedömningar som vi ansett oss böra anlägga i dessa delar återfinns delvis i anslutning till redovisade utredningsuppslag, delvis i ett avslutande avsnitt, genomgående under rubriken272 Polisspåret SOU 1999:88 Sammanfattande anmärkningar. En kort sammanfattning av våra slutsatser beträffande polisspåret finns i kapitel 8. Förekommande polismän är anonymiserade enligt vad som angetts i kapitel 1. De polismän som mer eller mindre uttryckligt har förknippats med polisspåret benämns ”CG Östling”, ”Stellan Åkebring” osv., fram till ”Bror Perä”. SOU 1999:88 Polisspåret 273 4.1 4.1.1 Bakgrund Allmänt om polisspåret Polisspår och polisärenden Polisspåret har uppkommit utanför den polisiära mordutredningen. Journalister och andra från polisen fristående granskare har pekat på polisiära åtgärder eller enskilda polismäns handlingar som eventuellt skulle kunna sättas i samband med mordet. Det har bl.a. rört sig om polismän som var i tjänst under mordnatten och därvid påstås ha agerat konstigt, polismän som uppges ha extrema politiska uppfattningar vilka skulle kunna ha legat till grund för ett motiv att mörda statsministern eller polisiära funktioner som fungerat så illa under utredningen att misstanken väckts att det rört sig om avsiktligt nedsatt effektivitet. Det finns naturligtvis åtskilliga uppslag – de flesta – som ursprungligen härrör från källor utanför utredningen, men som sedan uppmärksammats av utredarna och införlivats med utredningsmaterialet. Det som skiljer polisspåret från många andra av de ”spår” som under åren förekommit i diskussionen efter mordet är att det aldrig inom PU betraktats som något egentligt uppslag. Det är därvid signifikativt att polisspåret inte motsvaras av något särskilt avsnitt i polisens utredningsmaterial, i vart fall inte något avsnitt som bär en till polisspåret associerbar beteckning. Rent faktiskt förekommer i utredningen i och för sig uppslag med anknytning till personer som är poliser i sådan mängd att dessa samlats särskilt (de ligger under avsnitt D, Allmänna tips). PU:s inställning, från Hans Holm rs spaningsledning till den nuvarande förundersökningsledningen, har emellertid varit att det inte funnits något utredningsbart ”polisspår” och att tanken på ett sådant i stort sett faller på sin egen orimlighet, men att det inte kan uteslutas att mördaren eller någon av hans medhjälpare är polis, på samma sätt som vederbörande kan vara läkare, lärare, journalist etc. I den meningen, menar man, är det lika oegentligt att tala om ett polisspår, som om ett läkar-, lärareller journalistspår. Mot den bakgrunden måste vissa distinktioner göras. Med polisspåret menas misstanken att polisen som sådan eller en grupp inom polisen varit inblandad i mordet. PU har inte funnit några indikationer på ett sådant spår och har därför inte utfört några utredningsåtgärder med den inriktningen. Däremot har PU utrett ett mycket stort antal uppslag angående enskilda polisers eventuella inblandning i mordet, liksom ett antal andra uppslag som skulle kunna peka på en polisiär inblandning, t.ex. iakttagelser av walkie-talkies i Stockholms city under 274 Polisspåret SOU 1999:88 mordkvällen. Med ett mindre noggrant språkbruk är det därmed möjligt att hävda såväl att polisspåret aldrig utretts som att det utretts utförligt. Det finns därför anledning att skilja mellan polisspåret, definierat på det nyss angivna sättet, och polisärenden. • Polisspåret: Misstanken att polisen som sådan eller en grupp inom polisen är inblandad i mordet. • Polisärenden: Utredningsuppslag som gäller personer som är poliser eller uppslag som annars kan ha ett samband med personer som är poliser. Ett stort antal polisärenden har således utretts, medan något polisspår i princip inte existerar i utredningsmaterialet. Begreppen överlappar uppenbart varandra. Distinktionens betydelse ligger i hur uppslagen uppfattas från utredningssynpunkt. ”Polisspår” är brottsmisstankar där det från utredningssynpunkt är sakligt relevant att poliser förekommer. ”Polisärenden” är uppslag som i största allmänhet motiverar utredning och där den utredde råkar vara polisman, vilket i och för sig leder till vissa från polisens synpunkt formella krav på hur utredningen skall genomföras. Något sakligt skäl att göra distinktionen skulle knappast föreligga om det inte vore för diskussionen kring polisspåret och utredningsmaterialets uppläggning. Polisspårets innebörd Någon etablerad definition av polisspåret finns inte. Begreppet har sitt ursprung i den allmänna debatten, där det använts av journalister och andra från polisen fristående granskare för att peka på polisiära åtgärder eller enskilda polismäns handlingar som eventuellt skulle kunna sättas i samband med mordet. Själva termen – bestämd form singularis – styr tanken till en, mer eller mindre sammanhängande, teori om hur och varför mordet begicks. Ett antal omständigheter skulle alltså kunna bindas samman till just ett spår. Det faktiska språkbruket är emellertid ett annat: polisspåret är en samlande beteckning för ett antal tips, uppslag och teorier om mordet och dess bakgrund. Det betyder att skilda element i polisspåret inte behöver vara förenliga med varandra, än mindre kunna sättas samman till ett mönster där varje bit har sin plats. Detta utesluter inte att det kan finnas ett mönster; tanken synes snarast vara att spåret är så pass outrett att vad vi kan se är fragment av ett mönster, som skulle kunna framträda och tydliggöras om vi bara visste mer. SOU 1999:88 Polisspåret 275 De företeelser, som brukar förknippas med polisspåret är sinsemellan av olika art. En grupp är tips och uppslag beträffande enskilda polismän. De misstankar det därvid kan vara fråga om kan gälla dels något som kan sättas i samband med brottet, dels politiska uppfattningar av så extrem art att de skulle kunna ha utgjort ett brottsmotiv. Denna grupp sammanfaller med det som definierats som polisärenden (begreppen är, som sagt, överlappande). En andra grupp utgörs av andra iakttagelser, tips eller uppslag som berör polisen som myndighet och kan sättas i samband med mordet. Det föreligger då alltså dels en koppling till polisen, t.ex. en iakttagelse av en polisbil, dels någon form av samband mellan iakttagelsen och mordet, iakttagelsen har t.ex. gjorts i mordkvarteren vid den tidpunkt då mordet begicks. En tredje grupp av företeelser i polisspåret är iakttagelser av samma slag som de nyss nämnda, som inte innehåller någon given koppling till polisen men som skulle kunna ha en sådan koppling. Det rör sig med andra ord om uppslag som kan misstänkas gälla polisen eller poliser och kan sättas i samband med mordet. En iakttagelse av civila personer som kommunicerar med walkie-talkie kan t.ex. avse poliser, med tanke på att polisen var en av relativt få yrkesgrupper som vid denna tid använde sig av sådan apparatur (mobiltelefoner av dagens typ var inte i bruk 1986). En fjärde grupp är iakttagelser av samma typ som har koppling till polisen utan att ha något direkt samband med mordet. Det kan gälla ett allmänt ”mystiskt” polisiärt beteende, men i allt väsentligt innehåller denna grupp sådant som har med extremism eller ”palmehat” att göra. Det har sitt intresse att notera till vilken av dessa grupper skilda element i polisspåret hör. De faktiska och rättsliga möjligheterna till utredning skiljer sig åt. Från resurssynpunkt är det rimligt att prioritera utredningsinsatserna utifrån vilken grupp av uppslag det är fråga om. Den prioriteringen är i sin tur avhängig av den allmänna kunskap som finns om hur mordet gick till och de antaganden som kan göras utifrån den kunskapen. De resurser som läggs ned på att utreda en polisiär konspiration bör t.ex. sättas i relation till sannolikheten av att mordet är ett resultat av en konspiration. Från den synpunkten finns det alltså två prioriteringsgrunder, dels själva uppslagets art och substans, dels hur uppslaget kan fogas in det redan framtagna utredningsmaterialet. 276 Polisspåret SOU 1999:88 Översikt över polisspårets innehåll Utpekade enskilda polismän En stor mängd polisärenden bör inte räknas till polisspåret. Det gäller framför allt tips som inkommit till polisen och utretts utan att de uppmärksammats utanför utredningen och som inte innehåller något konspiratoriskt inslag. Till polisspåret hör däremot uppslagen gällande enskilda poliser, som tillhör den krets poliser som förknippats med den s.k. baseballigan. Den utbredda misstro som funnits mot dessa poliser har medfört att tips angående någon av dem inte minst i massmedierna rönt särskild uppmärksamhet och rest förväntningar på noggranna utredningsåtgärder. Till polisspåret hör vidare uppslag gällande enskilda poliser, som uppvisat eller påstås ha uppvisat nazistiska eller högerextrema åsikter. Förväntningar på utredningsåtgärder har här funnits även då det saknats ett direkt samband mellan det som läggs polismannen i fråga till last och mordet. Kärnan i denna del av polisspåret gäller en grupp enskilda poliser eller f.d. poliser. För personerna i denna grupp gäller att ett eller flera av följande kriterier är uppfyllda: ◊ har uppvisat eller påstås ha uppvisat nazistiska eller högerextrema åsikter ◊ har uttalat eller påstås ha uttalat kraftig aversion mot Olof Palme ◊ har varit föremål för iakttagelser eller påstådda iakttagelser som kan sättas i samband med mordet ◊ innehar privat revolver av den typ mordet sannolikt begåtts med ◊ har besökt Sydafrika under apartheidregimens tid Med en grövre indelning rör det sig alltså om två slags kriterier, dels de som förknippats med polisiärt övervåld, dels de som har att göra med extrema åsikter. I praktiken uppfyller flera av de aktuella polismännen bägge kriterierna. När en polis ur denna krets nämns i samband med polisspåret är det med misstanken att vederbörande ingått i någon form av sammansvärjning som legat bakom mordet. Det betyder att det från utredningssynpunkt inte är tillräckligt att konstatera att den utpekade polismannen inte kan vara gärningsman (t.ex. på grund av att han har alibi), eftersom vederbörande fortfarande kan ha en roll i den misstänkta sammansvärjningen. De som intresserar sig för polisspåret söker därför efter personliga eller andra samband mellan de förekommande poliserna, samband som man i sin tur söker länka vidare till mordet. Från denna synpunkt är det t.ex. relevant om några poliser ur denna SOU 1999:88 Polisspåret 277 krets tillsammans i organiserade former gett uttryck för en kraftig aversion mot Olof Palme Det finns vidare några polisärenden som förekommit i diskussionen kring polisspåret utan att de utpekade för den skull hör till de ovan nämnda kategorierna. Det gäller t.ex. en officer med vapenintresse och kopplingar till polisen. Det gäller även en del enskilda polismän, som inte synes ha något samband med ”baseballigan” etc. Ett sådant polisärende som synes vara fristående från de nämnda uppslagen gäller den polisman, som bl.a. företog en märklig resa kort efter mordet. Uppslag som berör polisen i allmänhet Polisspåret innehåller ett antal uppslag som mer eller mindre uttryckligt pekar ut poliser och som också innefattar ett påstående om att uppslaget kan sättas i samband med mordet, dvs. mer konkreta sammansvärjningsanklagelser. Det gäller uppgiften om ett privat polismöte i Stockholm dagen före mordet (Södermötet), där mordet skulle ha planerats eller diskuterats på något sätt. En tid före mordet skall det vidare ha förekommit ett möte med deltagande av bl.a. poliser i Norrköping, där deltagarna skall ha konspirerat mot regeringen och Olof Palme (Norrköpingsmötet). En annan uppgift av detta slag gäller den s.k. Polisfesten. Dagen efter mordet hölls en polisfest i Stockholm med deltagande av ett stort antal polismän. Det förekommer uppgifter om att det vid denna fest skulle ha utbringats en skål för mordet, en uppgift som skulle kunna uppfattas som ett tecken på polisiär inblandning. Buss 43 kallas ett tips som härrör från en journalist. Denne iakttog kring tidpunkten för mordet två mystiska män i anslutning till 43:ans buss. Han utpekade männen som två av dem som ingår i kretsen kring ”baseballigan”. Även bussföraren redovisade iakttagelser. Uppgifterna om dåvarande länspolismästaren Hans Holmérs uppehållsort under mordnatten hör också hit. Det har ifrågasatts om denne, som han själv uppgett, befann sig i Borlänge på mordnatten. Misstanken är att Hans Holmér i själva verket var i Stockholm och att han således ljugit om sina förehavanden vid tidpunkten för mordets begående. Eftersom det är en misstanke som rör den dåvarande chefen för Stockholmspolisen och omständigheter som kan sättas i ett tidsmässigt samband med mordet kan det räknas till polisspåret i denna del. Det är väl känt och dokumenterat att polisens insatser under mordnatten var anmärkningsvärt otillräckliga. Även i den följande mordutredningen har en många fel och misstag begåtts. Till polisspåret hör 278 Polisspåret SOU 1999:88 därvid de hypoteser och teorier angående polisiär inblandning i brottet som framförts som förklaring till de otillräckliga polisinsatserna. En hypotes gäller fördröjning i sambandscentralen, vilken också kan utvidgas till en mer vittgående teori om polisiär medverkan i direkt anslutning till mordet. I den mer vittgående teorin om polisiär medverkan eller ”cover up” ingår också iakttagelser rörande poliser och polisbilar i anslutning till brottsplatsen. Iakttagelserna gäller bl.a. en radiobil med ett polisbefäl som enligt vissa bedömningar skall ha befunnit sig ”för tidigt” i mordplatsens närhet och dessutom tagit en anmärkningsvärd färdväg dit. Uppslag som eventuellt kan förknippas med polisen Det finns en grupp uppslag som brukar nämnas i samband med polisspåret trots att de inte nödvändigtvis behöver avse polisen eller enskilda polismän. Tipset, iakttagelsen etc. kan alltså tänkas vara korrekt och relevant för utredningen men ändå inte ha med polisspåret att göra. Det mest omtalade gäller ett vittne, som redovisat iakttagelser av män med misstänkt walkie-talkie utrustning. Iakttagelserna gjordes kring tidpunkten för makarna Palmes tunnelbaneresa och gjordes dels på Gamla stans tunnelbanestation, dels i Schönfeldts gränd i Gamla stan (Ulla i Gamla stan). Två finländska kvinnor har redogjort för ett möte med en man som stod utanför Dekorima, dvs. intill mordplatsen, och talade i en walkie-talkie. Mannen pratade finska och en av kvinnorna kände igen honom från ett gym i Upplands Väsby Mötet ägde rum kort före mordet (Dekorimamannen). Ett vittne som bodde i innerstaden har redovisat iakttagelser av en bil, vars förare först talat i en radiosändare och därefter med en rivstart avlägsnat sig från platsen. Iakttagelserna, som gjordes på Drottninggatan kort före mordet, indikerade att det kunde ha rört sig om en polisbil (Bilen på Drottninggatan). Extremistiska uppfattningar eller rörelser inom polisen Ett centralt inslag i polisspåret utgörs av uppgifter om olika former av extremism inom poliskåren. Dessa uppgifter har inget direkt samband med mordet, men kan – på samma sätt som extremrörelser på andra håll i samhället – vara av intresse vid eftersökandet av ett eventuellt motiv för brottet. De uppgifter som förekommer rör högerextremism i vid mening. Tecknen på sådan extremism föranledde polisstyrelsen i Stockholm att i mars 1987 initiera en utredning där diverse företeelser undersöktes. Det är delvis dessa företeelser som återkommer i polisspåret. SOU 1999:88 Polisspåret 279 4.1.2 Vissa utredningar avseende förhållanden vid [[Stockholmspolisen Bakgrund]] Vaktdistrikt 1 (Vaktdistrikt 1) inom Stockholmspolisen innefattar grovt uttryckt Stockholms city, Norrmalm och Vasastan. Som synonym till Vaktdistrikt 1 används ofta ”Norrmalmspolisen”. Under början av åttiotalet kom Norrmalmspolisen att ifrågasättas för sina arbetsmetoder i vissa fall. Kulmen nåddes hösten 1983, då en grupp polismän från Vaktdistrikt 1 anhölls för misstänkt övervåld i tjänsten. Incidenten resulterade sedermera i rättslig prövning och fällande domar mot polismän (se nedan). För att komma tillrätta med ett ökande gatuvåld i innerstaden hade länspolismästaren Hans Holmér 1982 låtit inrätta fyra särskilda s.k. gatuvåldsgrupper (GVG). Två grupper bildades inom Vaktdistrikt 1, de togs från ”C-turen” respektive ”G-turen”. De påbörjade sitt arbete samtidigt i mars 1982, men synes ha uppfattat sin uppgift på olika sätt. G-turens GVG kom att utmärka sig dels för effektivitet i ”rensningsarbetet”, dels för kontroversiella polisiära metoder. I massmedia fick gruppen namnet ”baseballigan”, vilket lär ha haft att göra med att de ingående poliserna ofta var civila och kunde bära s.k. baseballmössor. Alla gatuvåldsgrupperna upplöstes formellt vid årsskiftet 1982/83. Polismännen i Gturens GVG kom dock i stor utsträckning att fortsätta tjänstgöra tillsammans som s.k. områdespoliser. De fortsatte därvid med huvudsakligen GVG-verksamhet, dvs. samma verksamhet som tidigare, ”men bokfördes som områdespoliser” (jfr nedan). De polismän som anhölls i det nämnda fallet från 1983 hörde till denna grupp och kom alltså ur ”baseballigan”. Norrmalmsutredningen Mot den angivna bakgrunden beslöt tf polismästaren i Stockholm Sune Sandström att tillsätta en arbetsgrupp för att se över förhållandena i främst Vaktdistrikt 1. Direktiv utfärdades den 13 december 1983. Arbetsgruppen bestod av tf polisöverintendenten Gunnar Severin tf polisintendenten Arne Jönsson poliskommissarien Hans Hyllander och kriminalinspektören Jan Länninge Justitiedepartementet utsåg efter tf polischefen Sune Sandströms begäran en observatör, lagmannen LarsOlov Hillerud. Polisstyrelsen utsåg informationssekreteraren Roland Öhrn att vara styrelsens observatör. Gruppen redovisade sitt arbete i en 280 Polisspåret SOU 1999:88 rapport i september 1984. Den har allmänt kommit att kallas Norrmalmsutredningen.1 I de delar som är av intresse i förevarande sammanhang redovisades följande. De två GVG-grupper som bildades i Vaktdistrikt 1 kom omgående att arbeta på olika sätt. Den ena, C-turen, arbetade enligt instruktioner och de intentioner som fanns bakom inrättandet av GVG-grupperna. Den andra, G-turen, drog snart på sig kritik från såväl kollegor som allmänheten. Kritiken från kollegorna gick ut på att G-turen använde bryska metoder och missbrukade möjligheten att arbeta i civila kläder. Av rapporten framgår att det är en spridd uppfattning inom polisen att ingripanden på allmän plats bör göras av uniformerad personal, eftersom det annars lättare uppstår störningar. När man arbetar samman i grupper av detta slag bör därför civila polismän fungera enbart som spanare, understödda av uniformerad personal, som tillkallas för ingripanden. G-turen arbetade dock i det närmaste helt civilt i en väl sammanhållen grupp. Inom Vaktdistrikt 1 framfördes bl.a. uppfattningen att verksamheten borde stoppas ”för att förhindra ett olyckligt slut”. Trots den tendens till stegrad våldsanvändning, som kunde avläsas både i gruppens egna rapporter och i framförda klagomål, vidtog ledningen för Vaktdistrikt 1 inga åtgärder. Gruppen arbetade i hög grad på egen hand, dvs. utan befälsstyrning. Under hösten tillsattes en kommissarie med uppgift att försöka styra gruppen rätt. Denne bedömde emellertid att det inte var möjligt att komma tillrätta med gruppens arbetsmetoder och föreslog i stället att den skulle upplösas. Verksamheten fortsatte likväl året ut, då samtliga GVG-grupper upplöstes efter beslut av chefen för ordningsavdelningen. Av utredningen framgår att G-turens ingripanden i övervägande antalet fall gjordes när polismännen burit civila kläder. Detta stämde inte med givna direktiv eller med hur Vaktdistrikt 1:s andra GVG-grupp arbetade. Gruppen hade ingen egentlig ledning. Under maj till september 1982 hade den inget ordinarie befäl. Den leddes då av polismän inom gruppen ”enligt polisinstruktionens förmansbegrepp”. Verksamhetens målinriktning ändrades, ”de metoder som användes av polismännen har de sannolikt utformat själva”, hette det i rapporten. Någon kontinuerlig kontroll av tjänstgöringen förekom inte. Det verkar som om polisledningen inte hade klart för sig när enskilda polismän var i tjänst och när de inte var det.2 Arbetsgruppens intryck 1 Norrmalmsutredningen. Slutrapport, Stockholms polisdistrikt, Ordningsavdelningen, Utredningen, Norrmalms VD, 1984-09-24. Rapporten omfattar drygt 40 sidor samt bilagor. Citat i det följande är hämtade ur rapporten. 2 ”Arbetsgruppen har funnit att vakthavande befäl i vissa tjänstgöringsturer inte har full kontroll över personalen. Det förekommer t.ex. att anmälan före arbets SOU 1999:88 Polisspåret 281 var vidare att ”vissa av verksamhetsgrenarna i Vaktdistrikt 1 fått sköta sig själva”. GVG-grupperna upplöstes alltså formellt i och med utgången av 1982. Om utvecklingen därefter skrev Norrmalmsutredningen: Medlemmarna i G-turens GVG kom efter upplösningen att placeras i skilda områden som områdespoliser. De flesta i H-turen. Områdespolisverksamhet enligt gällande tjänsteföreskrifter synes dock inte ha bedrivits i någon större omfattning av dessa poliser. Man kan i stället hävda att de fortsatte huvudsakligen med GVG-verksamheten men bokfördes som områdespoliser. Polisinspektör med uppgift att samordna områdespolisverksamheten försökte vid flera tillfällen att ändra inriktningen för områdespoliserna från G-turens GVG utan att lyckas. Förhållandet anmäldes till VD-ledningen. Distriktsledningen företog ingen åtgärd och det har under utredningen framkommit att ledningen varit medveten om polismännens sätt att arbeta. I oktober 1983 inträffade den händelse som ledde till att flera polismän som tidigare ingått i G-turens GVG anhölls som misstänkta för bl.a. olaga tvång. I ett senare sammanhang gjordes följande bedömning: Det är förvånande att polismännen i gruppen även efter denna upplösning tilläts tjänstgöra tillsammans. Detta synes ha skett i stor omfattning vilket framgår av rapporter och uppgifter som lämnats till utredningen. Även vid många av dessa tillfällen har gruppen arbetat utan befäl, vilket även var fallet vid det tillfälle då de flesta av gruppens medlemmar anhölls för bl.a. olaga tvång i oktober månad 1983. På ett mer allmänt plan konstaterade utredningen, utan att specifikt knyta det till G-turens GVG-grupp: Det förekommer uppgifter i utredningsmaterialet som visar att enskilda polismän intar attityder som inte är förenliga med polisrollen. Detta kan gälla t.ex. attityder till missbrukare och s.k. utslagna personer. Det framkom också att Vaktdistrikt 1 hade problem med vissa polisers attityder till kvinnliga kollegor. I ett arbetslag – ”B-turen” – motarbetades kvinnliga poliser aktivt: befälet tillät i praktiken inte kvinnor i yttre tjänst. Trots att förhållandena var kända hade ledningen inte förmått göra paus inte sker till vakthavande befäl och det har också inträffat att vakthavande befäl inte haft kännedom om att polismän infunnit sig till tjänstgöring eller om de anmält sig vid arbetspassets slut.” – Gruppen fann det ”alarmerande” att sådant kunnat inträffa. 282 Polisspåret SOU 1999:88 något åt dem.3 Utredningen rekommenderade att befälet i fråga skulle omplaceras. Det sägs inte vilket befäl som avses. I annat sammanhang framgår att det rör sig om Stellan Åkebring (se nedan). Beträffande våldsanvändning fann utredningen att Vaktdistrikt 1 som helhet inte utmärkte sig i förhållande till andra vaktdistrikt, i vart fall inte om man beaktade en del för Vaktdistrikt 1 specifika omständigheter (t.ex. var polismännen i detta distrikt ensamma om att regelbundet behöva transportera gripna och omhändertagna i hiss, vilket erfarenhetsmässigt ofta ledde till stök och bråk). G-turens GVG utmärkte sig däremot, bl.a. genom att i högre grad än andra rapportera våld mot polisman. Utredningen noterade vidare: ”De polismän som ofta rapporterat våld har också blivit anmälda för övervåld. Även i detta hänseende intar gatuvåldsgruppens medlemmar en särställning.” En närmare granskning av gruppens anmälningar visade att bakgrunden ofta var att handfängsel använts: För att kunna anbringa handfängsel har i många fall s.k. ”fotsvep”’ använts för att få omkull den som skulle frihetsberövas. I vissa fall har s.k. distraktionsslag använts. Våldet har noga redovisats i anmälan. Distraktionsslag beskrivs ofta som knytnävsslag eller batongslag. Den ofta använda beskrivningen ”nedläggning framåt enligt rikspolisstyrelsens anvisningar” orsakar ofta skador i ansiktet. Av rapporten framgår att utredningen ansåg att övervåld förekommit i G-turens GVG, även om man var försiktig med att precisera det till enskilda tillfällen.4 Norrmalmsutredningen definierade i huvudsak problemet med Gturens GVG, dvs. ”baseballigan”, som en ledningsfråga: Utredningens uppfattning är --att gruppen utförde ett bra arbete men kritiken gäller arbetsmetoderna och den riktar sig i första hand mot VDledningen som lämnade gruppen att sköta sig själv. 3 Det faller i någon mån utanför vårt perspektiv men har ändå sitt intresse i sammanhanget att något utveckla detta. Utredningen visade att den kvinna som senast placerats i B-turen omedelbart begärde förflyttning, vilket accepterades. Inga kvinnliga poliser i denna tur fick tjänstgöra i radiobil. ”En kvinnlig polis har till arbetsgruppen uppgivit att yttre befälet i turen skulle aktivt arbeta för att hon inte skulle kunna bli hundförare om hon hade detta önskemål”, heter det vidare. En kvinnlig polis uppges ”ha funnit sig tillrätta” i arbetslaget. Hon tjänstgjorde i receptionen eller som arrestvakt. Det kan tilläggas att det i varje tur måste finnas en kvinna som kan tjänstgöra i arresten. 4 ”Enskilda händelser har inte bedömts i arbetsgruppen. Det har inte heller framkommit några sådana som inte tidigare varit kända och i vanlig ordning utretts vid juridiska avdelningen eller av justitieombudsmannen.” SOU 1999:88 Polisspåret 283 Av intresse i förevarande sammanhang är också den skrivelse från de fackliga organisationerna vid Vaktdistrikt 1 som inkom till utredningen i början av dess arbete. Den innehåller konkreta beskrivningar av hur arbetsmiljön i vaktdistriktet ter sig och förslag på åtgärder som skulle förbättra personalens arbetssituation. Det framgår emellertid också att personalen var påfallande missnöjd med rådande förhållanden. Därvid skymtar kraftiga spänningar mellan polismännen och deras uppdragsgivare, i vid mening. Följande uttalande kan noteras: I detta sammanhang kan nämnas att den enskilde polismannen ofta kommer i en konfliktsituation vad avser lagarna LAS, AOS och LOS. Med tanke på åklagarnas, domstolarnas och politikernas nonchalanta och liberala tolkning av lagarna. Polismännen måste ofta använda sig av dessa lagar för att komma tillrätta med akuta ordningsproblem. Polismännen måste ta hänsyn till affärsinnehavarna, de boende och andra intressenter. En fråga som ofta upplevs negativt av polispersonalen på Norrmalm är kontakten med massmedia. Nyhetsbevakningen om polisen upplevs som klart negativ. Inslag har förekommit i lokalradion i uppenbart syfte att misstänkliggöra polisen i deras arbete. Polismännen är av den uppfattningen att polisledningen alltför sällan bemöter dessa ogrundade påhopp. Medborgarvittnen infördes på Norrmalmspolisen den 1 okt 1983. Polispersonalen uppfattar detta som ett misstroende mot hela yrkeskåren. Den ständiga övervakningen på arbetsplatsen av utomstående upplevs som klart störande. Polismännens hederskodex ifrågasätts. Arbetslusten försvinner. Medborgarvittnen har vid vissa tillfällen stått över axeln på rapporterande polismän och gjort anteckningar. Vilka andra yrkesgrupper skulle finna sig i en sådan övervakning? Mot slutet av skrivelsen finns följande sammanfattande bedömning: Avslutningsvis anser vi att det mesta av den kritik som riktats mot Vaktdistrikt 1 och dess personal beror på okunnighet hos politiker, polisledning och massmedia. Arbetsmiljön är hård och det medför att den metodik som ligger till grund för vårt arbete måste anpassas till den verklighet som vi står inför. Den tiosidiga promemorian från de fackliga representanterna, daterad den 14 februari 1984, är intagen som bilaga till rapporten. Machnowfallet Eftermiddagen den 28 juni 1982 omkring kl 17 omhändertog två polisassistenter, i vårt betänkande benämnda E och polisman 284 Polisspåret SOU 1999:88 E, en person på Sergels torg i Stockholm. Personen hette Rolf Machnow en 39 år gammal missbrukare. Skälet till omhändertagandet angavs vara att Machnow på grund av berusning inte var i stånd att ta vård om sig själv. Han fördes till det s.k. OT-rummet på T-centralen.5 Det är oklart vad som sedan inträffade men i det åklagarbeslut som avslutade polisutredningen hette det: ”Under vistelsen i OT-rummet blev Machnows tillstånd sådant att sjukhusvård bedömdes vara påkallad. Ambulans rekvirerades. Sedan Machnow förts till Sabbatsbergs sjukhus konstaterades samma dag klockan 18.15 att han avlidit.” Ärendet utreddes grundligt. Enligt Thomas Piltz och Leif Tell hade Machnow själv åsamkat sig skador. I JO:s senare granskning återgavs deras berättelse från förundersökningen på följande sätt:6 Enligt Thomas Piltz s och Leif Tell s bedömning var Machnow så berusad att han inte själv var i stånd att taga vård om sig själv och de omhändertog honom därför. De ledde honom till det s.k. OT-rummet i norra delen av Tcentralen för att därifrån rekvirera transporthjälp. Då de kom in i rummet sattes Machnow på den väggfasta bänk som finns på ena långsidan. Han kom då att sitta ungefär mitt för kortsidan på det skrivbord som står i rummet. Machnow satt lugnt på bänken under tiden som Thomas Piltz och Leif Tell tog upp anteckningar och rekvirerade transporthjälp. Efter uppskattningsvis fem minuter reste han sig plötsligt. Han tappade därvid balansen och föll i det närmaste handlöst framstupa över skrivbordet och slog då magen eller mellangärdet mot bordskanten. Machnow studsade därefter baklänges med ryggen före mot den väggfasta bänken och vidare ned på golvet, där han blev liggande på magen. Thomas Piltz och Leif Tell kontrollerade genast om Machnow hade skadat sig. Han reste sig då upp med hjälp av polismännen och förklarade att han mådde bra. De satte honom då ånyo på bänken. Thomas Piltz och Leif Tell återgick därefter till sina platser på var sin sida av skrivbordet. Efter ytterligare cirka fem minuter började Machnow plötsligt att tala osammanhängande och föll nästan samtidigt åt höger. I fallet vred han kroppen så att vänstra sidan av huvudet slog mot bänkens framkant. Thomas Piltz kastade sig då fram för att 5 OT-rummen tillhandahölls av SL. Det var små rum, avsedda som tillfällig förvaringsplats för frihetsberövade personer i avvaktan på transport till polisstation. Det norra rummet på T-centralen, dit Rolf Machonw fördes, kom enligt Norrmalmsutredningen att få en vidare användning än som avsetts, bl användes det som ”avvisiteringsrum”, skrev utredningen och fortsatte: ”Alla personer som införts i rummet har sannolikt inte noterats i någon handling på polisstationen. Det är inte möjligt att utreda i vilken omfattning rummet använts.” Utredningen noterade också att det såväl av anmälningar mot som av polismän framkommit att våld förekommit i rummet. Enligt utredningen var förhållandena inte acceptabla och det föreslogs att det aktuella OT-rummet inte fortsättningsvis skulle få användas. 6 JO:s beslut 1984-05-08. SOU 1999:88 Polisspåret 285 försöka hindra att Machnow skulle falla ned på golvet. Han hann dock endast få armarna under Machnow samtidigt som denne slog i golvet. Ungefär samtidigt som detta hände anlände de polismän som skulle biträda med transporten. Chef för den patrullen var polisinspektören Håkan Olsson Av hans berättelse framgår bl. a. att Machnow låg på golvet medan Thomas Piltz och Leif Tell satt vid skrivbordet då han och polisassistenten Christina Jorinder kom in i OT-rummet. Det sades då inte någonting om att Machnow var skadad. Olsson tyckte dock att den omhändertagne såg konstig ut och dessutom fanns det blod på golvet. Med hjälp av Olsson och Jorinder satte sig Machnow på bänken men sjönk omgående ihop. Han föreföll då vara helt borta och polismännen såg att han hade ett sår i huvudet. Olsson ringde efter ambulans och i väntan på den lades Machnow ned på golvet. Då ambulanspersonalen anlände visade Machnow svaga livstecken och man gav honom då luft och syrgas. Utöver den behandlingen satte ambulanspersonalen igång med hjärtkompression. Behandlingen fortsatte under transporten till Sabbatsbergs sjukhus, dit han infördes kl. 17.55 och kl. 18.15 konstaterade en läkare att Machnow hade avlidit. Chefsåklagaren Per Håkan Bondestam lade den 1 juli 1983 ned förundersökningen mot Thomas Piltz och Leif Tell med motiveringen att det inte kunde styrkas att någon av dem förfarit brottsligt. Knappt ett år senare fann JO, som anslöt sig till Per Håkan Bondestams bedömning i åtalsfrågan, att Thomas Piltz s och Leif Tell s underlåtenhet att sörja för tillräcklig tillsyn av Rolf Machnow i OT-rummet var så allvarlig att de inte borde undgå disciplinärt ansvar. Han förde därför denna fråga till polisstyrelsen. Polisstyrelsen handlade ärendet den 18 juni 1984. Föredragande var länspolismästaren Hans Holmér som yrkade att Thomas Piltz och Leif Tell inte skulle åläggas någon disciplinpåföljd, vilket också blev polisstyrelsens beslut. JO förde då frågan vidare till Arbetsdomstolen, som i januari 1985 beslöt att inte ålägga Thomas Piltz och Leif Tell disciplinansvar. Domstolen ansåg att de inte visat det goda omdöme som kunde ha krävts av dem, men att det fel de begått inte skulle föranleda någon disciplinpåföljd. Två ledamöter i AD var skiljaktiga och ansåg att disciplinpåföljd för tjänsteförseelse skulle utgå. JO uttalade även kritik i en del andra hänseenden, han skrev bl.a.: Utöver det --redovisade finner jag det påkallat att något uppehålla mig vid ett yttrande som Thomas Piltz fällde vid ett förhör den 15 september 1983 i här aktuell utredning. På fråga från förhörsledaren om Thomas Piltz ville lyssna på den bandinspelning som gjorts vid förhöret svarade han följande. ”Nej, men jag skulle gärna vilja skicka en hälsning till JO och massmedia och be dom att inte trakassera oss så mycket”. Med den 286 Polisspåret SOU 1999:88 hälsningen avses tydligen att JO:s granskning av Thomas Piltz s åtgärder eller brist på åtgärder i Machnowärendet skulle vara att anse som trakasserier. Jag vill då erinra om att ombudsman enligt 21 § lagen (1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen skall verkställa de utredningsåtgärder som fordras för prövning av klagomål och andra ärenden. Klagomålen i detta fall avsåg bl.a. begäran om utredning av omständigheterna kring Rolf Machnows död. Thomas Piltz:s yttrande, som fällts i anslutning till ett ärende av så allvarlig natur, måste enligt min mening anses utomordentligt olämpligt. Fallet Machnow blev även föremål för indirekt prövning i några tryckoch yttrandefrihetsmål. Det mest kända gällde Sveriges Television som sommaren 1984 sände ett program som bl.a. belyste JO-institutionen. Fallet Machnow tjänade som exempel. I programmet, som var direktsänt, framträdde bl.a. Rolf Machnows syster. Hon namngav Thomas Piltz och Leif Tell samt deras befäl och höll dem i praktiken ansvariga för broderns död. De tre polismännen anmälde tv-programmet till JK, som väckte åtal för förtal avseende Thomas Piltz och Leif Tell Åtalet bifölls. Det prövades i tre instanser7 och avslutades med dom i Högsta domstolen den 15 april 1987. Den ansvarige programutgivaren dömdes till 50 dagsböter. Thomas Piltz och Leif Tell tilldömdes skadestånd om 25.000 kronor vardera. Machnowärendet har föranlett omfattande publicitet. Thomas Piltz och Leif Tell har med eller utan namns nämnande gjorts ansvariga för Rolf Machnows död. Såväl åklagaren som JO har efter ingående undersökningar konstaterat att det inte finns bevis som stöder den anklagelsen. Flera domstolar har i tryckoch yttrandefrihetsmål funnit att det mot den bakgrunden inte är försvarligt att med namns nämnande likväl upprepa anklagelsen. JO ansåg dock att polismännen Claes Djurfeldts och Leif Tells bristande tillsyn av Rolf Machnow hade bort föranleda disciplinär påföljd. Det kan i viss mån ha gett stöd för misstanken om att allt inte gått rätt till vid omhändertagandet av Rolf Machnow Ärendet innefattade långt fler turer än de som relaterats här. Skeppsholmenmålet En fredagskväll i oktober 1983 patrullerade sex poliser ur den s.k. baseballigan tillsammans i en polisbuss. Gatuvåldsgrupperna var vid denna tid upplösta. De tjänstgjorde i stället som s.k. områdespoliser och 7 Hovrättsförhandlingarna ägde rum dagarna efter mordet. Det var dessa förhandlingar vittnet Lars Krantz besökte för identifikation av Thomas Piltz jfr avsnittet om denne nedan. SOU 1999:88 Polisspåret 287 skulle därvid patrullera två och två, men de hade av vakthavande befäl fått tillstånd att patrullera gemensamt. Om själva händelsen förelåg olika beskrivningar, men enligt det åtal8 som väcktes mot tre av poliserna hade en man tagits med i polisbussen, där han, utan att vara gripen eller lagligen omhändertagen, påsatts handbojor. Han transporterades sedan till en plats längst ut på Skeppsholmen, där han lämnades. Mannen hävdade att han misshandlades under färden, vilket poliserna samstämmigt bestred. Enligt poliserna hade han fått sitta på golvet i bussen. Handbojor hade inte använts. Domstolarna – målet gick upp till Högsta domstolen – fann det bevisat att mannen mot sin vilja förts ut till och lämnats kvar på Skeppsholmen samt att han betvingats med handbojor. Den polisman som ansågs ha varit den som de facto förde befäl och den polisman som körde bussen dömdes till vardera 100 dagsböter för olaga tvång. Även Thomas Piltz var åtalad, för att ha varit den som satte på handfängslet. Åtalet i den delen ogillades. I påföljdsfrågan skrev tingsrätten, vars påföljdsbestämning varken hovrätten eller Högsta domstolen fann anledning att frångå, att mannen utsatts för ett svårartat övergrepp, som kunde vara ägnat att undergräva allmänhetens förtroende för polisen. Överväganden av det slaget kunde tala för att fängelsestraff borde utdömas, skrev tingsrätten, men fortsatte: Tingsrätten anser sig emellertid böra ta hänsyn till att (befälet och föraren) tjänstgjort inom ett vaktdistrikt där polismännen är utsatta för särskilt svåra påfrestningar i sin tjänst. Vidare beaktar tingsrätten att (befälet och föraren) enligt vad som framkommit av polisinspektören Ericssons vittnesmål utfört ett energiskt och framgångsrikt arbete som områdespoliser. – Ett kraftigt bötesstraff får anses utgöra tillräcklig påföljd. Värt att notera är, förutom själva gärningen, att domstolarna alltså fann att de ifrågavarande poliserna farit med osanning såväl när det gäller användningen av handbojor som skälet till att mannen en sen fredagskväll släpptes av på en mörk och enslig plats långt från det ställe där han anträffats (de hävdade att han ville gå av där). Sammanfattande anmärkningar Syftet med den lämnade bakgrundsredovisningen har varit att ge en beskrivning av situationen under åren kring 1986, eftersom förhållanden 8 Åklagare var chefsåklagare K.G. Svensson. 288 Polisspåret SOU 1999:88 av det skildrade slaget torde vara av betydelse för förståelsen av den miljö i vilken diskussionen kring det s.k. polisspåret uppstått.9 När Norrmalmsutredningen lade fram sin rapport, hösten 1984, halvtannat år före statsministermordet, konstaterades alltså att det inom Stockholmspolisen fanns i vart fall en gruppering som ◊ satte sig över givna instruktioner ◊ arbetade utan befälsstyrning ◊ utövade polistjänst civilt i strid mot officiell policy ◊ på goda grunder misstänktes för övervåld i tjänsten ◊ fortlevde trots ”upplösning” och omorganisation ◊ arbetade inom ett distrikt där det förekom ”med polisrollen oför- enliga attityder” och där ledningen inte ingrep mot känd könsdiskriminering Norrmalmsutredningen definierade alltså väsentligen problemet med G-turens GVG, dvs. ”baseballigan”, som en ledningsfråga: Utredningens uppfattning är --att gruppen utförde ett bra arbete men kritiken gäller arbetsmetoderna och den riktar sig i första hand mot VDledningen som lämnade gruppen att sköta sig själv. Ansvaret för att missförhållandena uppstod och framför allt för att de fick bestå måste naturligtvis sökas på chefsnivå, men det är också naturligt att de förhållandevis få polismän som ingått i gruppen tilldrar sig ett visst intresse. Även om de skulle ha arbetat i goda avsikter för att stävja kriminalitet och främja ordning står det klart att de som individer ansett sig ha en särställning i förhållande till gällande lagar och poliskåren i övrigt. I ledningsansvaret måste därvid ingå åtgärder som inom organisationen och samhället i övrigt visar att detta inte tolereras. Vad som senare skett från polisens och statsmakternas sida för att komma tillrätta med de problem som uppenbarligen förelåg kring synen på Stockholmspolisens arbete faller utanför det perspektiv som här funnits anledning att anlägga. Vi kan emellertid inte undgå att konstatera, att de frågeställningar kring det polisiära arbetet som sålunda tilldrog sig intresse vid åttiotalets mitt är fortsatt aktuella. 9 Det finns flera åtal rörande övervåld begånget av polismän, som förekommer i diskussionen kring polisspåret. Till tidsbilden kan läggas en dom, som Södra Roslags tingsrätt meddelade den 26 februari 1986 (DB 129), två dagar före mordet. Där dömdes Thomas Piltz och en kollega till honom för misshandel och ofredande. Brotten begicks dock inte i tjänsten. De hade i samband med en fest i december 1984 förgripit sig på en person som tingsrätten beskrev som ”en späd, småväxt, 15-årig yngling”. SOU 1999:88 Polisspåret 289 4.1.3 Utredning om högerextremism inom polisen [[Allmänt Frågan]] om det förekommer högerextremism inom polisen har dykt upp då och då, såväl inom polisen som i den allmänna debatten. Intresset för saken kulminerade i den diskussion kring polisspåret som uppkom i utredningen av statsministermordet. Det ledde till att Stockholms polisstyrelse beslöt tillsätta en arbetsgrupp för att utreda sanningshalten bakom uppgifterna om extremism. Beslutet fattades den 30 mars 1987, dvs. relativt kort efter det att Hans Holmérs spaningsledning brutit samman och denne lämnat utredningen, och i praktiken även arbetet som länspolismästare. Utredningen inriktades särskilt mot Norrmalms vaktdistrikt, Vaktdistrikt 1. Händelser under arbetets gång ledde till att arbetsgruppen även inriktade sin granskning på om det förekommit otillbörliga kontakter mellan svensk och sydafrikansk polis och på frågan om påstådd inblandning av Stockholmspolisen i mordet, dvs. polisspåret. I den senare delen kom granskningen dock att bli helt översiktlig, se vidare nedan. Gruppen bestod av Carl Cederschiöld (ordförande i polisstyrelsen), Roland Öhrn (vice ordförande i densamma), Gösta Welander (biträdande länspolismästare), Kaj Jonsson (ordförande i Stockholmsavdelningen av Svenska Polisförbundet och, från mitten av september 1987, Sven Åke Hjälmroth (tillträdande länspolismästare). Arbetsgruppen lade fram sin rapport i januari 1988, då den antogs av polisstyrelsen i plenum.10 Översikt över Stockholms polisstyrelses utredning Polisstyrelsens rapport redovisar en relativt bred utredning. Uppgifter om följande företeelser eller påstådda företeelser belystes: ◊ Polismän som under 1969 och 1970 på fritiden lyssnat på marschmusik och inspelade tal av Hitler m.fl. ◊ Polismän som under 1970-talet spelat marschmusik i en piketbuss ◊ Sammankomster (”herrmiddagar”) av högerextremistiskt slag under 1982-84 ◊ En polisman som under mordnatten ringde till Vaktdistrikt 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet 10 Rapport med anledning av påståenden om högerextremism m.m. inom Stockholmspolisen (citat i det följande är hämtade ur rapporten). 290 Polisspåret SOU 1999:88 ◊ Polisers delaktighet i mordet (”polisspåret”) ◊ Polisfesten den 1 mars 1986, med en påstådd skål för mordet ◊ Brev med hotelser mot en journalist för att denne förföljt poliser i samband med mordet ◊ Förekomsten av klistermärken från EAP i Vaktdistrikt 1 och nidbilder av Olof Palme på klädskåp i Vaktdistrikt 3 (iakttagelser långt före mordet) ◊ Iakttagelse av partiledaren i Vänsterpartiet kommunisterna Lars Werner av polismän som i samband med bevakningen av en demon- stration bar märken med svenska flaggan på sina uniformer ◊ Fyndet av en SS-hjälm och teknisk utrustning i en polismans lägen- het ◊ Polismän vid Vaktdistrikt 1 som privat anlitat en militär instruktör för utbildning i självförsvar ◊ Polismän vid Vaktdistrikt 1 som under sjuttiooch början av åttiotalet gjort nazisthälsningar ◊ En gruppering med namnet Stockholmspolisens nationalsocia- listiska förening ◊ En polisman som innehade skivor med nazistiska marscher och tal av Hitler m.fl. ◊ En polisman som skall ha iakttagits via TV då han deltog i en demonstration anordnad av en extrem högerorganisation ◊ Sex polisers enskilda resor till Sydafrika11 Av intresse för den bakgrundsskildring, som detta avsnitt utgör, är de företeelser som ligger i tiden före mordet och de som mer allmänt belyser frågan om eventuell högerextremism. Utredningens resultat beträffande själva polisspåret och dit hörande frågor redovisas i respektive sammanhang. Av de undersökta företeelserna kan – med ledning av det material polisstyrelsens utredningsgrupp fick fram – åtskilliga betraktas som mindre intressanta som underlag för en bedömning. Den polisman som på sextiotalet arrangerade privata sammankomster där man lyssnade på marschmusik m.m. flyttade från Stockholmspolisen den 1 januari 1970. Personalen hade sedan dess omsatts flera gånger. Det torde vid tidpunkten inte ha funnits någon kvar i Vaktdistrikt 1 av dem som kan ha deltagit. Sammantaget hade dessa uppgifter alltså inte tillräcklig substans för att kunna ligga till grund för 11 Utöver det som här upptagits belyste utredningen uppgifter om en polisman som på sin fritid velat ”kvittera ut” en god vän som gripits efter ett bråk mellan skinheads och invandrare samt samme polismans beteende på Operabaren i Stockholm, där han påstods ha upppvisat en svensk flagga med hakkors fästad på kavajslagets undersida. Se nedan (Stefan Svensson). SOU 1999:88 Polisspåret 291 någon bedömning av eventuell högerextremism inom polisen vid den tid då undersökningen gjordes. Uppgiften att det spelats marschmusik i en piketbuss undersöktes bl.a. genom att en polisman som i ett radioprogram 1983 uppgivit att han spelat Björneborgarnas marsch hördes av utredningsgruppen. Även tidigare och nuvarande vaktchef hördes. Det kom fram att polismännen ofta tog med sig egna band till polisfordonen för att lyssna på när tjänsten så tillät. Detta var vanligt när det var tyst i etern, företrädesvis nattetid. Alla typer av musik kunde förekomma, dock aldrig några marscher som kunde associeras till extrema politiska uppfattningar, uppgavs det. Den ifrågavarande polismannen tillbakavisade uppgifter som förekom i ärendet, att han skulle ha extrema uppfattningar. Han hade för 15 år sedan (dvs. på tidigt sjuttiotal) varit medlem i Demokratisk Allians en organisation som han dock inte ansåg att den kunde betraktas som extrem, om man såg till dess stadga, syfte eller fattade beslut. Numera var han sedan länge inte medlem i någon politisk organisation. Iakttagelserna om klistermärken från EAP och nidbilder på Olof Palme från Vaktdistrikt 1 respektive Vaktdistrikt 3 hade gjorts av en ledamot av polisstyrelsen långt före mordet. Utrymmena ifråga besiktigades av utredningsgruppen, varvid det konstaterades att där numera inte fanns några märken. Lars Werners iakttagelse ledde till att polisledningen erinrade vaktdistriktscheferna om förbudet att bära bl.a. svensk flagga på uniformen. Att det skulle ha förekommit nazisthälsningar på Vaktdistrikt 1 gick inte att belägga. Den som tillskrivits uppgifterna, en polisman som framträtt i media, uppgav för utredningsgruppen att han blivit felciterad när det sagts att hans iakttagelser gällde åttiotalet; han hade bara uttalat sig om gamla händelser från sjuttiotalet. Gruppen gjorde ytterligare efterforskningar och ansåg sig kunna konstatera att det inte förekom någon jargong eller attityd som kunde yttra sig i nazisthälsningar, men ville inte utesluta ”att det vid vissa tillfällen kan ha förekommit enskilda överdrifter”. Polisstyrelsen fann ändå skäl att ta uppgifterna på allvar och förde resonemang kring behovet av en fungerande yrkesetisk utbildning m.m. Existensen av någon organisation inom polisen med namnet Stockholms nationalsocialistiska förening fann utredningsgruppen inte några tecken på, ”trots betydande ansträngningar”. Man höll det för utomordentligt osannolikt att en organiserad grupp av detta slag skulle finnas. På denna punkt synes utredningen alltså ha gett ett närmast entydigt svar. Den polisman som hade utpekats som initiativtagare till föreningen, tillika innehavare av nazistiska grammofonskivor av olika slag, hördes av gruppen, liksom vederbörandes chef. Polismannen 292 Polisspåret SOU 1999:88 ställde sig helt frågande till uppgifterna (även om han angav en tänkbar förklaring till hur uppgifterna kunnat komma i cirkulation). Hans chef gav honom ypperliga vitord: ”en av de bästa polismännen i distriktet med ett gott omdöme och bra uppträdande”. Fyndet av en SS-hjälm hos en Stellan Åkebringehandlas nedan (Leif Tell); det har utretts inom ramen för förundersökningen. Polisstyrelsens utredningsgrupp klarlade genom vissa efterforskningar att Valön, den plats där polismannen säger sig ha bärgat hjälmen, förvärvades av Föreningen Kamraterna 1955. Föreningen fann då olika föremål med nazistemblem. Föremålen skall dock ha samlats in och förstörts. Polisstyrelsen ansåg att detta förhållande fick polismannens förklaring till hur han kommit i besittning av hjälmen att framstå som än mer sannolik. I det bakgrundsmaterial som polisstyrelsens utredningsgrupp efterlämnat och som kommissionen tagit del av finns anteckningar av biträdande länspolismästaren Gösta Welander från en föredragning av säkerhetspolisens dåvarande chef, Sven Åke Hjälmroth i maj 1987. Av anteckningarna framgår att säkerhetspolisen från 1970 fått återkommande – men inte särskilt frekventa – uppgifter om högerextremism som tydligen noterats. I februari 1979 synes säkerhetspolisen ha tagit kontakt med Stockholmspolisen. Därvid nämndes inga namn; informationen avsåg företeelserna som sådana, t.ex. att marschmusik spelades i en piketbuss och att Hitlerhälsning förekom. Anteckningarna innehåller vidare upplysningar om de s.k. herrmiddagarna (se det avsnittet), och om att såväl justitieministrarna Ove Rainer och Sten Wickbom som statsminister Olof Palme informerades om dessa möten. Efter 1984 skall det dock inte ha kommit några indikationer på högerextremism till säkerhetspolisen. Sammankomster med påstådd nazistisk inriktning (”herrmiddagarna”) Polisstyrelsens redogörelse för de s.k. herrmiddagarna lyder i sin helhet på följande sätt:12 Ett uppmärksammat förhållande är de sammankomster som ordnades av en polisinspektör i Vaktdistrikt 1 under åren 1982-1984. Till sammankomsterna, som hade karaktär av herrklubb, inbjöds polispersonal att äta middag och lyssna på föredrag i aktuella samhällsfrågor av någon inbjuden talare. Föredragen behandlade ämnen som överlevnad, kapprustning, vapenfrågor och terrorism. 12 Rapporten s. 10 ff. SOU 1999:88 Polisspåret 293 Klubben hade inga fasta medlemmar utan kunde besökas av polismän som var intresserade av något visst ämne eller av att träffas privat under informella former. Ett mindre antal av deltagarna var inte polismän. Under perioden januari 1982 – februari 1984 förekom 11 kända möten. Som mest kunde ett 40-tal polismän närvara. Normalt rörde det sig om ett 20-tal. Av deltagarna var det flera som endast besökte sammankomsterna vid något enstaka tillfälle. Mötena rönte ett efterhand vikande intresse och upphörde slutligen helt. Av vad som har framkommit förekom vid något tillfälle Hitler-hälsning. Av kommentarer och frågor framgick också att flera deltagare föreföll ha en udda politisk uppfattning. Säkerhetspolisen fick tidigt kännedom om mötena. Företeelsen undersöktes noga och SÄK redogjorde för dessa möten för justitieministrarna Ove Rainer och Sten Wickbom År 1983 skedde även en redovisning för statsminister Olof Palme Uppgifter saknas om att Stockholms polisdistrikt skulle ha informerats av säkerhetspolisen om mötenas förekomst. Uppgifterna var inte av den arten att de enligt regeringens föreskrifter kunde antecknas i säkerhetspolisens register, varför heller ingen s.k. ”spontanutlämning” av uppgifterna kunde ske. (Med ”spontanutlämning” avses utlämnande av nytillkomna uppgifter, mellan personalkontrolltillfällena, om personer som tillhör skyddsklass. Fråga om utlämning prövas av rikspolisstyrelsen jämlikt personalkontrollkungörelsen --.) Gruppens kommentar: Det får anses klarlagt att det vid de aktuella sammankomsterna har förekommit uttryck för åsikter av en extrem karaktär. Mötena har haft en varaktighet i tiden och besökts av ett inte obetydligt antal polismän. Enligt gruppens mening är det dock icke möjligt att härav dra slutsatser om förekomsten av en mer utbredd eller organiserad förekomst av högerextremistiska uppfattningar inom polisdistriktet. Dels rör de observationer som har gjorts av extrema yttringar endast vissa av sammankomsterna och då endast vissa av de deltagande åhörarna, dels har gruppen deltagande polismän omsatts betydligt – flera deltagare har uppenbarligen gått på ett inledande möte av nyfikenhet för att sedan inte vidare delta – dels har sammankomsterna spontant upphört på grund av visat ointresse. När det gäller den polisman som organiserat sammankomsterna konstaterar emellertid gruppen att en särskild bedömning bör göras. Det är från yrkesetiska utgångspunkter olämpligt att en polisman på detta sätt för i huvudsak polismän aktivt organiserar möten av en sådan karaktär att de för utomstående kan framstå som ett forum för att uttrycka icke demokratiska åsikter. 294 Polisspåret SOU 1999:88 För den vidare bedömningen av den aktuelle polismannen hänvisade gruppen till en annan punkt i rapporten (se under följande rubriker). Polisman som på mordnatten ringde Vaktdistrikt 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet I det avsnitt där polisstyrelsens arbetsgrupp redogör för uppgifter kring ”polisspåret” återges följande händelser och kommentar.13 Tidigt på morgonen den 1 mars uppringdes vakthavande befäl i Vaktdistrikt 1 av en polisman som tidigare tjänstgjort vid vaktdistriktet.14 Under telefonsamtalet skall polismannen ha uttryckt sin tillfredsställelse över mordet på Olof Palme med uttryck i stilen ”så dog den fähunden Palme”. Polismannen skall också ha utbringat en skål i champagne för mordet eller mördaren. Polismannen har i radioprogrammet Kanalen uppgett att han även ringt några andra polismän under natten och morgonen efter mordet. Det vid tillfället vakthavande befälet bekräftar att han natten mot den 1 mars mottog ett samtal från en polisman. Han bekräftar också att denne därvid uttryckte sig negativt om Olof Palme men han kan ej erinra sig detaljer i samtalet. Han ansåg dock vid tillfället samtalet vara så anmärkningsvärt att han anmälde detta för vaktdistriktchefen Hans Hyllander vilken i sin tur informerade dåvarande chefen för ordningsavdelningen Sune Sandström som förde informationen vidare till den dåvarande spaningsledningen i Palme-utredningen. Vakthavande befälet säger sig senare ha hört genom radio att han skulle ha återgett en bestämd ordalydelse, men han kan ej nu erinra sig närmare vad som sades. Den utpekade polismannen har bekräftat att han ringt upp vakthavande befäl vid sin tidigare arbetsplats då nyheten om mordet blev känd för att höra vad som hänt. Han kan inte erinra sig exakt vad som yttrades i samtalet, men säger sig aldrig ha gjort någon hemlighet av att hans personliga inställning till Olof Palme och det han representerade var mycket negativ. Gruppens kommentar: Gruppen konstaterar att flera samtal har ägt rum och att det sannolikt i samband härmed uttryckts nedsättande omdömen om Olof Palme Gruppen finner att polismannen har, oavsett att samtalens exakta ordalydelse inte gått att klart fastställa, uppträtt på ett klart olämpligt sätt sär- 13 Rapporten s. 16 ff. 14 Det rör sig om den polisman, som arrangerade de nazistiskt inriktade sammankomsterna, tillika den som flyttades från Vaktdistrikt 1 efter att Norrmalmsutredningen uppmärksammat hans diskriminering av kvinnliga polismän, i vårt betänkande benämnd Stellan Åkebring. SOU 1999:88 Polisspåret 295 skilt då han mordnatten ringt upp en tjänstgörande polisman och uttryckt nedsättande omdömen om den mördade statsministern. Det skall här noteras att det är fråga om samme polisman som stod som arrangör till de under punkten 2 redovisade sammankomsterna. Det bör därför enligt gruppens mening här i ett sammanhang göras en samlad bedömning. Gruppen fortsatte med att konstatera att polismannen i fråga, dvs. Stellan Åkebring, tidigare omplacerats ”bl.a.” på grund av sin negativa attityd till kvinnliga poliser. Den slog vidare fast att polismannen inte begått något brott, att det han gjort hade skett utanför tjänsteutövningen och att det inte påståtts att han påverkats av sina åsikter i sin tjänst. Men genom att arrangera sammankomsterna och genom telefonsamtalet till Vaktdistrikt 1 hade han ”visat prov på ett så dåligt omdöme att detta i sin tur varit ägnat att allvarligt rubba allmänhetens förtroende såväl för honom som enskild polisman som för polisen i stort.” Bedömningen resulterade i att polisstyrelsen agerade för att avskära Stellan Åkebring från fortsatt tjänst, se under följande rubrik. Stockholms polisstyrelses begäran att en polisman skulle försättas i disponibilitet Mot den bakgrund som beskrivits under de två föregående rubrikerna ville polisstyrelsen få Stellan Åkebring:s agerande prövat disciplinärt. Det konstaterades att de lagliga möjligheterna för detta var begränsade, men att det fanns ”en sällan nyttjad möjlighet för regeringen att jämlikt 7 kap. 7 § LOA försätta arbetstagare vid polisväsendet i disponibilitet”. Därför beslöt polisstyrelsen att begära att Rikspolisstyrelsen underställde regeringen denna fråga. (Försättande i disponibilitet innebär att personen i fråga avstängs från sitt arbete, men får behålla sin lön.) Beslutet fattades den 25 januari 1988. I juni 1988 anmälde en privatperson, May N, polisstyrelsens utredning och handläggning därav till granskning hos JO. Drygt ett år efter polisstyrelsens begäran, den 14 februari 1989, fattade Rikspolisstyrelsen beslut i ärendet. Rikspolisstyrelsen konstaterade att försättande i disponibilitet enligt det åberopade lagrummet kunde komma i fråga, då det är nödvändigt för rikets bästa. Det krävdes därvid enligt Rikspolisstyrelsen, att det föreligger ett starkt nationellt säkerhetsintresse för att med stöd av denna bestämmelse mot någons vilja koppla bort denne från arbetet. I sak gjorde Rikspolisstyrelsen till synes en annan bedömning än polisstyrelsen av de aktuella sammankomsterna: 296 Polisspåret SOU 1999:88 De ämnen som avhandlades vid de föredrag som hölls vid sammankomsterna – och som alltså torde få antas ha varit ett av skälen till varje deltagares närvaro – var --av den arten att de knappast kan sägas föra tanken till något slag av extrem politisk uppfattning; utöver ämnen av det slag som anges i arbetsgruppens rapport avhandlades frågor som exempelvis Skolan förr och nu, Polismannens olika roller inför domstol och Arbetarrörelsens historia i Sverige. I det material som Rikspolisstyrelsen hade att utgå från påvisades inga omständigheter som medförde att Stellan Åkebring skulle anses ansvarig för ”vissa åhörares beteende vid vissa sammankomster”. Rikspolisstyrelsen ansåg därför inte att Stellan Åkebring:s roll som arrangör av sammankomsterna kunde medföra att han skulle försättas i disponibilitet. Beträffande telefonsamtalet ansåg Rikspolisstyrelsen att det var svårt att klarlägga exakt vad som sagts. ”Det torde emellertid stå klart att Nilsson (Stellan Åkebring, vår anm) uttalat något värdeomdöme om Olof Palme och att detta inte varit positivt”, konstaterade man emellertid. I ärendet hade även inkommit en skrivelse från den som hade mottagit samtalet. I skrivelsen tonades betydelsen av det inträffade ned. Det hade snarare varit fråga om ett ”störande privatsamtal” än något anmärkningsvärt. Rikspolisstyrelsen ansåg att det var ”olämpligt av Nilsson att ringa detta samtal och ge det ett innehåll som kunde väcka den förargelse som uppenbarligen blev fallet”. Det kunde emellertid inte bli fråga om att på den grunden försätta polismannen i disponibilitet. Ytterligare drygt ett år senare, den 3 april 1990, riktade JO i sitt granskningsbeslut vad som får uppfattas som allvarlig kritik mot polisstyrelsen i Stockholm. JO delade Rikspolisstyrelsens bedömning om när försättande i disponibilitet rättsligen kan komma ifråga. Beträffande utredningen om sammankomsterna och telefonsamtalet gjorde JO följande bedömningar:15 Arbetsgruppen och polisstyrelsen har vid sina överväganden fäst stor vikt vid innehållet i det telefonsamtal som lagts Nilsson till last. Det har emellertid inte genom arbetsgruppens utredning klarlagts vad som yttrats vid samtalet. I rapporten, som låg till grund för polisstyrelsens framställning till RPS, har det angivits att vakthavande befälet, Anders B, funnit samtalet så anmärkningsvärt att han anmält det till vaktdistriktschefen. Denna passus i rapporten, som närmast förefaller att ha grundats på hörsägen, står inte i överensstämmelse med vad Anders B har uppgivit i sin promemoria som han överlämnat till JO.16 15 JO:s beslut 1990-04-03. 16 Skrivelsen hade tidigare återgivits av JO. Den hade följande lydelse (citerat från JO:s beslut): ”Undertecknad tjänstgjorde som vakthavande befäl vid Vaktdistrikt 1 natten då Olof Palme mördades. Ett till mig inkommande telefonsamtal från SOU 1999:88 Polisspåret 297 Vad sedan gäller de sammankomster som anordnats av Nilsson sägs varken i arbetsgruppens rapport eller i polisstyrelsens yttrande något närmare om arten av det material som man lagt till grund för sina slutsatser. Det finns emelletid anledning att tro att rapportens uttalanden om vad som förekommit vid sammankomsterna åtminstone delvis grundats på anonyma uppgifter och andra upplysningar av tvivelaktig kvalitet. Sammanfattningsvis kan konstateras att handläggningen av ärendet avseende Nilsson inte uppfyllt de befogade krav som kunnat ställas på den från rättssäkerhetsoch effektivitetssynpunkt. Arbetsgruppens och polisstyrelsens handlande framstår som särskilt anmärkningsvärt med hänsyn till att detta avsett områden som omgärdas med ett särskilt skydd genom regeringsformens regler om yttrandefrihet och mötesfrihet. Efter JO:s beslut framställde Stellan Åkebring sedermera skadeståndsanspråk mot staten. 1994 beslöt JK att skadestånd skulle utgå (se JK-Beslut 1994 s.161). Polisstyrelsens agerande innebar enligt JK förtal av polismannen; de uppgifter som lämnats om honom hade varit ägnade att utsätta honom för andras missaktning. Det hade heller inte varit i lagens förtalsbestämmelses mening försvarligt att uttala sig på det sätt som polisstyrelsen gjort. JK beslöt därför att staten skulle ersätta polismannen med 20 000 kronor som ideellt skadestånd. kollegan --har sedan tillmätts oanade proportioner i senare utredningar rörande disponibilitet. Jag bedömde inte samtalet då, och inte heller nu, som särskilt anmärkningsvärt, utan snarare som ett störande privatsamtal från en troligen salongsberusad kollega. Hade jag funnit samtalet anmärkningsvärt och intressant för skeendet, hade jag omedelbart kontaktat närmaste chef. Nu ingick uppgiften endast som en av många vid en regelbundet återkommande ”morgonbön” två dygn efter händelsen. Samtalet bedömdes således inte av mig som anmärkningsvärt, utan har framställts så i den vidare handläggningen, i vilken jag ej deltagit. Jag har ej ens blivit formellt hörd i frågan.” – I ett yttrande till JO skrev polisstyrelsen att uppgifterna från det vakthavande befälet inhämtats per telefon via dennes chef, som höll i luren och förmedlade frågor och svar. Upprättade anteckningar hade senare, efter JO-anmälan, bekräftats av såväl befälet som chefen. Det vakthavande befälet hade dessutom själv framträtt i massmedia och berättat om samtalet. Polisstyrelsen framhöll vidare att det var ostridigt att vakthavande befäl rapporterat samtalet till avdelningschefen och att uppgiften sedan vidarebefordrades till mordutredningen. 298 Polisspåret SOU 1999:88 Polisfesten den 1 mars 1986 ”Polisfesten” och polisstyrelsens utredning kring den behandlas nedan under rubriken Uppslag som berör polisen i allmänhet. Polismäns resor till [[Sydafrika Hösten]] 1987 förekom uppgifter i massmedia om att 10-15 polismän från Vaktdistrikt 1 under de senaste åren hade besökt Sydafrika. Det skulle ha skett gruppvis, varvid kontakter med sydafrikansk polis samt deltagande i övning och utbildning skulle ha förekommit. De aktuella polismännen skulle vidare ha försökt värva kollegor för resor till Sydafrika i syfte att ”hjälpa den vita regimen”. Samma dag som uppgifter av detta slag förekom i Riksradions ekosändningar beslöt länspolismästaren Sven Åke Hjälmroth att låta Stockholmspolisens klagomålssektion granska uppgifterna. Granskningen visade sig inte vara helt lätt att genomföra bl.a. av det skälet att journalister som arbetat med materialet ansåg sig förhindrade att närmare ange vilka polismän det rört sig om. Den genomfördes så att alla avdelningschefer inom Stockholmspolisen uppmanades att undersöka om det fanns uppgifter om polismän som besökt Sydafrika. De fackliga organisationerna ombads göra motsvarande undersökning. Vidare gjordes efterforskningar hos IPA, International Police Association som är en privat internationell sammanslutning för sociala kontakter mellan polismän. Förfrågningar gjordes även hos UD och svenska beskickningen i Pretoria, bl.a. bad man om hjälp med efterforskningar av uppgifter i sydafrikansk press. Även den sydafrikanska polisen kontaktades. Därifrån förnekades dock kategoriskt att det skulle ha förekommit något utbyte av det slag som hade beskrivits i svenska massmedier. Arbetet ledde till att sex polismän som besökt Sydafrika under åren 1981 – 1987 identifierades. Om dessa framkom följande uppgifter. 1. Polisman R uppgav att han tillsammans med sin fru hade besökt Sydafrika under två veckors tid 1985 på en ”kombinerad semester och bröllopsresa”. Vid ett par tillfällen bodde de hos sydafrikanska poliser, som de fått kontakt med via IPA. Merparten av tiden bodde de på hotell. Vid återkomsten skrev polisman R ett brev till en av de poliser de övernattat hos och tackade för gästfriheten. Brevet publicerades i IPA:s tidning. Det refererades sedan i medier med större spridning, bl.a. citerades: Vi skall aldrig glömma ert underbara land, och vi hoppas kunna komma tillbaka en dag. Jag har ordnat en sydafrikansk afton för poliserna i SOU 1999:88 Polisspåret 299 Stockholm, och de var helt tokiga över den. Mitt största problem är nu att försöka övertyga den svenska regeringen att vi behöver er Casspir här i Sverige. Casspir är en pansarbil som användes vid den sydafrikanska polisen. Polisman R uppgav att artiklarna i den sydafrikanska pressen var mycket missvisande. Hans privata brev hade misstolkats. Den sydafrikanska afton han ordnat bestod i att han bjudit anhöriga på sydafrikansk mat. Uttalandet om ”Casspir” var ett skämt och anspelade på en diskussion han haft med den sydafrikanska polis som var brevets adressat. Han uppgav sig vara mycket olycklig över hur brevet utnyttjats i sydafrikansk propaganda. Han tog avstånd från regimen; skälet till att de valt att resa till Sydafrika var att en släkting till hans fru arbetat där och berättat mycket om landet. 2. Polisinspektören Bo Nilsson uppgav följande. Han var en av Svenska Kennelklubben licensierad hunddomare. Han hade rest världen kring och bedömt hundar. Han hade i denna egenskap varit i Port Elisabeth en dag våren 1985. Sedermera rekommenderade Kennelkubben svenska domare att inte åta sig uppdrag i Sydafrika. Bo Nilsson hade därefter tackat nej till sådana uppdrag. 3. Polisinspektören Leif M medföljde på den resa då Bo Nilsson bl.a. besökte Sydafrika. Leif M ville inte lämna några upplysningar om sin resa, med motiveringen att det rörde sig om en privat angelägenhet. 4. Polisman P uppgav att han hade besökt södra Afrika och bl.a. Sydafrika under en längre resa sommaren och hösten 1985. I den tidningsartikel, där brevet från polisman R citerades, återgavs även delar av ett brev som polisman P sänt till IPA:s tidning i Sydafrika. Artikeln hade rubriken: ”Polishjärtan i Sverige varma för Sydafrika”. Ur brevet från polisman P citerades: ”Jag uppskattar verkligen min vistelse i Sydafrika, liksom också klimatet, människorna och de underbara flickorna. Jag skall bedja för Sydafrikas framtid”. Vid den aktuella tidpunkten var han inte anställd inom polisen. Han hade varit anställd 1982-84 och återanställdes i mars 1986. Han berättade inför sin återanställning för rekryteringspersonalen om att han besökt Sydafrika. 5. Polisman U uppgav att han hade besökt Sydafrika vid två tillfällen. Den första gången var under ett halvår 1981, då han arbetade på en gård. Kontakten hade förmedlats av en kamrat från militärtjänstgöringen. Detta var innan han anställdes som polis och han berättade om vistelsen vid anställningstillfället. Under ett halvår 1986 var polis- 300 Polisspåret SOU 1999:88 man U tjänstledig från polisen. Han tillbringade då bl.a. två månader i Sydafrika för att besöka gamla vänner och bekanta. 6. Stefan Svensson uppgav att han under sin semester i februari 1987 hade varit i Sydafrika. Han besökte svenska vänner där. Han hade inte arbetat eller deltagit i någon utbildning tillsammans med den lokala polisen. Utredningsgruppen sammanfattade utredningsresultaten så här:17 Gruppen konstaterar efter den utredning som gjorts att ingenting framkommit som styrker att yrkesmässiga kontakter med sydafrikansk polis skulle ha förekommit. Dessa farhågor, vilka motiverat den särskilda utredningen, förefaller därför i sin helhet kunna avföras. Det konstaterades vidare att de resor som förekommit var privata och att dessa inte föranledde annan kommentar än att de visade på den risk polismän liksom andra som reste till Sydafrika löpte att utnyttjas i propagandasyfte. Det föreslogs därför att polisstyrelsen genom allmänna riktlinjer eller på annat sätt skulle ge polismän ledning för hur de borde förhålla sig vid kontakter av privat natur med Sydafrika. Sammanfattande anmärkningar Herrmiddagarna I Granskningskommissionens arbete har en del framkommit utöver det som redovisas i Stockholms polisstyrelses rapport. Av de handlingar kommissionen stött på hos säkerhetspolisen framgick bl.a. följande. I ett ärende benämnt SK 8-82 fanns en pärm märkt ”Projekt Adolf”, som till största delen tog sikte på de aktuella sammankomsterna. Pärmens innehåll utgjordes av vad som såg ut som ett arbetsmaterial, dit handlingar av olika dignitet hade förts. Huvuddelen bestod av vad som kallades en ”Personförteckning”, upptagande ursprungligen 53 namn, sedan hade ytterligare namn påförts, mot slutet med blyerts. Listan upptog då kommissionen tog del av den 63 punkter. Alla personer var inte poliser, t.ex. fanns en domare, en journalist och en advokat med. Den senaste ”påföringen” verkade vara gjord i mars 1996. I pärmen fanns inledningsvis ett antal promemorior med allmänna beskrivningar av verksamheten, bl.a. en promemoria från mars 1983 med titeln ”Ang högerextremistisk sammanslutning med anknytning till 17 Rapporten s. 40. SOU 1999:88 Polisspåret 301 poliskåren i Stockholm”. Den innehöll uppgifter om Stellan Åkebring. Denne uppgavs vara nazist och klart uttalad motståndare till det rådande demokratiska statsskicket. Han sades ha stort inflytande inom polisen. Sammankomsterna beskrevs. Deltagarna uppgavs vara handplockade. 16 personer namngavs som deltagare. Det framgick att viss spaning mot mötena skulle inledas eller hade inletts. I följande promemorior och anteckningar beskrevs fler sammankomster, vilka som deltagit, vilka ämnen som avhandlats osv. Det framgick att de deltagande polismännen i stort sett alla kom från Vaktdistrikt 1. En promemoria från februari1984 hade följande lydelse (personnamn ersatta med ”NN” eller den benämning som på annat ställe i betänkandet används). Uppgifter om sammanslutning vid stockholmspolisen som ev kan betecknas som högerextremistisk I mars 1983 blev det känt vid säkerhetsavdelningen att en ”herrklubb” fanns vid vd 1 och att det inom denna fanns en dragning åt högerextremism. Enligt uppgifter hade ”klubben” funnits åtminstone sedan början av 1982. Dess ledare och organisatör av sammankomster är Stellan Åkebring, som sägs vara nazist och stark motståndare till det rådande demokratiska statsskicket. ”Klubben” har sedan början av 1982 och till dags dato haft åtminstone 11 sammankomster. Dessa äger regelmässigt rum i Van der Lindeska Valven vid Västerlånggatan i Stockholm. Sammankallande är ovannämnde Åkebring. Någon kallelse eller affischering om sammankomsterna förekommer icke, utan budskap om sammankomst framföres muntligt till var och en av Stellan Åkebring. Rutinerna vid sammankomsterna är alltid desamma. Stellan Åkebring tar emot samtliga vid ingångsdörren och hälsar genom att ta i hand. Nazisthälsning förekommer. Efter en drink i baren samlas man till middag vid ett långbord där alltid Stellan Åkebring presiderar. Efter middagen kommer ett föredrag av inbjuden föredragshållare, varefter tillfälle gives för åhörarna att ställa frågor. Stellan Åkebring brukar därefter tacka föredragshållaren och i samband med detta håller han alltid ett anförande om sin egen syn på det ämne som behandlats. Han låter därvid sin politiska inställning komma fram på ett sätt som inte kan missförstås av åhörarna. Ämnen för föreläsningarna är som regel valda i en anda som speglar Stellan Åkebring:s politiska inställning. Följande kända ämnen har förekommit: Överlevnad (föreläsare NN, FOA, känd för kontakter med högerextrema organisationer) 302 Polisspåret SOU 1999:88 Kapprustning i öst kontra väst (föreläsare NN, har förekommit två gånger) Vänstervridningen i pressen (föreläsare NN, Idrottsbladet) Terrorism (föreläsare NN, FOA) Andra föredrag har rört bl.a. rättsoch skolfrågor. Föredragshållare utöver ovan nämnda har varit advokat NN, kammaråklagare NN, samt en tingsrättsdomare --m.fl. Vid säkerhetsavdelningen finns namnuppgifter på 40 polismän som vid något tillfälle besökt tillställningarna. Normalt brukar 25-talet besökare finnas vid sammankomsterna. Vid de flesta möten som avhållits har en i högerextremistiska sammanhang mycket känd person, nämligen NN, deltagit. Då han varit närvarande har han också stått vid ingångsdörren och hälsat deltagarna välkomna tillsammans med Stellan Åkebring. Han har också presiderat vid bordets kortända tillsammans med denne. Mötena brukar avslutas omkring klockan 24.00. Det bör framhållas att spritförtäringen vid tillställningarna är mycket måttlig. I senare promemorior sades att sammankomsterna ”troligen” upphört. Det fanns ingen dokumentation över att sammankomster skulle ha ägt rum efter 1984. I pärmen följde därefter registeruppgifter och foton på de registrerade personerna, i något fall förekom tidningsklipp, här och där fanns lösa blyertsanteckningar om hos de aktuella personerna förekommande karaktärsdrag. Av såväl pärmens beteckning som det som sades i dess innehåll framgick att säkerhetspolisen gjort bedömningen att sammankomsterna var att betrakta som nazistiska eller i vart fall att de arrangerades av personer som rätteligen kunde betecknas på det sättet. Det sades inte som i polisstyrelsens rapport att nazisthälsning förekommit ”vid något tillfälle” utan att det ”förekommer”. Uppgiften att flera av deltagarna bara närvarat vid något tillfälle och då kanske utan att i förväg ha haft sammanhanget alldeles klart för sig vann dock visst stöd i säkerhetspolisens material. Av det senare framkom emellertid också att gästerna utvaldes och inbjöds särskilt av Stellan Åkebring, som syntes ha åtnjutit respekt hos i vart fall en del av sina kollegor. Det var alltså inga öppna möten. Kommissionen, som utgår från att polisstyrelsen via säkerhetspolisens föredragning fick tillgång till de uppgifter om sammankomsterna som finns hos säkerhetspolisen, har mot denna bakgrund intrycket att polisstyrelsens kommentar till företeelsen är något överslätande. Visserligen är det riktigt att man av företeelsen inte kan dra några slutsatser om ”förekomsten av en mer utbredd eller organiserad SOU 1999:88 Polisspåret 303 förekomst av högerextremistiska uppfattningar inom polisdistriktet”. Det är samtidigt tydligt att säkerhetspolisen tagit saken på stort allvar, så stort allvar att statsministern direkt informerades. Det finns därför anledning att förmoda att polisstyrelsen varit mer oroad än vad som framgår i dess kommentar. Det är två saker som särskilt borde varit ägnade att oroa. Dels att det tycks ha funnits en kärna av mer eller mindre öppet nazistiska polismän, som manifesterade sin intressegemenskap på detta sätt, låt vara att denna kärna kanske inte bestod av särskilt många individer. Dels att kulturen inom distriktet varit sådan att sammankomster av detta slag inte bara tolererades, utan också bevistades av åtskilliga enskilda polismän. Denna kultur tycks även framträda på andra håll. Polisstyrelsens bedömning beträffande Stellan [[Åkebring Stockholms]] polisstyrelses begäran att få Stellan Åkebring försatt i disponibilitet blev som framgått hårt kritiserad vid den efterföljande granskningen. Av JO:s och JK:s granskningar framgår att polisstyrelsens utredning inte hade den formella stadga som måste krävas för den typ av åtgärder, som utredningen kom att utmynna i beträffande Stellan Åkebring. Det synes också klart att det saknades juridisk grund för att försätta Stellan Åkebring i disponibilitet. JK ansåg att det ”inte gick att frigöra sig från intrycket att framställningen främst har motiverats av ett önskemål om att få ett slut på en massmedial uppmärksamhet rörande polisen som upplevdes som besvärande”. Men, som JK också uttalade, ”önskemål som att komma till botten med saken eller att skydda polisen i stort mot obefogade angrepp kan givetvis inte rättfärdigas om sådana syften skulle uppnås på bekostnad av en enskild polismans berättigade rättssäkerhetskrav”. I de delar granskningen utmynnat i kritik avseende beslutet att söka försätta Stellan Åkebring i disponibilitet är det således lätt att instämma. Det hade varit bättre om fallet tagits som utgångspunkt för överväganden angående behovet av lagliga möjligheter för polisen att göra sig av med personer som inte har de egenskaper en polisman måste äga. Om uppgifterna hos säkerhetspolisen avseende ”herrmiddagarna” är riktiga tycks det dock som om såväl Rikspolisstyrelsen som JO hamnade snett i sin bedömning av dessas karaktär. Rikspolisstyrelsen går av innehållet i säkerhetspolisens material att döma för långt i vad som närmast ter sig som en iver att bagatellisera mötena. JO tycks hänföra den information från säkerhetspolisen som polisstyrelsens bedömningar grundades på till kategorin ”andra upplysningar av tvivelaktig kvalitet”. 304 Polisspåret SOU 1999:88 Det förhåller sig på liknande sätt med telefonsamtalet. Av det förhållandet, att entydig bevisning om vad som sagts vid detta inte finns, följer att man bör vara försiktig med att lägga det till grund för åtgärder mot polismannen, men inte att samtalet måste ha varit oskyldigt. Det är snarare så att åtskilligt tyder på att det varit omdömeslöst på just det sätt polisstyrelsen beskrev. Rikspolisstyrelsens konstaterande att ”något värdeomdöme om Olof Palme förekommit och att ”detta inte varit positivt” framstår som opåkallat eufemistiskt; samtalet och dess innehåll har trots allt anmälts till befäl, liksom till mordutredningen. JO:s uttalande om att polisstyrelsens slutsats om samtalet – dvs. att det rapporterats vidare eftersom detta var så anmärkningsvärt – ”närmast förefaller att ha grundats på hörsägen”, synes missvisande. Även om orden i rapporten här kanske kunde ha valts med större omsorg, ter det sig närmast som en truism, att den som fört uppgifter om ett samtal av detta slag vidare, funnit detsamma anmärkningsvärt, det är ju därför han funnit det värt att anmärka. Framför allt förhåller det sig så, att en samlad bedömning av Åkebring:s person – diskrimineringen av kvinnliga poliser vid Vaktdistrikt 1, den drivande rollen i de uppenbart tvivelaktiga ”herrmiddagarna” och det omdömeslösa samtalet under mordnatten – påkallade någon form av handling från polisstyrelsens sida. Det är tydligt att polisstyrelsen därvid valde fel väg. Men de i efterhand granskande organen framställer den situation polisstyrelsen ställdes inför som enklare än den var, när ”herrmiddagarna” och telefonsamtalet beskrivs som harmlösa. Polismäns resor till [[Sydafrika Polisintendenten]] Thord Pettersson, som var ansvarig för den internutredning som bedrevs i anledning av uppgifterna om polismäns resor till Sydafrika, har för kommissionen uppgivit att hans avdelning hade svårigheter att utföra det uppdrag hans enhet erhöll av Sven Åke Hjälmroth Det förelåg inga brottsmisstankar. Det polismännen eventuellt företagit sig hade de gjort på sin fritid. Utredarna på Thord Pettersons avdelning vägrade därför arbeta med saken. Det hela löstes så att Thord Petterson själv tog sig an ärendet. Han började med att kontakta de poliser som hade vaskats fram på det sätt som ovan beskrivits. Han erbjöd dem att berätta om sina besök i Sydafrika. Berättelserna dokumenterades, i den mån de berörda poliserna medgav detta. Några förhör var det inte fråga om. Vissa av de tillfrågade var tveksamma till att delta; det har ovan framgått att en person vägrade redogöra för sin vistelse. En annan (Stefan Svensson) var ovillig att medverka och ville inte att hans redogörelse skulle dokumenteras. SOU 1999:88 Polisspåret 305 Thord Petterson ansåg att uppdraget hade varit svårt att genomföra, eftersom det hade saknats en formell grund för ”utredningen”. Därvid uttryckte han förståelse för de utredningsmän som inte velat utföra uppdraget, eftersom poliser är vana vid att det man företar sig skall ske i formell ordning och med lagstöd. Detta gäller enligt Thord Petterson inte minst internutredningar, där de som är föremål för åtgärder är noga med att bli korrekt behandlade. – Sammanfattningsvis var de åtgärder som vidtogs inte att betrakta som utredning i gängse mening, utan mer som ett sätt att låta de polismän, som var beredda därtill, förklara sig. Några kontrollåtgärder i form av uppföljande förhör, slagningar etc. förekom inte. I säkerhetspolisens material fanns ytterligare upplysningar om några av de inblandade poliserna och deras sydafrikakontakter. Om polisman R fanns en del uppgifter antecknade i den akt om honom som fanns hos säkerhetspolisen. 1984 ansågs det befogat att ”registrera den form av verksamhet han enligt uppgift bedriver”. Verksamheten ansågs ha klar anknytning till högerextremism. Polisman R synes ha betraktats som nazist och visat detta tämligen öppet. Det uppgavs att han i mitten av 80-talet uppvisade klara sympatier med apartheid-politiken, att han hade kontakter med Sydafrika som gick via Tyskland och att han under sin resa till Sydafrika medföljt den sydafrikanska polisen på uppdrag i kåkstäder. – Om polisman R var vidare antecknat att han är dömd för vållande till kroppsskada i tjänsten och att han 1991 antogs till polisens speciella anti-terroriststyrka (nationella insatsstyrkan). Polisman R förekommer även i Palmeutredningens, PU:s, avsnitt om ”Sydafrikaspåret”. Under hösten 1996 inkom ett tips till PU om en polisman som påstods ha varit i Sydafrika. Tipset kom från en annan polis som gått assistentkursen vid polishögskolan och där sammanträffat med polisman R, som var placerad vid nationella insatsstyrkan i Stockholm. Polisman R hade skilt sig från övriga deltagare och visat klart högerextrema tendenser. Han hade bl.a. kommenterat mordet på Olof Palme med att han tyckte det var ”ganska bra”. Han hade brukat sjunga nazistiska sånger ”på krogen”. Polisman R hade dessutom berättat att han varit på bröllopsresa i Sydafrika, där han gjort studiebesök vid polisen. Han sade sig ha bott hemma hos polischefen i Pretoria och hade uppvisat foton från polisens träningsläger. Polisman R hade också en gummikula som skulle höra till de vapen som den sydafrikanska polisen förfogade över. Tipset till PU följdes upp genom ett telefonsamtal med polisman R. Denne underrättades om att PU ville hålla ett kompletterande förhör med honom angående vilka platser och personer han besökt respektive träffat i samband med sin bröllopsresa i Sydafrika våren och sommaren 306 Polisspåret SOU 1999:88 1985. Polisman R, som tyckte det hela var olustigt och som hade en känsla av att vara förföljd, svarade att han redan lämnat en fullständig redogörelse för resan till Thord Pettersson och att inget negativt därvid framkommit. Om PU önskade höra honom ville han ha en skriftlig kallelse till förhör. PU synes ha låtit sig nöja med detta; några ytterligare åtgärder avseende polisman R finns inte i materialet. Polisman U förekom, liksom polisman P, i säkerhetspolisens ovannämnda ärende SK 8-82. Han uppgavs vara bekant med polisman R och polisman P, dvs. två av de andra sydafrikaresenärerna. I det sammanhanget nämndes även Bo Asplund Det uppgavs att polisman U sannolikt varit den som ordnat kontakterna i Sydafrika. Polisman U och polisman R hade uppmärksammats för en incident 1991, då de hade närmat sig säkerhetspolisen på ett sätt som kunde tolkas som att de försökte skaffa sig information om vilka aktiviteter som bedrevs i förhållande till nazistiska rörelser. Det framkom i handlingarna att polisman U hade ansökt om att få komma till anti-terroriststyrkan, men inte blivit antagen. Det kan konstateras att den uppfattning Thord Pettersson sålunda redovisat om internutredningens insatser i sammanhanget inte riktigt stämmer med beskrivningen i polisstyrelsens material, där det sägs att det uppdragits åt Stockholmspolisens klagomålssektion att ”utreda om de framkomna uppgifterna var korrekta”.18 Polisstyrelsens arbetsgrupp synes i och för sig även ha företagit egna utredningsåtgärder i sammanhanget. Dess slutsats att det inte framkom något som styrkte att ”yrkesmässiga kontakter med sydafrikansk polis skulle ha förekommit” kan vara riktig. Frågan är emellertid vad som läggs i begreppet yrkesmässig. Det tycks ha förekommit kontakter ”kollegor emellan” och av säkerhetspolisens uppgifter att döma var det sydafrikanska engagemanget från vissa av polismännen starkare än vad det framstår som i rapporten. – Även i denna del framstår polisstyrelsens bedömningar, i jämförelse med vad som framgår i säkerhetspolisens material, som något överslätande. Det borde kanske även ha redovisats att någon egentlig utredning genom klagomålssektionen inte gick att få till stånd. Polisstyrelsens material och säkerhetspolisens information ger i alla händelser skilda perspektiv på de förekommande personerna och på den företeelse saken gäller. Kommissionen saknar underlag att bedöma var sanningen ligger mellan dessa skilda perspektiv, men konstaterar att saken borde ha gjorts till föremål för en grundligare utredning och att det alls inte kan uteslutas att de mest korrekta uppgifter som förekommit i sammanhanget är de som återgavs i massmedia, dvs. att före- 18 Rapporten s. 33. SOU 1999:88 Polisspåret 307 teelsen gällde fler poliser och hade en allvarligare karaktär än vad som blev känt för eller redovisades av polisstyrelsen. Övriga delar av polisstyrelsens granskning Det kan konstateras att en del av det som utreddes av polisstyrelsen och som redovisats översiktligt ovan visade sig sakna substans. En del annat utgör som enskildheter inte mycket att dra några växlar på. Frågan är emellertid om man inte också måste lägga samman sjuttiotalets företeelser – det i och för sig privata lyssnandet på nazistisk marschmusik och tal av Hitler m.fl. – med klisterbilderna på EAP och nidbilderna på Olof Palme Lars Werners iakttagelse av svenska flaggor på polisuniformer vid demonstrationsbevakning, fyndet av SS-hjälmen samt det förhållandet att polisstyrelsen inte syntes kunna utesluta att nazisthälsningar (”enskilda överdrifter”) fortfarande förekom. Något klart belägg för högerextremism ger detta inte, men flera företeelser som var för sig inte är så mycket att gå på, kan sammantagna naturligtvis ge en tydligare bild. Sammanfattning Säkerhetspolisen hade vid tidpunkten för mordet information som pekade mot ansatser till högerextremistisk opinionsbildning i Stockholms poliskretsar. Vi utgår från att säkerhetspolisen hade och har en relativt hög tröskel att passera innan information av detta slag dokumenteras; informationen i sig ger ett vederhäftigt intryck, även om den i alla enskildheter naturligtvis inte kan betraktas som belagd. De uppgifter som fanns kan knappast avfärdas som bagatellartade; det har ju uppenbarligen inte heller säkerhetspolisen gjort, med tanke på vidtagna åtgärder, inklusive avrapporteringen till statsministern och två justitieministrar. I ärendena från åttiotalet – Norrmalmsutredningen, fallet Machnow och Skeppsholmen-målet – framväxte ett mönster. Rötägg, tendenser till övervåld och tvivelaktig människosyn förekom inom Stockholmspolisen, men ledningen förmådde inte komma tillrätta med företeelserna. Detta mönster är tydligt också i utredningen om högerextremism m m. Svårigheterna att med hjälp av granskning och rättsliga instanser åstadkomma en förändring illustreras samtidigt tydligt. Det rättsliga slutet på polisstyrelsens försök att göra sig av med Stellan Åkebring torde ha haft en kraftigt avkylande verkan på andra initiativ i liknande riktning. Situationen synes samtidigt ohållbar. Vi frågar oss om rätt slutsatser dragits av det ärendet och de granskningsåtgärder som företagits. Vår 308 Polisspåret SOU 1999:88 slutsats av den genomgång vi gjort är att det krävs förändringar vad gäller de rättsliga möjligheterna att granska polismäns vandel och att göra sig av med dem som visat sig uppenbart olämpliga. 4.2 Polisspårets hantering inom PU 4.2.1 Översikt Redan de första dagarna efter mordet inflöt tips och aktualiserades uppslag angående personer inom polisen som eventuellt kunde ha med brottet att göra. Hans Holmér beslöt i ett tidigt skede – den 6 mars 1986, enligt vad Juristkommissionen fann utrett – att dessa polisärenden skulle hanteras i särskild ordning, mer härom strax. Vid sidan av polisärendena utreddes tips angående polisbilar som rört sig i området kring mordplatsen och iakttagelser av walkie-talkies. Dessa uppslag utreddes av våldsroteln vid Stockholmspolisen (se Parlamentariska kommissionens skrivelse till regeringen den 21 december 1987, fogad som bilaga till dess betänkande, SOU 1988:18). Någon särskild förundersökningsledning förekom inte för polisärendenas del, utan de hörde i det hänseendet samman med den övriga utredningen och förundersökningsledare var därmed Hans Holmér K.G. Svensson beslutade om tvångsmedel i ett polisärende (Bror Perä) i mars. När Claes Zeime övertog förundersökningsledningen vidtogs inga särskilda åtgärder i denna del av utredningen. I september 1986 fick han en föredragning rörande samtliga polisärenden. Per Göran Näss har uppgivit att han uppfattade det så att Claes Zeime tog över ledningen av förundersökningen successivt och att ansvaret för polisärendena övergick till denne i augusti 1986.19 Själva ärendena synes ha legat kvar hos säkerhetspolisen fram till april 1988, då kriminalinspektören Jan Söderberg överlämnade dem till PU. Det rörde sig då enligt Jan Söderberg om uppskattningsvis 40-60 ärenden. Enligt Hans Ölvebro var det fråga om 48 ärenden. De handlades fortsättningsvis på enheten för inre spaning. Den 1 juli 1990 bildades en specialenhet. Där handlades polisärendena under fem år. Efter den 1 juli 1995 har de hanterats på samma sätt som övriga uppslag. Sammanfattningsvis utreddes polisärendena alltså i särskild ordning med biträde av säkerhetspolisen fram till strax efter det att Hans Ölvebro tillträdde som spaningsledare. Därefter har de hanterats i själva 19 Samma uppgift lämnad av Hans Holmér enligt PK-minnesanteckningar nr 41. SOU 1999:88 Polisspåret 309 utredningen, varvid särskilda överväganden i någon mån styrt hante- ringen. Närmare om hanteringen under den första tiden Vid Juristkommissionens avrapportering av brottsutredningen fram till den 4 februari 1987 fanns ett trettiotal polisärenden i vilka den utpekade polismannen hade kunnat identifieras. Samtliga dessa uppslag synes då ha bedömts vara utredda. Att polisärendena utreddes i särskild ordning innebar enligt Juristkommissionen och Parlamentariska kommissionen att de handlades vid säkerhetspolisen, där byråchefen Per Göran Näss som också ingick i spaningsledningen, ansvarade för utredningen.20 Detta torde allmänt ha uppfattas så att ärendena utreddes och bedömdes självständigt av en instans som var avskild från utredningen i övrigt. Så var det inte. Dessa ärenden låg under samma ledningsgruppsoch förundersökningsledningsansvar som alla andra utredningsuppslag. Ansvaret för hur polisärendena skulle hanteras låg ytterst hos Hans Holmér det var t.ex. denne som ytterst beslutade när ett uppslag var färdigutrett. Av det sagda framgår att hanteringen av polisärenden inte låter sig beskrivas fullt så enkelt som att den sköttes av säkerhetspolisen. Det första årets utredningsorganisation innebar i stället följande. Förundersökningsledaren överlämnade polisärendena till byråchefen vid säkerhetspolisen Per Göran Näss (Det bör påpekas att säkerhetspolisen vid denna tid ålagts att bistå spaningsledningen och i så måtto var underställd denna.) Per Göran Näss tog ställning till behovet av utredningsåtgärder. Eventuell utredning ombesörjdes av en kriminalinspektör vid säkerhetspolisen, Jan Söderberg, som hade avdelats för ändamålet. Han anlitade i sin tur vid behov annan personal från säkerhetspolisen. När utredningsåtgärderna var utförda bedömdes ärendet av Per Göran Näss som slutbedömde det för säkerhetspolisens räkning. Därefter föredrog han det för Hans Holmér Per Göran Näss uppfattade gången så, att han hade att för spaningsledningens räkning utreda förekommande polisärenden och återrapportera dem dit21. Det var sedan spaningsledningen, där den övergripande bilden av utredningsläget fanns, som hade att bedöma 20 SOU 1987:72 s. 73; Parlamentariska kommissionen skrivelse 87-12-21, återgiven i SOU 1988:18 s. 216 ff. 21 Den tidigare Palmekommissionens utfrågning av Per Göran Näss och Jan Söderberg den 26 mars 1996. 310 Polisspåret SOU 1999:88 ärendet. Att det måste gå till på det sättet var närmast en självklarhet, eftersom det inte kunde vara tal om att bedriva en utredning av vissa brottsmisstankar skild från den kunskap som i övrigt insamlades om brottet. Av det skälet var det enligt Per Göran Näss viktigt, att så fort det sig göra lät, återföra de utredda polisärendena till spaningsledningen. Per Göran Näss var själv avskuren från åtskillig kunskap om utredningsläget och det gällde i än högre grad Jan Söderberg som för kommissionen beskrivit att den kunskap han hade om utredningen, fick han via massmedia. Det betyder att Per Göran Näss och Jan Söderberg utredde de uppslag de tilldelades utifrån den information som ingångstipsen innehöll. Per Göran Näss har vidare uppgivit att de uppdrag han fick gällde enskilda polismän som misstänkta gärningsmän. Det var, med ett undantag, i princip aldrig fråga om att utreda de utpekades eventuella delaktighet i en sammansvärjning eller om de på annat sätt kunde ha någon koppling till brottet. Om han skulle ha fått uppdrag av det slaget hade han hanterat dem på helt annat sätt. Men det fick han alltså inte och det var inte hans uppgift att ta egna initiativ i den riktningen. Att utredningen utfördes av säkerhetspolisens personal innebar enligt vad Per Göran Näss och Jan Söderberg uppgivit för den tidigare Palmekommissionen inte heller att säkerhetspolisens kunskap beträffande politiska extremgrupperingar, personer som bedömts utgöra säkerhetsrisk etc. togs i anspråk.22 Poängen med att anlita säkerhetspolisen låg i princip enbart i att det var en från polisen i övrigt organisatoriskt skild avdelning. (Hans Holmér har för Juristkommissionen uppgett att utredningen inte kunde ligga på klagomålssektionen, som normalt utreder brottsmisstankar mot poliser, eftersom denna inte var representerad i ledningsgruppen, men att säkerhetspolisen, som var representerad, var lämplig just för att den var fristående från Stockholmspolisen.23) Enligt Per Göran Näss fanns det från utredningssynpunkt en direkt nackdel med att polisärendena hanterades på detta sätt. De som utredde dem hade, som nyss framgått, inte full kunskap om utredningen, vilket innebar en risk för att de missade någon aspekt i undersökningen. De som satt i spaningsledningen fick i sin tur inte någon helhetsbild av 22 Viss kontroll mot säkerhetsavdelningens personregister synes regelmässigt ha förekommit i polisärendena. Det framgår av flera uppslag att så skett. Vad Per Göran Näss och Jan Söderberg åsyftade vid utfrågningen torde ha varit att man inte använde just kunskapen om extremistgrupper som finns inom säkerhetspolisen; kontrollen inskränkte sig till registerslagning. Detta bekräftas av vår genomgång av polisärendena. 23 Juristkommissionens utfrågning med Hans Holmér den 8 december 1987. SOU 1999:88 Polisspåret 311 polisärendena, eftersom de utreddes en bit bort. Från effektivitetssynpunkt var den valda modellen alltså inte optimal. Hur Per Göran Näss såg på uppgiften framgår av följande passus ur utfrågningen:24 Fråga: Kan man säga att den lilla gruppen inom Säpo arbetade som en parallell mordutredning? Svar: Nej, långt därifrån. Vi sysslade med att handlägga dom tips vi fick in, göra dom utredningsåtgärder vi bedömde vara möjliga och nödvändiga för att se om det fanns någon möjlighet att komma vidare med tipset eller ej. När vi kom fram till den nivån, då måste det tillbaks till huvudpotten så att säga, för att syresättas, för att vi kom inte längre. – Om vi hade fått ett konkret uppdrag, exempelvis nu ska ni som säkerhetsavdelning utreda möjligheten av att det inom svensk polis finns en organisation eller en sammanslutning som kan ha konspirerat för att exempelvis rikta sig mot landets statsminister, då hade det varit ett uppdrag. Då hade vi bedrivit en parallell utredning, så att säga. Hans Holmér har i kontakter med den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat bekräftat Per Göran Näss uppgift att det var han själv som fattade beslut även i polisärendena.25 Per Göran Näss fick ärendena den reguljära vägen, utredde dem med hjälp av sina tjänstemän vid säkerhetspolisen och föredrog dem sedan för Hans Holmér som tog ställning till den fortsatta handläggningen. Föredragningarna ägde rum ungefär en gång i veckan. Hans Holmér uppgav vidare att utredningen av polisärendena alltid och oavsett ingångstipsets innehåll tog sikte på alibikontroll. Ledningsgruppen diskuterade under Hans Holmérs tid inte möjligheten av en konspiration inom polisen. I säkerhetspolisens material finns en redogörelse för polisärendenas hantering. Den har upprättats av Jan Söderberg Den bekräftar i huvudsak det som framkommit enligt ovan, dock med den nyansen, att säkerhetspolisens roll enligt denna redogörelse framstår som mer självständig, än vad den gjort i den tidigare Palmekommissionens utfrågning med PerGöran Näss och Jan Söderberg Redogörelsen är daterad i juni 1994 och har följande lydelse: Promemoria avseende Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÄK), dvs. nuvarande Säpo, utredning av inkomna Spaningsuppslag omkring polismän i mordutredningen gällande dåvarande statsministern Olof Palme 24 Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Per Göran Näss den 26 mars 1996. 25 PK-minnesanteckningar nr 41. 312 Polisspåret SOU 1999:88 Kort efter mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 utsågs undertecknad av Säpos dåvarande ledning till den ansvarige för utredningarna omkring spaningstips gällande polismän och detta med hjälp av ett antal utredningsmän. Chef och ytterst ansvarig för utredningarna vid Säpos ledning, var dåvarande byråchefen P-G Näss, som i sin tur fick ärenden för utredningen direkt, eller indirekt, från chefen för mordutredningen, dvs. länspolismästaren Hans Holmér Även om förundersökningsledarskapet växlade mellan olika personer, var dessa: 1. 2. 3. 4. Länspolismästare Hans Holmér Chefsåklagare K-G Svensson Överåklagare Claes Zeime eller Riksåklagarens särskilda åklagare i form av Axel Morath och Jörgen Almblad Under min utredningsverksamhet hade jag direktkontakt endast med Zeime, Morath och Almblad i deras egenskap av förundersökningsledare. All övrig kontakt med förundersökningsledare gick via byråchefen P-G Näss. I sammanhanget kan det dock nämnas, att det från tid till annan var mycket svårt att få ett konkret svar på frågan vem som faktiskt var förundersökningsledare och ansvarig för förundersökningen omkring mordet! I takt med att undertecknad och medarbetarna utredde de inkomna spaningstipsen fram till en punkt då ärendet enligt min och byråchefen P-G Näss’ bedömning för ögonblicket var färdigutrett, påtecknade Näss ett sådant beslut varefter det enskilda ärendet via undertecknad vidaresändes till ”Palmegruppen” (Paul Johansson m.fl.) för arkivering och eventuell ytterligare registrering. Det innebar alltså i klartext att jag aldrig ”låg på” färdigutredda ärenden inom Säpo. På så sätt minskade kontinuerligt antalet ärenden som skulle utredas, även om givetvis nya ärenden hela tiden tillkom i form av Spaningsuppslag. På grund av att det tämligen snart framstod som uppenbart, att antalet Spaningsuppslag för utredning skulle bli rätt stort och inte ens till antalet kunde överblickas för framtiden, ifrågasatte undertecknad visavi byråchef P-G Näss om det inte var lämpligt med någon form av diarieföring vid Säpo av de ärenden som utreddes vid avdelningen omkring mordet. På grund av att ärendena redan diarieförts som spaningstips i förundersökningen och endast överlämnats till Säpo för vissa utredningsåtgärder utan arkivering, ansågs någon ytterligare diarieföring inte nödvändig. Av rent praktiska skäl, dvs. med tanke på omständigheten att undertecknad personligen till och från fick förfrågningar omkring de enskilda ärendena, lät jag upprätta ett slags kombinerat diarium och minnesanteckningar genom anteckningar på registerkort av varje inkommande/utgående ärende. På så sätt kunde de uppgifter lämnas omkring bland annat ärendets ankomstdag, diarienummer, anmälare, vem det avsåg och vad det gällde, tillika med givetvis när ärendet redovisades, etc. Inalles kom inte mindre SOU 1999:88 Polisspåret 313 än nittiofyra (94) registerkort att upprättas omkring ärendena och vilka fortfarande finnes i förvar. Förutom registerkorten finns en kopia av ett reversal från april 1988, som utvisar vilka ärenden som vid tidpunkten fanns kvar vid Säpo och som överlämnades till Rikskriminalen via polisintendent Roland Ståhl för fortsatt utredning i enlighet med de nya direktiv som givits omkring huvudmannaskap för bedrivandet av utredning omkring polismän. Till detta kommer diverse andra handlingar, som förvaras av undertecknad under dom år som gått, men som nu önskas tillförda Säpos arkiv omkring Palme-mordet. Något senare kommer undertecknads samling av tidningsurklipp omkring Palme-mordet och dess påstådda polisinblandning, för tiden mars 1986 – april 1988, att sammanställas och tillföras Säpo-arkivet. De nämnda registerkorten jämte ett stort antal tidningsurklipp finns mycket riktigt arkiverade hos säkerhetspolisen. De innehåller handskrivna, kortfattade anteckningar med i princip det innehåll som beskrivs i promemorian; vad saken gällt framgår dock inte alltid för en utomstående. En person kan förekomma på flera kort, det rör sig således inte om 94 personer. Alla kort avser inte polismän och en del kan inte knytas till någon identifierad person. I sak ger registerkorten ingen för den utomstående substantiell information, vilket inte heller synes ha varit meningen, eftersom syftet alltså endast var att upprätthålla en viss ordning i materialet, i frånvaro av gängse diarieföring. Förundersökningsledningens roll Sedan förundersökningsledningen även i denna del övergått till åklagare synes förundersökningsledningen ha förhållit sig tämligen passiv till såväl polisspåret som polisärendena. Det är delvis naturligt, med tanke på hur arbetet med förundersökningsledningen varit upplagt. Inget polisärende har nått någon grad av misstanke i mordutredningen och de har därför stannat inom polisen, även om de varit föremål för något slags granskning av åklagare. Kommissionen har vid några tillfällen upplysts att Riksåklagaren låtit gå igenom polisärendena och att promemorior upprättats över dessa genomgångar. Kommissionen har sedermera också fått del av dessa promemorior. De är emellertid extremt kortfattade och innehåller ingen annan information, än upplysningen att en uppföljning av tips mot polismän skett och att ingenting i materialet givit anledning till skälig misstanke mot någon enskild Leif Tellller grupp av polismän. 314 Polisspåret SOU 1999:88 Den senaste promemorian är daterad 1995-10-25 har i sin helhet föl- jande lydelse: Tips angående polismän Denna dag har uppföljning skett av ifrågavarande tips. Tidigare genomgångar har gjorts dels under tiden april-maj 1993 dels ock under september-oktober 1994. Ingenting i det tillkommande materialet ger anledning till skälig misstanke mot någon enskild Leif Tellller grupp av polismän. Anders [[Helin Den]] andra promemorian, också den undertecknad av Anders Helin är daterad 1994-11-23 och har en snarlik lydelse. Förundersökningsledningens arbete med polisärendena synes alltså ha bestått i en genomgång i efterhand av företagna utredningsåtgärder samt bedömning av om dessa varit tillfyllest, vilket de bedömts vara. Sammanfattande anmärkningar När man skall granska hur polisärendena hanterats är det viktigt att hålla den distinktion Juristkommissionen pekade på i minnet.26 Det har inte varit fråga om att utreda brottsmisstankar i juridisk mening utan om att följa upp och kontrollera spaningstips. De regler som finns om utredning av brottsmisstankar mot poliser är alltså inte direkt tillämpliga. Den egentliga brottsutredningen avseende statsministermordet kan inte heller utan vidare delas upp, så att olika enheter självständigt utreder olika uppslag. Arbetsuppgifterna kan delas, men själva utredningen är odelbar. Det problem utredningen ställdes inför när uppslag angående poliser aktualiserades var alltså inte alldeles lätt att ta ställning till. I realiteten 26 ”De tips som kommer in vid ett spaningsmord har en delvis annan karaktär än en anmälan om brott. Det rör sig som regel om uppgifter om iakttagelser vilkas samband med brottet kan vara ganska oklara. Sådana tips ger som regel inte grund för någon egentlig misstanke. Inom ramen för förundersökningen bearbetas de olika tipsen. De läggs så småningom till handlingarna när utredningen i den delen inte kan föras längre. Även om ett tips anses som färdigbearbetat vid en viss tidpunkt kan det tas upp på nytt så snart det finns anledning till det, t.ex. därför att det har kommit fram nya uppgifter. Att ett tips läggs åt sidan kan inte jämföras med t.ex. att en förundersökning som baserar sig på en brottsanmälan läggs ned.” (SOU 1987:72 s. 160) SOU 1999:88 Polisspåret 315 synes säkerhetspolisen under Per Göran Näss ha kommit att fungera som en förhörsgrupp, med uppgift att kontrollera utpekade personer och de uppgifter som fanns i respektive uppslag. Det innebar inte – trots att det allmänt uppfattades så – att ärenden skildes ut och bedömdes självständigt av säkerhetspolisen. Att säkerhetspolisens självständiga ansvar för dessa utredningsuppgifter inte gick längre än vad det gjorde kan emellertid knappast föranleda någon kritik, eftersom det från effektivitetssynpunkt hade varit fel att förfara på något annat sätt än man nu gjorde. I detta fall har det inte funnits något realiserbart alternativ till att polisen fick utreda också eventuella misstankar mot poliser, eftersom det alternativet skulle ha inneburit att polisen fråntogs hela mordutredningen. Samtidigt har det i detta ärende, precis som i andra fall då misstankar kan riktas mot poliser, funnits ett starkt behov av extern kontroll över utredningen. Det hade av det skälet – precis som Juristkommissionen funnit – varit naturligt och riktigt att låta åklagare ta ställning till alla polisärenden. Det var en brist att så inte skedde under den tid då förundersökningen leddes av Hans Holmér Efter det att Claes Zeime inträtt som förundersökningsledare föredrogs samtliga polisärenden för honom under sensommaren 1986. Formellt sett hade man därmed åstadkommit en acceptabel ordning. Den kritik som Per Göran Näss inför den tidigare Palmekommissionen riktat mot utredningsordningen, dvs. att man riskerade att förlora kunskap genom att lägga utredningen på en från den övriga utredningen avskuren avdelning synes inte fullt ut beakta att den slutliga bedömningen ändå gjordes av spaningschefen. I teorin återfördes ju kunskapen på det sättet till utredningens centrum. Att detta inte fungerat särskilt väl, med tanke på hur själva utredningen centraliserats till just spaningschefen m.m. Hans Holmér är en annan sak, som redan utförligt belysts och kritiserats av tidigare kommissioner. Att utredningen av polisärenden ”lades på säkerhetspolisen” har också uppfattats som en garanti för att eventuell extremism bland de förekommande poliserna skulle fångas upp och beaktas. Något syfte av det slaget hade organisationsformen som framgått inte och säkerhetspolisen användes heller inte på det sättet vid utredandet av de enskilda uppslagen. Några försök att allmänt inventera vilken information som fanns om polismän gjordes inte, t.ex. synes inte ärendet SK 8-82 med bl.a. uppgifterna om de s.k. herrmiddagarna ha kommit till användning. Säkerhetspolisens handläggning av polisärendena framstår i det ljuset enbart som en organisatorisk fråga – det var avdelningens avskildhet man ville använda, inte dess kunskaper. Som framgått ansåg Juristkommissionen att det hade varit en fördel om uppslag avseende poliser hade särbehandlats, på så sätt att åklaga- 316 Polisspåret SOU 1999:88 ren hade tagit direkt ledning av utredningsarbetet i dessa delar. Med tanke på den bedömningen hade det varit naturligt om förundersökningsledningen fortsättningsvis, efter omorganisationen, skulle ha tagit mer aktiv del i polisärendenas hantering än vad som kom att bli fallet. Förundersökningsledningens roll i detta hänseende har emellertid varit passiv. Delvis har detta varit en följd av den allmänna arbetsfördelningen mellan åklagare och polis i detta utredningsarbete. Förundersökningsledningen kan också sägas ha tagit en större del i utredningen av polisärendena än i övrigt genom de genomgångar av tips mot polismän som synes ha förekommit med viss regelmässighet. Hur grundliga dessa genomgångar varit kan inte bedömas, eftersom den dokumentation de efterlämnat är intetsägande. Dokumentationen i form av de ovan relaterade promemoriorna tyder, liksom de samtal vi haft med förundersökningsledningen om polisspåret, dock på att detta varit en oprioriterad del av utredningsarbetet. 4.3 Utredning och utredningsresultat 4.3.1 Allmänt om polisärendena Under den tidigare Palmekommissionens arbete gjordes en dokumenterad inventering av de ärenden i brottsutredningen som kan hänföras till polisspåret. Ca 130 uppslag redovisades. De hade framtagits med hjälp av PU:s dataregister, där samtliga ärenden vari polismän utpekas enligt vad som sägs i redovisningen försetts med ett prefix. Dessa uppslag har varit föremål för förnyad genomgång i Granskningskommissionens arbete. Majoriteten av dem utgår från mycket tunna ingångstips och nästan inget har fått ökad substans i och med företagna utredningsåtgärder. Återkommande delar i ingångstipsen är vapenintresse, likhet med fantombilden eller ”skuggan”, påstående om aversion mot socialdemokratin, ”palmehat” eller uttalad politisk extremism. Tydliga kopplingar till mordet – tidsmässigt, geografiskt eller annat orsakssamband – är sällsynta. Materialet utgör inte heller en samling av brottsmisstankar mot polismän utan snarare en samling av uppgifter som kunnat bedömas som värda att kontrollera, eftersom ärendet och utredningsläget varit och är sådant att inga stenar bör lämnas ovända. Det betyder att många av de förekommande tipsen tagits på allvar trots att en del av anmälningarna närmast verkar ha gjorts på måfå. Någon gång kan man därvid skönja en förhoppning från anmälarens sida att erhålla del i den utlysta belöningen; andra gånger rör det sig relativt tydligt om anmälare som kan misstänkas ha en gås oplockad med den som utpekas. Åtskilliga är anonyma. SOU 1999:88 Polisspåret 317 Som redan Juristkommissionen påpekade måste polisens utredande av tips m.m. vid ett spaningsmord skiljas från utredande av egentliga brottsmisstankar.27 Utredningsläget kan vara sådant – och det har det varit i detta ärende – att även långsökta och till synes chansartade efterforskningsåtgärder trots allt ter sig värda att genomföra. Beträffande polisärendena tillkommer den omständigheten att det för polisen kan upplevas som särskilt angeläget att undanröja grogrund för den misstänksamhet, som kan väckas hos allmänheten, om inte uppslag angående den egna yrkeskåren utreds noga. De polisärenden vi gått igenom präglas många gånger av just detta: en vilja att visa att enskilda polismän närmast utreds mer noggrant än andra utpekade. Inom PU finns en i mars 1996 upprättad förteckning över polisärenden (”Identifierade poliser som tipsats i utredningen”). Förteckningen upptar 67 uppslag.28 I förteckningen anges bl.a. ”orsak”, definierat som ”huvudorsaken till att vederbörande polis blivit tipsad”. En sådan orsak är ”åsikter”, varvid det heter att ”då åsikter angivits kan det innefatta bl.a. extrema åsikter, Palme-fientliga uttalanden, uppträtt mystiskt etc”, dvs. det är fråga om en vid definition. I 24 fall har endast åsikter angetts som orsak till tipset. I ytterligare 9 fall har åsikter angetts tillsammans med någon annan omständighet, vanligtvis vapen. I 12 fall anges fantombilden ensam som orsak, i ytterligare ett fall finns den med tillsammans med annan omständighet. I 6 fall anges vapen som orsak, i ytterligare 8 fall tillsammans med annan omständighet. Det är svårt att sammanfatta anledningen till förekommande tips så grovt. Helhetsbilden är dock tydlig och den bekräftas av vår genomgång av materialet. Åsikter, likhet med fantombilden samt vapeninnehav eller vapenintresse är de dominerande ”misstankarna” bakom tipsen. (Åsikter skall då alltså förstås i vid mening, det kan t.ex. innefatta att en berusad polisman i ett privat sammanhang uppges ha gjort aggressiva uttalanden om Olof Palme eller socialdemokratin.) Det betyder att ingångstipsen i stort sett genomgående har ett mycket begränsat samband med själva brottet. Detta innebär i sin tur att polisärendena sammantaget inte framstår som en central och viktig del i den egentliga brottsutredningen. Det rör sig från den utgångspunkten snarare om utredningens periferi. Det betyder inte att det saknats skäl 27 SOU 1987:72 s. 160 (citerat ovan s. 61). 28 Skillnaden i förhållande till den tidigare Palmekommissionens av oss uppföljda genomgång, som alltså omfattar fler uppslag (132), består bl.a. i att den senare innehåller flera uppslag angående samma polisman och uppslag där en utpekad polis inte kunnat återfinnas eller som inte nödvändigtvis behöver avse poliser över huvud taget. 318 Polisspåret SOU 1999:88 att utreda dem, men utredningsåtgärdernas angelägenhetsgrad måste beaktas vid bedömningen av hur de prioriterats och utförts. Mot den angivna bakgrunden finns det ingen anledning att redogöra för samtliga polisärenden. Redovisningen här inriktas i stället på de utredningsåtgärder som är relevanta för bedömandet av hur polisspåret utretts. Därvidlag har det också sitt intresse att mer stickprovsvis redovisa en del uppslag som inte har med diskussionen kring polisspåret att göra. 4.3.2 Uppslag inriktade på enskilda personer Allmänt I detta avsnitt redovisas utredning som förekommit mot personer som kan sägas ha beröring med diskussionen kring polisspåret. Redovisningen och därmed urvalet styrs av den utredning som faktiskt förekommit inom PU rörande polisärenden. Som framgår är det ibland ganska slumpmässigt mot vilka och med vilken inriktning utredningsåtgärder kommit att vidtas. CG Östling CG Östling var en vapenintresserad och vapenkunnig polis som vid tiden för mordet tjänstgjorde vid Stockholmspolisen, där han arbetade i Norrmalmspolisens piketstyrka. Kort efter mordet lämnade han sin tjänst för att driva egen verksamhet med vapenhandel, något han påbörjat redan tidigare. Verksamheten bedrevs tillsammans med en f.d. militär. I den rollen levererade CG vapen och skyddsutrustning till polisen, bl.a. till mordutredningen under Hans Holmér En tid efter mordet anställdes han vid Televerket Radio en anställning han dock inte innehade särskilt lång tid. Hans namn aktualiserades tidigt i utredningen genom ett tips angående vapeninnehav och intresse för nazismen. Intresset för CG återuppväcktes och kulminerade i samband med uppdagandet av hans inblandning i den insmuggling av buggningsutrustning, som förekom i den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Stora mängder vapen och ammunition togs då i beslag hos CG, liksom diverse föremål som tydde på att CG sympatiserade med nazismen. SOU 1999:88 Polisspåret 319 Översikt över utredningsåtgärderna 29 CG Östling har varit aktuell i utredningen i ett antal omgångar. Den första påbörjades efter ett anonymt tips den 10 mars 1986 från en person som uppgav sig vara tidigare kamrat med CG Östling. Enligt tipsaren innehade CG en magnumrevolver, var motståndare till det socialdemokratiska partiet samt hade under skoltiden varit intresserad av kriget och nazismen. Det är troligt att utredningen då initierades även utifrån allmänna kunskaper inom polisen om CG Östling:s person. Utredningen avslutades rätt snart med ett beslut om att uppslaget skulle läggas ad acta; beslutet är icke daterat. I juni 1986 kom ett tips från en uppgiftslämnare, som hade besökt CG Östling:s hem och då iakttagit bl.a. en hel del vapen. Efter nya utredningsåtgärder lades även detta uppslag ad acta, den 28 augusti. Dessförinnan, den 19 augusti, hördes dock CG tämligen ingående av säkerhetspolisen. Detta är det första dokumenterade förhöret med CG Östling. En tredje omgång synes ha inletts i mars 1987, då ett anonymt, ospecificerat tips angående CG och dennes affärskollega den Invar Grundborg inkom. I det skedet handlades uppgifterna om CG inte längre vid säkerhetspolisen. Några egentliga utredningsåtgärder synes emellertid inte ha vidtagits i detta sammanhang, av dokumentationen att döma. Den fjärde utredningsomgången utlöstes av den s.k. Ebbe Carlssonaffären 1988. Ett flertal tips kom då in, som ett resultat av uppmärksamheten kring bl.a. CG Östling. CG hördes särskilt om ett vykort med en gåtfull text, vykortet hade beslagtagits hos CG tillsammans med vapen, ammunition och bilder av CG där han utförde nazistiska symbolgester. Ett av hans vapen provsköts. PU övertog flera av de beslag tullen gjort hos CG Östling. I denna veva hölls även ett förhör med CG Östling. I protokollet uppges att förhöret är en komplettering till ett förhör som hade hållits två år tidigare; PU intresserade sig åter för CG Östling:s alibi. 29 Här återges de åtgärder som återspeglas i PU:s material. Det finns även en akt över CG hos säkerhetspolisen. Den innehåller en del senare handlingar angående CG Östlings vapenhandel och uppgifter om förhållandena vid Televerket Radio där CG under juni till december 1986 var säkerhetschef (det synes ha förekommit misstankar om att CG tog egna provisioner i samband med upphandling och andra liknande oegentligheter, men inget i handlingarna bestyrker misstankarna). I akten finns även handlingar som berör PU:s intresse för CG Östling. När innehållet i dessa handlingar tillför informationen i PU-materialet något av intresse har detta anmärkts. 320 Polisspåret SOU 1999:88 En femte utredningsvända förekom 1989-90 i anledning av ett tips om ett vapen, som skulle ha ägts av CG Östling. I uppslaget finns ett läkarintyg angående CG Östling. Det utfärdades 1992 av en läkare vid Södersjukhuset och gäller CG Östlings tillstånd när han skrevs ut den 28 februari 1986. Intyget synes medge slutsatsen att utredningen angående CG Östling:s alibi inte bedömdes som avslutad vid denna tidpunkt. Försommaren 1993 hölls så de mer ingående alibiförhören med personer som träffat CG under morddagen och mordkvällen. De får betraktas som en uppföljning av ursprungstipsen. Alibiutredningen beträffande CG hade vid denna tid således pågått från mars 1986 till sommaren 1993, dvs. i närmare sju och ett halvt år. Sammanfattningsvis har följande förhållanden kring CG Östling, såvitt framgår av PU:s dokumentation, varit föremål för mer eller mindre grundlig utredning: ◊ hälsotillstånd och förehavanden på morddagen ◊ lägenheten på Regeringsgatan 85 ◊ vapeninnehav, inklusive provskjutning ◊ innebörd och bakgrund till det vykort som ingick i tullbeslaget ◊ påstående om att CG efter mordet sålt en revolver Utredningsresultat Beträffande hälsotillstånd och alibi finns en den 24 mars 1986 daterad promemoria från säkerhetspolisen, med följande innehåll: Enligt en säker och tillförlitlig källa, vilken önskar vara anonym, har följande inhämtats rörande CG Östling. CG Östling lades in med sprucken blindtarm den 21 eller 22 februari 1986. Den 26 mars besöktes CG Östling, och han var då ej i kondition att ens klä på sig själv. Även den 27 mars besöktes CG och vid detta tillfälle iakttogs att han knappt var kapabel att gå själv.30 Den 28 februari skrevs han ut på egen begäran, då han inte trivdes. CG var placerad i en sal med 3 äldre män. CG är sjukskriven till den 1 april 1986.31 Från denna tid finns även en kort promemoria om CG Östling:s vapen och vapenhandel. Det torde emellertid vara utredningen kring 30 Troligen rör det sig om felskrivningar, när besöken dateras till den 26 och 27 mars, inte minst med tanke på att promemorian är daterad den 24 mars. Antagligen avses den 26 och 27 februari. 31 Denna promemoria finns inte i säkerhetspolisens akt om CG Östling, se vidare nedan under Övrigt. SOU 1999:88 Polisspåret 321 hälsotillståndet som föranledde det odaterade avskrivningsbeslut, som antecknats på ursprungstipset från den 10 mars och undertecknats av Per Göran Näss Beslut Då verkställd utredning visat att CG 1986-02-21--28 varit intagen på sjukhus för bukoperation och vid utskrivningen ej varit återställd skall vidare åtgärder i saken ej vidtagas, då misstanke om brott ej föreligger. Den 19 augusti hölls förhör med CG vid säkerhetspolisen. Det odaterade beslutet får antas ha fattats före detta förhör, eftersom det finns ett nytt, inte närmare motiverat, beslut om ad acta-läggning från den 28 augusti. Detta beslut, liksom förhöret, synes ha föranletts av de uppgifter som inkommit från den nedan omtalade uppgiftslämnaren. I förhöret den 19 augusti tillfrågades CG om sina förhållanden morddagen och kvällen. Han uppgav att han skrevs ut kl 11 och åkte hem till sin bostad på Söder i taxi. Kl 19 fick han besök av en tjänsteman från Försvarets materielverk, FMV, vars namn han inte ville uppge. Vid 20-21-tiden fick han besök av två kollegor, varav en var Göran Sund den andre kunde han inte komma ihåg namnet på. På natten, vid 1-2-tiden blev han uppringd av en piket-kollega, som berättade om mordet. I förhör den 18 oktober 1988, ett förhör som enligt förhörsprotokollet utgör en komplettering till augustiförhöret från 1986, uppgav CG att han besöktes av kollegan Thord A på eftermiddagen den 28 februari 1986, omkring kl 15-16 samt att det var Göran Sund som ringde på natten. På fråga sade CG vidare att FMV-tjänstemannen var Per A. CG fick vid detta tillfälle även frågor om lokalen på Regeringsgatan 85. Den hyrdes från 1985 till hösten 1986 och var smygkontoriserad. Inga vapen förvarades där. Den var med till visshet gränsande sannolikhet inte uthyrd vid tillfället för statsministermordet. Endast CG och hans kollega den Invar Grundborg hade nycklar. Den 28 februari 1992 utfärdades ett läkarintyg angående CG Östling. Det begärdes in av PU i samband med uppgifter i massmedia om CG Östling. Intyget är undertecknat av chefsöverläkaren Thomas I vid Södersjukhuset. I intyget sägs bl.a.: Enligt min uppfattning är det osannolikt att CG skulle kunnat företa några längre språngmarscher eller förflyttat sig snabbt i trappor inom de närmaste dagarna efter sin utskrivning. Journalanteckningar finns bifogade. Thomas I hade inte undersökt CG eller själv haft honom som patient. Av intyget framgår att 322 Polisspåret SOU 1999:88 Thomas I uttalar sig om hur det typiskt sett förhåller sig med en patient som haft åkommor av det slag CG hade och undergått den behandling denne hade varit föremål för. Försommaren 1993 hölls slutligen ett antal ingående förhör med personer som varit i kontakt med CG under morddagen. Thord A uppgav följande. Han kom i kontakt med CG när denne var skjutinstruktör för livvaktsgruppen. Han hade haft en del flyktiga kontakter med CG Östling, bl.a. hade han besökt denne i hans bostad några gånger. De hade inget privat umgänge, men delade vapenintresset. Besöket morddagen vid 3-4-tiden var ”en artighetsvisit”; CG var ganska svag och inte intresserad av något längre besök. Thord A hade vid något tillfälle besökt Regeringsgatan 85. Det var en vanlig lägenhet, tungt möblerad. Hans intryck var att den var till för CG och den Invar Grundborgs gemensamma firma. Thord A hade inte medverkat med CG på något möte på Söder. Han hade på senare tid inte haft med CG att göra. Göran Sund uppgav följande. Han jobbade vid tiden för mordet på Norrmalm, i piketen. Göran Sund träffade CG 1982-83 i samband med skjutövningar där CG fungerade som skjutledare. Han hade sedan arbetat tillsammans med CG som skjutinstruktör. Det var återkommande utbildning för framför allt piketpersonal. De hade inte annat än undantagsvis umgåtts privat. Besöket hos CG på mordkvällen mindes han dåligt, men han hade talat med kollegan Per H och kommit fram till att de jobbade ”civilt” den kvällen och var hemma hos CG Östling. Även om minnena var väldigt diffusa kom han ihåg att CG var dålig och bar morgonrock. På frågan ”kan du komma ihåg hur han rörde sig?” svarade Göran Sund ”Han gick som en 95-åring, små steg och framåtböjd på grund av smärta i magen. Det liksom det är den enda bild jag har av han.” Såvitt Göran Sund kom ihåg var det ingen annan där samtidigt. Han mindes inte varför man besökte CG Östling. – Göran Sund tjänstgjorde alltså mordkvällen och deltog i spaningarna på mordnatten. Han ringde till CG på natten och berättade om mordet. Skälet till att han ringde var bl.a. att de fick sitta och vänta en del. Han hade träffat CG bara någon enstaka gång efter mordet (i augusti/september -86 flyttade Göran Sund från Stockholm). – Göran Sund fick frågor om han hade pratat politik med CG någon gång. Det hade han inte. Göran Sund hade inget minne av att ha besökt Regeringsgatan 85. Per H uppgav följande. Han hade träffat CG när denne fungerade som skjutinstruktör. De umgicks inte privat. De besökte CG på mordkvällen, men Per H mindes inte exakt när. Han var för övrigt inte helt säker på att det var mordkvällen. De körde målad polisbil men var civila. CG gick i morgonrock och var skröplig, han hade varit inne och opererats, Per H kom inte ihåg för vad. Han SOU 1999:88 Polisspåret 323 trodde att anledningen till besöket var att Göran Sund som i likhet med CG var skjutinstruktör, skulle diskutera någon sådan angelägenhet med CG Östling. Besöket kanske varade en halvtimma. Det diskuterades inget politiskt. Per Arvidsson, vid förhörstillfället avdelningsdirektör vid FMV, uppgav följande. Han hade känt CG sedan 1982 eller 1983. De träffades vid vapentester i samarbete mellan försvaret och polisen. De var bägge intresserade av skytte och vapen och träffades fortfarande. CG var numera agent för en vapenfirma från vilken FMV köpte vapen. Före 1986 hade han varit hemma hos CG tre, fyra gånger, i samband med skjutövningar. (Per Arvidsson nämnde i sammanhanget bl.a. namnet på den Invar Grundborg ) Av CG Östling:s poliskollegor hade Per Arvidsson träffat Claes Djurfeldt några gånger. – Han hade fått höra att CG låg på sjukhus med brusten blindtarm. Han kände en person vars far dött i den åkomman och visste att det var allvarligt samt beslöt därför att besöka CG och överlämna en chokladask på fredagen den 28 februari efter arbetets slut. När han kom – oanmäld – till sjukhuset fick han veta att CG skrivits ut samma dag. Han ringde då CG och frågade om han fick komma och hälsa på. CG Östling, som normalt var framåt och högljudd ”lät som ett litet barn egentligen”. Per Arvidsson kom dit vid sex-tiden och de satt och pratade någon timma. CG var ensam. På fråga uppgav Per Arvidsson att CG rörde sig ”väldigt dåligt”. Skälet till att CG hade lämnat sjukhuset trots att han var så dålig var att han inte trivdes med miljön, personalen osv. – Per Arvidsson hade besökt kontoret på Regeringsgatan, troligen dock efter detta tillfälle. Han trodde att det var den Invar Grundborg som stod för den lägenheten. Den var liten och deras firma växte snart ur den. – Efter besöket hade Per Arvidsson åkt direkt hem; han bodde då fortfarande hos sin mamma. – Via försvaret, som hade kontaktats av polisen, blev han omedelbart efter mordet tillfrågad om han kunde hjälpa till att identifiera mordkulan. På söndagmorgonen hämtades han av en polisbil och sammanträffade med Vincent Lange Han kom fram till att det var en Winchester Western kaliber .38 eller .357. Efter att ha fått upplysningar om kulans vikt förstod han att det var en .357 Magnum, på räfflorna kunde man se att det var en Smith & Wesson eller någon av kopiorna. Sedan hörde han ingenting på många herrans år, förrän han kallades för en provskjutning av sin Smith & Wesson. Det var således det andra tillfället han hade haft med mordutredningen att göra (och detta förhör var det tredje). – Per Arvidsson trodde definitivt inte att CG har med mordet att göra. De hade aldrig pratat politik. Av de uppgifter som de hörda sammantaget lämnade framgick vidare att CG betraktades som särpräglad, i olika hänseenden 324 Polisspåret SOU 1999:88 extrem och upptagen av sitt vapenintresse. Samtliga tillfrågades om CG Östling:s politiska åsikter, vilka beskrevs som högerorienterade. Beträffande vapeninnehav m.m. har utredningen gett följande resultat. En uppgiftslämnare berättade vid ett förhör i juni 1986 om ett besök i CG Östling:s hem, som han gjort å yrkets vägnar. Bland diverse uppslagna böcker fanns ”Mein Kampf”. Bostaden var särpräglad. Under ett följande besök gjorde CG utfall mot Olof Palme Uppgiftslämnaren beskrev CG som helt oberäknelig, han växlade från total affekt till total avslappning på några sekunder. Uppgiftslämnaren hade funnit situationen olustig och associerat till mordet. Polisen synes ha tagit fasta på uppgifterna om vapen. CG fick frågor om dessa i förhöret den 19 augusti 1986. Han uppgav att han hade haft alla sina vapen i behåll på morddagen; inget var utlånat. I juni 1986 hade han besökts av några poliser i anledning av en ansökan om vapenlicens. Därvid hade hans vapensamling inventerats. Kort senare lades uppslaget ånyo ad acta; i ett beslut den 28 augusti 1986 anförde Per Göran Näss Inkomna uppgifter om CG Östling:s vapeninnehav föranleder ej vidare åtgärd, då verkställd utredning visat att CG kan avföras från utredningen. I mars 1987 inkom ett anonymt tips angående CG och den Invar Grundborg Det föranledde viss ny utredning. Den gjordes denna gång vid rikskriminalen och berörde de bägge utpekade och deras vapenhandel. Åtgärderna innefattade slagning, viss sondering bland kollegor m.m., men inga direkta förhör. I juli 1988 redovisade SKL sina undersökningar av kulor från provskjutning av vapen som tillhörde CG Östling. Kulorna visade inga överensstämmelser med mordkulorna. I oktober 1989 övertog PU beslag som hade gjorts i tullärendet. I det mycket omfattande materialet ingick bl.a. patroner av den typ som Olof Palme dödades med. Blyisotopisk jämförelse begärdes. Resultaten redovisades av SKL i mars 1990. De torde få förstås så att kulorna inte visade någon överensstämmelse med proven avseende mordkulorna. I juli 1988 hörde journalisten Björn H av sig och uppgav att tullbeslaget innehöll ett vykort med kryptisk text m.m. Vykortet hämtades omgående in till PU.32 Dess avsändare, Klas A, hördes. 32 Vykortets text löd ”Svinet på den andra sidan låter sej fortfarande förfäras av fantombilden, men järnvägsspåret blir allt hetare. Sätt dej snarast i förbindelse med Enskedemannen”. SOU 1999:88 Polisspåret 325 Dennes sambo hördes samma dag för kontroll av Klas CG Östlings alibi. Det framgår i uppslaget att Svenska Dagbladet innehållit en artikel om vykortet samma dag som tipset kom in och att Klas A i anledning av detta hört av sig till polisen. Dagen efter hördes CG om vykortet. (Förhörsvittne på CG Östling:s begäran var Stellan Åkebring.) CG var vid detta tillfälle anställd hos Protector AB, vilket synes ha varit hans eget företag. Inget av värde framkom; vykortet tycks ha varit ett privat skämt. I december 1989 inkom ett tips från en anställd vid en vapenfirma angående en revolver Smith & Wesson .357. Vapnet skulle vid tiden för mordet ha ägts av CG Östling, som sedan sålt det till en Ove M. Vapnet var troligen en ombyggd 38:a med 2 1/2 tums pipa. Tipset är utrett och CG har lämnat upplysningar i uppslaget. Utöver dessa utredda uppslag finns det en del uppgifter som inte synbarligen föranlett någon utredning, i vart fall inte någon utredning som uttryckligen inriktats på respektive tips. Överåklagaren Ola Nilsson som var förundersökningsledare i ”smuggelmålet” mot bl.a. CG Östling, vidarebefordrade i juli 1988 en uppgift från en person som ca ett halvår efter mordet hade hört ett samtal mellan CG och Stellan Åkebring. De hade sagt att de visste vem som utfört mordet, men att man aldrig skulle kunna finna mördaren. Uppgiftslämnaren hördes av PU. Han uppgav då att han inte uppfattat det som att CG och Stellan Åkebring vetat vem mördaren var, utan snarare att de genom sina känningar i utredningen – kollegor som fungerade som livvakter åt Hans Holmér – fått insikter om vem som var mest intressant i utredningen. Förhörsprotokollet ger intryck av att uppgiftslämnaren något ville modifiera de uppgifter han enligt Ola Nilsson skulle ha lämnat till denne. Ett underuppslag i utredningen från juni 1988 har följande bakgrund. Vid en diskussion inom PU angående polisuppslag drog sig kriminalinspektören Ingemar I till minnes att han en gång råkat höra fragment av ett samtal mellan CG och en viss person, här kallad NN. Samtalet utspann sig medan man väntade på en hiss i polishuset. Samtalet gick ut på att Sverige var på väg ”åt helvete” och att något borde göras. NN hade sagt att det fanns folk som skulle se till att det blev ändring. Händelsen inträffade i december 1985 eller januari 1986. Ingemar I hade endast hört fragment och ansåg själv inte att man kunde dra några större växlar på det han hört. Han tillade att samtalet förts helt öppet och inte haft något konspiratoriskt över sig. – Det beslöts sedermera att ett uppslag skulle skrivas över Ingemar I:s iakttagelser. Det skedde alltså i juni 1988, dagarna efter det att den s.k. Ebbe Carlsson-affären tagit sin början. När de beskrivna diskussionerna 326 Polisspåret SOU 1999:88 inom PU hade ägt rum framgår inte. Det finns ingen ytterligare utredning redovisad i anslutning till uppslaget. Vid tiden för Ebbe Carlsson affären förekom även tips om att polisman CG liknade fantombilden. Dessa föranledde ingen särskild åtgärd. Uppgifter om utredningen angående CG som framkommit i den tidigare Palmekommissionens utfrågningar CG Östling blev tidigt aktuell i utredningen. Uppslaget handlades av säkerhetspolisen. Per Göran Näss och Jan Söderberg har inför den tidigare Palmekommissionen uppgett följande om ärendet.33 Ingångsuppgifterna beträffande CG var inte mycket att ta på. ”Realia” i ärendet var ”faktiskt enbart förhållandet att han hade vapen”. Det fanns också någon uppgift om att han skulle ha extrema uppfattningar, men utöver det fanns inga påtagliga misstankar. Detta måste ställas i relation till utredningsåtgärderna; det fanns många väntande ärenden som var viktiga. Man fick relativt snabbt fram uppgifter om CG Östling:s sjukhusvistelse och den brustna blindtarmen, bl.a. hade kollegor besökt honom dagarna före mordet. Det ansågs helt omöjligt att CG i sitt tillstånd skulle ha kunnat delta i en mordoperation den dag han skrevs ut. Det var en sådan skälighetsbedömning, som gjorde att man tyckte sig kunna lägga ärendet åt sidan. Per Göran Näss påpekade att den lokal CG disponerade på Regeringsgatan kunde ha varit av intresse, om platsen för mordet hade kunnat vara planerad i förväg. Men eftersom fakta i målet utesluter detta var lokalen enligt Per Göran Näss ointressant. CG Östling:s eventuella kontakter på ledningscentralen hade inte utretts. Inte heller hade CG satts i samband med högerextremism eller ”herrklubbsmötena” i Gamla stan. Utredarna hade inte kontakt med den subversiva roteln inom säkerhetspolisen. Enligt Jan Söderberg var alla de poliser som utreddes i denna ordning extrema på något sätt, det var i många fall skälet till att de dragit på sig spaningstips. Men likväl saknades det tecken på en konspiration och utredningen inriktades inte på det. Följande passus ur utfrågningen är illustrativ: Fråga: Vad tjänar då dom här utredningarna till om man inte så att säga vidgar perspektivet utan bara hade ett smalt schakt att betrakta? Svar: Det måste ju ändå vara någonting som talar för att det finns en konspiration, och de som ändå talade om konspiration det var privatspanare och journalister som ville ha ett Pulitzer-prize. Deras önskedröm var ju, det 33 Uppgifterna och citaten i det följande är hämtade från den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Per Göran Näss och Jan Söderberg den 26 mars 1996. SOU 1999:88 Polisspåret 327 var ju alldeles uppenbart, alla privatspanares och journalisters önskedröm var att det skulle vara en polis som hade mördat honom. Man ville ju det, det var uppenbart. Men återigen, vi var ju tvingade att hålla oss till realia och det vi hade, det var ju alltså enskilda polismän, kanske de var nazistsympatisörer, kanske var de långt ute på högerkanten på annat sätt eller extrema på något annat håll. Men vi kunde aldrig se någon formation eller något sådant som vi kunde göra oss nytta av i en förundersökning. Jag kan aldrig säga att jag sett något sådant. Beträffande det förhör som hölls av Jan Söderberg med CG i augusti 1986, där även Per Göran Näss närvarade, upplystes att CG var påtagligt nervös inför förhöret. Han var även spritpåverkad. När han informerades om att förhöret skulle gälla mordet på statsministern blev han märkbart lättad. Per Göran Näss och Jan Söderberg tolkade hans reaktion så, att han varit rädd för att förhöret skulle handla om något annat. Det gjordes också vissa efterforskningar, men man kom inte längre än till att sätta det i samband med att han kort senare slutade sin anställning vid Telverket Radio möjligen hade han förfarit oegentligt i något upphandlingsförfarande.34 Hans Holmér sammanträffade den 14 maj 1996 med företrädare för den tidigare Palmekommissionen. Enligt de minnesanteckningar som upprättades uppgav Hans Holmér följande angående sin kännedom om CG Östling.35 CG Östling --kände han till sedan tidigare bl.a. på det sättet att CG på RPS uppdrag utrett behovet av ett nytt tjänstevapen. CG var utbildningsansvarig i vapenfrågor på 70och 80-talet. Hans Holmér visste att han var ”vapentokig” i en positiv mening, nämligen duktig på vapen. Han var även känd för sin Palme-fientliga attityd och högeranstrukna åsikter. Uppslag som kom in i förening med vad som sålunda var känt om honom samt hans omvittnade handlingskraft gjorde att en utredning gjordes beträffande honom. Såvitt Hans Holmér minns kom det fram att CG var nyopererad vid tiden för mordet, men hur ärendet avslutades minns han inte. 34 I säkerhetspolisens akt finns en anteckning från dagen för förhöret (19 augusti 1986). Den är gjord av Jan Söderberg och innehåller i princip de uppgifter som här återgivits. Det framgår att CG varit orolig för att förhöret skulle gälla hans arbete på Televerket Radio När det stod klart att det inte skulle göra det utan handla om statsministermordet ”pustade” CG enligt anteckningen ”högt av lättnad”. – Jfr även säkerhetspolisens noteringar om förhållandena vid Televerket Radio (återgivet i fotnot ovan). 35 PK Minnesanteckningar nr 41. 328 Polisspåret SOU 1999:88 Uppgifter om CG i andra uppslag Uppgifter om CG finns även i andra delar av utredningen, vilket framgår på andra ställen i betänkandet, se särskilt avsnittet om ”Södermötet” och samröret med ”Löjtnant Lars Nilsson . CG Östling:s delaktighet i den s.k. Ebbe Carlsson-affären 36 Som framgår på annat ställe var CG involverad i den s.k. Ebbe Carlsson-affären. Han drogs in i den genom och tillsammans med två polismän med vilka han tjänstgjort i Norrmalmspolisens piketstyrka, Per Ola Karlssonoch Per Jörlin CG åtalades därvid i juni 1989 för varusmuggling, valutabrott och olaga vapeninnehav, efter att under månadsskiftet juni-juli året innan ha varit anhållen i två dagar. Han friades från ansvar av Stockholms tingsrätt; CG ansågs ha begått de handlingar som lades honom till last ”under uppfattning att nödsituation förelåg”. Han dömdes däremot till 40 dagsböter för olaga vapeninnehav. Svea hovrätt dömde honom emellertid till ansvar på samtliga punkter. Enligt hovrätten utgjorde förhållandena – så som de tilltalade i målet uppgav sig ha uppfattat dem – inte någon nödsituation. Hovrätten bedömde straffvärdet för CG Östling:s brott som ”jämförelsevis högt” och noterade att denne var den ende av de åtalade som agerat för ekonomisk vinnings skull. CG dömdes till 120 dagsböter, varav 20 ansågs avtjänade genom de dagar han suttit anhållen. Domens bakgrund var för CG Östling:s del att han i april 1988 hade kontaktats av sin förre kollega Per Ola Karlsson som då hade i uppdrag att i tjänsten på olika sätt biträda Ebbe Carlsson CG hade i ett tidigare skede av Palmeutredningen levererat vapen m.m. till Per Ola Karlsson då på Hans Holmérs uppdrag. Per Ola Karlssonbad denna gång CG undersöka möjligheterna att anskaffa avlyssningsutrustning och ”dörrkontroller”. CG fick sedermera en lista på specificerad utrustning. Han kontaktade ett företag i Hamburg, PK Electronics och fick klart för sig att utrustningen inte kunde inköpas den vägen för leverans till Sverige, utan att Rikspolisstyrelsen skulle komma att underrättas officiellt om utförseln från Västtyskland. Detta var inte lämpligt och andra alternativ övervägdes därför. CG överenskom sedermera med en branschkollega i utlandet att denne mot en provision om 250.000 kronor skulle köpa och föra ut utrustningen från Västtyskland till London, där den skulle levereras till CG Östling. CG Östling beställde utrustningen hos PK Electronics; den kostade knappt en halv miljon kronor. Leveransen skedde i huvudsak i två 36 Se även den mer utförliga redovisningen i kapitel 5, Avsnitt Carl Lundström – ”Turkiet” (PKK). SOU 1999:88 Polisspåret 329 omgångar. Efter diverse försök att lösa saken på annat sätt reste CG till London och tog hem, dvs. smugglade, godset via Arlanda den 28 april 1988. Även den andra leveransen hämtades av CG i London. Införseln över den svenska gränsen gick då till så att CG reste med utrustningen till Köpenhamn, där han möttes av Per Ola Karlsson som kört ned från Stockholm i en bil som han tidigare fått utanordnad från säkerhetspolisen. De for sedan gemensamt till Helsingör, där de tog färjan till Helsingborg. CG reste som däckspassagerare medan Per Ola Karlssonensam förde bilen med utrustningen till den svenska tullkontrollen. Avsikten var att de två skulle förenas på andra sidan och fortsätta tillsammans till Stockholm. Per Ola Karlssonblev emellertid föremål för kontroll i tullen och varusmugglingen avslöjades. När Per Ola Karlssoninte dök upp tog CG sig på egen hand till Stockholm. Detta var den 1 juni 1988. Övrigt Kommissionen har i sin granskning av material hos säkerhetspolisen stött på följande uppgifter om CG Östling. Den ovan citerade promemorian från säkerhetspolisen som daterats den 24 mars 1986, enligt vilken CG på sjukhuset besöktes av kollegor dagarna före mordet, fanns inte bland de handlingar hos säkerhetspolisen som kommissionen tagit del av. Däremot fanns andra handlingar, som innehöll upplysningar kring samma sakförhållanden. Bland handlingarna fanns således en handskriven anteckning på ett registerutdrag. Enligt anteckningen, som inte finns i PU:s material och som är daterad den 18 mars 1986, var CG ”känd av kollega som ej vill framträda med namn. CG kan ej ha haft med det inträffade att göra enl. denne. Event. skall CG ha blivit utskriven från sjukhus efter bukoperation den 28/2”. Enligt ytterligare en (odaterad) anteckning på samma registerutdrag står ”Besökt av kollega den 27/2, då denne låg på SÖS. CG trodde då att han skulle bli utskriven den 28/2. Opererad för brusten blindtarm.” I säkerhetspolisens akt fanns vidare en utredningsanteckning daterad den 8 juni 1986, med följande lydelse: CG Östling förekommer ej i avdelningens register men han skall någon gång under åren 1982-1983 ha deltagit i möten arrangerade av en förening vilken politiskt hör hemma långt ut på högerkanten. Föreningen består av poliser och en åklagare och den leds av en person vilken har karakteriserats som nazistsympatisör, med det kan ej påstås att hela föreningen som sådan är nazistisk. 330 Polisspåret SOU 1999:88 Ann L känner den kollega vilken i sin tur känner CG och även besökte denne på sjukhus den 27/2 1986, då CG opererats för blindtarmsinfektion och enligt uppgiftslämnaren skulle skrivas ut från sjukhuset den 28/2. Slutligen fanns i CG Östling:s akt en skrift från senare tid, en promemoria daterad den 14 augusti 1996, upprättad av Jan Söderberg Den hänvisade till den just citerade utredningsanteckningen. Jan Söderberg hade inför sitt sammanträffande med den tidigare Palmekommissionen tagit reda på vilka polismän som lämnat upplysningarna om CG Östling. Det var Ann L och Lars Borgnäs Enligt promemorian hade Jan Söderberg talat med dessa den 26 mars 1996. Om Lars Borgnäsorgnäs står: När han tillfrågades om han hade besökt CG på sjukhuset vid något tillfälle under angiven tid, förklarade han jakande, att han hade besökt honom dagen för mordet på statsminister Olof PALME! Förutom B var ”hela piketgruppen”, dvs. 5-6 poliser, med vid CG Östling:s sjukbädd vid tillfället. CG låg vid tillfället i sin säng och hade ”mycket ont”. Det kom B mycket väl ihåg från sitt besök hos honom. Stellan [[Åkebring Stellan]] Åkebring finns bakom några rätt uppmärksammade delar i polisspåret. De herrmiddagar med påstådd högerextrem prägel som organiserades för poliser under början av åttiotalet arrangerades av Stellan Åkebring. Under mordnatten ringde en polisman till Vaktdistrikt 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet. Det var Stellan Åkebring som ringde. Stellan Åkebring är vidare identisk med det polisbefäl, som flyttades från Vaktdistrikt 1 på grund av sin negativa hållning till kvinnliga poliser. (Dessa förhållanden har behandlats ovan, framför allt i avsnittet om Stockholms polisstyrelses utredning om högerextremism.) Av utredningsmaterialet hos PU framgår att Stellan Åkebring är bekant med CG Östling, han uppträdde bl.a. som förhörsvittne vid något av förhören med denne. Beträffande Stellan Åkebring finns ett uppslag i PU. Det består av ett anonymt telefontips från oktober 1987, där en person uppgav att Stellan Åkebring, samma dag som det tillkännagavs att Hans Holmér avgått, hade ”jublat” över detta. B hade vid tillfället bevistat en ambassad, troligen den australiensiska, där det skulle ha pågått en fest till firande av Hans Holmérs avgång. I december 1987 beslöt Per Göran Näss att tipset inte föranledde någon åtgärd, ”då uppgifterna på intet sätt kan ha betydelse för utredningen av Palmemordet”. – Stellan Åkebring förekommer SOU 1999:88 Polisspåret 331 också tillsammans med CG i ett tips, se avsnittet om polisman A. Förutom dessa uppslag, som alltså inte föranlett några vittgående åtgärder, har ingen utredning med sikte på Stellan Åkebring förekommit i PU. Däremot har Stellan Åkebring som framgått ovan varit föremål för ingående granskning i Stockholms polisstyrelses rapport om högerextremism. Han förekommer också i Norrmalmsutredningen, som synes ha lett till att han omplacerades. Vid Granskningskommissionens arbete har följande framkommit. Vid förfrågan hos säkerhetspolisen angående Stellan Åkebring upplystes att han inte förekommer annat än som säkerhetsgranskad (det gäller för alla polismän). Stellan Åkebring är emellertid som framgått en centralgestalt i det avsnitt som kallas ”Projekt Adolf” i säkerhetspolisens ärende SK 8-82. Förutom vad som framgår i redogörelsen för ”herrmiddagarna” ovan, finns i en annan del av samma ärende två promemorior intagna under Stellan Åkebring:s namn. Den ena är den ovan nämnda promemorian från 1983 där ”herrmiddagarna” omtalas första gången. Den andra är en promemoria från 1980 där det från ”fullt tillförlitlig källa” uppges att en svensk polisman, identisk med Stellan Åkebring, deltagit i ett möte med en nazistisk organisation (Sveriges Nationella Förbund , i vilken han uppges ha varit välkänd. Stefan [[Svensson Stefan]] Svensson anställdes som polis 1979. Han tillhörde kretsen kring ”baseballigan”. Stefan Svensson har också omtalats i samband med att han hade varit aktiv för att få en person från organisationen Bevara Sverige Svenskt, BSS, som hade gripits vid ett misshandelsbråk, släppt från arresten. Det har inkommit flera tips angående Stefan Svensson under utredningen, dock inget som är direkt knutet till mordet. I stället gäller tipsen vapeninnehav, tvivelaktiga åsikter och uppseendeväckande beteende. Ingångstipset i huvuduppslaget angående Stefan Svensson kom i mars 1986. Uppgiftslämnaren pekade ut bl.a. Stefan Svensson som högerextremist och uppgav att denne ägde en s.k. magnumrevolver. I Stefan Svensson krets hade uppgiftslämnaren iakttagit en man som liknade en av fantombilderna (”skuggan”). I samband med att tipset lämnades utreddes Stefan Svensson s anställningsförhållanden och vapeninnehav. Det företogs vidare kontroll vid säkerhetspolisen (Stefan Svensson var ej känd) och av var Stefan Svensson befunnit sig vid tiden för mordet. Det gjordes även en provskjutning av Stefan Svensson s Smith & 332 Polisspåret SOU 1999:88 Wesson .357 Magnum. (Kulorna kontrollerades dock inte förrän 1990, då SKL uttalade att inget tydde på att kulorna utskjutits ur samma vapen som mordkulorna.) Utredningen klarlade ganska snart att Stefan Svensson hade deltagit i en militärövning vid K 4 den aktuella tiden, mer precist befann han sig morddagen på övning utanför Överkalix. Stefan Svensson hördes aldrig själv. I ett på ingångstipset antecknat ”Beslut 1986-08-13” skrev Per Göran Näss Föranleder ej vidare åtgärd då verkställd utredning visat att Stefan Svensson vid tiden för iakttagelser av ”skuggan” fullgjort tjänstgöring vid K4 Arvidsjaur under sådana förhållanden att han kan avföras från utredningen. I november 1987 inkom ett nytt tips. Det hade föranletts av den uppmärksamhet kring polisspåret som då förekom i massmedia. Tipsaren trodde att Stefan Svensson ingick i ”baseballigan” och satte sin iakttagelse i samband med detta. Enligt uppgiftslämnaren hade Stefan Svensson på en pizzeria i en småstad uppvisat ett vapen ”av den typ amerikanska polisen använder”. Händelsen skulle ha inträffat ”för några år sedan”. Uppgiftslämnaren hade fått informationen från en annan person. När den personen kontaktades av PU visade det sig att även denne hade uppgiften i andra hand. Uppgiften kom ursprungligen från en man, beträffande vilken endast förnamnet var känt. Mannen bodde inte längre i staden, men det lämnades en del andra uppgifter om honom, t.ex. vad hans hustru hette och var han numera tjänstgjorde. Någon ytterligare uppföljning företogs dock inte. Från december 1987 finns vidare utredningsanteckningar rörande ”baseballigan” och Stefan Svensson s placering där. Utredningen ledde till nya förhör med den ursprunglige uppgiftslämnaren och fotokonfrontation. Inga direkt nya uppgifter framkom dock. Kort därefter lades ärendet åter ad acta efter beslut av Per Göran Näss Stefan Svensson hördes inte heller denna gång. Med datering fem år senare, oktober 1992, finns en utredningsanteckning. Där konstateras att Stefan Svensson varit föremål för omfattande utredning, varvid man bl.a. har kontrollerat hans vapeninnehav och alibi för tiden, då Olof Palme mördades. Något anmärkningsvärt har härvid inte framkommit. Det noterades vidare att Stefan Svensson 1980 erhöll licens för en Smith & Wesson .357 Magnum och att vapnet var provskjutet. ”Uppslaget bör möjligen knytas till vad som tidigare är känt och gjort beträffande Stefan Svensson , avslutade utredningsmannen. Stefan Svensson är även omnämnd ett flertal gånger i uppslaget angående ”Y” (se nedan). Det framgår där att Stefan Svensson var god vän SOU 1999:88 Polisspåret 333 med Carl Lundström Flera från varandra oberoende uppgifter i uppslaget pekar på ett i skilda hänseenden extremt beteende från Stefan Svensson s sida. Det finns vidare flera från varandra oberoende uppgifter om att Stefan Svensson förevisat vapen på ett sätt som väckt uppseende. Kommissionen har tagit del av en akt om Stefan Svensson hos säkerhetspolisen. Sakligt sett innehöll den inget värt att notera i detta sammanhang, utöver det som redan framgått av materialet hos PU. Utanför PU förekommer Stefan Svensson i polisstyrelsens utredning om högerextremism, jfr ovan. Stefan Svensson berörs av i vart fall tre avsnitt i den utredningen: uppgiften om att han på sin fritid velat ”kvittera ut” en god vän, här benämnd Carl Lundström som gripits efter ett bråk mellan skinheads och invandrare, påstående om en händelse på Operabaren i Stockholm, där Stefan Svensson skulle ha uppvisat en svensk flagga med hakkors fästad på kavajslagets undersida (oklar tidpunkt) och polismäns resor till Sydafrika. Natten den 8 november 1986 greps 23 personer i Gamla stan i Stockholm, misstänkta för misshandel efter en attack på en grupp invandrare. Samtliga gripna utom två, Carl Lundström och en kamrat till denne, var s.k. skinheads. De gripna frigavs senare under natten efter konfrontationer och identifiering. Carl Lundström kvarhölls dock eftersom han var bosatt i USA och inte hade fastställbar adress i Sverige. Kort efter det att Y:s kamrat hade släppts ringde Stefan Svensson till vaktdistrikt 3, enligt vad som framgår av den promemoria som vakthavande befäl vid vaktdistriktet senare upprättade. Stefan Svensson uppgav sig vara kriminalinspektör samt att Carl Lundström och dennes kamrat var ett par av hans bästa vänner. Stefan Svensson sade vidare att Carl Lundström inte var någon buse och att denne inte gjort något olagligt. Stefan Svensson ringde sedan ytterligare en gång för att ”kvittera ut” Carl Lundström. Senare på natten infann sig Stefan Svensson på polisstationen och bekräftade Carl Lundström s tillfälliga adress i Stockholm. Sedan uppgifterna kontrollerats släpptes Carl Lundström eftersom adressen därmed var fastställd. Vakthavande befäl anmälde det inträffade till polisens klagomålssektion (internutredning). Biträdande länspolismästaren beslutade att inte föra saken vidare till åklagare, eftersom misstanke om brott inte förelåg. Händelsen uppmärksammades sedan i massmedia, varefter biträdande länspolismästaren beslöt att i, som det heter i polisstyrelsens rapport, ”klarläggande syfte” anmäla det inträffade till åklagare. Åklagaren höll förhör med den vakthavande kriminalinspektören och lade sedan ner förundersökningen med motiveringen att brott inte förelåg. Polisstyrelsens utredningsgrupp inhämtade för sin del uppgifter från Stefan Svensson och de två polismän vid vaktdistrikt 3 som talade med denne under natten. I sin bedömning konstaterade polisstyrelsen att Stefan Svensson inte agerat i tjänsten: 334 Polisspåret SOU 1999:88 Frågan har i stället gällt om det inträffade kan uppfattas så att Stefan Svensson 7 på ett otillbörligt sätt allmänt sökt utnyttja sin ställning som polis för att förmå vakthavande befäl att frige Carl Lundström 38, eller om agerandet endast är att se som ett försök att identifiera och i övrigt lämna sådana upplysningar om Carl Lundström att denne för uppfyllande av gällande regler skulle kunna friges. Det kan konstateras att uppgift står mot uppgift vad gäller innehållet i det eller de telefonsamtal som utväxlades mellan Stefan Svensson och företrädare för Vaktdistrikt 3. Enligt vakthavande befäl skall Stefan Svensson ha ringt vid två tillfällen, varit mycket upprörd och uttryckligen sagt sig vilja ”kvittera ut” Carl Lundström. Stefan Svensson bestrider att han uttryckt sig på det sätt som uppgetts liksom att han skulle ha varit upprörd. Hans enda syfte med telefonsamtalet var att ge sådana informationer om Carl Lundström att denne inte längre skulle behöva kvarhållas. Han kan vidare bara erinra sig ett telefonsamtal. Gruppen gör bedömningen att då uppgift står mot uppgift, det icke är möjligt att belägga att Stefan Svensson på ett otillbörligt sätt sökt utnyttja sin ställning som polis för att få Carl Lundström frisläppt. (---) Gruppen drar också slutsatsen att eftersom inget i utredningen tyder på att Stefan Svensson utgett sig handla i tjänsten, det i vart fall icke skulle kunna vara fråga om annat än ett olämpligt beteende på fritid, vilket inte enligt gällande regler kan föranleda någon disciplinär prövning. Det upplystes avslutningsvis att Carl Lundström inte, som tydligen påståtts i något sammanhang, lämnat landet efter det att han släppts. Kommissionen har som nämnts tagit del av Stefan Svensson s akt hos säkerhetspolisen, där det fanns en promemoria från 1986 med rubriken ”Bevara Sverige Svenskt (BSS) – Knytningar till personal vid Stockholms pd och KVS (Kriminalvårdsstyrelsen, vår anm.)”. Den behandlar bl.a. den här aktuella händelsen. Det framgår att Carl Lundström vid det aktuella tillfället själv kände till att en polisman skulle ”fixa ut” honom. Det hade inte gått att utröna hur Carl Lundström som alltså var i polisens förvar, kunde veta detta. En kontroll hade dock visat att en ”känd BSSmedlem, (namnet här uteslutet),vilken är anställd som vaktkonstapel i arresten, tjänstgjorde denna natt”. Det omtalas även att det var känt att personal vid Allmänna häktet var medlemmar i BSS. Polisstyrelsens utredningsgrupp bedömde även påståendet om att Stefan Svensson skulle ha iakttagits på Operabaren då han visat upp en nål med en svensk flagga med ett hakkors fastsatt på kavajslagets undersida. Det finns ingen uppgift om när händelsen skulle ha inträffat. Stefan Svensson bestred inför utredningsgruppen kategoriskt beskyllningen. Ursprunget till uppgiften – som tydligen förekommit i massmedia – 37 Stefan Svensson var anonymiserad i rapporten och kallades där F. 38 Jfr föregående not; Carl Lundström benämndes K i rapporten. SOU 1999:88 Polisspåret 335 gick inte att härleda. Mot Stefan Svensson bestridande fanns det enligt gruppen inget som talade för att den var riktig. Slutligen identifierade polisstyrelsen Stefan Svensson som en av de sex polismän som rest till Sydafrika. Resan hade för hans del ägt rum i februari 1987; han hade besökt svenska vänner som bodde där. Han uppgav sig inte ha arbetat eller deltagit i någon utbildning tillsammans med sydafrikansk polis. (Polisstyrelsens bedömning av resorna framgår ovan.) Av utredningsakten framgår att Stefan Svensson var ovillig att medverka i utredningen av Sydafrikaresorna. Till skillnad från övriga berörda ville han inte yttra sig på band och motsatte sig även i övrigt dokumentation av saken. Den som tar del av akten kan endast med viss svårighet få fram att den polisman som i utredningen benämns F är identisk med Stefan Svensson Thomas [[Piltz Tipset]] angående Thomas Piltz och ”buss 43” är ett av de tidigast omtalade ”spåren” med anknytning till polisen. En gång torde det ha betraktats som hela polisspårets upphov. Det utgår från iakttagelser som journalisten Lars Krantz anmälde till utredarna om en man som strax efter mordet betett sig märkligt vid en busshållplats på Birger Jarlsgatan en hållplats som är belägen i en för mördaren möjlig flyktväg. Tidigt inkom också uppgifter från en bussförare på linje 43. Bussförarens och Lars K:s uppgifter kunde avse samma händelse, vilket ökade intresset. Redan på ett tidigt stadium, men inte från allra första början, identifierade Lars Krantz den person han sett som Thomas Piltz Thomas Piltz ingick i ”baseballigan”. Tillsammans med Leif Tell var han föremål för utredning i anledning av Rolf Machnows död i det s.k. OT-rummet. Han friades från ansvar i polisutredningen och tilldömdes i flera tryckoch yttrandefrihetsmål skadestånd från de medier som anklagat honom för Rolf Machnows död. Thomas Piltz är vidare utpekad i ett helt annat uppslag, av en person som i massmedia kallats ”vittnet Jerker”. ”Buss 43”. På morgonen den 3 mars 1986 inkom ett tips från Lars Krantz Han hade åkt med buss 43 längs Birger Jarlsgatan mot Roslagstull, dvs. norrut, på mordkvällen vid tiden för mordet. Vid hållplatsen vid Eriksbergsgatan gick en mystisk man på bussen. Mannen åkte dock inte med utan gick av igen innan bussen lämnade hållplatsen. Lars Krantz återkom med sitt tips under eftermiddagen, han lämnade då något fler detaljer. Den 4 mars lämnade en bussförare (i fortsättningen kallad bussföraren) ett tips om två mystiska personer som stigit på buss 43 ungefär 23.30 vid Eriksbergsgatans hållplats. Ett odaterat tips från 336 Polisspåret SOU 1999:88 samma uppgiftslämnare och med likartat innehåll finns också i uppslaget. Det har lämnats vid personligt besök. Den som mottog det har på spaningsuppslaget antecknat att bussföraren inte verkade vara ”riktigt normal i huvudet”. Den 5 mars lämnade Lars Krantz samma tips igen, nu vid personligt besök. Han berättade då också att han den 4 mars identifierat mannen på bussen som Thomas Piltz Han hade känt igen Thomas Piltz då han besökte en rättegång där Thomas Piltz var målsägande. Målet gällde förtal i anledning av att Sveriges Television lämnat uppgift som innebar att bl.a. Thomas Piltz gjordes ansvarig för Rolf Machnows död (se Machnowfallet ovan). Den 9 mars återkom bussföraren till polisen angående de uppgifter han lämnat; han var rädd att hans tips kommit bort. Han preciserade med hjälp av bussens färdskrivare vissa tidsuppgifter. Den 11 mars hördes Lars Krantz vid säkerhetspolisen. Han lämnade en fyllig berättelse, som låg i linje med vad han tidigare uppgivit. Han sade nu även att han trodde sig ha hört skotten och att han gått till rättegången för att kontrollera om den han sett var identisk med polisman Leif Tell eller Thomas Piltz Samma dag hördes bussföraren av säkerhetspolisen. Den 13 mars hördes Thomas Piltz även han av säkerhetspolisen. Thomas Piltz uppgav att han redan hade hörts den 11 mars. Mordkvällen hade han varit hemma med sin fästmö. Poliserna föreslog att de skulle hålla ett omgående förhör med fästmön. Det ville Thomas Piltz inte, med motiveringen att det skulle kräva hämtning från arbetsplatsen och leda till förlust av lön. Thomas Piltz ville att hon skulle kallas i vanlig ordning. Den 14 mars hördes fästmön. Hon bekräftade att Thomas Piltz tillsammans med henne varit hemma under mordkvällen. Morgonen efter hade de väckts av Leif Tell som ringde och berättade att Olof Palme var död. Thomas Piltz och Leif Tell skulle tillsammans besöka sin advokat kl 10 på lördagsmorgonen. Samma dag hölls förhör med Lars K:s dotter. Lars Krantz hade uppgett att han på mordkvällen besökt en teater där dottern arbetade och sedan tagit buss 43 hem. Syftet med förhöret med dottern var att kontrollera det Lars Krantz sagt. Innebörden av de uppgifter dottern lämnade var att det var tveksamt om Lars Krantz besökt teatern den aktuella kvällen. Några dagar senare bekräftade emellertid skådespelerskan Kim A i förhör att hon träffat Lars Krantz på teatern på mordkvällen. Den 18 mars hölls ett s.k. konfrontationsförhör med Lars Krantz och bussföraren. Av förhörsprotokollet att döma verkade det tveksamt om de hade åkt med samma buss. Den 20 mars hölls förhör med en annan bussförare, Unni E. Unni E körde buss 43 en senare tur under mordkvällen. Hon beskrev en SOU 1999:88 Polisspåret 337 passande händelse vid Eriksbergsplan samt en person med Lars K:s signalement som gick av Ingmarsgatan. (Unni Euppgav i senare förhör att hon känt sig påverkad av förhörsledaren vid detta tillfälle, se vidare nedan i avsnittet Sammanfattande anmärkningar.) I april hördes en passagerare, som enligt vad som framgick hade åkt med samma buss som Lars Krantz Han uppgav att bussföraren var en man. Även passagerarens kvinnliga sällskap från den aktuella kvällen är hörd; förhöret hölls utomlands. Hon bekräftade de uppgifter passageraren lämnat. I mitten av maj hördes bussföraren igen. Han berättade att han den 2 maj hade kontaktats av Lars Krantz under ett arbetspass på buss 43. Han hade därefter besökt Lars Krantz s hem. Lars Krantz hade visat bilder ur tidskriften ”399”, där det fanns bilder på Thomas Piltz och Leif Tell Bussföraren hade då omedelbart känt igen Thomas Piltz Drygt ett år senare, i juli 1987 hölls ett nytt förhör med Thomas Piltz s fästmö. Enligt beslut av åklagare skulle hon ha hämtats utan föregående kallelse, men hon kom i stället att höras i hemmet eftersom hon hade ett litet barn att ta hand om. Hon bekräftade sina tidigare uppgifter. Hon blev å Thomas Piltz s vägnar upprörd över förhöret. I månadsskiftet oktober-november 1987 redovisades hela ärendet för den dåvarande spaningsledaren Ulf Karlsson som även studerade handlingarna. Därefter synes uppslaget i praktiken ha lagts ad acta. I december 1987 hölls emellertid ett förhör med en man, Å, som enligt vad Thomas Piltz tidigare uppgivit tillbringade fredagen den 28 februari 1986 med Thomas Piltz Å:s uppgifter stödde Claes Djurfeldts berättelse. Han hade dock lämnat Thomas Piltz och dennes fästmö när de skulle äta vid 19.30-20-tiden. I uppslaget finns flera handlingar som är ägnade att allvarligt rubba tilltron till bussförarens utsagor. Han har sålunda i ett radioprogram hävdat att en av de män som steg på buss 43 vid det aktuella tillfället på mordkvällen var en kvinna utklädd till man, han har i ärendet infört material som rör en bygglovstvist där han var part, han har till utredningen meddelat att mordet begåtts av dåvarande redaktören för tidningen Dagens Nyheters debattsida etc. Det sista underuppslaget i ärendet är daterat i maj 1993. Det är ett tips som åklagaren Anders Helin vidarebefordrade från Leif P. Lars Krantz hade i samband med ett tv-program den 3 eller 4 mars 1986 lämnat uppgifter till Leif P. Det gällde Thomas Piltz Under det samtal Leif P hade med Lars Krantz kom Hans Holmér förbi, varvid Leif P ”lämnade över” Lars Krantz till Holmér med orden ”här är en som vet vem mördaren är”. Det är oklart varför tipset förts vidare liksom varför det skett vid denna sena tidpunkt. 338 Polisspåret SOU 1999:88 ”Vittnet Jerker”. I massmedia har en person som benämnts ”vittnet Jerker” redovisat en iakttagelse av Thomas Piltz Mordkvällen var han på restaurang Monte Carlo Han träffade där en kvinna, Kicki J. De lämnade restaurangen vid 22.30-tiden, gick Kungsgatan mot Vasagatan, vek av okänd gata norrut och kom så småningom till Adolf Fredriks kyrkogata. Mellan Holländargatan och Adolf Fredriks kyrkogata iakttog de en atletisk man med en rödaktig walkie-talkie. På Adolf Fredriks kyrkogata 7 eller 9 gick de in i en öppen port för att värma sig. De tände inte ljuset. Plötsligt kom en man springande nedför trappan. Han sprang nästan på paret på sin väg ut. Mannen med walkietalkien har ”Jerker” identifierat som Thomas Piltz – ”Jerker” säger sig ha anmält sina iakttagelser till polisen redan veckan efter mordet, men polisen återkom inte, trots att detta hade överenskommits. Det första uppslaget i utredningen angående Mauno L, som synes vara identisk med ”Jerker”, är från maj 1988. Det framgår inte om det är Mauno L som tagit kontakt med PU eller tvärtom. Mauno L lämnade i huvudsak de uppgifter som framkommit i massmedia. Det framgick vidare att han och ”Kicki” hade fortsatt ut på Sveavägen och fram till mordplatsen, där de hade bevittnat upplivningsförsök och kvarstannat tills ambulansen lämnat platsen. De hade sedan gått hem till ”Kicki” i Gamla stan, där hon bodde i en liten lägenhet på Stora Nygatan Ett nytt förhör hölls kort senare. Vid slagning framkom att Mauno L, som till yrket var sjukvårdsbiträde, hade viss kriminell belastning, men ej var känd av säkerhetspolisen. Ett nytt förhör hölls av PU i slutet av maj. Det gick till så att Mauno L hämtades vid Centralstationen, varefter han ”vallades” runt på de platser varifrån han redovisat iakttagelser. Samma dag som detta ägde rum hördes Mauno L:s sambo per telefon. En vän till Mauno L hördes kort därefter. I september 1988 upprättades en promemoria över ett samtal PU haft med journalisten Maja R, där denna redovisade kontakter med Mauno L, liksom en del bedömningar angående denne. I oktober samma år föreslog utredningsmannen enligt vad som antecknats att uppslaget skulle läggas ad acta av följande skäl. Utredningen visade att Mauno L lämnat motstridiga uppgifter om mordkvällen och natten. Identifieringen av Thomas Piltz hade gjorts utifrån tidningsbilder långt efter mordet. Utredaren betraktade identifieringen som ”misstänkt självsuggestion”. Mauno L:s uppgift att han ringt till dåvarande palmeutredningen efter mordet hade inte avsatt några spår i form av spaningsuppslag, varför uppgiften kunde misstänkas vara osann. Den kvinna Mauno L varit tillsammans med mordkvällen och natten hade inte kunnat identifieras. Vid vallningen på Stora Nygatan visade Mauno L ”negativt intresse” för försöket att spåra ”Kicki”. Journalisten Maja R:s uppgifter visade vidare att Mauno L SOU 1999:88 Polisspåret 339 ändrat sin berättelse på ett sätt som gjorde att man svårligen kunde fästa tilltro till denne. Leif [[Tell Leif]] Tell förekommer inte som direkt utpekad i något uppslag, i vart fall inte något som utretts inom PU. Intresset för Leif Tell i utredningen väcktes i samband med att några personer vid en vattenläcka i Hans Lundmarkägenhet hösten 1987 fann en SShjälm, ett par walkie-talkies och iakttog något som de uppfattade som radioutrustning. Detta föranledde utredning och sedermera omfattande publicitet i massmedia. Leif Tell ingick i ”baseballigan”. Tillsammans med Thomas Piltz var han föremål för utredning i anledning av Rolf Machnows död i det s.k. OTrummet. Han friades från ansvar i polisutredningen och tilldömdes i flera tryckoch yttrandefrihetsmål skadestånd från de medier som anklagat honom för Machnows död. Den som upptäckte vattenläckan var Hans C, som ägde den fastighet där Leif Tell bodde. I anledning av detta hölls ett utförligt förhör med honom. I huvuddrag framkom följande. Hans C upptäckte själv vattenläckan i taket på husets tvättstuga. Tvättstugan var belägen under Leif Tell s lägenhet. Efter att ha sökt Leif Tell och rådgjort med kollegor till denne gick han in i lägenheten tillsammans med fastighetsskötaren och en kollega till Leif Tell Max M. När läckan skulle eftersökas var man tvungen att frilägga rör. I samband med det flyttades en del saker i ett skåp. Bland sakerna fanns två walkie-talkie-apparater och en svart hjälm, på vars sidor fanns ett SS-märke respektive ett hakkors. Hans C kände ett starkt obehag inför hjälmen. Han noterade i lägenheten vidare ”ett antal jävla apparater alltså” som blinkade och ”rasslade”. Det rörde sig dels om två stereoanläggningar, dels om annat, bl.a. en telefon som hade ”en helt annan karaktär än vad som vanliga Svensson har”. Telefonen var dock i och för sig av en typ som man kunde se i annonser. Hans intryck var att telefonen var sammankopplad med inspelningsutrustningen. Hans C reagerade på mängden saker, ”väldigt mycket var uppställt”. Av förhöret framgår vidare att lägenheten var 41 kvm och bestod av ett rum samt kök, matrum, hall och badrum. Det rum där sakerna stod uppställda var alltså förhållandevis litet. Vidare framgår det att Hans Stefan Svensson reflektioner över det som stod uppställt i lägenheten gjordes efter det att hjälmen och walkie-talkie-apparaterna hade hittats; detta hade väckt hans misstänksamhet. 340 Polisspåret SOU 1999:88 Hans C berördes som sagt illa av det inträffade. Han funderade på hur han eventuellt skulle gå vidare. Han var verksam som kommunalpolitiker och satt i kommunfullmäktige på ett socialdemokratiskt mandat. Av den anledningen var han bekant med Roland Öhrn, som var vice ordförande i polisstyrelsen. Han beslöt sig för att tala med denne. Av olika skäl blev detta inte av förrän ca två veckor efter händelsen/ upptäckten. Den 5 oktober 1987 lämnade han sin redogörelse till Roland Öhrn, varefter det hela ”rullade igång”. Fastighetsskötaren Lennart B hördes samma dag som Hans C. Utöver vad som framkom i förhöret med denne uppgav Lennart B bl.a. att den polisman som var med bar civila kläder och avlägsnade sig efter 3-4 minuter, eftersom han kände sig överflödig. Hans C och Lennart B var i lägenheten och arbetade ca 1-1 1/2 timme. Enligt Lennart B tedde sig lägenheten mer som en radiostudio eller dylikt än som ett hem. Han irriterade sig särskilt på en bandspelare som slog till och från ”rätt så ofta”. Det fanns lampor som lyste eller blinkade. Han fick uppfattningen att allt som förekom i rummet var avlyssnat. När de lämnade lägenheten sa Lennart B till Hans C att han inte ville gå in i lägenheten ensam igen. ”Jag förstår dig”, svarade Hans C. När de kom ut fann de två uniformerade poliser utanför den låsta ytterporten. Den ene var närmast aggressiv och ville kontrollera lägenheten. Hans C motsatte sig detta och efter en stunds dividerande gav sig polismännen av. – Beträffande själva vattenskadan uppgav Lennart B att denna bestod i en normal förslitningsskada. Polisassistenten Max M hördes i november 1987. Max M såg ingen nazisthjälm (den torde ha kommit fram efter det att han gått). Han ansåg att det som fanns i rummet var ”fullt normala grejor”. Telefonsvararen slog på när det ringde. Han ville själv stänga av den när Leif Tell ringde upp medan Max M fortfarande var kvar i lägenheten. Svararen började då blinka och spela in. På fråga sade dock Leif Tell att det inte spelade någon roll att bandet rullade. Ett utförligt förhör hölls i detta sammanhang också med Bo Asplund (jämför om denne nedan). Bo Asplund tjänstgjorde som vakthavande befäl och chef för den s.k. A-turen. I var Leif Tell s chef. Bo Asplund hade fått kännedom om att det var en vattenläcka i Leif Tell s lägenhet och sände ut en tillgänglig polisman till platsen. Syftet var att bereda hantverkare tillträde till lägenheten och begränsa eventuella skador. Han betraktade detta som ett vanligt polisiärt jobb. På direkt fråga upplyste Bo Asplund att han väl kände till att det fanns en nazisthjälm som förekommit inom polisen. Den hade figurerat i en 15-20 år. När man talat om saken poliser emellan hade många igenkännande sagt: ”Jaså, är det den jävla hjälmen ...” Han visste att den förekommit vid en fest på Valön, där polisfacket har en rekrea- SOU 1999:88 Polisspåret 341 tionsanläggning, ett par år tidigare. Leif Tell hade tillvaratagit en del saker efter festen, bl.a. Bo Asplund:s metspö, och tydligen även den ifrågavarande hjälmen. Bo Asplund betraktade detta med hjälmen som ”otroligt oskyldigt”. Bo Asplund uttryckte vidare en viss uppgivenhet när det gällde möjligheten att genom grundlig utredning komma till ett slut med misstänkliggörandet av polismän. Själv var han beskylld för att vid en polisfest dagen efter mordet ha utbringat en skål för mordet. Trots att detta var gripet ur luften och att det hade dementerats i massmedia fortsatte uppgiften att cirkulera. Under det fortsatta förhöret redogjorde Bo Asplund för bakgrunden till den aktuella festen, varvid det bl.a. framgick att I var centerpartist och hade suttit i kommunfullmäktige i Nacka. I uppslaget finns två handlingar från journalisten Sven Anér intagna, varav en är rubricerad som ”minnesanteckning från telefonsamtal 14.10 kl 10.45 med Roland Öhrn, Sth polisstyrelse” och annan utgör en kopia på brev till dåvarande justitieministern Anna Greta Leijon Av den förstnämnda handlingen att döma hade Sven Anér haft kontakter med Roland Öhrn och fått detaljerade uppgifter angående vattenläckan hos Leif Tell och de uppgifter som därvid lämnats av Hans C. Det framgår att Sven Anér hade lovat att tills vidare hålla tyst, ”men jag ger dig inte många timmar till”. Leif Tell själv hördes i oktober 1987. Anledningen till förhöret uppgavs vara ”vissa fynd gjorda i Leif Tell s lägenhet --i slutet av september 1987 vid lokalisering av en vattenläcka, i form av kommunikationsradioutrustning (Walkie-Talkies), elektronisk utrustning, etc.”. Förhöret var ingående. I förhörsprotokollet framkommer bl.a. följande. Han kände till anledningen till förhöret, eftersom Bo Asplund hade berättat att han blivit uppringd av en journalist som ställt frågor kring vattenläckan och den hjälm som upphittats. Journalisten hade upplyst Bo Asplund om att han fått sina uppgifter från en man vid namn Öhrn i polisstyrelsen. När läckan upptäckes befann sig Leif Tell hos sin sjuka mor i Göteborg. Beträffande hjälmen uppgav Leif Tell att han hade den om hand, men han var inte dess ägare. Han hade omhändertagit den efter en fest på Kamraternas rekreationsö Valön för ett par år sedan. Han hade ingen aning om vem som ägde den. Hjälmen användes, enligt vad som synes framgå av förhörsprotokollet, för ”practical jokes” med anspelning på de uppgifter som förekommit i medierna om högerextremism ”och sådant” hos Norrmalmspolisen, reportagen i radioprogrammet ”Kanalen” nämns särskilt. Hjälmen var riktig, det var inte fråga om teaterrekvisita. 342 Polisspåret SOU 1999:88 Beträffande walkie-talkie-utrustningen uppgav Leif Tell att han skaffat denna omkring 1983-84 när han tillsammans med sin dåvarande flickvän bodde på landet. Det rörde sig om en s.k. PrivatRadio, att användas vid friluftsaktiviteter.39 Utrustningen hade emellertid inte just kommit till någon användning. Leif Tell uppgav att det i lägenheten i övrigt fanns TV, stereoanläggning (förstärkare, radiodel, kassettbandspelare, CD-spelare och spolbandspelare), 2 videobandspelare, en hemdator, en transformator samt en telefonsvarare. Han förnekade bestämt att han skulle ha haft någon utrustning för avlyssning eller liknande och synes ha ställt sig frågande inför uppgifterna om ”elektroniska prylar”. Han berättade vad han använde sina saker till och fick också frågor om sin videokamera. Leif Tell mindes inte vad han gjorde på mordkvällen, men kom ihåg att han morgonen efter väcktes av sin dåvarande flickvän med beskedet ”Du måste lyssna på TV:n, statsministern har blivit mördad”. Han bodde vid detta tillfälle i inte i den lägenhet där vattenläckan inträffade, dit hade han flyttat ganska exakt ett år senare. Han minns inte om han tjänstgjorde den 28 februari 1986, men trodde att han hade haft fridagar vid den tidpunkten. Han antog att han hade tillbringat kvällen i hemmet med sin dåvarande flickvän. Av protokollet framgår att förhörsledaren på uppmaning från förundersökningsledningen, ”erbjöd” Leif Tell en poliskontroll av det som fanns i lägenheten. Leif Tell ville emellertid inte låta utföra kontrollen; han trodde inte att det skulle göra varken ”till eller från i massmedias ögon eftersom man i alla fall skrev och sade bara det man ville”. Han ångrade sig emellertid (se förhörsledarens berättelse nedan) och i slutet av november 1987 beslöt förundersökningsledaren, biträdande riksåklagaren Axel Morath att husrannsakan hos Leif Tell skulle äga rum. I beslutet angavs att denna företogs på Leif Tells egen begäran. I protokollet finns bl.a. intagna fotografier på diverse stereo-, TV-, telefonoch datautrustning. Det som avbildats utgör såvitt kan bedömas normal ”hem”-utrustning. Den f.d. flickvännen hördes av säkerhetspolisen fem dagar efter förhöret med Leif Tell Hon uppgav att hon varit sammanboende och förlovad med Leif Tell De hade varit tillsammans under tiden 19821986. Hon hade inte underrättats om varför hon kallats. I protokollet 39 I uppslaget finns en i mars 1984 utfärdad licens för Leif Tell Ändamålet är angivet som ”Fritidsändamål som ridning, fiske och vildmarksliv privatradio intagen. Licensinnehavare är”. Licensen har annulerats i juli 1987 på grund av bristande betalning. SOU 1999:88 Polisspåret 343 har därvid antecknats att ”av det skälet kunde hon inte känna till att hon skulle tillfrågas närmare om vad hon och Leif Tell gjorde fredagen den 28 februari 1986 under dagen och kvällen”. Det framgår inte på vilket sätt förhörsledaren ansåg sig kunna utgå från att hon inte hade talat med Leif Tell om saken efter förhöret med denne (Leif Tell uppgav för övrigt att de hade god kontakt med varandra och talade i telefon 3-4 gånger per vecka). Hon uppgav att de vid denna tid bodde på den adress Leif Tell uppgivit. Hennes minne av mordet var från morgonen den 1 mars då hon blev uppringd av sin mor, som förmedlade nyheten. Hon såg sedan på TV tillsammans med Leif Tell som hon väckte. Hon hade inget minne av vad de gjorde dagen och kvällen innan, men trodde att hon själv arbetade. Sedermera har hon med stöd av tjänstgöringslistor från sin arbetsgivare uppgett att hon arbetade såväl fredag som lördag (hon tjänstgjorde i en affär i Stockholm). När hon hade ett arbetsschema av det slaget brukade hon aldrig gå ut på kvällen. Eftersom de brukade göra allt tillsammans utgick hon från att även Leif Tell tillbringade kvällen i hemmet. – Hon bekräftade Leif Tells uppgifter angående radioutrustningens anskaffande. Enligt henne var utrustning av det slaget vanlig i de lantliga trakter där de en tid bodde eftersom telefonen inte alltid var pålitlig. Hon tillade att de använt den vid kanotpaddling. Utöver det sagda, som kan utläsas ur PU:s uppslag angående vattenläckan hos Leif Tell har den tidigare Palmekommissionen via utfrågning av Per Göran Näss och Jan Söderberg inhämtat kompletterande upplysningar.40 De har berättat följande. Per Göran Näss kallades till chefen för säkerhetspolisen Sven Åke Hjälmroth en fredageftermiddag i oktober 1987. Han sammanträffade där med vice ordföranden i Stockholms polisstyrelse Roland Öhrn. Denne uppgav att han fått information från en fastighetsägare i Alvik, som gick ut på att det varit en vattenläcka i en lägenhet och i samband med det hade man gjort iakttagelser av apparater i lägenheten som man bedömde utgjorde en radiocentral. Dessutom hade man funnit en gammal SS-hjälm i ett skåp. Per Göran Näss fick i uppgift att utreda detta. Säkerhetspolisen ordnade därför en spaningslokal från vilken Leif Tell s lägenhet kunde övervakas. På onsdagen veckan därpå återkom Öhrn och berättade att han innan han kontaktat säkerhetspolisen lämnat uppgifterna till journalisten Sven Anér Sven Anér hade velat publicera uppgifterna, men Öhrn hade förmått honom att avvakta polisens utredning. Sven Anér hade gått med på att vänta en vecka. Den följande dagen, torsdag, avsåg emellertid Sven Anér att ge offentlighet åt hela saken. Trots att säkerhetsavdelningens spanare då i praktiken var 40 Den tidigare Palmekommissionens utfrågning den 26 mars 1996. 344 Polisspåret SOU 1999:88 på plats beslöt man i det läget att avblåsa övervakningen, som bedömdes meningslös i det Leif Tell ju skulle komma att varskos genom publiceringen. I stället sattes en vanlig utredning i gång, som omgående inleddes med att Leif Tell hördes. I samband med förhöret upplystes Leif Tell om att han hade möjlighet att begära att få en husrannsakan gjord, för att säkra bevisning om sin oskuld. Detta avvisade Leif Tell i affekt. Efter ett par dagar återkom han och undrade om erbjudandet kvarstod. Förhörsledaren Jan Söderberg vände sig då till riksåklagaren och begärde att få genomföra en husrannsakan hos Leif Tell Enligt Jan Söderberg kan en husrannsakan inte genomföras med den ”misstänktes” samtycke. Det krävs laga grund och ett beslut. Jan Söderberg underströk i sammanhanget att han som utredningsman ansåg sig ha lika stor rätt att bevisa någons oskuld som att bevisa någons skuld, även om han betraktade åtgärden som extraordinär. På direkt fråga hur man visste att Leif Tells lägenhet var i samma skick som i samband med vattenläckan och om den utrustning som avfotograferades var densamma som den utrustning hyresvärden sett, svarade Jan Söderberg att de ansett sig kunna spåra de apparater som vederbörande beskrivit i förhör, bl.a. hade den blinkande apparaten identifierats som en vanlig telefonsvarare. I polisstyrelsens utredning angående högerextremism inom Stockholmspolisen behandlades även fyndet av nazisthjälmen hos Leif Tell Polisstyrelsens utredningsgrupp klarlade genom vissa efterforskningar att Valön, den plats där Leif Tell sade sig ha bärgat hjälmen, förvärvades av Föreningen Kamraterna 1955. Man fann då olika föremål med nazistemblem. Föremålen skall dock ha samlats in och förstörts. Polisstyrelsen ansåg att detta förhållande fick Leif Tells förklaring till hur han kommit i besittning av hjälmen att framstå som än mer sannolik. Polisstyrelsen konstaterade slutligen att ”oaktat vad man kan ha för åsikt om det lämpliga i att någon privat innehar en nazisthjälm, detta ändå måste anses tillhöra den enskilde polismannens privatliv.”41 Vid kommissionens granskning av handlingar hos säkerhetspolisen har följande framkommit. Leif Tell finns enligt uppgift inte registrerad på annat sätt än de spår som avsätts vid den säkerhetskyddskontroll som alla poliser genomgår. Vi har alltså fått uppgiften att det inte finns någon ”akt” angående Leif Tell Inte heller gav vår registerförfrågan någon hänvisning till ärende där Leif Tell förekommer. I ärendet SK 8-82 finns emellertid ett omfattande material om Leif Tell Det gäller uteslutande ”vattenläckan”. Handlingarna bekräftar det Per Göran Näss uppgav inför kommissionen om att över- 41 Rapporten s. 28. SOU 1999:88 Polisspåret 345 vakning av Leif Tell förbereddes men gick om intet på grund av den massmediala uppmärksamheten. I stället hölls alltså förhör på vanligt sätt med Leif Tell Av handlingarna framgår dock att Leif Tell faktiskt var övervakad via en lägenhet. Även längre gående åtgärder förbereddes; en tjänsteman från säkerhetspolisen, som uppträdde under falskt namn och använde falsk legitimation, skaffade sig t.ex. via hyresvärden falska nycklar till Leif Tells lägenhet. Såväl dokumentationen som beskrivna åtgärder ger ett för förhållandena vant och välordnat intryck. Det material som på detta sätt dokumenterar säkerhetspolisens operationer synes ej ha överlämnats till PU, i vart fall finns det inte i det material kommissionen gått igenom. De handlingar som vi på detta sätt endast återfunnit hos säkerhetspolisen gäller vidtagna spaningsåtgärder och vad som därvid framkommit. Claes [[Djurfeldt Claes]] Djurfeldt tjänstgjorde mordkvällen i den s.k. Södermalmspiketen. Patrullen var en av de två som svarade på larmanropet och beordrades till platsen. Den anlände dit efter Gösta Söderström men före den andra piketen. Patrullen har uppmärksammats även för att den strax före mordet befann sig i de kvarter som låg i det som skulle komma att bli mördarens flyktväg. Den var därvid sysselsatt med att bistå Claes Djurfeldt då denne skulle flytta sin privata bil, som stod parkerad på Regeringsgatan 103. Det har vidare uppmärksammats att Claes Djurfeldt som var en av de fyra poliser som beordrades uppta förföljandet av gärningsmannen, efter att ha förflyttat sig upp för trappan i Tunnelgatans ände, stannade och kräktes, något som enligt honom själv berodde på att han samtidigt som patrullen fick larmet ”svepte” en burk Coca-cola. Den 2 mars 1986 hördes Claes Djurfeldt om sina iakttagelser på mordplatsen. Den 11 mars inkom ett tips angående Claes Djurfeldt enligt vilket Claes Djurfeldt var vapenfixerad, hade åsikter på den yttersta högerkanten och bodde på Regeringsgatan nära ”Nalen”. Samma dag hördes Claes Djurfeldt ånyo om sina iakttagelser på mordplatsen och om sina förehavanden just före mordet. Enligt en utredningsanteckning från juni 1986 var Claes Djurfeldt ej känd vid säkerhetspolisen. Utredningen i övrigt, som synes ha utförts under den tiden, består enligt dokumentationen i kontroll av Claes Djurfeldt s tjänstgöringsförhållanden, vapeninnehav (licens för tre vapen), bostadsort och anställningsförhållanden. – Per Göran Näss lade ärendet ad acta efter beslut i juni 1986: 346 Polisspåret SOU 1999:88 Verkställd utredning visar att Claes Djurfeldt varit i tjänst vid tillfället och att i övrigt inget framkommit om honom som är av betydelse för utredningen. I september 1986 hördes Claes Djurfeldt än en gång om sina iakttagelser på mordplatsen m.m. I mars 1989 lämnade journalisten Börje H information om Claes Djurfeldt Börje H uppgav att en person, som träffat Claes Djurfeldt sommaren 1985, ansett att denne uppträtt anmärkningsvärt, uttryckt ett starkt samhällshat och verkat obalanserad. Enligt Börje H var Claes Djurfeldt anställd hos A efter mordet. Tipset synes inte ha föranlett någon utredningsåtgärd. I juni 1990 begärde PU med förtur provskjutning av Claes Djurfeldt s Smith & Wesson .357 Magnum. Drygt åtta månader senare inkom utlåtande från SKL ang vapnets provskjutning. Resultatet var negativt, dvs. inget tydde på att de upphittade kulorna utskjutits ur vapnet. I mars 1992 inkom ett tips från en uppgiftslämnare, som hade inhämtat uppgifter om polisspåret i massmedia. Uppgiftslämnaren berättade bl.a. om en händelse före mordet som tydde på att Claes Djurfeldt var fientligt inställd till Olof Palme och kunde låta det komma till uttryck på ett aggressivt sätt. Uppgiftslämnaren angav andra personer som skulle kunna höras om händelsen. Uppgiftslämnaren hördes ytterligare en gång knappt ett år senare. Några andra uppföljningsåtgärder finns inte dokumenterade. Som framgått är Claes Djurfeldt själv aldrig hörd om de tips där han utpekats. Däremot föreligger alltså ett antal förhör med honom i en annan del av utredningen, nämligen den som gäller förhållandena kring mordplatsen efter mordet. I det första förhöret sades inget om trappor eller illamående etc. I det andra, en dryg vecka senare, omtalades bilflytten och hur han sprang uppför rulltrappan som då gick igång. Inget sades heller denna gång om hans illamående. I förhöret i september 1986 uppgav F att han åkte baklänges uppför rulltrapporna ”för att ge dem som tog trapporna säkring”. Han kom därvid sist upp av polismännen. 1994 hördes han i anledning av uppgifter i ett TV-program. Han berättade då om illamåendet och sade att han var en av de poliser som kom att springa uppför trapporna som leder upp till Malmskillnadsgatan. Han hade just innan druckit en burk Coca-cola och det var orsaken till att han måste kasta upp efter språngmarschen. Ur utredningen i övrigt kan följande noteras. Claes Djurfeldt anlitades som skjutinstruktör, varvid han hade efterträtt CG Östling. Claes Djurfeldt slutade en tid efter mordet som polis, men kom sedan tillbaka. SOU 1999:88 Polisspåret 347 Enligt en av Ulf Karlsson i mars 1992 upprättad promemoria har polisöverintendenten Curt Nilsson uppgett att Claes Djurfeldt ”dyrkade” CG Östling. Enligt samma promemoria var Claes Djurfeldt vapenfixerad och politiskt långt ut på högerkanten. Informationen hade Curt Nilsson lämnat vid besök hos Ulf Karlsson i november 1988. Ulf Karlsson hade omgående lämnat uppgifterna vidare till PU (se vidare nedan om ”Södermötet”, där promemorian återges). Carl [[Flykt Det]] finns ett flertal tips som gäller Carl Flykt De första inkom samma dag som fantombilden offentliggjordes, dvs. den 6 mars 1986. De utgick just från Carl Flykt s likhet med fantombilden, men innefattade också uppgifter om vapenintresse och en personlighet som skulle kunna vara förenlig med en gärningsmans. På ett av spaningsuppslagen finns en handanteckning: ”OBS! Kompis med (namnet på Bror Perä ”. I april 1986 lämnade en officer vid ett regemente därCarl Flykttjänstgjort detaljerade uppgifter om denne Carl Flyktvar mycket lik fantombilden och var i övrigt en mycket sannolik gärningsman, bl.a. mot bakgrund av hans skicklighet med vapen och hans attityd. I ett underuppslag från mars 1992 finns ett samtal med en läkare antecknat. Läkaren ringde till tipsmottagningen i mars 1992 och berättade att han den 31 oktober 1988 hade berättat för PU om en patient som hade betett sig avvikande och gjort märkliga uttalanden. Patienten var Carl Flykt Denne hade vid tre tillfällen under 1988 vårdats på en narkomanvårdsavdelning, där personer tas in för korttidsbehandling och avgiftning. Läkaren förde vidare uppgifter från personalen vid avdelningen. Carl Flykt hade varit medicinberoende. Beroendet skulle, uppgav läkaren, enligt Carl Flykt s egna uppgifter ha uppkommit 1985 sedan han återkommit från Främlingslegionen. Carl Flykt skulle ha gjort ett antal anmärkningsvärda uttalanden, som hade väckt personalens uppmärksamhet.42 I uppslaget finns även följande antecknat i anslutning till uppgiften att läkaren varit i kontakt med utredningen redan 1988: 42 Han skulle bl.a. ha sagt: ”Skjuta någon på en meters avstånd är som att använda knark. Man vill göra om det”. Han hade uttryckt ett allmänt kommunisthat. Han hade sagt sig känna 33-åringen, att han förekom i dennes anteckningsbok, att han förhörts i Palmeutredningen, att han skyddades av polisbefäl, att han ständigt gick beväpnad med minst två knivar och en pistol samt att han ibland sov med sitt tjänstevapen under huvudkudden. 348 Polisspåret SOU 1999:88 Det överenskoms vid det tillfället att polis skulle besöka (läkaren) på hans arbetsplats, för att erhålla mer fullständiga uppgifter. I nära anslutning till detta samtal kom utredningen om mordet på Olof Palme att koncentreras till den tidigare misstänkte Christer P, varför något besök av polis ej blev aktuellt eller i vart fall skjutet på framtiden. I april 1994 inkom ett nytt tips från sjukvården, denna gång från en psykolog som arbetade vid samma sjukhus som den nämnde läkaren. Uppgiftslämnaren ansåg att Carl Flykt hade en personlighetsprofil som passade in på en gärningsmans och ställde en från den utgångspunkten relativt detaljerad ”diagnos” på G. Strax dessförinnan finns registrerat ett tips om Carl Flykt som hänför sig till dennes likhet med fantombilden. Bilder påCarl Flyktbifogades. I september 1996 inkom ett tips från en polis som träffat Carl Flykt i USA. Det grundade sig på attCarl Flyktvar allmänt avvikande och på att uppgiftslämnaren hört talas om en polis som skulle ha varit aktuell i utredningen av mordet. Uppslaget angående Carl Flykt avslutas av en kort promemoria där det framgår attCarl Flyktnumera var anställd vid citypolisen, men att han sedan ett drygt år var tjänstledig för studier i USA. Promemorian är daterad i september 1996. Utredningen angående Carl Flykt inleddes omgående. Säkerhetspolisen höll ett ingående och till synes bryskt förhör i Carl Flykt s hem på eftermiddagen samma dag som de första tipsen kom in (se vidare omCarl Flykts JO-anmälan nedan). Det konstaterades att Carl Flykt bar mustasch och helskägg. På fråga uppgav han att han sett ut så sedan en månad tillbaka. Han fick vidare redogöra för vad han gjort på morddagen och kvällen. Han uppgav att han på kvällen varit tillsammans med sin sambo hos hennes bror i en stockholmsförort för att hjälpa till med en flytt. Han hade emellertid mått dåligt och åkt hem med taxi vid 21-tiden. Han hade gått och lagt sig omkring kl 23. Ungefär 23.30 hade hans sambo ringt och frågat hur han mådde. – Carl Flykt medverkade till att hans sambo, som kom hem under förhöret, kunde höras vid samma tillfälle utan att de dessförinnan fått tillfälle att samråda. Sambon bekräftade bl.a. att hon ringt hem vid 23-23.30 på mordkvällen och att Carl Flykt då svarat. – Dagen efter fotograferades Carl Flykt av personalen från säkerhetspolisen för att dokumentera skäggväxten. – Enligt anteckning i en av förhörsledaren upprättad promemoria var Carl Flykt s skägg och mustasch vid förhörstillfället ”inte längre än att det kanske kunde ha odlats fram från och med morddagen”. På spaningsuppslaget från den 6 mars 1986, enligt vilket det till spaningsledningen inkommit ett flertal uppgifter om Carl Flykt s likhet med fantombilden, finns en beslutsanteckning undertecknad av SOU 1999:88 Polisspåret 349 Per Göran Näss ”Beslut 1986-06-12. Ärendet föranleder ingen vidare åtgärd ...”. Utredningsåtgärderna mot Carl Flykt blev föremål för JO:s prövning (JO:s beslut 1988-02-19). Anmälan ingavs genom att kriminalkommissarien John J vid ett besök hos JO i mars 1987 lämnade en redogörelse för ingripandena mot Carl Flykt så som denne uppfattat dem. Det framgår att Carl Flykt upplevt de vidtagna åtgärderna som mycket obehagliga. Efter att ha konstaterat att de förhör som hållits med Carl Flykt och hans sambo haft stöd i rättegångsbalken ägnade JO en hel del uppmärksamhet åt en genomsökning som ägt rum av Carl Flykt s klädskåp på Vaktdistrikt 1. Enligt JO var det i någon mån osäkert om ingreppet var att betrakta som husrannsakan i regeringsformens mening eller om det ”varit ett utflöde av det civilrättsliga förhållandet mellan polismyndigheten och Carl Flykt såsom arbetstagare/skåpinnehavare”. JO var närmast benägen att se det som en husrannsakan. Någon direkt kritik från JO:s sida utmynnade resonemanget dock inte i. Till saken hör att det förblev oklart vad den som ytterst föranstaltat om åtgärden, polisöverintendenten Hans Wranghult åsyftat med densamma. Enligt Wranghults egen uppfattning avsåg han inte att någon husrannsakan skulle göras, utan endast att de allmänna utrymmen som Carl Flykt disponerade skulle undersökas. JO:s beslut, som kan betraktas som något överslätande, avslutas med en bedömning som bekräftar att JO haft överseende med enskildheter, men ogillade helheten: Jag har --svårt att värja mig för intrycket att man gått onödigt bryskt tillväga mot Carl Flykt och att det i viss mån förekommit påtryckningar för att denne skulle gå med på olika åtgärder. Det förefaller således som om åtgärderna mot Carl Flykt borde ha kunnat genomföras på ett betydligt smidigare sätt. Vissa uppslag, som har sakligt samband med de föregående ”Löjtnant Lars Nilsson Under november 1987 inkom uppgifter om ”Löjtnant Lars Nilsson . Löjtnant Lars Nilsson var mycket lik fantombilden. Han hade bakgrund som fallskärmsjägare och ingick i en antisabotagestyrka inom flygvapnet samt hade mycket god tillgång till vapen. Det uppgavs att Nilsson umgicks i kretsar som var politiskt extrema. Säkerhetspolisen anlitades för att biträda med utredningen. Vissa efterforskningar gjordes och säkerhetspolisen återkom i april 1988 med besked från Per Göran Näss att det fanns ”näring” i tipset. 350 Polisspåret SOU 1999:88 Förhör med uppgiftslämnaren hölls sommaren 1988. Det framgick att Löjtnant Lars Nilsson anlitades för utbildning, där han bl.a. förevisade vapen. Den grupp där Löjtnant Lars Nilsson ingick hade flera gånger utmärkt sig genom att ta sig in i hårt bevakade anläggningar m.m. Uppgiftslämnaren förknippade ett antal personer med Löjtnant Lars Nilsson, bl.a. CG Östling, som enligt uppgiftslämnaren hade goda relationer till Löjtnant Lars Nilsson och en namngiven hög officer, som enligt uppgiftslämnaren var ”brun”. Löjtnant Lars Nilsson och A skulle ha sammanförts av den höge officeren. Det gick inte att via efterforskningar fastställa var Löjtnant Lars Nilsson befunnit sig vid tiden för mordet. I november 1988 hördes han själv. Han uppgav sig ha märkt att han numera betraktades som en säkerhetsrisk. Han berättade om sin verksamhet och upplyste bl.a. om att han vid ett tillfälle samarbetat med Rikspolisstyrelsen i en övning som bestod i att lura sig in hos Överbefälhavaren. Löjtnant Lars Nilsson och en kollega hade fått låna en polisbil och polisoveraller. För polisens del medverkade CG och Per Ola Karlsson 43. Nilsson och kollegan lånade polismännens legitimationer och tog sig sedan in i staben samt avbröt övningen i anslutning till Överbefälhavarens tjänsterum. A och Per Ola Karlssonbefann sig under operationen utanför byggnaden i ett civilt fordon. De hade samband medelst walkie-talkie. (Det framgår inte när detta företag genomfördes). Den vapensats som Löjtnant Lars Nilsson använde vid utbildning tillhandahölls av FMV, där den tagits fram av bl.a. den i uppslaget angående polisman A förekommande Per Arvidsson Nilsson hade aldrig innehaft någon revolver kaliber .357. Han var mycket vapenintresserad, men hade blivit av med sina licenser 1980, efter det att han dömts för att ha skjutit skarpt in genom ett butiksfönster. Enligt Löjtnant Lars Nilsson berodde beteendet på att han fått en black-out sedan han under en penicillinkur druckit sprit. Sommaren 1988 hade han erhållit en ny licens för en pistol. Vid tiden för mordet hade han deltagit i en övning på Gotland. Den påbörjades den 24 februari 1986 och avslutades den 28 februari vid lunchtid. Från den tiden fram till ankomsten till hemmet i Västsverige har Löjtnant Lars Nilsson alibi. Det framgår av förhörsprotokoll som finns intagna i uppslaget. Hans hustru har i förhör uppgivit att Nilsson sov hemma på mordnatten. Förutom CG Östling, Per Ola Karlsso noch Per Arvidsson förekommer i utredningen vid ett tillfälle en polis som synes kunna vara identisk med Stefan Svensson 43 Per Ola Karlssonär identisk med den Per Ola Karlssonsom även förekommer på annat ställe i betänkandet, bl.a. i kapitel 5, Avsnitt Carl Lundström – ”Turkiet” (PKK). SOU 1999:88 Polisspåret 351 Denne kände Löjtnant Lars Nilsson och hade arbetat i piketstyrkan vid Stockholmspolisen. Slutligen kan nämnas att uppslaget innehåller en kort ”Sammanfattning av avsnittet ---”, daterad i januari 1991. Den lyder på följande sätt: Efter inkommet tips granskades personen och dennes förehavanden för aktuell tid. ÖB-Säks personal hjälpte till att få fram allt material för att kunna göra en totalbedömning av ärendet. OBS att bland det redovisade materialet finns känslig information, vad avser antisabotageskyddet. Information och utredningen i övrigt tillsammans med förhör har givit att den utpekade personen har haft ett alibi för den aktuella tiden, ävenledes saknas motiv. Man kan även konstatera att de vapentyper man förfogat över ej överensstämmer med den vapentyp som kan vara aktuell i ärendet. Detta faktum utesluter dock ej att man kan ha haft tillgång till annat vapen, men detta är ett faktum som gäller envar. Ärendet föreslås bli ad acta lagt. ”Y” Y förekommer i ett uppslag som initierats av en journalist. Journalistens uppgifter kom in till PU i augusti 1990. Uppslaget om Carl Lundström kan kopplas samman med polisspåret på det sättet att Carl Lundström var god vän med Stefan Svensson och andra poliser. Carl Lundström är den person som Stefan Svensson vid ett tillfälle sägs ha försökt ”fixa ut” från arresten. Carl Lundström hade vidare nära band till och bodde ofta hos en läkare, som hade adress på Birger Jarlsgatan vid den plats där de påstådda iakttagelserna rörande buss 43 skall ha gjorts. Carl Lundström kan även anses höra till avsnittet extrema grupperingar; han hade anknytning till BSS och Sverigedemokraterna. I september 1990 inkom bl.a. ett tips som härrörde från en vän till Carl Lundström Uppgiftslämnaren hördes i oktober 1990 och lämnade uppgifter om Carl Lundström och dennes kamrater, bl.a. Stefan Svensson. Extrema åsikter och delvis kraftigt asocialt beteende påtalades som grund för att sätta dem i samband med mordet. Utredningen angående Carl Lundström är relativt utförlig, även om den kom igång sent. Diverse slagningar gjordes omgående efter det att journalistens uppgifter kom in i augusti 1990. Förhör med Carl Lundström och läkaren hölls i april 1991. Det framgick bl.a. att bägge mordkvällen befunnit sig på en gård söder om Stockholm, således inte i fastigheten på Birger Jarlsgatan Flera år senare, hösten 1994, hölls förhör till kontroll av de uppgifter Carl Lundström och läkaren hade lämnat. Det framställdes även en förfrågan till 352 Polisspåret SOU 1999:88 säkerhetspolisen om ett antal personer i Carl Lundström s bekantskapskrets; svar er- hölls i januari 1995. Utredning avseende övriga polismän med anknytning till polisspåret Under denna rubrik redovisas uppslag, som kan sägas ha viss anknytning till diskussionen om polisspåret. Polisman h. I april 1988 inkom uppgift från en polis som arbetat vid Vaktdistrikt 1 1980-81. Denne hade sett Polisman h bära revolver i ett armhålshölster. I det uppslag där tipset redovisas finns ingen utredningsåtgärd dokumenterad. Det hänvisas till ett annat uppslag, som gäller Leif Tell I det ärendet är Polisman h hörd, dock endast om sin roll i samband med upptäckten av vattenläckan. Det hänvisas vidare till ännu ett uppslag, som gäller provskjutning. Det framgår där att Polisman h hade licens bl.a. för en Smith & Wesson .357 Magnum. Provskjutning av Polisman h:s vapen begärdes i augusti 1993, till synes som ett led i provskjutningen av alla sådana vapen. I samband med provskjutningen hölls förhör enligt fastställt formulär angående vapnet m.m. Därav framgick att Polisman h någon enstaka gång hade använt ammunition av typen Winchester .357 Metal Piercing. Patronerna, 3-4 st, hade han fått av CG Östling. Han uppgav också vad han gjort på mordkvällen; han hade varit hemma med sin sambo. I ett utlåtande från februari 1994 uttalade SKL att det inte iakttagits några överensstämmelser mellan provkulorna och mordkulorna, varvid det dock anmärktes att jämförelsen inte var meningsfull, eftersom PU vid provskjutningen inte använt rätt ammunition, dvs. sådan som förekom vid mordet. Två år efter detta besked, i mars 1996, kallades Polisman H till ny provskjutning. En sådan genomfördes, nu med rätt kulor. I ett utlåtande från maj 1996 konstaterade SKL att inga överensstämmelser kunde iakttas. Bo Asplund är identisk med det på annat ställe förekommande polisbefäl som beordrade ut poliser till Leif Tell s vattenläckande lägenhet. Det var också Bo Asplund som höll tal på ”polisfesten” den 1 mars 1986, där det – på tämligen lösa grunder – gjorts gällande att det förekommit en skål för mordet (se nedan, Polisfesten den 1 mars 1986). Det finns också ett sent inkommet spaningsuppslag angående Bo Asplund i mars 1992 inkom ett tips till åklagaren Anders Helin Det förmedlades av en annan åklagare, Ulf Engberg, som hade kontaktats av en Georg A angående Bo Asplund – Georg A hördes i samma veva. Ett tiotal dagar SOU 1999:88 Polisspåret 353 före mordet hade han iakttagit Bo Asplund utanför sin bostad. Bo Asplund hade uppträtt störande. Georg A hade tilltalat honom varvid I ropat ”fanskapet klarade sig i kväll, men nästa gång tar vi honom”, ”det är Palme vi är ute efter” och ”den där jävla sossen har förstört hela samhället”. Vid tillfället var Bo Asplund enligt Georg A påverkad. Georg A tog med Bo Asplund in till sig för att lugna ner denne. I stannade någon timma eller två. Han fortsatte säga saker som att Hitler var ett fenomen, antydde att han bar revolver och uttalade hotelser mot en kvinna som bodde under Georg A. Bo Asplund brukade besöka kvinnan i fråga av och till. – Förhörsledaren har gjort en anteckning angående förhöret, av vilken framgår att Georg A hade druckit alkohol före förhöret och att det varit ”svårt att hålla den röda tråden”. Förhörsledaren bedömde dock att Georg A uppfattat händelserna så som de återgetts i förhöret. – I maj 1992 hölls förhör med Bo Asplund Han tillbakavisade uppgifterna att han skulle ha uppträtt som påståtts. Däremot medgav han att han någon gång vid den aktuella tiden efter en fest begett sig till området i fråga för att söka upp sin ”särbo”. Han var spritpåverkad och hade inte klart för sig vad klockan var. Han hade sökt kontakt med kvinnan genom att kasta sten på hennes fönster. Han ville minnas att de bägge bjudits in till Georg A. Det var inte uteslutet att det där förekommit något ”politiskt käbbel”. De angivna uttalandena finner han helt orimliga; han brukade inte uttrycka sig på det sättet, inte heller i berusat tillstånd. Han hade inget vapenintresse och hade inte haft annan kontakt med vapen än via militärtjänsten och sitt tjänstevapen. I fick vissa frågor om vad han gjorde på mordkvällen och svarade att han sannolikt var hemma i bostaden; nyheten om mordet hade han fått av kollegan Stellan Åkebring, som hade ringt, förmodligen på morgonen den 1 mars. – Några ytterligare utredningsåtgärder, förutom slagning, har ej vidtagits. Polisman J dömdes strax före mordet till fängelse för brott i tjänsten. Han fick därefter sluta som polis. Det besked han kort före mordet erhöll från Högsta domstolen och som innebar att domen stod fast, kom att sättas i samband med mordet. Den 7 mars 1986 kom ett tips från en tv-reporter. Denne hade i sin tur fått tips från en polis, som ville vara anonym, att en annan polis begått mordet. Polismannen kunde inte identifieras med ledning av uppgifterna. Per Göran Näss lade ärendet ad acta i juni 1986 ”då inga ytterligare uppgifter inkommit”. I efterhand står det klart att det var polisman J som åsyftades, men det gick alltså inte att få fram vid denna tid. – Samma dag som detta tips kom in anmälde en anonym CG Östlingtt han misstänkte att mordet kunde ha begåtts av polisman J, som arbetade vid vaktdistrikt 3 i Stockholm. Polisman J skulle morddagen 354 Polisspåret SOU 1999:88 eller dagen innan ha fått en dom på fyra månaders fängelse fastslagen. I väntan på domen skulle polisman J vidare ha uttalat ”något stort kommer att hända ...” – Den 9 mars 1986 kom ett anonymt tips om att två polismän åhörts säga att polisman J var mördaren. Den 24 mars 1986 inkom ännu ett anonymt tips angående en polisman som morddagen eller dagen innan fått avslag på sin ansökan om prövningstillstånd i ett mål där han dömts för brott. Polismannen namngavs inte, men tipset torde mycket väl kunna avse polisman J. – I september 1986 hördes polisman J. Han uppgav att han varit hemma på mordkvällen. I omedelbar anslutning till förhöret hördes Christoffer M, som uppgav att polisman J varit hemma på mordkvällen och natten. Christoffer M hade visserligen gått och lagt sig vid 8-9-tiden, men hade väckts på natten av J, som fått reda på nyheten om mordet. Utredningen utvisade att polisman J 1985 dömdes till fyra månaders fängelse för olaga frihetsberövande, falsk tillvitelse och myndighetsmissbruk. Han var långtidssjukskriven från den 16 januari 1986 till den 19 mars 1986 och slutade därefter formellt som polis. Han var alltså inte i tjänst morddagen. Polisman J förekom inte i vapenregistret. I september 1986 skrev Per Göran Näss av ärendet med motiveringen ”Föranleder ej vidare åtgärd då verkställd utredning visat att polisman J ej kan ha haft med gärningen att skaffa.” – Mer än fem år senare, i januari 1992, hölls förhör med Nils Ö. Polisman J hade då han hördes uppgivit att Nils Ö hade ringt honom på mordnatten och meddelat nyheten. Nils Ö mindes vid förhöret att de hade talats vid och att det var före kl 3 på natten; han kom inte ihåg om det var han som ringde J eller tvärtom. – Ytterligare ett år senare, i februari 1993, besökte den inledningsvis nämnde tvreportern PU och Hans Ölvebro för en intervju. I samband härmed diskuterades den ovan nämnda uppgift som tv-reportern tidigare lämnat. Han kunde numera upplysa att den person tipset gällt var polisman J. Sagesmannen ville dock fortfarande vara anonym. PerOla Karlsson hade en chefsbefattning inom polisen. Knappt ett och ett halvt år efter mordet, i juli 1987, inkom ett anonymt tips, med signaturen ”PHT 652”, till Riksåklagaren. Det gällande PerOla Karlsson, med bl.a. en uppgift om att denne hade haft mycket pengar senaste året. Kort därefter kom ett nytt anonymt tips (samma signatur som ovan) som utpekade PerOla Karlsson som mördaren. Några månader därefter, i november 1987, daterade Per Göran Näss en tjänsteanteckning: Ärendet föredraget för åklagare varvid på mitt förslag beslutats att inga åtgärder för närvarande skall vidtagas, då uppgifterna om PerOla Karlsson ej innehåller någon substans. Ytterligare kontakter avvaktas. SOU 1999:88 Polisspåret 355 Ungefär ett år efter det första tipset, i juni 1988, kom ett anonymt brev (samma signatur som tidigare) om PerOla Karlsson, med bl.a. följande uppgifter om denne: han ”snokade” i regeringskansliet före mordet och berättade att han höll på med en deckare om hur statsministern mördas. Tidigare skulle han ha klagat över dålig ekonomi, men numera hade han råd med vad som helst. Drygt två och ett halvt år efter detta, i januari 1991, hölls ett förhör med PerOla Karlsson. Han hade själv begärt att få bli hörd, sedan han fått kännedom om att hans namn förekom i utredningen. PerOla Karlsson uppgav att han var politisk ointresserad och hade uppfattat Olof Palme ungefär som han uppfattade alla andra politiker. Han redogjorde för sina ekonomiska förhållanden, varvid framgick att han vid tiden kring mordet upptagit en del lån, anskaffat en del i en fastighet samt öppnat en affär tillsammans med sin hustru (hustrun hade sedan insjuknat och planerna hade gått om intet). Han hade arbetat med försvarets beredskapsplanering kring bl.a. regeringskansliet. Det gällde dock inte personskyddet, som sköttes av säkerhetspolisen. I det sammanhanget hade han fått skissera ett scenario, som bl.a. innefattade att statsministern mördades. Innan denna uppgift var slutförd inträffade mordet. Uppdraget kom därefter att upplevas som olustigt och materialet förstördes. Ytterst få kände till dessa förhållanden. Det var tänkbart att han någon gång hade yttrat sig på ett sådant sätt att det kunde missförstås som att han höll på med en deckare, det skulle dock i så fall ha varit efter mordet. PerOla Karlsson underströk att han inte haft någon insikt om statsministerns personskydd. Bror Perä tjänstgjorde vid tiden för mordet på fordonsroteln vid Stockholms polisdistrikt, men var sedan 7 januari 1986 sjukskriven. Veckan efter mordet lämnade kollegor till Bror Perä tips om denne. Ett antal omständigheter av intresse kom fram. Bror Perä stämde ganska bra in på det signalement som fanns. Han uppgavs vara lik fantombilden, innehade en revolver av ett slag som skulle kunna vara aktuellt som mordvapen och han uppgavs frekventera restaurang Karelia, som är belägen i kvarteren kring mordplatsen. Dessutom framkom att han i ett tidigare tjänsterum haft artiklar rörande politiska våldsbrott m.m. uppsatta på väggen. – Beträffande revolvern kom det fram att denna beslagtagits den 6 januari 1986 under anmärkningsvärda omständigheter. En bil hade påträffats den natten stående på tvären framför ett övergångsställe på Regeringsgatan 66. Bilen var i oordning, med ett fönster trasigt, dörrarna olåsta, tändkablarna löst hängande under instrumentbrädan etc. Bilen, som inte var stöldanmäld, visade sig tillhöra Bror Perä Denne uppgav sedermera att det var han som hade disponerat bilen vid tillfället. I baksätet påträffades en 356 Polisspåret SOU 1999:88 portfölj, som innehöll diverse papper, en kikare och en med fem patroner laddad revolver av märket Smith & Wesson .38 special. Bror Perä hade efter mordet företagit en uppmärksammad bilresa söderut tillsammans med en Lasse Lundberg De hade färdats i en svart Mercedes med ”sotade” rutor och dragit till sig uppmärksamhet. De hade vid flera tillfällen kontrollerats av polis, varvid de lämnat motstridiga besked om sina förehavanden och planer. – Lars Lundberg hade dessutom för egen del lämnat uppgifter om iakttagelser han gjort före mordet (han skulle sedermera också ange Bror Perä för mordet). Sammantaget var omständigheterna så anmärkningsvärda att Bror Perä och Lars Lundberg greps när de den 7 mars 1986 på sin resa anlöpte Malmö med färja efter ett besök i Köpenhamn. Bror Perä hördes omgående och fick även delta i en konfrontation. Han släpptes därefter. Samtidigt med förhöret genomfördes efter beslut av chefsåklagaren K.G. Svensson husrannsakan i Bror Perä s bostad. Bror Perä uppgav vid förhöret att han då mordet begicks besökt ett nöjesställe i Norrtälje tillsammans med ett antal angivna personer. Uppgifterna kontrollerades och visade sig ge stöd för Bror Perä s uppgifter. Inget annat som kunde ge grund för misstankar mot honom framkom. I april 1986 beslutade Per Göran Näss att det inte skulle vidtas några ytterligare utredningsåtgärder mot Bror Perä Bror Perä:s vapen provsköts dock drygt ett år senare. Enligt besked från SKL talade inget för att mordplatskulorna utskjutits ur revolvern i fråga. – Uppgifter angående Bror Perä fortsatte att flyta in från Lasse Lundberg Redan den tidigare utredningen hade emellertid, som det heter i Per Göran Näss utredningsunderlag, visat ”att Lars Lundberg saknar trovärdighet”. Utredningsåtgärderna avseende Bror Perä blev föremål för JO:s prövning (JO:s beslut 1986-10-22). I en anmälan till JO i mars 1986 riktade Bror Perä kritik mot säkerhetspolisen för dess ingripande mot honom. Per Göran Näss kommenterade klagomålen utförligt. Han skrev bl.a. Bror Perä har uttryckt farhågor att han kan få svårt att gå tillbaks till tjänsten som polis. Skulle dessa farhågor till någon del besannas torde emellertid orsaken därtill icke stå att finna i annat än Bror Perä s egna förhållanden och icke bero på säkerhetsavdelningens handläggning av detta ärende. JO bedömde dels gripandet och förhöret den 7 mars 1986, dels den samtidigt företagna husrannsakan i Bror Perä s bostad. JO godtog genomgående de överväganden säkerhetspolisen gjort och fann inte att förhör, hämtning eller husrannsakan genomförts på något otillbörligt sätt. SOU 1999:88 Polisspåret 357 Bror Perä, som inte synes ha återkommit i polistjänst, begick självmord i vittnens åsyn i oktober 1993. Exempel på polisärenden helt utanför polisspåret Som framgått ovan finns det en stor mängd polisärenden, de flesta har inget med det i den allmänna diskussionen uppmärksammade polisspåret att göra. Som illustration till hur dessa utredningsuppslag kan se ut och vilka åtgärder de föranlett redovisas och diskuteras här fem slumpvis utvalda uppslag. Syftet är inte primärt att ifrågasätta de åtgärder som vidtagits, utan att visa att det ibland synes kunna vara svårt att avväga utredningen på ett rimligt sätt. Varje ärende ger också en blixtbelysning av de omfattande arbetsinsatser som gjorts och bidrar därför till en beskrivning av brottsutredningen som helhet. Ärende 1 Det finns polisärenden där ingångstipsen är tunna men där en utredning likväl initierats. Ett sådant exempel är följande uppslag. Ingångstipset från den 16 mars 1986, som är anonymt, utpekar en namngiven polis. Polismannen var enligt tipset extremist och palmefientlig. Tipsmottagaren bedömde att uppgiftslämnaren var seriös och att polismannen borde kontrolleras. Säkerhetspolisen begärde i juni 1986 hos det polisdistrikt, där polismannen tjänstgjorde, att ”hans förehavanden undersöks på ett diskret sätt”. Och vidare: ”Enär det åligger säkerhetsavdelningen att undersöka detta spaningsuppslag önskar vi erhålla en bedömning av (polismannens) person samt hans eventuella extrema åsikter.” Säkerhetspolisen efterfrågade även vapeninnehav samt tjänstgöringstider mellan den 27 februari och 1 mars 1986. Ett svar från polisdistriktet finns intaget i uppslaget. Det framgår att polismannen tjänstgjorde 21.30-24.00 den 28 februari och att han innehade jaktvapen. I svarsbrevet tillades ”Ev ytterligare uppgifter redovisas senare”. På en kopia av ingångstipset finns följande antecknat: Beslut 1986-08-13 Föranleder ej vidare åtgärd då verkställd utredning visat att (polismannen) genom sin tjänstgöring är utesluten som gärningsman och i övrigt inget framkommit som kan knyta honom till dådet. Per Göran Näss 358 Polisspåret SOU 1999:88 Vad som framgår är att polismannen kontrollerats, att det framkommit att han tjänstgjorde då mordet begicks, att han hade licens för vissa jaktvapen samt att säkerhetspolisen tydligen bedömt att han inte haft med gärningen att göra. Uppgifterna i själva ingångstipset, att polismannen var extremist, har föranlett en fråga till den lokala polismyndigheten, men det framgår inte om den besvarats. En möjlighet är att svaret förmedlats muntligt men att det inte – av hänsyn till polismannen och kanske till att utredningsåtgärden som sådan bedömts som tvivelaktig – dokumenterats. Ärende 2 Det finns polisärenden som är mycket grundligt utredda utan att det av uppgifterna i uppslaget framgår varför. Ett sådant exempel utgick från uppgifter från en tulltjänsteman i norra Sverige. Han anmälde den 11 mars 1986 till säkerhetspolisen, att en namngiven Thomas 2 mars 1986 anlänt till sitt hem ”i en liten blå bil, troligen Passat eller Taunus”. Polismannen hade uppträtt konstigt och företedde likheter med fantombilden. Polismannen arbetade vid tillfället i Stockholm. Företagen utredning visade att polismannen inte var lik fantombilden och – som det får förstås – att den bil han hade färdats i inte kunde vara den i utredningen vid det tillfället aktuella ”blå Passaten”. Per Göran Näss lade ärendet ad acta enligt ett beslut i april 1986, med motiveringen: ”Då (polismannen) vare sig har ett fordon av aktuellt märke och nummerkombination och det ej heller i övrigt finnes skäl att fortsätta utredningen avskrives ärendet då misstanke om brott ej föreligger.” I oktober 1986 togs ärendet upp igen. Det gjordes en slagning på polismannen och tjänstgöringslistor infordrades. Två och ett halvt år efter det att tipset lämnats, i oktober 1988, hördes polismannen ingående av personal från PU på sin vistelseadress i en norrländsk stad. Han arbetade då som garagebiträde hos polisen i staden. Han tillfrågades om sina tjänstgöringsförhållanden på morddagen (han slutade arbetet ca kl 17, for hem och var hemma under kvällen samt for på morgonen på en planerad semester till hemmet i norra Sverige). Han fick redogöra för resan hem, var han gjort pauser etc. Dagen därefter hördes han ånyo ingående och kompletteringsvis. Han hade bl.a. uppgivit att han vid tiotiden läst på en kvällstidningslöpsedel i Uppsalatrakten att Olof Palme mördats. Han konfronterades nu med upplysningen att kvällstidningarna inte utkommit förrän vid 11-tiden och att han således inte kunde ha sett någon löpsedel vid SOU 1999:88 Polisspåret 359 angiven tidpunkt. Polismannen svarade till detta bl.a. att han kanske hade passerat Uppsala något senare än vad han först uppgivit. Han ställdes inför ett flertal frågor av samma misstrogna innebörd. Dagen därefter hördes hans mor. Hon fick besvara frågor om när sonen kom hem, om dennes intresse för politik m.m. Samma dag hölls förhör med polismannens läkare på en vårdcentral. Därefter synes utredningsuppslaget ha övergivits. Det är uppenbart att polismannen utsatts för rätt pressande åtgärder. Läsaren av uppslaget får ingen vägledning om skälet till dessa. I förhören från 1988 antyds att utredarna anser sig ha skäl att ifrågasätta en del uppgifter som polismannen hade lämnat. Ingångstipset är emellertid efter den redan 1986 företagna kontrollen helt innehållslöst; det enda det säger är att polismannen for på semester till hemmet den 1 mars 1986. Utöver detta framskymtar att han kanske är en något särpräglad person, som uppenbarligen inte trivts i Stockholm. – Som det ser ut i handlingarna är frågan här inte om uppslaget utretts tillräckligt, utan om det 1988 funnits fog för att överhuvudtaget företa några åtgärder.44 Ärende 3 Ett annat polisärende där åtgärder vidtagits på ett sent stadium utan att de framstår som självklart befogade gäller en polisman, som hade ådragit sig uppmärksamhet från kollegor på grund av beteenden som synes ha varit excentriska snarare än extrema. Första tipset inkom i veckan efter mordet, den 6 mars 1986. Det angavs att polismannen var vapenintresserad, innehade en revolver kaliber .357 Magnum och att den ammunition han brukade använda var av just den typ som Olof Palme mördats med. Vidare var han lik fantombilden och politiskt ”blå”, dock utan att vara känd för några extrema åsikter. Tipsaren, en kriminalinspektör, hördes av säkerhetspolisen den 22 april 1986. Han uppgav då att det var uppgifterna om vapen och ammunition som fått honom att tänka på polismannen. Förhörsledaren, som hade tjänstgjort med den utpekade, upprättade en promemoria, där han angav att det föreföll honom osannolikt att kollegan skulle haft något med mordet att göra och att den utpekade polismannen hade mellanblont helskägg. Vapenkontroll visade att 44 I samband med att vårt utredningsmaterial tillställdes PU för synpunkter har en av de utredningsmän som var engagerade i detta uppslag uppgivit att skildringen inte är rättvisande. Polismannen hade lämnat oriktiga uppgifter och hans berättelse gav anledning till frågor. Vi har ingen anledning att ifrågasätta detta. Men faktum kvarstår, att ingångsuppgifterna är mycket lösliga. 360 Polisspåret SOU 1999:88 polismannen hade licens för fem pistoler och två revolvrar, dock ingen kaliber .357. Polismannen var enligt en utredningsanteckning inte känd hos säkerhetspolisen. Per Göran Näss lade ärendet ad acta enligt ett beslut i juni 1986: ”Verkställd utredning visar att (polismannen) ej innehar vapen av aktuell typ och att i övrigt inte framkommit någon omständighet om honom som är av betydelse i målet.” Ungefär två år efter mordet inkom ett nytt tips om polismannen. Även detta härrörde uppenbart från en kollega, även om avsändaren var anonym. Uppgifterna var i princip de samma som de tidigare utredda. Per Göran Näss beslöt på den grunden att inte vidta någon ytterligare åtgärd i ärendet. Nästa handling i uppslaget är ett förhörsprotokoll från förhör med polismannen, hållet tio år efter mordet, i april 1996. Det framgår inte vad som påkallat åtgärden. En nyhet framkommer dock: polismannen innehade en revolver av kaliber .357. Den var av märket Dan Wesson och direktimporterad från USA. (Vid den tidigare vapenkontrollen vid tillståndsregistret hade angivits en Dan Wesson .38 special, importerad från USA.) Polismannen fick nu frågor om ammunition, vad han gjorde mordkvällen (troligen hemma med sambon) samt om hur länge han burit helskägg (femton år). Ungefär fem månader senare, i augusti 1996, hördes polismannens sambo. Hon uppgav att de varit hemma i villan på mordkvällen och att de varit uppe sent; hon mindes att de ännu varit vakna då de tillsammans hörde nyheten på radio. Hon var säker på att polismannen inte varit i Stockholms city mordkvällen. Förhören från 1996 ter sig långsökta. Det är svårt att se vad som framkallat dem, möjligen var det vapenuppgiften (Dan Wesson är dock enligt vad som uppges från PU inte aktuell som vapentyp). Ingångstipset ger inte mycket att gå på. Polismannen har gemensamt med många av de poliser som utretts att han betraktats som ”udda”, även om det i hans fall alltså verkar ha rört sig om excentricitet och inte extremism (i tipset från -88 framhålls t.ex. att polismannen hade ”svårt för att åka annat än Valiant i tjänsten”). Ärende 4 Drygt ett år efter mordet, i april 1987, inkom ett brev som vidarebefordrades till säkerhetspolisen. Det innefattar ett mycket tunt ingångstips, som utretts med kraftig fördröjning. Tipset löd: Ang. Palme-mordet. En person från Göteborg som heter (polismannens namn) var i Sthlm dessa dagar under motiveringen han skulle på poliskurs. Han är EAP-are. SOU 1999:88 Polisspåret 361 Ytterligare nästan ett och ett halvt år senare, i september 1988, upprättades ett spaningsuppslag över tipset. Polismannen, född 1934, bosatt och tjänstgörande i Göteborg, identifierades, viss efterforskning rörande hans person synes också ha gjorts. Det antecknades vidare i uppslaget att säkerhetspolisen inte haft några upplysningar som knyter samman polismannen med EAP. I oktober 1988 gjordes en slagning, inget anmärkningsvärt framkom. Ännu ett år senare inhämtades uppgifter om polismannen från en polischef i Göteborg. Det framkom att polismannen hade genomgått vidareutbildning i Stockholm vid tiden för mordet. Vissa karaktärsupplysningar lämnades också. I februari 1990, dvs. nästan tre år efter det att tipset inkom, hölls förhör med polismannen. Han fick lämna upplysningar om var han befann sig vid tiden för mordet (han kunde inte presentera något alibi) och, efter att ha konfronterats med uppgiften om samröre med EAP, om sin politiska hemvist. I det hänseendet uppgav han att han en gång för länge sedan gått med i Högerpartiet och att detta hängt kvar, utan att han för den skull var någon hängiven anhängare till Moderata samlingspartiet. Inledningsvis har tipset uppenbarligen bedömts som värdelöst, en bedömning som knappast kunnat föranleda kritik om den fått kvarstå. PU:s inventering – ”processande” – av materialet synes sedan ha lett till utredning. Å ena sidan kan utredningen inte klandras för att den strävat efter att vända varje sten i sökandet efter en lösning. Å andra sidan ter sig åtgärderna som i detta fall pliktskyldiga och senfärdiga.45 Samtidigt måste man ha förståelse för att uppslagen är närmast oräkneliga till antalet och att det tagit tid för utredningen att nå fram till uppslag som med fog prioriterats lågt. I bedömningen måste emellertid också vägas in hur den som varit föremål för utredningsåtgärderna uppfattat och upplevt dem. Integritets och rättssäkerhetsaspekter får inte glömmas bort. Ärende 5 Ett exempel på ett polisärende som enbart utgår från likhet med fantombilden utgör följande uppslag. En namngiven polisman utpekades i ett tips från slutet av mars 1986 av en person, som ansåg att polismannen var lik fantombilden. Det 45 I samband med att PU granskat vårt utredningsmaterial har apropå detta uppslag påpekats att fördröjningen under den tid PU var sysselsatt med utredningen mot Christer P får anses naturlig, eftersom personalen då var mycket hårt arbetsbelastad. 362 Polisspåret SOU 1999:88 angavs även att polismannen skulle vara en ”enstöring”. Det sistnämnda tillbakavisades dock av utredningsmannen hos säkerhetspolisen, som kände till den utpekade sedan tidigare, och i egenskap av förhörsledare vid förhör i juni 1986 konstaterade att kollegan var sig lik. Emellertid kunde den utpekade inte prestera något alibi, varför en omfattande utredning företogs till kontroll av uppgifter han lämnat om att han morddagen vid 16-tiden rest norröver i egen bil, där han morgonen efter hjälpt en åkare med tidningsutkörning. Med tanke på fantombildens utredningsvärde har polismannen utsatts för en onödig och antagligen påfrestande undersökning, dessutom synes utredningsresurser ha förspillts. Bortsett från att utredningen i detta fall skedde såväl i närmare anslutning till brottet som till tipsets inkomst föranleder ärendet reflektioner liknande dem som redovisades i föregående ärende. Ärende 6 Det finns uppslag bland polisärendena som inte kan bedömas vid en granskning. Ett uppslag i avsnitt H upptar en uppenbarligen feldaterad (”198303-06”) promemoria, som enligt handskrivna anteckningar på densamma synes härröra från säkerhetspolisen. Promemorian behandlar ett spaningstips angående ett tvillingpar, av vilka en var polis. Bröderna hade bildat ett eget politiskt parti. I promemorian har en uppgiftslämnare ifrågasatt om bröderna kan sättas i samband med en polisbil som skall ha iakttagits i närheten av mordplatsen på mordkvällen. En handskriven anteckning anger att ärendet enligt diariet är redovisat vid okänd tidpunkt och att det handlagts av Per Göran Näss I september 1994 har det gjorts en slagning på polismannen (inget anmärkningsvärt framkom). Det är vad som finns i ärendet, som alltså inte kan bedömas. Andra exempel av samma slag finns redovisade nedan (Vissa iakttagelser av polisbilar under mordkvällen). Bedömningen i fall av detta slag måste vägas mot vad som uttalats om de just redovisade fallen, som synes överutredda. Det går inte att påstå att ett uppslag som detta är underutrett, det är det sannolikt inte. Däremot är det ett exempel på slarvig dokumentation. Därvid får tas i beaktande att det i ett utredningsmaterial av sådan omfattning som PU-materialet är oundvikligt att vissa delar framstår som ”ostädade”. I ett uppslag som det förevarande finns inget som tyder på att något av innehållsligt värde gått förlorat genom den bristfälliga dokumentationen. SOU 1999:88 Polisspåret 363 4.3.3 Uppslag som berör polisen i allmänhet Fördröjning i sambandscentralen m.m. Allmänt En misstanke som framförts i olika sammanhang är att polisens handläggning av larmet om mordet medvetet fördröjdes, med följd att polisen kom sent till brottsplatsen och att gärningsmannen därmed fick ett försprång. Till den diskussionen hör även misstankar om att en polisbil – den s.k. kommissariebilen – dök upp i mordplatsens närhet för tidigt för att den skulle ha kunnat kallats dit genom larmet. Dessa misstankar har det gemensamt att de riktas mot flera tjänstgörande polismän samtidigt, polismän som i en större eller mindre grupp skulle ha agerat gemensamt och i samråd. Något utpekande av en eller flera av dessa polismän som direkt inblandade i själva gärningen synes det däremot inte vara fråga om. Polisernas roll skall i stället ha bestått i att försvåra möjligheten att upptäcka och gripa gärningsmannen eller att på annat sätt skyla över brottet. I den meningen gäller misstankarna mot polisen alltså snarare bristande vilja att utföra tjänsteåligganden än delaktighet i mordet. I vart fall synes de för brottsutredningen ansvariga ha uppfattat saken så, eftersom det inte inom mordutredningen vidtagits några utredningsåtgärder med direkt sikte på de framförda misstankarna. Det finns ingen utredning av huruvida det skett en fördröjning i sambandscentralen etc. Den polisman som tog emot larmet är t.ex. inte hörd i mordutredningen. I andra delar finns relevant information inhämtad, men då i annat syfte och registrerad i allmänna avsnitt. Utan att föregripa senare bedömningar kan det därmed konstateras att man i brottsutredningen varit obenägen – eller inte ansett sig ha haft skäl – att befatta sig med denna del av polisspåret. Det finns således inga till de framförda misstankarna avgränsade utredningsuppslag att redovisa i dessa delar, samtidigt som det aktuella händelseförloppet på sina ställen belyses i utredningsmaterialet. Exempelvis kan diskussionen kring den nyss nämnda kommissariebilen i viss mån utredas med hjälp av vad kommissarien i allmänt utredningssyfte tillfrågats om. Det är vidare så, att en del utredningsåtgärder, vilka rubricerats som allmänna åtgärder, i praktiken föranletts av de uppgifter kring polisspåret som förekommit i massmedia under årens lopp. I den meningen har det gjorts vissa utredningsansatser. Dessutom innehåller Juristkommissionens efterlämnade arbetsmaterial ett stort antal mycket grundliga förhör angående bl.a. polisens agerande kring och efter mordet. Juristkommissionen har t.ex. haft ett samtal med den operatör som tog emot larmet, ett samtal som finns dokumenterat. Slutligen har 364 Polisspåret SOU 1999:88 det funnits möjlighet för kommissionen att ställa frågor till aktuella befattningshavare inom polisen (när detta bedömts meningsfullt i beaktande bl.a. av den tid som förflutit sedan händelsen). Det är alltså möjligt att redovisa viss utredning kring de aktuella frågorna. Men det är likväl viktigt att ha klart för sig att man från mordutredningens sida aldrig föresatt sig att fullt utreda dessa omständigheter. Fördröjning av larmanropet Vår framställning i denna del bygger vidare på det som redovisats i kapitel 2, under rubriken Tidpunkter för mordet, polisens larmanrop och polisens ankomst till brottsplatsen. Den tillgängliga utredningen angående förhållandena vid sambandscentralen under minuterna efter det att larmet från växeltelefonisten vid Järfälla taxi kom in består av Juristkommissionens samtal med operatören Ulf Helin och minnesanteckningar från de samtal den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat hade med operatörerna Ulf Helin och Jan Helin 46 Information om vad som skett vid sambandscentralen framkommer vidare indirekt i uppgifter som lämnats av de poliser som svarat på eller annars hört larmet över radion. Juristkommissionen höll den 3 september 1986 vad som i kommissionens anteckningar rubricerats som en intervju med Ulf Helin Av anteckningarna framgår följande. Han tog emot ett telefonsamtal från Järfälla taxis växel. Växeltelefonisten sade att någon var skjuten i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen. Ulf Helin försökte få fram fler uppgifter om händelsen men växeltelefonisten visste inte så mycket. Han sade till henne att anropa taxin och be chauffören möta polisen. Därefter registrerade han ett ingripandemeddelande, IM. Detta skedde enligt datorn kl 23.23. Han gick ut med ett områdesanrop ”i område ett”. En piket svarade från Norra Bantorget Den fick uppdraget. En annan piket, som också låg nära brottsplatsen, fick även den uppdrag att bege sig dit. Han larmade inte ambulans, eftersom han först ville ha bekräftat att skottlossning verkligen ägt rum; hans tanke var att den patrull som kom först till platsen vid behov kunde larma ambulans. Strax efter att piketbussarna fått uppdraget, Ulf Helin uppskattade det till högst tre minuter senare, kom ett s.k. ilanrop från en av dem. Det togs emot av en annan operatör vid sambandscentralen, Anders T. Det framgår inte 46 PK-minnesanteckningar nr 31 och 33. Därutöver har Juristkommissionen hållit ett stort antal utfrågningar/samtal med övrig personal som tjänstgjorde i sambandscentralen mordkvällen. Det som där framkommer belyser dock inte de allra första minuterna efter mordet. SOU 1999:88 Polisspåret 365 av samtalsanteckningarna vad detta samtal gällde. Ulf Helin tog emot ett samtal från kommissarie Christian Dahlsgaard som undrade om han borde åka till platsen. Det skedde ungefär samtidigt som ilanropet kom in. – Ulf Helin uppgav att han hade tjänstgjort tillfälligt vid sambandscentralen i ett par år. (På annan plats framgår att han normalt tjänstgjorde i C-turens piket; det var den piket som befann sig vid Brunkebergstorg och svarade på larmet samt anlände som andra polisbil till mordplatsen.) Av minnesanteckningar från de samtal den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat hade med Ulf Helin den 20 mars 1996, dvs. tio år efter händelsen, framgår utöver det som framkommit ovan följande. Det fanns två sätt för en operatör att ta emot ett larm. Antingen gjorde man en handanteckning och gick ut med larm direkt, för att därefter registrera händelsen och åtgärden i datorn. Eller också började man med att registrera händelsen i datorn, för att därefter gå ut med larmet och sedan registrera åtgärden i datorn. Han hanterade larmet om skottlossning från Järfälla taxi på det senare sättet, dvs. han ”knappade in” uppgifterna på datorn först, och gick sedan ut över radion med ett larmanrop. Sedan han fått svar från först Norrmalmspiketen (vid Norra Bantorget sedan Södermalmspiketen (vid Brunkebergstorg) registrerade han i datorn att dessa beordrats till platsen. Beträffande den information han fick från Järfälla taxi uppgav han att växeltelefonisten hade givit ett stressat intryck och att han känt viss osäkerhet om de uppgifter hon lämnade. I anteckningarna upptas också kommentarer från Ulf Helin till de uppgifter operatören Jan Helin lämnat, se vidare nedan i anslutning till redogörelsen för vad Jan Helin uppgivit. Av minnesanteckningar från de samtal den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat vid samma tid hade med Jan Helin framgår följande. Han hade arbetat åtta-nio månader på sambandscentralen när mordet inträffade. Mordkvällen var en fredag efter lön och det var ganska stökigt. Han fick en förfrågan från Larmcentralen, LAC, om någon som skulle vara skjuten i hörnet SveavägenTunnelgatan. Han tittade på sin s.k. statusskärm, där de fem senaste ingripandemeddelandena syns, men den händelse LAC frågade om fanns inte med där.47 Han ropade då ut en fråga till sina kollegor i sambandscentralen men fick inget svar. Han bad att få återkomma till LAC. När samtalet avslutats tittade han igen på statusskärmen och såg 47 Operatörerna hade flera skärmar vid sina bord. En där de själva registrerade in det de gjorde och en annan där de kunde avläsa övrig aktivitet. Det var den senare som kallades statusskärm. Den visade alltså händelser som var aktuella och hade till syfte att underlätta synkroniseringen av arbetet och förhindra dubbelarbete. 366 Polisspåret SOU 1999:88 då ett ”IM” om en misshandel Sveavägen-Tunnelgatan. Han ringde upp LAC och bekräftade att sambandscentralen fått in händelsen; han talade vid detta tillfälle med en annan person på LAC än den som hade ringt upp. Jan Helin hade inte hört kollegan Ulf Helin s anrop eller patrullernas svar, vilket inte var så konstigt med tanke på hur de var placerade i förhållande till varandra. Däremot borde han ha sett Ulf Helin s ”IM” om det hade varit infört. Hans förklaring till att han inte gjort det var att Ulf Helin måste ha tagit emot larmet och gått ut med larmanropet innan denne registrerat uppgifterna i datorn; det var först när man avslutade registreringen genom att trycka på ”sänd” som uppgifterna lagrades och kom upp på statusskärmarna. Ulf Helin har enligt minnesanteckningarna från samtalet med honom kommenterat detta på följande sätt. Han kunde tänka sig två förklaringar. Den ena var att Jan Helin helt enkelt sett fel och missat att händelsen fanns på skärmen. I det sammanhanget påminde sig Ulf Helin att han först inte kodade händelsen som misshandel utan som ”kontroll person/ fordon”. Adressuppgiften fanns dock med och det var därför enligt Ulf Helin mindre sannolikt att Jan Helin inte skulle ha sett den. Den andra förklaring han kunde tänka sig hängde samman med den tröghet som fanns i datorsystemet. Ett inregistrerat IM kom omedelbart upp på operatörens egen skärm, men det kunde dröja, ibland upp till ett par minuter, innan det kom upp på statusskärmarna. Detta var en av orsakerna till de dubbelföringar som regelmässigt inträffade i arbetet på sambandscentralen. Med dubbelföringar avsågs att en operatör registrerade in ett larm, varefter en annan operatör fick uppgift om samma händelse från annat håll och också registrerade in händelsen, eftersom det första ingripandemeddelandet inte hade hunnit komma upp på statusskärmen. Det var enligt Ulf Helin allmänt känt att detta inträffade Christer Persson Befälen i de bägge piketpatrullerna intervjuades av Juristkommissionen, Christer Persson (Norrmalmspiketen) den 24 juli 1986 och Kjell Östling (Södermalmspiketen) den 27 augusti 1986. Christer Perssonbekräftade att hans patrull svarade på larmet. De var vid det tillfället i färd med att tanka på en bensinmack vid Norra Bantorget De for till mordplatsen med blåljus påslaget. En annan piket och en befälsbil fanns på platsen, liksom ambulans – av samtalsanteckningarna framgår inte om det var en eller två ambulanser – vars personal höll på att lasta in båren med den skjutne. Även Kjell Östling bekräftade att hans patrull svarat på larmet. De hade alldeles dessförinnan passerat på Malmskillnadsgatan vid trappavsatsen ovanför Tunnelgatan. När radioanropet kom befann sig piketbussen fortfarande på Malmskillnadsgatan nästan framme vid Brunkebergstorg. De uppgav sin position och for mot mordplatsen. (På annat ställe framgår att de åkte ned Beridarbansgatan den korta biten SOU 1999:88 Polisspåret 367 till Sergels torgs-rondellen och därefter Sveavägen raka vägen till platsen; den sammanlagda sträckan torde uppgå till drygt en halv kilometer.) Då de kom fram mot Kungsgatan svängde en radiobil upp alldeles framför dem; det var kommissarie Gösta Söderströms bil. De anlände med andra ord i stort sett samtidigt med Gösta Söderström till mordplatsen, även om han nådde dit först och därigenom och på grund av att han var högsta yttre befäl i vaktdistriktet den aktuella kvällen blev chef på brottsplatsen. Även kommissarie Gösta Söderström intervjuades. Det skedde den 28 augusti 1986. Enligt redogörelsen uppgav han följande. Han befann sig i radiobil på Kungsgatan då han anropades av en man som kom springande och ropade att det var skottlossning i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen. Söderström ville snabbt komma till platsen och tog därför inte reda på vad mannen hette. När bilen var framme vid trafikljusen i korsningen Sveavägen-Kungsgatan hörde Söderström larmanropet från sambandscentralen. Strax därefter var de på plats. En piket från Vaktdistrikt 3, dvs. den just omtalade Södermalmspiketen med Kjell Östling som befäl, anlände ögonblicket efter Söderström. 10-12 personer stod runt en man som låg och blödde. Två personer höll på med livräddande åtgärder. Söderström tittade på mannen samt såg att denne låg i en stor blodpöl och var mycket nedblodad. Söderström ansåg inte att det var något han kunde göra. En man pekade mot trapporna upp till Malmskillnadsgatan och sade ”Dom sprang ditåt”. Söderström gav Södermalmspiketens befälhavare order om att uppta förföljandet. Denne frågade efter signalement. Söderström sade att det skulle de få senare. Poliserna från piketstyrkan sprang iväg. Söderström uppgav vidare att det i folksamlingen fanns en kvinna som var mycket uppriven. Han kände vagt igen henne, men kunde inte komma på vem hon var. Det var svårt att prata med henne, men han fick klart för sig att den skjutne var hennes man. Efter kontakter med vittnena konstaterade Söderström att dessa inte hade iakttagit särskilt mycket, de hade främst koncentrerat sig på offret. Han meddelade sambandscentralen att gärningsmannen hade sprungit upp mot Malmskillnadsgatan. Då hade han ännu inget signalement. Hans chaufför Ingvar Windén meddelade honom strax senare ett signalement. Ingvar Windén tog över rapporteringen till sambandscentralen. Ännu ett signalement kom fram som också larmades ut; det var förvirrande, man visste inte om det rörde sig om två gärningsmän. Söderström gjorde nya försök att tala med den skjutnes hustru och fråga henne vem hon var. Hon var mycket upprörd och skrek något om att hon var Lisbeth Palme och att mannen var Olof Palme Söderström trodde först inte på detta, men kände sedan igen henne och gick fram till den skjutne och kände igen statsministern. När man på brottsplatsen fick klart för sig vem offret var uppstod en 368 Polisspåret SOU 1999:88 viss förvirring och förstämning. Först hade allt gått på rutin – nu fick det en annan dimension. Han meddelade sambandscentralen att offret var statsministern. Ambulansen kom enligt Söderström snabbt, personalen försökte med livräddande åtgärder, lastade in båren och for ”efter några minuter”. Enligt vad Söderström uppgav var den tid som kommit att anges för polisens ankomst till mordplatsen, 23.23, felaktig. Klockan var enligt hans uppfattning 23.28 då han anropades på Kungsgatan. Polisen kom inte alls så snabbt till platsen som det påståtts utan sex-sju minuter efter gärningen. Kommissariebilen Under mordkvällen tjänstgjorde poliskommissarie Christian Dahlsgaard som s.k. yttre befäl. Han fanns i radiobil 1520, där Tomas Leif Tell var förare. Bilen befann sig i Kungsträdgården när larmet om skottlossning på Sveavägen gick ut. Dahlsgaard hörde andra svara på anropet och kallas till platsen. Han beslöt att själv bege sig dit. Patrullen for upp Hamngatan, sedan Regeringsgatan höger och så småningom David Bagares gata vänster upp till Malmskillnadsgatan, där trapporna från Tunnelgatan mynnar ut. Det har ifrågasatts varför patrullen tog denna väg, som, enligt vad som från en del håll uppgivits, inte – med bil – skulle kunna leda fram till brottsplatsen. Det har vidare ifrågasatts varför Dahlsgaard inte hejdade den person, som hans bil ostridigt mötte på David Bagares gata. Personen visade sig vara identisk med den person som följt efter gärningsmannen, dvs. vittnet Lars J. Slutligen har det, med ledning av uppgifter om hur vittnet Lars Jeppson förflyttat sig, ifrågasatts om inte kommissariebilen i själva verket måste ha befunnit sig på platsen innan larmet gått ut. I förhållande till de uppgifter som förekommit i diskussionen kring polisspåret finns det i princip ingen relevant utredning om Dahlsgaard i PU.48 Han är hörd om sina iakttagelser vid mordplatsen och har därvid även upprättat en egen promemoria. Värd att notera är Dahlsgaards uppgift att det tog högst 11/2-2 min från det att larmet gick tills hans bil svängde in på David Bagares gata, liksom en iakttagelse beträffande vittnet Lars J: denne var inte det minsta andfådd (vilket alltså kan tolkas 48 Det finns ett uppslag med ett anonymt och från mordsynpunkt helt substanslöst tips om Christian Dahlsgaard Tipsaren uppgav sig ha sett Dahlsgaard ha kontakter med kriminella ”under vänskapliga former”. Den enda anknytningen till mordet låg i att tipsaren påminde om att Dahlsgaard under mordnatten färdades i radiobilen 1520. Uppslaget har inte föranlett några utredningsåtgärder i förhållande till Dahlsgaard. SOU 1999:88 Polisspåret 369 som att han inte hade sprungit hastigt efter mördaren, något som bestyrks av annan utredning). Sammanfattande anmärkningar Fördröjning i sambandscentralen. Som vi redovisat i kapitel 2 anser vi det klarlagt att den till platsen larmade polispiketen anlände till mordplatsen senast kl 23.25.30 och att den troligen anlände i vart fall en minut tidigare. Vi har vidare bedömt det som troligt att larmet gått ut (påbörjats) en halv minut innan polispiketen anlände, dvs. senast 23.24. Utifrån vad som är känt om hur polisens sambandscentral fick kännedom om händelsen, jämfört med vad som i övrigt kan antas om skeendet, framstår det vidare som osannolikt att operatören vid sambandscentralen avslutat det mottagna larmsamtalet före 23.23. Med rimliga antaganden om förloppet och i beaktande av de osäkerheter som råder beträffande flera enskildheter i detta framstår det som ett möjligt resultat av en normal hantering om larmet skulle ha gått ut vid den tidpunkt då vi funnit det troligt att det gått ut, dvs. ungefär 23.24. Sammantaget förefaller det oss troligt att händelserna utspelat sig på ungefär följande sätt: ◊ Mordet begicks ungefär 23.21.30 ◊ Taxichauffören Anders Thomas Piltz hade kontakt med sin växel kring 23.22 ◊ Han talade med växeln ungefär 30 sekunder; samtalet var slut före 23.23 ◊ Växeltelefonisten tog fram numret till sambandscentralen och fick kontakt före 23.23 ◊ Växeltelefonisten och operatören vid sambandscentralen talade ungefär 30 sekunder ◊ Därefter – dvs. efter 23.23 – gick operatören ut med larmet ◊ Larmet besvarades först av Norrmalmspikteten och strax därefter av Södermalmspiketen ◊ Södermalmspiketen åkte omgående till mordplatsen och anlände dit ungefär 23.24.00-23.24.30 ◊ En halv till en minut senare vinkades Sollentunaambulansen in till mordplatsen ◊ Personalen var sysselsatt med undersökning, livräddande åtgärder, lastning på bår och ilastning i ambulansen ungefär tre minuter från det att ambulansen vinkats in; klockan var därefter knappt 23.28 ◊ Kl 23.28.00 meddelade ambulanspersonal att man var på väg mot sjukhuset 370 Polisspåret SOU 1999:88 Denna beskrivning av händelseförloppet ger utrymme för möjligheten att hanteringen på sambandscentralen inte var så snabb som den bör vara. Men det är svårt att ha någon bestämd mening om detta. Å ena sidan är det möjligt att det tog en minut från det att operatören på sambandscentralen hade fått underlag för att gå ut med larmanropet tills han faktiskt gjorde det. Å andra sidan är det också möjligt att samtalet från växeltelefonisten vid Järfälla Taxi kom fram senare än det tidigast kan antas ha gjort. Enligt vår beräkning föreligger i alla händelser inget som kan beskrivas som påtagliga fördröjningar. Vid bedömningen av skeendet och de inblandades åtgärder finns det här åter anledning att påminna om att händelsens extrema karaktär inte var känd i detta skede. Samtidigt bör det understrykas att den enskilt viktigaste faktorn för vår analys och beräkning är den tid vi bedömer att ambulanspersonalen tillbringade på platsen (jfr redogörelsen i kapitel 2). Vi anser det därvid även möjligt att det endast förlöpte två minuter från det att ambulansen vinkades in till det att den andra ambulansens personal meddelade att man var på väg till Sabbatsberg. Detta ger utrymme för hypoteser om en viss fördröjning. I det sammanhanget är operatören Jan Helin s uppgift till LAC strax före 23.25, då han uppgav sig inte känna till larmet, av intresse. Den talar med viss konkretion för möjligheten att larmet vid den tiden ännu inte gått ut (att det i vart fall måste ha varit på gång vid den tidpunkten följer av det enligt vår mening klarlagda förhållandet att den larmade Södermalmspiketen var på plats senast 23.25.30). Sammantaget finner vi det i och för sig mer sannolikt att Jan Helin s besked till LAC i sak var felaktigt – beroende på något slags kommunikationsproblem inom sambandscentralen – än att larmet då ännu inte gått ut. Men bägge alternativen måste med tillgängliga fakta betraktas som möjliga. Dessa förhållanden, dvs. att det troligaste är att ingen påtaglig fördröjning skett, ställda mot möjligheten av att det gått upp till två minuter efter det att man på sambandscentralen fått kännedom om larmet till det att larmanropet gick ut, skall jämföras med hypotesen om en konspiration, som alltså är att en analys av tidsuppgifterna pekar på en medveten fördröjning av larmet i sambandscentralen. Om detta är två saker att säga. För det första talar omständigheterna enligt vår mening alltså mot att det överhuvudtaget skett någon påtaglig fördröjning; det är mer sannolikt att så inte skett än att det förekommit. För det andra är den möjliga fördröjningen ett par minuter. Om det för en krets av konspiratörer hade varit ett centralt moment i handlingsplanen att passivisera sambandscentralen borde detta emellertid ha skett på ett sätt som tillförsäkrade konspirationen en större marginal. Mot SOU 1999:88 Polisspåret 371 detta kan hävdas att konspiratörerna kanske hade tänkt sig en större marginal, men att detta omöjliggjordes av att samtalet från LAC till Jan Helin ”avslöjade” den pågående fördröjningen. Det skulle i så fall visa på flera svagheter i brottsplanen, t.ex. att man inte styrde inkommande samtal och att i vart fall inte Jan Helin tillhörde de sammansvurnas krets. Om en eventuell fördröjning i stället för att vara ett centralt moment bara var ett av flera sätt för personer inom polisen att ”kasta grus” i spaningsmaskineriet skulle den framstå som mer tjänlig och logisk. Då borde emellertid även fler medhjälpare ha dykt upp för att från olika håll försvåra arbetet. Det kan hävdas att det var just vad som skedde. dvs. det osystematiska eftersöket, den otillräckliga avspärrningen, de fragmentariska vittnesuppgiftsanteckningarna, kaoset på sambandscentralen, det felaktiga rikslarmet och så vidare, fram till ”villospår” som Viktor Gunnarsson och PKK – allt detta skulle då vara belägg för att polisen på många håll gjorde vad den kunde för att försvåra spaning och utredning. Det skulle förutsätta att poliser överallt i Stockholm varit mer eller mindre införstådda med att statsministern skulle mördas. Blotta möjligheten av ett par minuters fördröjning av larmet i sambandscentralen är mycket långt från att kunna tolkas som ett tecken på detta. Det sagda innebär inte att förhållandena på sambandscentralen och tidsuppgifterna kring polisens ankomst till mordplatsen m.m. är tillfredsställande utredda. Det framstår till en börJan Söderbergom svårbegripligt att polisen inte på samma sätt som LAC registrerade såväl kommunikation som tidsuppgifter. Om det skett skulle hela diskussionen kring den eventuella fördröjningen kunnat inskränkas till en uppspelning av bandet. Lika anmärkningsvärt är att man inom sambandscentralen fäste så liten vikt vid att datorernas klockor visade exakt och rätt tid. Som vi påpekat på annat ställe har datorklockorna visat fel tid bägge gångerna kommissionen besökt sambandscentralen. Dessutom visade olika datorer olika tid, vilket gav ett ungefärligt intryck åt en verksamhet där precision rimligen måste eftersträvas. Anmärkningsvärt är också att den s.k. logglistan från mordkvällen och mordnatten inte bevarades. En automatisk utskrift av alla noteringar i sambandscentralens dator görs fortlöpande. Den har i normalfallet endast betydelse då datorsystemet på något sätt havererar. I detta fall skulle den ha kunnat sparas för att användas som bevismedel. Till dessa missförhållanden kommer att polisen inte gjort några försök att rekonstruera sitt eget arbete under den första tiden efter mordet. Det stod ju mycket tidigt klart att de inledande åtgärderna fungerat dåligt och, bl.a. genom Gösta Söderströms redogörelse och uppfattning om tidsförhållandena, att frågor kring polisens ankomst till mordplatsen skulle komma att ställas. Trots det saknas det helt 372 Polisspåret SOU 1999:88 dokumenterade ansatser till självrannsakan och uttryck för en vilja att lära av uppenbart begångna misstag. Det synes också ha lett till att misstagen kommit att upprepas i andra sammanhang, t.ex. i samband med de s.k. Stureplansmorden 1994. Vi återkommer till dessa frågor i våra övergripande bedömningar, men konstaterar redan här att underlåtenheten att snabbt och grundligt utreda de polisiära förhållandena på mordplatsen och i sambandscentralen har bidragit till den jordmån där polisspåret vuxit fram. Det är särskilt tydligt när det gäller polisledningens sätt att hantera Gösta Söderström och de uppgifter han lämnade.49 Sammanfattningsvis kan det synas som om diskussionen om en fördröjning i sambandscentralen helt hade kunnat avfärdas om det inte vore för samtalet från LAC till operatören Jan Helin i sambandscentralen, ett samtal vars innehåll inte har kunnat ges någon tillfredsställande förklaring och som gör att det trots allt måste betraktas som en möjlighet att en fördröjning förekommit. Det grundläggande skälet till att det inte gått att sätta punkt för diskussionen om en medveten fördröjning är emellertid de missförhållanden som allmänt rådde i sambandscentralen och polisens ovilja att själva snabbt söka bringa klarhet i förhållandena. Detta gör att vi får leva med att vissa enskildheter kan förbli oförklarade. Kommissariebilen. Det har alltså hävdats att den färdväg den s.k. kommissariebilen valde var anmärkningsvärd, eftersom den inte ledde till mordplatsen utan en trappavsats flera kvarter från brottsplatsen; med bil skulle detta vägval vara otjänligt för den som ville ta sig till hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. Premissen är dock felaktig. Ett kvarter söder om Tunnelgatstrappan ligger Apelbergsgatan, via vilken det går att köra med bil ned till Sveavägen. Polisbilen hade alltså kunnat fortsätta den vägen ned till mordplatsen och anlända med bara några sekunders fördröjning jämfört med om Tunnelgatan hade varit farbar med bil. Det var alltså ingen återvändsgränd som kommissariebilen körde in på. Att patrullen i och för sig inte valde den närmaste vägen till mordplatsen är uppenbart och har av Christian Dahslgaard förklarats med att en annan patrull kom från samma håll som kommissariebilen och att han därför valde att ”täcka in” en alternativ (flykt)väg från platsen för den uppgivna skottlossningen. Christian Dahlsgaards handlande i det sammanhanget och vad han uppgivit om det förefaller oss naturligt och förenligt med de polisiära bedömningar 49 Söderströms uppfattning om tiden för polisens ankomst får enligt vår mening anses tillförlitligen vederlagd, inte minst med tanke på vad som är känt om tiden för ambulansernas avfärd från mordplatsen. SOU 1999:88 Polisspåret 373 han hade att göra. Med tanke på den flyktväg mördaren tog var bedömningen förutseende. Det är inte rimligt att vända detta förutseende mot patrullen och i stället utgå från att skälet till att den begav sig till rätt plats skulle ha varit att den på förhand haft kännedom om attentatet och attentatsplatsen. Det var naturligtvis olyckligt att Lars Jeppson inte hejdades, eftersom denne ju hade kunnat lämna värdefull information till ledning för patrullens och den övriga polisens spaningsarbete. Bilden kompliceras ytterligare av att vittnet inte gjorde någon ansats att själv hejda polisbilen. För Dahlsgaards vidkommande bör det vidare understrykas att det inte finns något som talar för att varken Dahlsgaard eller någon annan som inte befann sig på brottsplatsen visste särskilt mycket om brottet vid denna tidpunkt. Det man hade att gå på var ett larm om skottlossning i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, det var allt. Några slutsatser av Dahlsgaards underlåtenhet att hejda Lars Jeppson kan man enligt vår bedömning inte dra, se vidare strax nedan. Det finns inga hållfasta belägg för att kommissariebilen kom ”för tidigt”. Tvärtom talar omständigheterna för att Christian Dahlsgaards egna uppgifter om skeendet stämmer. Slutligen bör frågan ställas om de omständigheter som anförts sammantaget leder till annan bedömning än de överväganden som gjorts beträffande var och en av dem för sig. Den enskilda omständighet som kan te sig besvärande för Christian Dahlsgaard är att Lars Jeppson inte stoppades. Om patrullen nu tagit denna väg för att eventuellt genskjuta en eventuell gärningsman borde väl Lars Jeppson ha hejdats? Eftersom så inte skedde kan man fråga sig om syftet med patrullens närvaro i området kan ha varit ett annat. Det ställer i sin tur valet av färdväg i en annan dager osv. Vi har förståelse för att man kan fundera i de banorna, men anser ändå inte att underlåtenheten att hejda Lars Jeppson kan läggas till grund för konspirationsmisstankar. Det är fullt tänkbart att patrullen bedömde att Lars Jeppson inte kunde ha haft med en skottlossning att göra. Spaningen måste i ett skede som det aktuella och med den begränsade information patrullen hade ske med urskillning; det var inte fråga om att kontrollera alla personer i området. Även om det alltså från flera synpunkter skulle ha varit bättre om Lars Jeppson hade kontrollerats, är det förhållandet att så inte kom att ske inte direkt anmärkningsvärt och därför inte heller ägnat att väcka några misstankar om att patrullen skulle ha varit ute i otillbörliga ärenden. 374 Polisspåret SOU 1999:88 Södermötet [[Bakgrund Det]] har som en del av polisspåret framförts att det skall ha ägt rum möten av konspiratoriskt slag mellan polismän tiden före mordet. De brukar kallas ”Södermötet” eller ”Mötena på söder”, eftersom det eller de skall ha ägt rum på Söder i Stockholm. Kommissionen har i utredningsmaterialet endast kunnat identifiera uppgifter om ett möte. Uppgifterna innebär i praktiken att mordet skulle ha planerats vid detta möte. ”Södermötet” har vid skilda tillfällen omtalats i medierna. Därvid har det hänvisats till en polischef i Stockholm, som känt till mötena, vilket gav uppgifterna en ökad trovärdighet. Utredningen Av en tjänsteanteckning i uppslaget, signerad av Hans Ölvebro, framgår att journalisten Olle Alsén hade kontaktat Ölvebro och berättat bl.a. följande. Olle Alsén hade en källa som var polischef i Stockholm. Denne hade av en annan polischef fått höra att ett antal polismän träffades dagen före mordet på Söder i Stockholm. De aktuella polismännen var CG Östling, Per Ola Karlsson Kjell Arne Karlsson Jerry l och Jan Söderberg 50 Dessutom deltog en vapenexpert (torde åsyfta ”Löjtnant Lars Nilsson , se ovan). Vid mötet hade diskuterats vapen och eventuellt också planer på att mörda Olof Palme Tjänsteanteckningen är daterad den 13 maj 1991, medan utskriften är daterad den 3 mars 1992. Anteckningen synes alltså ha aktualiserats i samband med den utredning som sedermera kom igång (våren 1992). Den 27 februari 1992 meddelade polisintendent Erik Rönnegård vid polismyndigheten i Stockholm i anledning av uppgifter i TVprogrammet Norra Magasinet Hans Ölvebro att polisintendent Curt Nilsson berättat för Rönnegård om ”Södermötet”. Det skulle ha skett på Nilssons tjänsterum, troligen före 1988. Med datering den 3 mars 1992 finns en promemoria upprättad av Ulf Karlsson angående uppgifter han fått av Nilsson och hur han vidarebefordrat dem. Promemorian har följande innehåll. I samband med TV-programmet Norra Magasinet 1992-02-27 framkom uppgifter om att ”en polischef” till olika personer, bland andra till mig skulle ha lämnat information om en sammankomst ”på Söder” där polimän deltagit. Denna sammankomst skulle kunna ha något med mordet på Olof 50 Per Ola Karlssonförekommer på andra ställen i vårt betänkande, t.ex. i kapitel 5. Jan Söderberg är ej att förväxla med den kriminalinspektör som hanterade polisärendena för säkerhetspolisens räkning. SOU 1999:88 Polisspåret 375 Palme att göra. Det framkom också att den uppgiftslämnande polischefen skulle ha varit polisintendent Curt Nilsson vid Stockholmspolisen. Någon uppgift av angivet slag har inte lämnats till mig. Däremot besöktes jag av polisintendenterna Curt Nilsson och Ann Marie Hedström 1988-1107 varvid Nilsson enligt mina efter samtalet förda anteckningar uppgav följande. Han känner väl A som arbetat under Nilsson. A är kallsinnig och okänslig och fullt kapabel att mörda. Han är vapenfixerad och står politiskt långt ut på högerkanten. A efterträddes som vapeninstruktör av Claes Djurfeldt Även han vapenfixerad och långt ut till höger. Claes Djurfeldt ”dyrkade” CG Östling. Claes Djurfeldt hade en lägenhet i hörnet Tunnelgatan-Regeringsgatan och var den polisman i piketbuss 3230 som under kvällen för mordet flyttade sin bil. Claes Djurfeldt var en av de poliser som beordrades förfölja mördaren. Claes Djurfeldt kräktes när han sprungit uppför trappan. A begärde sig ut från sjukhus den 28:e efter genomgången blindtarmsoperation. A har en lunkande gång även i normala fall. Claes Djurfeldt har senare drabbats av oförklarlig viktminskning. Slutade som polis men är tillbaka vid piketen Vaktdistrikt 1. A har en god vän, (namnet på ”den Invar Grundborg ), som var anställd på ”säkerhetssidan” inom televerket. 1988-11-08 antecknade jag följande. Besökte Palmegruppen tillsammans med Rpc och Öd. Förvissade mig om att Hans Ölvebro kände till den information som Curt Nilsson lämnade 1988-11-07. Utredningen tog fart i och med att Rönnegård tog kontakt med Hans Ölvebro. Det var i sin tur framkallat av uppgifterna i Norra Magasinet Det framgår av Ölvebros tjänsteanteckning att PU tidigare kände till själva påståendena. Vad som skedde den 27 februari var att Olle CG Östlings källa, som alltså var Rönnegård, kontaktade Ölvebro. Enligt Ulf Karlssons promemoria från den 3 mars 1992 hade han i november 1988 vid ett möte med Palmegruppen förvissat sig om att Hans Ölvebro kände till de uppgifter Nilsson lämnat till Ulf Karlsson Dessa uppgifter omfattade dock inte ”Södermötet”. Rönnegård och Nilsson hördes samma dag. Chefsåklagaren Anders Helin närvarade. De relativt ingående förhören visade att Rönnegård och Nilsson hade klart skilda bilder av vad som förevarit dem emellan. Rönnegård, som hördes först, berättade att han vid ett tillfälle, som han sedermera preciserade till i vart fall efter november 1989 (efter att Christer P hade frikänts), suttit i Nilssons tjänsterum. Nilsson hade då berättat om ett möte före mordet med högerextremister närvarande. Uppgifterna föreföll Rönnegård lätta att kontrollera. Nilsson kunde i princip namnge alla personer som varit med, till och med adressen 376 Polisspåret SOU 1999:88 nämndes enligt vad Rönnegård hade för sig. Beträffande namnen mindes Rönnegård Kjell Arne Karlsson, Per Ola Karlssonoch Janne S, eventuellt även CG Östling. Nilsson hade vidare resonerat kring A som möjlig gärningsman; sättet som gärningsmannen rört sig på kunde förknippas med en person som nyligen opererats. Vid mötet hade även en piketpolis, som varit en av de första på mordplatsen, närvarat. Rönnegård mindes inte namnet (den han beskriver överensstämmer med Claes Djurfeldt vår anm.). Nilssons uppgifter var mycket detaljerade och initierade, ”ett helt scenario”. Nilsson hade vidare uppgett att uppgifterna var kända för spaningsledningen. – Efter ett samtal med Olle Alsén där denne uppgett att spaningsledningen inte kände till de uppgifter Rönnegård hört från Nilsson, sökte Rönnegård upp Nilsson för att kontrollera saken. Nilsson sa att han talat med Tommy Lindström och Axel Morath om uppgifterna. Rönnegård frågade också om Nilsson verkligen trodde på ”det här med konspirationsteori om poliser”. Det besvarade Nilsson med att diskutera några poliser i vars förehavanden man hade mycket lite insyn (han nämnde Kjell Arne Karlsson . Rönnegård fortsatte: Men då sa jag åt honom (dvs. Nilsson, vår anm.), det är allvarliga anklagelser. Tror du verkligen att det skulle vara möjligt att flera poliser, och då mena han det att, det här är killar som är så hårda så att dom till och med skulle kunna hålla tätt om det här. Rönnegård hänvisade vidare till att Nilsson var mycket betrodd inom polisen och att han hade polisledningens öra, han fick t.ex. ofta företräda myndigheten i stora frågor som fotbolls-EM i Stockholm. – Rönnegård var ”förbannad, inte så litet heller” på Nilsson för att denne två gånger vilselett honom om att spaningsledningen var informerad trots att denna som han nu förstod varit ovetande. Nilsson, som hördes av PU senare samma dag, ombads kommentera de i massmedia cirkulerande uppgifterna om ”Södermötet”. Han kände inte till några möten, uppgiften var för honom ”helt obekant”. Han hade inte vidarebefordrat någon information om sådana möten. Däremot hade han av journalisten Lars Borgnäs som han träffat ganska ofta, fått uppgifter om en av sina underlydande polismän. Polismannen i fråga, Claes Djurfeldt, hade betett sig anmärkningsvärt på brottsplatsen. Under förföljandet av gärningsmannen hade han ovanför trapporna till Malmskillnadsgatan stannat och kräkts. Dessutom var han bosatt längs flyktvägen. Nilsson hade undersökt uppgifterna och fått dem bekräftade samt därefter fört dem vidare till Sven Åke Hjälmroth Han kom sedan att träffa Tommy Lindström och Åke Röst (utredningsman vid PU) i ärendet. Han daterade detta till någon tid efter det att Juristkommissionen lämnat sin rapport – ”hösten -87 eller våren -88”. Han hade fört SOU 1999:88 Polisspåret 377 motsvarande uppgifter vidare till Ulf Karlsson Då hade han även berättat en del om Claes Djurfeldt s relation till CG Östling. Uppgifterna om Claes Djurfeldt hade han diskuterat med Rönnegård. När Nilsson konfronterades med Rönnegårds uppgifter ifrågasatte han om inte denne blandat ihop rykten om möten, vilket man kan ha talat om, med uppgifterna angående Claes Djurfeldt Nilsson ifrågasatte ”om det inte slagit lite kullerbyttor i huvudet” på Rönnegård. Vissa uppgifter i Rönnegårds berättelse var enligt Nilsson uppenbart felaktiga, t.ex. tidpunkten för deras diskussion. Den ägde rum mycket tidigare än november 1989. I övrigt verkade Nilsson ha kunna tänka sig att han återgett journalisten Lars Borgnäs s teorier och att det är på den punkten som Rönnegård kan ha blandat ihop saker och ting. I förhöret med Nilsson uppgav denne att Rönnegård tidigare ”kommit i onåd på olika sätt” hos polisledningen för att han ifrågasatt pågående förändringsarbete och att han som socialdemokratisk kommunpolitiker ”bevisligen mullvadat med politikerna på ett sätt som starkt irriterat Hjälmroth och Gösta Welander ... Så han har levt på undantag”. Det fanns absolut inga motsättningar mellan Nilsson och Rönnegård, tvärtom. I juni respektive september 1992, dvs. rätt långt senare, hölls förhör med två av de poliser som utpekats som deltagare i ”Södermötet”. Bägge tillbakavisade kategoriskt att de skulle ha deltagit i några möten av det angivna slaget. Förhören är relativt ingående och innehåller information om de utpekade poliserna och till viss del deras inbördes relationer. Därvidlag synes utredningen i någon mån ha tagit sikte på att klarlägga eventuella ”nätverk”. Man kan notera att de poliser som hörts är de vilkas namn framstår som de mest överraskande i sammanhanget. CG Östling, Per Ola Karlssonoch Kjell Arne Karlsson är inte hörda i ärendet, inte heller ”Löjtnant Lars Nilsson , som alltså torde vara den åsyftade militären. Uppgifter som lämnats till kommissionen Erik Rönnegård har inför kommissionen lämnat en redogörelse som överensstämmer med vad som framkommit i PU:s utredning, med följande avvikelser och kompletteringar. Det som fick Rönnegård att kontakta PU var de uppgifter som lämnades i TV-programmet Norra Magasinet Han kunde inte erinra sig exakt när det första samtalet mellan honom och Nilsson ägde rum, men det måste ha varit 1990 eller 1991. Nilsson hade tagit upp ämnet av sig själv. Rönnegård hade varit obenägen att lyssna till vad Nilsson hade att säga. Han anser överhuvudtaget att Nilsson pratar väl mycket och uppgav på direkt fråga att 378 Polisspåret SOU 1999:88 han ansåg Nilsson vara lösmynt. Det hade enligt Rönnegård lett till viss förvåning inom polisen att Nilsson ägnade tid åt att samtala med journalisten Lars Borgnäs Eftersom Rönnegård vid det aktuella tillfället egentligen inte ville lyssna på vad Nilsson hade att säga förblev han stående i rummet. Nilsson ”redovisade ett scenario med en hel del detaljer” om ”hur det här skulle ha kunnat gå till”. Nilsson känner de personer han talade om – dvs. de som skulle ha deltagit i den eventuella konspirationen – väldigt väl. Nilsson har varit länge inom Stockholmspolisen, är mycket betrodd och få har så bra kontakter som han. De personer han talade om, bl.a. Jan Söderberg, var dessutom hans egna ”skyddslingar”, som han inte hade någon anledning att misstänkliggöra på detta sätt. Rönnegård tog därför de uppgifter som Nilsson lämnade på stort allvar. ”Varför skulle Nilsson nämna något om detta möte om det inte ägt rum?” och varför skulle han ”lämna ut sina skyddslingar”? var frågor som Rönnegård ställde sig när han lyssnade till Nilsson. På fråga uppgav Rönnegård att han i och för sig uppfattade det så att Nilsson spekulerade i tänkbara händelseförlopp, men att denne var så initierad i det han talade om, att det måste tas på allvar. Rönnegård var dock klar över att det rörde sig om hypoteser. Det är riktigt att han senare tog kontakt med Nilsson för att kontrollera att denne verkligen talat med mordutredarna om det han berättade för Rönnegård. Rönnegård kunde dock numera inte erinra sig det samtalet närmare eller hur Nilsson då reagerat. Rönnegård uppgav att han hade haft kontakt med journalisten Lars Borgnäsorgnäs och talat om ”södermötet” m.m. Efter det att Rönnegård hade kontaktat PU och såväl Rönnegård som Nilsson förhörts upplysningsvis blev Rönnegård uppsökt av Nilsson. Denne var ”fruktansvärt upprörd” över att Rönnegård tagit kontakt med PU. Rönnegård hade då svarat att Nilsson ju själv uppgett att mordutredarna var informerade, varför det väl inte fanns något att vara upprörd över. På fråga om han idag tror att något ”södermöte” ägt rum eller att någon polisiär konspiration kan ha legat bakom mordet, svarade Rönnegård att han idag inte tror det, eftersom det efter så här lång tid skulle ha läckt ut information om detta i så fall. Men vid den tidpunkt då samtalet med Nilsson ägde rum ansåg han inte att vare sig det ena eller andra kunde uteslutas. I det sammanhanget uppgav Rönnegård att det för hans bedömning kunde ha spelat en viss roll att han var kommunalpolitiskt aktiv socialdemokrat och att han kanske var mer vaksam mot högeravvikelser inom polisen än vad kollegor som inte hade samma politiska bakgrund var. SOU 1999:88 Polisspåret 379 Curt Nilsson har inför kommissionen lämnat en redogörelse som överensstämmer med vad som framkommit i PU:s utredning, med följande avvikelser och kompletteringar. Bakgrunden till det samtal som Rönnegård rapporterat om till PU var att Nilsson fått en uppgift om att Claes Djurfeldt kräktes under förföljandet av gärningsmannen. Nilsson trodde att han fått denna uppgift av journalisten Lars Borgnäs men när han hade kontrollerat saken med Lars Borgnäsorgnäs hade denne sagt att så inte var fallet. Nilsson betonade att han ”aldrig blivit ojuste bemött” av Lars Borgnäsorgnäs och att han har förtroende för denne som yrkesman. För Nilsson framstod det därför som gåtfullt varifrån han fått informationen om Claes Djurfeldt s kräkningar. I alla händelser fann Nilsson uppgiften mycket anmärkningsvärd. Han hade resonerat så här. Claes Djurfeldt hade sina sympatier långt till höger och hade anknytning till extrema kretsar inom polisen. Hans beteende – en vältränad polisman som kräks efter en jämförelsevis lätt språngmarsch – skulle kunna förklaras av en stor mental anspänning. Nilsson drog ”den rätt naturliga slutsatsen” att polismannen kanske visste vem det var som skjutits (när poliserna kommenderats att uppta förföljandet var offrets identitet ännu inte känd på brottsplatsen) och att han kanske misstänkte att hans egen lägenhet kunde ha tagits i anspråk av den flyende gärningsmannen. Nilsson kände även till att polismannen var en nära vän till CG Östling. Denne hade ju opererats kort före mordet och beskrivningen av en gärningsman med ”vaggande gång” som rörde sig relativt långsamt från brottsplatsen kunde stämma in på CG Östling, hade Nilsson resonerat. För att få närmare information om hur det förhöll sig med Claes Djurfeldt s kräkningar hade Nilsson tagit kontakt med befälet i den piketstyrka där Claes Djurfeldt tjänstgjorde, Kjell Östling. Denne hade givit Nilsson en detaljerad beskrivning av patrullens åtgärder före och efter larmet, bl.a. av händelsen då Claes Djurfeldt parkerade om sin bil och då denne kräktes. – Det var uppgifter av det här slaget som Nilsson förmedlade till Rönnegård. Nilsson hade i sammanhanget även tankar om att en konspiration kunde ha utgått från att Olof Palme brukade besöka socialdemokraternas partilokaler på Sveavägen, belägna ungefär mitt emot biografen Grand, och från att han då kunde promenera hem. Ett scenario motsvarande det som inträffade skulle därmed kunna ha varit förberett. Nilsson är mycket osäker på när samtalet utspelade sig och kan inte ange någon hållpunkt alls för en tidsbestämning. Han kom inte ihåg om Rönnegård tog kontakt med honom vid något senare tillfälle för att kontrollera om mordutredarna var informerade. Han minns däremot att han sökte upp Rönnegård efter det att PU tagit upp saken och hört honom upplysningvis. Han hade blivit arg på Rönnegård för att denne ”skenat iväg” och gjort klart för Rönnegård vad han tyckte om detta. 380 Polisspåret SOU 1999:88 Därefter hade de inte talat om saken; de har i dag mycket goda relationer som kollegor. Nilsson hade ingen förklaring till hur Rönnegård kunnat uppfatta honom som han gjort. Skälet till att Rönnegård fört uppgifterna vidare till PU trodde han kunde bero på hänsyn från Rönnegårds sida. Denne kände till att Nilsson hade genomgått en besvärlig period vid tiden för det aktuella samtalet. Rönnegård kan ha trott att Nilssons börda vid tiden var så tung att det fanns risk för att uppgifterna om Claes Djurfeldt m.m. inte skulle komma att bli framförda på det sätt som Nilsson skulle ha önskat om han varit vid full vigör. Nilsson trodde därför att Rönnegård kunde ha agerat av omsorg. Det sakliga innehållet i de uppgifter om ”södermötet” m.m. som förekommit saknar enligt Nilsson substans. När han av PU fick höra om de uppgifter Rönnegård lämnat gjorde han reflektionen ”Grattis till en privatspanare till”. Hans intryck var att PU dragit samma slutsats, dvs. att Rönnegårds uppgifter inte var tillförlitliga. Sammanfattande anmärkningar Nilsson har en sämre minnesbild än Rönnegård av det samtal som ostridigt ägt rum mellan honom och Rönnegård. Det behöver inte betyda att Rönnegårds mer detaljerade uppgifter ligger närmare verkligheten, eftersom det rör sig om händelser, som var gamla redan när PU försökte belysa dem och som nu ligger än längre tillbaka i tiden. Ett försök att sammanfoga de berättelser som lämnats leder till följande bedömning. Det är ostridigt att Nilsson under tjänsten till Rönnegård framfört spekulationer om i vart fall CG och Claes Djurfeldt och dessas förehavanden i samband med mordet. Nilsson har inför kommissionen redogjort för hur han tänkte i dessa frågor och det synes mycket väl kunna vara liknande tankegångar som han delgav Rönnegård. Att Nilsson haft funderingar av det aktuella slaget framgår vidare av den promemoria Ulf Karlsson upprättat efter att ha kontaktats av Nilsson. Rönnegård har i vart fall enligt vad han numera uppger inte uppfattat det som sades som annat än spekulationer från Nilssons sida. Uppgifterna om att poliser varit inblandade på det sätt som saken sedermera kommit att framställas i massmedia synes mycket väl kunna ha sitt ursprung i Rönnegårds samtal med Nilsson. (Beträffande uppgifterna i massmedia finns även möjligheten att Lars Borgnäsorgnäs kan ha uppfattat Nilsson precis på samma sätt som Rönnegård synes ha gjort.) Rönnegård drog slutsatsen att Nilsson inte skulle ha framfört sina spekulationer om han inte själv hade tagit dem på visst allvar – en slutsats som vi i så fall SOU 1999:88 Polisspåret 381 finner rimlig – varför han tillät sig tro att Nilsson själv hyste misstankar i den riktning hans spekulationer gick. Samtidigt är det möjligt att Rönnegård, som enligt egen uppgift hyste en misstro mot den krets av poliser som Nilsson hade talat om, reagerade något känslomässigt på det han fick höra. Kombinationen av de uppgifter som lämnades och den som lämnade dem, dvs. att det var en person med mycket god personkännedom som talade om vad Rönnegård uppfattade som vederbörandes ”skyddslingar”, gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på Rönnegård. Det förefaller inte osannolikt att han kan ha läst in mer i den information Nilsson lämnade än vad denne egentligen ville ha sagt. Förklaringen till uppgifternas uppkomst skulle i så fall ligga dels i ett vårdslöst spekulerande från Nilssons sida, dels i en tämligen okritisk och möjligen – vilket Rönnegård själv antytt – ideologiskt präglad reaktion från hans sida. Det måste emellertid understrykas att denna tolkning lämnar åtskilligt oförklarat. Det är således fortfarande helt dunkelt vem som först fört ett ”södermöte” på tal. Diskrepansen mellan det Rönnegård uppger sig ha hört från Nilsson och det denne kan påminna sig ha sagt är för stor för att enbart kunna förklaras i enlighet med det nyss förda resonemanget. Det är gåtfullt att Rönnegård så distinkt påminner sig två möten mellan honom själv och Nilsson medan den senare endast har ett diffust minne av ett möte av ett annat slag. Vad som emellertid förenar Nilsson och Rönnegård är att de bägge samtalat med journalisten Lars Borgnäsorgnäs och kanske även med andra journalister om ”södermötet” m.m. Det är fullt möjligt att de därvid fått information som tillfört ärendet substans. Nilsson har t.ex. uppgivit att han för sin del tror att det är Lars Borgnäsorgnäs som informerat honom om Claes Djurfeldt s beteende under mordkvällen. Något ”södermöte” med alla de utpekade personerna den 27 februari 1986 tycks i alla händelser inte ha ägt rum; A och ”Löjtnant Lars Nilsson har befunnit sig på annan plats. Uppgifterna från Jerry Leif Tell och Jan Söderberg ter sig inte minst mot den bakgrunden som trovärdiga. Det saknas för övrigt helt tecken på att mötet skulle ha förekommit; uppgiften har inte ens någon påvisbar källa. Rönnegård hänvisar till Nilsson, som hänvisar till rykten han hört från journalisten Lars Borgnäsorgnäs och massmedia, i vart fall journalisten Olle Alsén hänvisar till Rönnegård. Den första utredningsomgången direkt i anslutning till att Rönnegård kontaktat PU avslutades sannolikt sedan förhören med Rönnegård, Nilsson och Olle Alsén lett till just den slutsatsen. Förhören med Jerry E och Jan Söderberg ägde rum långt senare. Man kan fråga sig vad de egentligen syftat till och varför de inte följts upp med förhör med CG Östling, Per Ola Karlsson och Kjell Arne Karlsson Det kan synas som om PU undviker kontakt med vissa polismän. 382 Polisspåret SOU 1999:88 I detta uppslag har PU uppenbarligen varit på väg in i en utredning om en möjlig polisiär konspiration. Om man bortser från ”södermötet” den 27 februari 1986, som alltså näppeligen har ägt rum, innehåller uppslaget en hel del av intresse för polisspåret. Det framgår klart, både av Ulf Karlssons PM och PU:s förhör med Nilsson, att denne betraktat A och Claes Djurfeldt som suspekta. Kjell Arne Karlsson var, enligt vad Nilsson uppgav i förhöret i PU, nära vän till CG Östling, ”de har samma intressen”. ”Kjell Arne Karlsson är precis som CG en utomordentligt skicklig polisman inom sitt område --däremot måste man iaktta en viss försiktighet i sitt umgänge med honom, anser jag. Särskilt då när man diskuterar frågor som kan ha att göra med olika säkerhetssaker.” Av intresse är även de uppgifter som lämnades av kommissarien Jan Söderberg Han kände A väl och uppskattade honom mycket. Han besökte för övrigt A på sjukhuset strax efter operationen. Han hade lärt känna denne ”som en intelligent, sympatisk, trevlig människa, men det finns en bit där som inte jag, i och för sig, accepterar men det behöver jag inte värdera och det finns en bit i CG Östlings värld som jag inte begriper mig på. ” Beträffande Kjell Arne Karlsson uttryckte sig Jan Söderberg inte i klartext. Han tycktes förutsätta att förhörsledaren förstod vad han menade när han sade sig inte kunna tänka sig att umgås med K över huvud taget. Apropå Kjell Arne Karlsson Per Ola Karlssonm fl. frågade förhörsledaren Jan Söderberg om denne kände till att ”grabbarna som ingick i Norrmalm” av många ansågs vara lite extrema: Ja, det är många där som är extrema. Det kan jag räkna upp hela bordet ... det är en skam alltså, en skam för svensk polis att de här fick hålla på. Men det är en annan sak. Förhörsledaren föreslog efter det svaret en paus. Därefter ville Jan Söderberg tillägga bl.a. följande. Men jag har fortfarande, i mig alltså, en känsla av att det finns saker och ting som inte står rätt till i bland annat nånting i den här konstellationstypen du pratar om. Det vill jag ha sagt, jag tror inte att det är riktigt utrett än. Det finns saker och ting där som mitt 30-åriga, min 30-åriga erfarenhet på polisjobbet och intuition säger att det stämmer inte. Norrköpingsmötet Bakgrund och utredning Vid ett samtal som Hans Ölvebro hade med journalisten Tomas Bresky i september 1992 nämnde denne att han hade en källa som berättat om ett möte i Norrköping sex veckor före mordet. Vid mötet hade ett antal SOU 1999:88 Polisspåret 383 poliser varit närvarande. Liknande möten hade vid samma tid ägt rum på flera platser i Sverige. De hade alla något med mordet att göra. Källan hade närvarat vid mötet i Norrköping och berättat om detta för en polisman vid säkerhetspolisen. Polismannen hette Kenneth N. Kort senare sammanträffade Ölvebro med Kenneth N. Kenneth N identifierade källan, dvs. den person som skulle ha berättat om mötet, som Jörgen B. Kenneth N hade senast träffat Jörgen B för ungefär fem och ett halvt år sedan, den 4 februari 1987. Vid det tillfället hade Jörgen B överlämnat ett antal maskinskrivna papper. Kenneth N mindes inte innehållet men kom ihåg att Olof Palmes namn förekom, liksom andra namn. Enligt sina anteckningar hade Kenneth N skickat pappren till säkerhetspolisen i Stockholm. Ärendet utreddes i anslutning till det att informationen kommit till PU:s kännedom. Det hölls två förhör med Jörgen B. Vidare hördes Kenneth N och ytterligare tre personer. PU gjorde också förfrågningar hos säkerhetspolisen angående de handlingar som Kenneth N uppgav sig ha skickat dit och angående Jörgen B. Jörgen B uppgav att han före mordet deltog i ett möte på polishuset i Norrköping. Ett flertal poliser närvarade. Namnen på de deltagande sade han sig ha ”undanträngt”, men hans vän kriminalinspektören Hans Lundmark deltog i alla händelser. I senare förhör uppgav han initialerna ”O.L” för en av de närvarande polismännen. Jörgen B uppgav att det var fem eller sex polismän närvarande, men folk kom och gick under mötets gång. Under mötet talade man om Olof Palmes förestående resa till Moskva och att Olof Palme därvid skulle ”sälja ut” Sverige. Jörgen B uppfattade att en kupp, som skulle utföras under Moskva-resan, förbereddes. Det diskuterades t.ex. vad som krävdes ”för att hålla en stad av Norrköpings storlek”. Mötet i Norrköpings polishus ägde enligt Jörgen B rum den 16 januari 1986. Den 21 januari sammanträffade han med kommunalrådet Henry E och informerade denne om vad han varit med om. Dessförinnan hade han talat med sin svärmor Dagmar F om saken. Ungefär ett år senare, i februari 1987, överlämnade han så en skrift, enligt Jörgen B själv en A4-sida, till Kenneth N. I övrigt hade han inte fört sina uppgifter vidare förrän han anonymt kontaktat en radioreporter, vars program han uppskattade. Polismannen Hans Lundmark hördes vid två tillfällen, i oktober och november 1992. Han uppgav att han kände Jörgen B ganska väl; de hade flygning och verksamheten i flygklubben som gemensam hobby, men umgicks inte privat. Jörgen B brukade titta in hos Hans Lundmark på en kopp kaffe och prata. De talade om olika saker, bl.a. politik. Hans Lundmark karakteriserade Jörgen B som ”snabb, intelligent med stor kontaktyta”. Dock hade han tyckt sig iaktta vissa personlighetsförändringar hos 384 Polisspåret SOU 1999:88 Jörgen B kring årsskiftet 1985-86. Beträffande de uppgifter Jörgen B lämnat uppgav Hans Lundmark enligt förhörsprotokollet bl.a. följande: Hans Lundmark får i sammanfattning del av de uppgifter som Jörgen B har lämnat till utredningen via journalister. Hans allmänna reflektion är att han tillbakavisar uppgifterna på det bestämdaste. Något möte av det slag som Jörgen B berättar om har aldrig förekommit, än mindre att Jörgen B skulle ha kallats dit som någon form av militärkonsult eller liknande. När de närmare detaljerna gåtts igenom med Hans Lundmark är han helt frågande inför dem. Av förhören med Hans Lundmark framgår att denne var medveten om att Jörgen B haft kontakter med säkerhetspolisen. (I senare förhör framkommer uppgifter som torde få tolkas så att Hans Lundmark själv tillhörde säkerhetspolisen.) Hans Lundmark hördes på nytt ett par år senare, i januari 1995. I oktober 1996 hörde Hans Lundmark av sig till PU angående vissa kontakter han haft med journalisten Lars Borgnäs Lars Borgnäsorgnäs hade framfört vissa enligt Hans Lundmark helt grundlösa påståenden av innebörd att Hans Lundmark skulle ha varit i Stockholm en tid före mordet och att Hans Lundmark därvid även skulle ha träffat CG Östling. Hans Lundmark, som numera var pensionerad, hade tagit illa vid sig. Henry E hördes i oktober 1992. Han uppgav att han kände Jörgen B sedan länge och hade haft en hel del med denne att göra. Jörgen B hade varit fackligt aktiv vid ett större företag i Norrköping (av andra uppgifter i uppslaget framgår att det torde ha varit LM Ericsson). Under tiden 1965-1975 hade Henry E varit ombudsman för Metall. Under de senare 4-5 åren av den perioden kom han att lära känna Jörgen B mer. Även därefter hade de träffats. Vid något tillfälle ”dök han (dvs. B) upp med den här uppgiften”, uppgav Henry E. Han preciserade sedermera med hjälp av egna anteckningar tidpunkten till den 21 januari 1986. I förhörsprotokollet heter det: Vad Jörgen B ville berätta för Henry E var att han hade kontakter eller kände till eller hade hört något samtal där det skulle vara diskussioner om något hot mot Sverige eller säkerheten eller att det pågick någonting. Jörgen B var väldigt försiktig med vad han sade. Henry E fick aldrig uppfattningen att det var något hot riktat direkt mot statsminister Olof Palme Henry E synes inte ha tagit Jörgen B:s uppgifter på allvar: Henry Es reaktion som han nu minns, var att hela historien var så fantastisk, att Jörgen B som person skulle kunna ha sådana kontakter och fått del av de uppgifter det gällde. SOU 1999:88 Polisspåret 385 Dagmar F hördes i november 1992. Dagmar F var Jörgen B:s svärmor. Hon uppgav att Jörgen B kommit hem till henne en kväll och varit uppriven. Han sade att han hade varit på ett möte och fått en upplysning om att något var på gång med Olof Palme det var fråga om sammansvärjning eller någon form av åtgärd mot Olof Palme Dagmar F hade associerat till händelsen med Anna Greta Leijon Hon hade dock inte riktigt förstått det han sa. Jörgen B var ”för upprörd för att riktigt kunna förklara och få fram vad han ville”. Kanske ville han inte heller tala om allt, trodde Dagmar F. Jörgen B hade vidare sagt att han skulle ta kontakt med en kommunalpolitiker som han hade förtroende för och berätta för denne vad han hört. Även Kenneth N hördes i november 1992. Dokumentationen är uppdelad på två uppslag. I det ena, som är ett förhörsprotokoll, är Kenneth N anonym (även om hans namn framgår av en manuell registreringsanteckning i marginalen; det framgår på annat ställe att Kenneth N:s identitet blivit offentligt känd i samband med massmedias intresse för ”Norrköpingsmötet”). I det andra uppslaget lämnar förhörsledaren vissa ytterligare uppgifter om Kenneth N. Det synes lämpligt att redovisa det senare uppslaget, som bl.a. innehåller bakgrundsupplysningar, först. I det ”hemliga” uppslaget framgår följande. Kenneth N var kriminalkommissarie, anställd vid säkerhetspolisen och chef för dess avdelning i Norrköping sedan 1977. Från 1990 hade han dock arbetat i Stockholm. Kenneth N hade haft sin första kontakt med Jörgen B 1979 ”genom dåvarande IB. Jörgen B hade flygcertifikat och förfogade över eget flygplan och kunde vara användbar som informatör”. Vid förhöret hade Kenneth N visat upp handskrivna minnesanteckningar från alla sina kontakter med Jörgen B. De flesta kontakterna skedde 1981-84. Bl.a. rapporterade Jörgen B om öststatsförhållanden. 1982-83 hade PerGöran Näss varnat för Jörgen B och allmänt uppmanat till försiktighet vid kontakterna med denne. Kenneth N nämnde vidare ”i förtroende” att Jörgen B tillsammans med polismannen Hans Lundmark och någon från Sjöfartsverket hade utfört ett uppdrag i en öststat för IB:s räkning. Uppdraget hade misslyckats. Det var sannolikt i början av 1980-talet. Kenneth N kunde inte lämna några närmare detaljer. (Detta uppdrag synes även ha berörts av Hans Lundmark som nämnde en operation tillsammans med Jörgen B 1977-78, som han av sekretesskäl inte ansåg sig kunna gå in på.) Allmänt karakteriserade Kenneth N Jörgen B så, att denne nog ”ville vara en större agent” än han var och att han ibland kunde uppträda ”provocerande hemligt” i samband med möten. Beträffande de i ärendet aktuella uppgifterna uppgav Kenneth N att han hade sammanträffat med Jörgen B några månader efter mordet och att denne då inte nämnt något om Olof Palmes död eller något möte i 386 Polisspåret SOU 1999:88 polishuset i Norrköping. Efter det tillfälle då Jörgen B överlämnade den i ärendet omtalade handlingen, dvs. den 4 februari 1987, hade Kenneth N inte haft någon kontakt med Jörgen B, men han hade hört att Jörgen B skaffat sig en rörelse av något slag i en norrlandskommun. I själva förhöret, det ”öppna” uppslaget sägs bl.a. följande. Kenneth N mindes väl när och under vilka omständigheter han fick Jörgen B:s skrift. Det var alltså den 4 februari 1987 på ett hotell i Norrköping. Det rörde sig enligt Kenneth N om en sida, skriven på en väldigt dålig maskin: En massa svammel om Palme. Inte om mordet. Fanns inget som helst, fanns ingen uppgift om poliser över huvud taget i detta papper. Det var om hans resa tror jag till Moskva, var det nånting sånt där. Men inte någonting. Sen hade han blandat in sin mor i det här. Ett långt stycke om sin mamma och Guillou fanns nämnd i det här. Han reagerade inte på något särskilt sätt inför skrivelsen. Han tror inte ens att han tittade på papperet då han fick det utan att han stoppade ned det. Han tog skrivelsen till stationen, där han lade den i ett kuvert, klistrade igen och skickade upp det till Stockholm. Han hade inte fått någon reaktion därifrån och inte frågat heller, förrän nu, när det börjat skrivas om saken. Vid mötet då Jörgen B överlämnade sitt papper talade de inte om Olof Palme eller mordet. Uppslaget innehåller sammantaget en del tvetydigheter. I förhöret med Kenneth N nämnde förhörsledaren att Hans Lundmark hade berättat att Kenneth N tillkallats vid några tillfällen när Jörgen B varit hos Hans Lundmark och lämnat uppgifter. Kenneth N uppgav att han aldrig träffat Hans Lundmark (han bör han menat tillsammans med Jörgen B). ”Hur kommenterar du det?” frågade förhörsledaren. ”Nej.”, svarade Kenneth N, som alltså inte tycktes vilja tala om saken. (Hans Lundmark hade i förhör uppgett just det förhörsledaren nämnde.) Enligt Kenneth N var Jörgen B inte en betydelsefull informatör. På uppmaning att allmänt karakterisera Jörgen B som person uppgav Kenneth N: Han vill vara märkvärdig vet du och inte synas och när man kom, jag satt ju ibland och studerade honom innan när vi träffades och precis som att han mer eller mindre konspiratoriskt skulle, ja gå till det här mötet. Vi var in på ett fik och det var ju inga konstigheter. Att han, han har nog levt i någon form av agentvärld. Om det här jobbet på IB har gjort honom så eller vad det beror på att han vill vara lite märkvärdigare än vad han är och var. Jag tror inte att han hade någon större, jag vet inte alls och vad det rörde sig om i Polen, som sagt var, det vet jag inte. Men att de misslyckades, så mycket vet jag. SOU 1999:88 Polisspåret 387 Med datering i november 1992 finns i uppslaget en anteckning signerad Hans Ölvebro, där det sägs att enligt säkerhetspolisen hade Jörgen B ”enklare uppdrag” för ”SSI” under 1977-82 och april -87 till juli -90. Sammanfattande anmärkningar PU:s utredning av detta uppslag har skett snabbt. Utredningen är utförlig. Jörgen B uppgav alltså att han halvannan månad före mordet deltog i ett möte på polishuset i Norrköping. Namnen på de deltagande hade han ”undanträngt”. Antalet deltagare kunde inte anges; folk kom och gick under mötets gång. Man talade om Olof Palmes Moskva-resa och att Olof Palme skulle ”sälja ut” Sverige. Han uppfattade att en kupp, som skulle utföras under Moskva-resan, förbereddes. Det sagda utgör vad som synes vara kärnan i det Jörgen B uppgav. Hans uppgifter i förhören är ofta ungefärliga och saknar i viss mån konkretion. Det förblir t.ex. oklart om Jörgen B menar att det var ett möte i egentlig mening eller bara ett samtal mellan personer som kom och gick. Han har själv inte kunnat precisera om han hade kallats till mötet eller bara hamnat där när han hade vägarna förbi för att hälsa på sin vän Hans Lundmark Han gav heller inte något tydligt svar på vad hans egen funktion i sammanhanget var. Klart synes vara att han uppfattat det som sades som oroande och upprörts av det, samtidigt som han vid förhören delvis tonat ned det som sakligt sett ägde rum genom att tala om ”kvirr” mot Olof Palme och om samtalet som typiskt för vad som kunde diskuteras i Sverige vid den tiden. Det framstår med andra ord som oklart vad Jörgen B egentligen ville ha sagt. På frågor från den utgångspunkten hänvisade Jörgen B till detaljer och ”små faktorer” som gjorde att han drabbades av en chock när han gått därifrån. Det var att det hade talats om fler grupper som var beredda och framför allt när jag gick därifrån, då var det Hasse som följde mig till dörren och betedde sig alltså på ett helt annorlunda sätt än normalt va. Tar mej i hand och säger alltså, att du vi återkommer till dej. På frågan om han sedan tagit upp saken med Hans Lundmark för att kontrollera sina intryck, svarade Jörgen B – på ett sätt som läsaren uppfattar som undvikande – att det hade han inte gjort, trots att han i och för sig hade fortsatt att träffa Hans Lundmark Det kvarstående intrycket är att uppgiftslämnarens berättelse är diffus, motsägelsefull och att det är svårt att få grepp om vad han egentligen velat säga. Den person han har utpekat som närvarande vid 388 Polisspåret SOU 1999:88 mötet, Hans Lundmark, har helt tagit avstånd från uppgifterna. Kommunalrådet Henry E synes ha betraktat dem som strunt, detsamma gäller Kenneth N. Samtliga har lämnat uppgifter om Jörgen B:s person som är ägnade att så tvivel om såväl trovärdighet som tillförlitlighet. Inget, knappt ens Jörgen B:s egna uppgifter, tyder sammantaget på att något möte av konspiratoriskt slag ägt rum på Norrköpings polishus före mordet. Det innebär i och för sig inte att detta kan uteslutas, men från mordutredningens synpunkt är det svårt att se att det skulle finnas något ytterligare att tillföra. Det finns emellertid anledning att göra en reservation beträffande utredningen i detta uppslag. Det är uppenbart att de förhållanden som utretts berör säkerhetstjänsten, inklusive IB. Det framgår också av PUmaterialet, där vissa förhörsuppgifter alltså redovisats särskilt just på den grunden. Annat synes emellertid inte ha kommit upp på bordet. Om Hans Lundmark tillhörde säkerhetspolisen är det t.ex. relevant – det kan ju förklara vad hans och Jörgen B:s kontakter handlade om – men det beaktas inte i förhören. Vi kan inte heller bortse från att Henry Es och Jörgen B:s kontakter kan ha haft beröring med dessa förhållanden. Mot den bakgrunden finns det skäl att vara försiktig med tolkningen av de uppgifter som lämnats, eftersom uppgiftslämnarna kan ha haft intresse att dölja sakförhållanden för PU:s utredare och den ”öppna” polisen. Därtill kommer att det brev som Kenneth N uppgav sig ha skickat inte kunnat återfinnas hos säkerhetspolisen. Vår – i och för sig begränsade – erfarenhet av säkerhetspolisens rutiner (se kapitel 2 och vissa enskilda uppslag i kapitel 5) gör dock att vi inte kan betrakta det som uteslutet att brevet helt enkelt slarvats bort. Länspolismästaren Hans Holmérs uppehållsort under mordnatten Bakgrund och utredning I diskussionen kring polisspåret har det förekommit ifrågasättanden av var länspolismästaren Hans Holmér befann sig den 28 februari till den 1 mars. Utgångspunkten är väl känd: Hans Holmér avsåg att lördagen den 1 mars 1986 deltaga i Vasaloppet. Han befann sig därför på ett hotell i Borlänge natten mellan den 28 februari och den 1 mars. Med anledning av återkommande spekulation kring riktigheten i de uppgifter Hans Holmér själv lämnat om sin vistelseort den aktuella natten beslöt dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath om viss utredning angående dessa förhållanden. I november 1990 beslagtogs på Scandic Hotel i Borlänge en anmälningsblankett ”Nordiska gäster”, en kopia av en hotellräkning för rum 105 den 28 februari 1986 och en kopia av en Eurocard-nota. SOU 1999:88 Polisspåret 389 Av anmälningsblanketten framgår att en person skrivit in sig som Hans Holmér med ankomstdag den 28 februari. Avresedagen framgår inte med tydlighet; det synes stå 1 mars, men kan också läsas som 11 mars. Vederbörande har placerats i rum 105. På blanketten finns Hans Holmérs adress och telefon i Stockholm. På hotellräkningen är ankomstdagen angiven till den 28 februari och avresedagen till den 1 mars. Därutöver finns uppgifter om pris m m. Dessutom finns en maskinstämpel på hotellräkningen, där datumet 28 februari är angivet. Enligt Eurocard-notan har betalning för rummet erlagts den 1 mars 1986 med ett Eurocard-kort utställt på Hans Holmér Den är undertecknad av Hans Holmér och försedd med signaturen ”EB”. I slutet av november 1990 hölls förhör med Elisabeth F. Hon hade tidigare arbetat som receptionist på hotellet. På morgonen den 1 mars, då hon tjänstgjorde, kom en man ned i receptionen vid 7.30-tiden. Hon frågade honom om han kände till att Olof Palme hade mördats. Han blev förskräckt och ringde ett samtal. Hon förstod av detta att han skulle avbryta sin resa och åka till Stockholm. Hon kände inte igen mannen som Hans Holmér Vid förhöret bekräftade hon att det var hennes signatur EB på Eurocard-notan; hon hade vid denna tid ett efternamn som började på B. I juli 1991 begärdes en skriftprovsundersökning av signaturen på notan. SKL meddelade att det inte var möjligt att påstå att notan fyllts i av Elisabeth F, men att det inte fanns några tecken på att någon annan skulle ha gjort det. I augusti 1991 hördes receptionschefen vid hotellet. Hon hade innan saken börjat uppmärksammas några år efter mordet inte känt till att Hans Holmér bott på hotellet mordnatten. Det hade sedermera kommit många frågor om detta. Hotellets policy var att inte lämna ut uppgifter av detta slag. Det var möjligt att hon sagt att Hans Holmér inte bott där, av bekvämlighetsskäl. Hon kände igen Elisabeth B:s, numera Claes Djurfeldts signatur på notan. Hon hade kontrollerat att Elisabeth F arbetade på morgonen den 1 mars. Att hotellräkningen/kvittots maskinstämpel angav 28 februari berodde på att datum vid denna tid ställdes om manuellt och att detta i allmänhet inte skedde förrän frampå förmiddagen. Det var därför rätt vanligt att samma ankomstoch avresedag angavs i stämpeln; hon visade vid förhöret andra kopior på hotellnotor där så skett. Numera är detta automatiserat, och datum ändras alltså vid midnatt. Samma dag hölls även ett förhör med en kontorist vid hotellet. Hon bekräftade uppgifterna att hotelldygnet vid den aktuella tiden skrevs ut på det sätt som beskrivits. Hon kände även igen Elisabeth E signatur på Eurocard-notan. I detta sammanhang har också förekommit viss utredning angående en numera avliden polisman, som hade tjänstgjort som Hans Holmérs chaufför. Det har påståtts att han skulle ha fungerat i denna roll på 390 Polisspåret SOU 1999:88 mordnatten. Utredningen i denna del visade att polismannen varit chaufför, men att han av personliga skäl hade omplacerats i slutet av 1985. En kontroll av vissa journaler visade att polismannen i vart fall inte hade tjänstgjort för Hans Holmér efter den 15 januari 1986. Sammanfattande anmärkningar Det har egentligen aldrig funnits något skäl att i mordutredningen närmare efterforska var dåvarande länspolismästaren Hans Holmér befann sig på mordkvällen; inget pekar på att han haft med mordet att göra. Allt talar för att det förhåller sig så som han uppgett inför Juristkommissionen och i andra sammanhang, dvs. att han befann sig på annan ort på fredagskvällen och att han begav sig till Stockholm med egen bil så snart han fick reda på vad som hänt. Den utredning som likväl förekommit bestyrker detta. Polisfesten den 1 mars 1986 Bakgrund och utredning Den 1 mars 1986 hölls en större subskriberad fest för poliser från i huvudsak Vaktdistrikt 1. Stockholms polisstyrelses utredningsgrupp, som utredde dessa förhållanden, använder ordet ”bankett” (om utredningen, se ovan, Utredning om högerextremism inom polisen). Festen hölls i Ragnbrants Festvåningar Apelbergsgatan 12 i Stockholm. Omkring 100 personer deltog. Festen var planerad sedan en månad och betalning hade erlagts i förskott. Det uppgavs att man försökt ställa in festen efter mordet. Tiden härför var dock mycket kort. Flera av de inbjudna gästerna gick inte att nå, en del bodde inte i Stockholm och var sannolikt redan på väg. Vidare hade restaurangen förbrukat förskottet för inköp av mat m.m. Arrangörerna valde därför att genomföra festen. Under middagen höll ett polisbefäl, Bo Asplund, befäl vid Vaktdistrikt 1, ett tal. Enligt en uppgift i massmedia skall han därvid ha utbringat en skål i tillfredsställelse över mordet, eller gjort något uttalande av motsvarande innebörd. Utredningsgruppen hörde Bo Asplund festarrangören och en gäst som själv inte var polis samt tog del av uppgifter som kom från en anonym gäst som lämnat upplysningar via en ledamot i polisstyrelsen. De sistnämnda uppgifterna, som synes ha varit diffusa, gick ut på att vittnet i middagstalet hört ”något nämnas om en ‘skål i champagne’ i samband med mordet på Olof Palme . Uppgifterna om skålen vann inte stöd hos någon av dem som utredningsgruppen själv talade med. Bo Asplund förnekade dem SOU 1999:88 Polisspåret 391 bestämt. Han hade utbringat en skål för ”A-turen” vid VD1. Något för Olof Palme nedsättande eller någon tillfredsställelse över mordet uttryckte han på intet sätt. Festarrangören och den hörde gästen bekräftade detta; de var helt säkra på att någon skål etc. inte hade förekommit. Inte heller i något annat sammanhang under festen förekom enligt dem något sådant. Utredningsgruppen pekade i sammanhanget på möjligheten att det anonyma vittnet blandat samman det som skett under festen med det telefonsamtal som Stellan Åkebring ringde till Vaktdistrikt 1 under mordnatten, i samband med detta har det talats såväl om skål i champagne och tillfredsställelse över mordet. Det är ju långtifrån omöjligt att detta samtal, som ju utspelat sig ”internt” inom Vaktdistrikt 1, kan ha diskuterats under middagen. I övrigt konstaterade polisstyrelsen att det inte framkommit något som tydde på att en skål verkligen hade utbringats. Festen och skålen har kommenterats av Bo Asplund vid ett förhör i oktober 1987 angående fynden hos Leif Tell Festen förekom traditionsenligt varje år. Fruar, makar eller ”respektive” var inbjudna. – Personalen i A-turen hade på lördagsmorgonen ställt sig till förfogande för spaningsarbetet, men blivit hemskickade igen. De hade fått klart för sig att det inte från tjänstens synpunkt förelåg något behov av att ställa in festen. Bo Asplund ifrågasatte mot den bakgrunden varför man skulle avstå från festen när polisledningen inte var intresserade av polismännens tjänster. Det tillhörde traditionen att chefen för A-turen, dvs. Bo Asplund, höll ett tal omkring turen. Det förekom två gånger om året, dels vid denna fest, dels vid julbordet. Därvid utbringades likaledes traditionsenligt ett fyrfaldigt leve för turen. Bo Asplund påpekade i förhöret att stämningen var dämpad i anledning av mordet. Alla hade ”en klump i halsen”. Bo Asplund berörde mordet i sitt tal: han tyckte inte om Olof Palme som politiker, men man kunde inte acceptera att landets statsminister sköts på öppen gata. Bo Asplund uppgav att det bara var radioprogrammet Kanalen som vidhållit att det skulle ha förekommit en skål för mordet. Flera andra journalister hade undersökt saken, men kommit fram till att någon sådan skål inte förekommit, vilket det alltså inte heller gjort. Sammanfattande anmärkningar Uppgiften om att det i ett officiellt tal, som polisstyrelsen kallade det, vid en bankett för ett hundratal poliser och inbjudna gäster, skulle ha utbringats en skål för mordet dagen efter det att detta begåtts har inte gått att få bekräftad, trots viss utredning från polisstyrelsens sida. Vi 392 Polisspåret SOU 1999:88 kan därför inte se att det finns någon grund för denna allvarliga anklagelse. Att festen kom att hållas kan från de rent praktiska synpunkter som de festansvariga framhöll mot dess inställande synas rimligt. Argumentationen förutsätter dock att festdeltagarna, och kanske särskilt då de i vars vaktdistrikt mordet just inträffat, känt sig hågade att delta. Därest det hade funnits en önskan eller övertygelse hos de ansvariga om att festen under omständigheterna inte borde hållas, skulle de praktiska olägenheterna rimligen ha kunnat överbryggas även om det hade lett till vissa ekonomiska avbräck. Ett beslut av den innebörden borde vidare, återigen under omständigheterna, ha kunnat mötas av förståelse även av dem som inte skulle ha kunnat gå att nå med ett besked om inställandet. Den argumentation som de ansvariga uttryckt synes utgå från att festens vara eller inte vara mest var en fråga om etikett och att dess inställande hade varit att betrakta som en tom gest för vilken man inte var beredd att betala priset. Det kan tyckas att arrangörerna borde ha insett att många utomstående skulle finna det anstötligt att det för mordområdet ansvariga vaktdistriktet håller fest mindre än 24 timmar efter det att landets statsminister mördats. Beslutet kan dock ha försvårats av oförmåga att i stunden överblicka dess konsekvenser. Misstankar angående oidentifierade polismän från ”baseballigan” Bakgrund och utredning Vissa iakttagelser av polisbilar under mordkvällen Bakgrund och utredning I Parlamentariska kommissionens arbetspromemoria rörande polisspåret finns tre uppslag som inte dykt upp bland de polisärenden Granskningskommissionen gått igenom. De tre uppslag det gäller är följande. Polisbilar på Rörstrandsgatan och Tranebergsbron. Hans S51 kontaktade PU ett år efter mordet, den 6 februari 1987. Han hade lyssnat på radioprogrammet Kanalen, som behandlade en kvinnas observationer angående polisen. Hans S hade då erinrat sig en händelse som inträffat 51 I Parlamentariska kommissionens promemoria står Gunnar S, men det torde vara en felskrivning. 394 Polisspåret SOU 1999:88 på mordkvällen före kl 23. Han hade befunnit sig i korsningen Rörstrandsgatan-Karlbergsvägen för att hjälpa en vän att flytta en säng. Plötsligt hade ett polisfordon kommit körande och stannat hastigt. En civilklädd man rusade ur och sprang in i en buss, som for mot Karlbergs station. Den uniformsklädde föraren körde därefter in i en snödriva och hade sedan vissa svårigheter att ta sig därifrån. Väl loss ur drivan hade bilen kört i väg i samma riktning som bussen. När Hans S sedan farit ut mot Vällingby hade han mött ”ett stort antal polisbilar på väg mot Cityområdet och vilka framfördes hastigt”. I Parlamentariska kommissionens promemoria från den 15 december 1987 sägs: Polisens utredare har ännu inte kunnat identifiera dessa två händelser. Spaningsuppslagen kommer att utredas när tid ges. Ärendet är emellertid hos PU antecknat som färdigbehandlat den 6 februari 1987, vilket innebär att det inte har företagits någon dokumenterad utredningsåtgärd i uppslaget över huvud taget. Nedsläckt polisbil på Stureplan. I november 1987 kontaktade Gun K PU och lämnade följande uppgifter. Mordkvällen ungefär vid tiden för mordet (jfr vidare nedan) hade hon tillsammans med sin make promenerat från Norrmalmstorg till Restaurang Monte Carlo i hörnet Sveavägen-Kungsgatan. De hade gått via Stureplan. Där såg de en helt nedsläckt polisbil stående under den s.k. Svampen. De skämtade om detta. När de kom fram till korsningen Sveavägen-Kungsgatan hade de sett en polisbuss uppställd nere vid Tunnelgatan. De iakttog dock ingen aktivitet i samband med att de gick in på restaurangen. I uppslaget sägs vidare: ”UL (uppgiftslämnaren, vår anm.) tror att de hade lämnat Norrmalmstorg vid 23.20-tiden eftersom man inte hade spärrat av brottsplatsen när de passerade den.” Gun K berättade vidare att de sedan de kommit in på restaurangen hade suttit vid ett fönsterbord på restaurang Monte Carlo och tittat på vad som hände på Tunnelgatan samt iakttagit att man så småningom spärrade av området. Personal från restaurangen hade varit nere vid mordplatsen, känt igen Lisbet Palme och hört att den skjutne var Olof Palme Därigenom hade gästerna väldigt tidigt fått klart för sig vad som hänt. Uppslaget avslutas med noteringen ”UL gjorde inga observationer av något speciellt slag under sin promenad. Det var mycket lugnt på stan och de hade haft det trevligt.” I Parlamentariska kommissionens promemoria sägs ”Tipset kom in den 24 november 1987 och kommer att utredas när tid ges”. SOU 1999:88 Polisspåret 395 Inga dokumenterade utredningsåtgärder har emellertid vidtagits i uppslaget. Iakttagelse av polisbil på Johannesgatan. Den 18 mars 1986 kontaktade Marianne U PU och uppgav att hon på mordkvällen gjort vissa iakttagelser kring sin bostad på Johannesgatan. Hon hade kommit hem från sitt arbete på Sveriges Radio omkring kl 22.50. Hon hade då iakttagit två män vid Johannes kyrkogård. När en polispatrull sakta kom åkande hade männen försökt gömma sig. Hon gick in till sin lägenhet, där hon hämtade sin hund, som skulle rastas. Hon iakttog då männen igen och kände obehag inför dem. Beträffande en av männen lämnade hon vissa signalementsuppgifter. I februari 1987, dvs. ett knappt år senare, besökte Marianne U PU för att kontrollera vad som hänt med hennes tips. I det uppslag som då upprättades framgår att Marianne U fått läsa dokumentationen från mars 1986. Hon gjorde därefter vissa påpekanden. Hon hade sett två män. Hon hade sett dem vid tre tillfällen: när hon kom hem ungefär 22.50, när hon kom ut med sin hund och när hon kom tillbaka ca 23.10. Det var vid detta senare tillfälle som hon såg polisbilen. Hon lämnade nu ytterligare uppgifter om männen och deras beteende samt uppgav att hon även hade lagt märke till en röd bil som stod vid hennes port. Bilen gick på tomgång men det satt ingen i den. Marianne U bad att få en kopia av förhörsutskriften. Enligt order från befäl nekade förhörsledaren henne detta. Förhörsledaren har i uppslaget noterat att Marianne U identifierat sig med legitimation från Sveriges Radio I december 1987, dvs. snart två år efter tipset, hölls förhör med Marianne U. Hon lämnade då samma uppgifter som tidigare men de var mer detaljerade. Bl.a. sade hon att hon tagit bussen från radiohuset kl 22.30 och att det innebar att hon var hemma vid sin port senast 22.50. Tillfrågad om tiden för polisbilens förbipasserande, kunde hon inte ange den exakt, ”men hon är ganska säker på att kyrkklockan inte hade slagit kvart över, dvs. 22.15”.52 Hon hade sedan iakttagit männen ännu en gång från sitt fönster i bostaden eftersom hon hade blivit nyfiken på deras avsikter. Detta hade upprepats ett par gånger innan hon hade gått och lagt sig, vilket hon förmodligen gjort ”runt 22.30”.53 Hon uppgav sig inte ha noterat några sirener eller annan speciell verksamhet i kvarteret, förutom de två männen. 52 Tidpunkten borde rimligen vara 23.15. 53 Jfr föregående not. 396 Polisspåret SOU 1999:88 I uppslaget finns vidare en utskrift ingiven av journalisten Sven Anér från radioprogrammet Kanalen i februari 1987, och ett tidningsklipp med en artikel av Sven Anér I Parlamentariska kommissionens promemoria sägs: I utredningsmaterialet finns såvitt gäller kvinnan bara hennes anmälan och de uppgifter som hon lämnade ungefär ett år senare då hon hos polisen efterhörde vad som skett med hennes anmälan. Polisens utredare har för en kort tid sedan funnit att två polispatruller mordnatten omkring kl. 22.50 beordrades till Johannesgatan för ett ingripande i en lägenhet. Polismännen hördes några dagar efter mordet men upplyste då inte om ingripandet. Nya förhör har att hållits med polismännen i de två patrullerna. Förutom förhöret med Marianne U, som hölls kort efter det att denna promemoria skrevs, har enligt dokumentationen hos PU inga ytterligare åtgärder vidtagits. Det finns heller ingen dokumentation avseende de polispatruller som enligt vad som uppges i promemorian skulle ha varit identifierade eller beträffande de förhör som skulle ha hållits. Sammanfattande anmärkningar Dessa uppslag har alltså inte kommit fram vid de genomgångar av PUmaterialet vi gjort via PU:s register eller vid genomgång av de s.k. ”polispärmarna”. Deras förekomst visar att det inte med full säkerhet kan hävdas att alla ärenden med ”polisspårsanknytning” i vid mening genomgåtts om inte hela utredningsmaterialet genomsökts manuellt. Det är värt att notera att de är mindre väl utredda än genomsnittet av de ärenden som kommit fram vid den normala sökningen efter polisärenden. Det första ärendet är till synes helt outrett. Det finns i och för sig många ”sämre” uppslag som utretts. Men substansen i denna uppgift – inkommen efter ett år, framkallad av en uppgift i media och svår att kontrollera – är inte sådan att underlåtenheten framstår som någon direkt brist. Allvarligare är att PU inte levt upp till den föresats som Parlamentariska kommissionen noterat, dvs. att uppslaget skulle utredas så snart tid gavs. Inte heller i det andra ärendet finns några dokumenterade utredningsåtgärder. Spaningsuppslaget är som anmärkts i redogörelsen delvis obegripligt. Det ter sig därför oanvändbart utan ett nytt, klargörande samtal med uppgiftslämnaren. Det sannolika synes vara att mottagaren bedömt tipset som värdelöst. Anteckningen att uppgiftslämnaren – som just uppgett att hon sett en nedsläckt polisbil under Svampen och en piketbuss uppställd vid Tunnelgatan före mordet (om det nu var då) – inte sett något speciellt under sin promenad ter sig gåtfull, men skall SOU 1999:88 Polisspåret 397 kanske förstås som en tolkning snarare än ett återgivande. Inte heller här har PU emellertid levt upp till de föresatser man haft, enligt vad som uppgavs i Parlamentariska kommissionens promemoria. Det tredje ärendet, polisbilen på Johannesgatan, har tilldragit sig massmedialt intresse och utredarna har i uppslaget särskilt noterat att uppgiftslämnaren haft en legitimation från Sveriges Radio Det är det bäst utredda uppslaget av de tre, utan att för den skull vara lika väl utrett som polisärendena i övrigt. Liksom när det gäller Sunniva T:s iakttagelser av en eventuell polisbil på Drottninggatan (se nedan) saknas en dokumenterad koppling till den utredning av polisfordons rörelser som gjorts i utredningen. Skälet till att detta uppslag inte är noterat som ett polisärende kan vara att det i första hand kan tolkas som rörande de mystiska män hon sett. Parlamentariska kommissionen har dock för sin del noterat det som ett ”polisspår”. Uppgifterna i dess promemoria att polismännen identifierats, hörts och hörts på nytt bekräftas alltså inte i uppslaget. Fotograf som hört meddelande över polisradion Bakgrund och utredning Fotografen Åke Malmström har uppgivit, att han mordkvällen kl. 23.35 avlyssnade följande kommunikation på sin polisradio: – Hallå där uppe hur är det? – Det är för jävligt kallt. – Statsministern mördad. Han hörde inget anrop eller avslut av typen ”klart slut”. Det ursprungliga tipset från Åke Malmström mottogs enligt spaningsuppslaget per telefon den 25 mars 1986. Åke Malmström hördes mer än ett år senare, i maj 1987. Han lämnade då de uppgifter som återgivits ovan, men tillfogade kringinformation angående radion, sina förehavanden före och efter iakttagelsen m.m. Förhörsledaren har sedan tillagt följande anteckning: Sedan undertecknad 870514 hörde Åke Malmström har jag vid ett flertal tillfällen sökt honom för att få klarhet i hur hans radio och kristaller fungerade. Åke Malmström har inte hört av sig, och jag tar detta som en intäkt på att han aldrig har avhört det samtal som han har relaterat i förhöret. Det verkar egendomligt att en person som arbetar på en tidning inte omedelbart sätter sig i förbindelse dels med sin tidning och dels med polis. Det dröjer ca 25 dagar innan han underrättar polis. 398 Polisspåret SOU 1999:88 I uppslaget följer härefter ett brev från Åke Malmström till Hans Ölvebro. Brevet är daterat i februari 1995 och uppenbarligen avsänt i anledning av uppgifter Ölvebro lämnat i ett program om polisspåret i TV. (Hans Ölvebro sade i programmet att Åke Malmström uppmanats att förete sin radio, men att denne hade vägrat göra detta.) Åke Malmström uppgav i brevet bl.a. att han lämnat sitt tips dagen efter mordet, att han vid förhöret 1987 upplyst om att bilen med radion befann sig utanför på gatan om polisen ville se den och att ingen någonsin kontaktat honom efter detta enda förhör. Åke Malmström hördes därefter utförligt i mars 1995. Radion överlämnades för teknisk undersökning i samband med förhöret. Sådan undersökning har också utförts och det finns ett protokoll från mars 1995 intaget i uppslaget. Resultatet är svårtolkat, men har av PU uppfattats så att det i och för sig är möjligt att Åke Malmström kunnat avlyssna polisradion via den utrustning han hade. Den sista handlingen i uppslaget utgörs av Åke Malmström s kvittens på att han återfått utrustningen. Sammanfattande anmärkningar Det är oklart hur ursprungstipset hanterats, möjligen har det blivit liggande i den inledande röran och nedtecknats en tid efter det att Åke Malmström tog kontakt. Det framgår inte på vilket sätt utredningsmannen sökte kontakt med Åke Malmström efter förhöret 1987 eller hur han närmare kommit fram till sin slutsats om att Åke Malmström hittat på uppgiften om radiokommunikationen. Anteckningen präglas av en misstro mot uppgiftslämnaren, en misstro som inte verkar ha varit uppenbart välgrundad. Hans Ölvebros uppgift till TV om att Åke Malmström vägrat visa sin radio synes ha varit förhastad. Det följande förhöret skapar ingen klarhet. Uppgiften har sammanfattningsvis först inte utretts alls, för att slutligen, nio år efter mordet, göras till föremål för den utredning som då ännu var möjlig, utan att någon klarhet kunnat nås. 4.3.4 Uppslag som eventuellt kan förknippas med poliser eller polisen i allmänhet Ulla i Gamla stan Bakgrund och utredning Dagarna efter mordet inkom ett tips från en kvinna, Ulla S, som gjort iakttagelser på och kring Gamla stans tunnelbanestation vid halv niotiden på mordkvällen, alltså ungefär vid den tid då makarna Palme SOU 1999:88 Polisspåret 399 lämnade bostaden för att bege sig till biografen Grand. Ulla S uppgav sig ha iakttagit två personer – en på tunnelbaneperrongen och en i en närliggande gränd – som talat i walkie-talkies. I massmedia har det ibland sagts att hennes iakttagelser inte utretts tillräckligt eller att de avfärdats på ett osakligt sätt. Ulla S lämnade sina uppgifter till polisen den 5 mars 1986, då det upprättades ett spaningsuppslag. Den 6 mars hördes hon per telefon. Den 11 mars sammanträffade hon med två polismän på platsen för hennes iakttagelser. I protokollet från det förhör som då hölls finns även uppgifter om vad som uppgetts av en kriminalinspektör Torbjörn S vid Nacka polisdistrikt och polismännens kommentarer angående vittnets trovärdighet. Därefter finns inget dokumenterat förrän i januari 1990, dvs. efter den friande domen mot Christer P. Det hölls då ett kompletterande förhör med Ulla S samt ett kontrollförhör med Stig L, Hotell Gamla Stan I februari 1990 hölls ett nytt förhör med Stig L och även ett förhör med hotellreceptionisten Kenneth G. I april 1990 hölls förhör med polismannen Claes B, som tjänstgjorde civilt i det aktuella området på mordkvällen. Drygt två år senare, i maj 1992, förhördes Claes B igen. Det gällde det tidigare förhöret och var påkallat av en JOanmälan från journalisten Sven Anér I uppslaget finns även skrivelser från Sven Anér (inklusive utskrift från samtal denne haft med Ulla S). Ulla S:s uppgifter är relativt detaljerade. Enligt protokollet från förhöret den 11 mars 1986 berättade hon följande. Hon hade arbetat på Svenska Dagbladet där hon jobbade med försäljning, till ungefär klockan 20. Hon tog tunnelbanan från Fridhemsplan mot Gamla stan kl 20.22. Hon minns tidpunkten eftersom hon tittade på klockan. Tåget anlände till Gamla stan 20.32-34. På perrongen såg hon en man, som hade proppar i öronen och ett spröt som stack upp ur rocken. Hon passerade mannen och när hon kommit 5-6 meter från honom hörde hon ett brus. När hon då vände sig om såg hon hur han vänd mot Riddarfjärden pratade i en lur med vita knappar på. Hon gick sedan nedför trapporna och ut genom spärren. Hon skulle upp till Lilla Nygatan till hotell Gamla Stan där hon arbetade extra och hade innestående lön att hämta ut. Hon gick Schönfeldts gränd. Där iakttog hon en man som ställde sig i en dörr intill en affär och sysselsatte sig med en lur av något slag. I ett tidigare förhör sade hon att mannen talade i en walkie-talkie, men att hon inte hörde vad han sa. – Hon beskrev utförligt hur och var männen stått och hur de uppträtt. På originaluppslaget har antecknats ”Männen är kollegor från KEE” (KEE var enligt uppgift beteckningen för den s.k. eko-roteln). En motsvarande anteckning finns på förhöret från den 6 mars. Senare tycks PU ha varit inne på att Ulla S iakttagit spanare som haft i uppdrag att övervaka skinheads, därav förhöret med Claes B 1990. I dagsläget 400 Polisspåret SOU 1999:88 synes det dock stå klart att PU inte lyckats identifiera de personer Ulla S säger sig ha sett. Polismännen som talade med Ulla S kände sig tveksamma om tillförlitligheten i uppgifterna och antecknade. ”Vi har mycket svårt att avgöra sannolikheten i det Ulla S har berättat.” De tog kontakt med den polisman i Nacka som Ulla S först vänt sig till. Denne uppgav att han kände vittnet sedan flera år tillbaka. Hon hade haft en del psykiska problem, men han trodde att hon upplevt det hon vittnade om, det var därför han vidarebefordrat hennes uppgifter. Sammanfattande anmärkningar Dokumentationen av utredningen av Ulla S:s iakttagelser bär spår av den förvirring som rådde den första tiden efter mordet. Uppgifterna i de olika förhören går inte helt ihop, men det kan lika gärna bero på den som förhört och nedtecknat uppgifterna som på Ulla S. Förhöret/ ”vallningen” med Ulla S den 11 mars 1986 innebar dock i alla händelser att hennes uppgifter togs in i utredningen och bedömdes på ett jämförelsevis tidigt stadium. För iakttagelsernas riktighet talar just att de redovisats på ett så tidigt stadium, liksom att de är detaljerade och tämligen rediga. Mot dem talar att de inte stöds av några andra uppgifter, liksom att det finns utrymme för allmän osäkerhet om deras tillförlitlighet. Om iakttagelserna är riktiga är de gåtfulla. Det framstår som en brist i utredningen att det inte kunnat klarläggas vad Ulla S sett eller om hon på något sätt misstagit sig. Bristen är hänförlig till den första tiden efter mordet; möjligheten att utreda iakttagelser av detta slag avtar hastigt. Anteckningarna på de första förhören tyder på att man tog något för lätt på hennes iakttagelser. Numera föreligger knappast några möjligheter att genom ytterligare utredning bringa klarhet kring uppslaget ”Ulla i Gamla stan”. Några slutsatser av relevans för bedömandet av polisspåret kan man dock inte dra av detta. De rapporterade iakttagelserna gäller ju inte heller uttryckligen poliser. Uppslaget ger i övrigt en god illustration till de bedömningssvårigheter som granskaren står inför. Ser man enbart till dokumentationen och på denna gjorda anteckningar framstår utredningen som ofullständig och rentav förvirrad. Samtidigt måste vi som granskare ha förståelse för att de som arbetade med ärendet under den inledande tiden var resultatinriktade. Fick de klart för sig att ett tips inte såg ut att leda någon vart, kunde det antagligen läggas åt sidan utan att utredarna brydde sig om att inför eftervärlden förklara varför. Behovet av dokumentation växer med insikten om att utredningen kan bli lång. SOU 1999:88 Polisspåret 401 Som granskare står vi inför risken att kritisera utredare som kanske gjort helt riktiga bedömningar eller att släppa förbi vad som från vår utgångspunkt lika gärna kan vara grava förbiseenden. Dekorimamannen Bakgrund och utredning Med ”dekorimamannen” avses en person som strax före mordet skall ha befunnit sig i det gathörn där mordet begicks, dvs. där den butik som då hette Dekorima var belägen. Mannen skall vid tillfället ha kommunicerat med någon via en walkie-talkie och burit vapen. Dekorimamannen kallas även ”den finske kroppsbyggaren” på grund av att uppslagets upphovsman identifierat personen som en finländare vilken hon iakttagit på ett s.k. gym. Upphovsmän är en svensk kvinna och hennes väninna. Kvinnorna har finskt ursprung och har därför ibland kallats ”de finska flickorna”. Utredningen om dekorimamannen är mycket omfattande. Den sattes igång efter det att uppgifterna kommit in senhösten 1992 och synes ha bedrivits med intensitet under våren 1993, då ett stort antal förhör hölls. Den fortsatte i avstannande takt under 1994. Det sista deluppslaget upptogs vid vår granskning av ett beslut av chefsåklagaren Birgitta Cronier där en anmälan från journalisten Sven Anér angående ”avsiktligt och aktivt sabotage av utredningen av den s.k. Dekorimamannen”, avskrivs.54 Tipset hade följande bakgrund. Journalisten Olle Alsén vände sig hösten 1992 till PU med uppgiften att han hade en källa som träffat en kvinna på en Finlandsbåt. Kvinnan hade berättat att hon mordkvällen tillsammans med en väninna varit på bio och sedan gått Sveavägen norrut. Väninnan hade frågat en man, som stod i hörnet SveavägenTunnelgatan, vad klockan var. Mannen hade inte velat svara. Medan väninnan försökte få ett svar talade mannen i en walkie-talkie och sa att han var igenkänd samt fick svaret att han skulle fortsätta ändå. Kvinnorna gick från platsen. Väninnan berättade att hon kände igen mannen, som hon tilltalat på finska, och att hon sett att han höll ett vapen under sin jacka. En stund senare hörde de ett skott. De for dock 54I åklagarens beslut heter det bl.a.: ”Jag har inhämtat information från Palmegruppen och tagit del av handlingar i berörda hänseenden. Härav framgår att samtliga i ärendet kända aktuella personer hörts. Förhören har hållits i anslutning till de uppgifter som fortlöpande inkommit och som härigenom kontrollerats.” 402 Polisspåret SOU 1999:88 hem utan att ge sig tillkänna. Dagen därefter fick de veta att statsministern hade skjutits. Olle Alsén hade själv kontakt med kvinnan, som hette ”Anneli”. Hennes väninna, som tilltalat och känt igen dekorimamannen, hette ”Anki”. Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes. Berättelserna har en gemensam kärna men innehåller motsägelser, bl.a. hade kvinnorna olika uppfattning om vilken film de skulle ha sett, då de tidigare varit på bio. De har varit ovilliga till att medverka vid rekonstruktioner av händelseförloppet och konfrontationsförhör. Ankis uppgifter om dekorimamannen var mycket detaljerade. De innefattade signalement, familjeförhållanden och att han frekventerade ett namngivet s.k. gym i en ort norr om Stockholm samt hur han där betett sig. Han skulle vidare ha ett finskt namn, där såväl försom efternamn var korta. Med ledning av dessa uppgifter efterforskades mannen ingående. Ett stort antal personer med anknytning till ”gymet” hördes, utan att PU därvid lyckades få fram något om mannens identitet. Ursprungsuppgifterna innehåller ingen information om att poliser skulle ha förekommit i sammanhanget. Den misstanken har framförts under resans gång, men står närmast i strid med vad ”de finska flickorna” berättat i förhören. Olle Alsén har via egna hypoteser ifrågasatt om inte mannen kunde vara identisk med en Anti Avsan som var polisman. PU har också brutit ut den del av utredningen om dekorimamannen som gäller Anti Avsan och fogat den till polisärendena. Olle Alsén hördes sedermera angående sina hypoteser om Anti A. Han hade via en bekant fått höra om en polisman med anknytning till baseballigan ”som hade två korta finska namn”, nämligen Anti A. Han beställde därför fram ett passfoto av Anti Avsan och besökte vid några tillfället ”gymet” för att undersöka om någon där kände igen Anti A. Han gick runt på ”gymet” och visade fotot, varvid han presenterade en påhittad historia om sitt ärende. Det fanns bl.a. en person som sade sig känna igen Anti A. Denne person hade då Olle Alsén hördes redan förhörts en gång. Det framgår av det förhöret att vederbörande måste ha misstagit sig, bl.a. uppgav han att mannen på fotot var finländare och inte talade bra svenska, något som inte uppgetts stämma beträffande Anti A. Även Anti Avsan själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för mordkvällen. Beträffande uppslagets bakgrund i övrigt framgår följande. I juni 1994 lyckades PU få till stånd ett förhör med den man som förmedlat kontakten mellan Anneli och Olle CG Östling. Olle Alsén deltog i förhöret som SOU 1999:88 Polisspåret 403 förhörsvittne och ställde själv frågor. Mannen hade kommit i kontakt med Anneli i juni 1992 på en Finlandsbåt. De sågs åter i oktober, då Anneli berättade om sina upplevelser på mordkvällen. Mannen kom sedan att vidarebefordra uppgifterna till Olle Alsén som han kände sedan många år tillbaka. De ursprungliga uppgifterna kom således via Anneli. (I uppslaget framgår att Anki, som var den som talade med ”dekorimamannen”, klandrade Anneli för att denna fört uppgifterna vidare.) Sammanfattande anmärkningar Uppslaget är på flera sätt svårgripbart. Uppgifterna har kommit in sent, mer än sex år efter mordet, 1992. De var redan då svåra att kontrollera. Utrymmet för minnesfel är betydande. Möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas. Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag. Det finns såvitt vi kunnat se ingen annan utredning beträffande mordkvällen som stöder uppgifterna. Det förhållandet att uppgifterna, trots deras uppenbara betydelse för mordutredningen, rapporterats in så sent sänker deras trovärdighet. Det är därvid också svårt att se varför kvinnorna inte velat anmäla sina iakttagelser själva. Deras ovilja att delta i rekonstruktioner m.m. påverkar också trovärdigheten. Dekorimamannen själv, dvs. mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende. PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång. Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna själva har aldrig påstått att dekorimamannen skulle ha varit polis. Detta är i stället journalisten Olle CG Östlings hypotes, en hypotes som inte gått att få bekräftad. Den i uppslaget förekommande polismannen Anti Avsan har såvitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra. Bilen på [[Drottninggatan Bakgrund]] och utredning I massmedia har förekommit uppgifter om en kvinna, ibland kallad ”vittnet Ingrid”, som från sin bostad sett en polisbil i närheten av mordplatsen vid tidpunkten för mordet. I bilen fanns en polisman, som talade 404 Polisspåret SOU 1999:88 i kommunikationsradio. Samtalet avslutades abrupt och bilen begav sig hastigt från platsen. Uppgifterna härrör från Sunniva T, som bodde på Drottninggatan i Stockholm. Det finns ett omfattande uppslag rörande uppgifterna från Sunniva T. Av handlingarna att döma har utredningen pågått från mars 1986 till april 1987. De uppgifter Sunniva T lämnade den 19 mars 1986 innefattar följande. På mordkvällen befann hon sig i sin bostad. Hon och hennes man hade haft en middagsgäst, som lämnade lägenheten kl 22.45. Strax därefter hörde hon ljud från en kommunikationsradio på gatan. Hon tittade ut och såg en vit polisbil uppställd på gatan utanför. I bilen satt en ensam polisman, iklädd overall. Han talade i en kommunikationsradio. Bilens bakre del var avdelad. Där förvarades apparater och tung utrustning. I bilen fanns fyra tydliga siffror, 0502, 0520 eller 0522. Bilen for efter ett tag från platsen i riktning Tunnelgatan Norra Bantorget – I en anteckning från ett telefonsamtal några dagar senare uppges bl.a. att Sunniva T trodde att hon hade iakttagit bilen ungefär kl 23.00, att personen i bilen hade suttit med dörren öppen och att bilen var en Saab. Ungefär ett år senare, i februari 1987, besökte Sunniva T, enligt vad som framgår av en tjänsteanteckning, polisen för att efterhöra vad som hänt med hennes tips. Av anteckningen framgår att det nummer som nämnts troligen var anbringat på den inre backspegelns baksida (vid framrutan). Kort senare hölls ett ingående förhör med Sunniva T. Samma dag, på kvällen, gjordes ett utförligt redovisat rekonstruktionsförhör, där Sunniva T från sitt lägenhetsfönster fick se olika typer av polisbilar, som kördes fram till ungefär den plats där den från mordkvällen iakttagna bilen skulle ha befunnit sig. Middagsgästen, Rolf G, hördes första gången per telefon den 22 mars 1986, dvs. i anslutning till att Sunniva T:s uppgifter första gången kom in till polisen. Förhöret är fragmentariskt återgivet och relaterat på fem rader. Det kan inte utläsas om det är polisen som kontaktat Rolf G eller tvärtom. I sak framgår att Rolf G trodde att han hade lämnat lägenheten 23.45 (dvs efter mordet och senare än vad Sunniva T hade trott). Han gick Drottninggatan Adolf Fredriks kyrkogata-SveavägenTegnérgatan-Döbelnsgatan till Hotell Kom som låg på Döbelnsgatan 17-19. (Han kom med andra ord ned till Sveavägen snett emot mordplatsen, gick sedan i riktning från denna till biografen Grand för att sedan ta till höger på Tegnérgatan). Han lade märke till att det kom ut några personer från Grand, i övrigt såg han inget särskilt. Rolf G hördes igen ett år senare, i februari 1987. Det framgår att han hade diskuterat Sunniva T:s iakttagelser från mordkvällen med henne och att de hade skilda minnesbilder av när han hade lämnat lägenheten: SOU 1999:88 Polisspåret 405 enligt Rolf G var det strax före midnatt, medan Sunniva T alltså sagt att det var en timma tidigare. Rolf G ville inte ta ställning till vem som hade rätt. Beträffande promenaden till hotellet mindes han att han hade övervägt att gå in på Grand för att handla choklad i en automat. Biografen var upptänd och några enstaka personer var på väg ut. Han hörde inga sirener och lade inte märke till några polisbilar under vägen från Sunniva T till hotellet. – Av en kontroll med Peter O på biografen Grand, framgick att sista filmen hade slutat 23.40 och att foajén bör ha släckts ungefär 23.55. Av ett anonymt tips i slutet av februari 1987 framgår att Sunniva T någon vecka efter mordet i ett privat sammanhang skall ha berättat om sina iakttagelser på mordkvällen. Enligt uppgiftslämnaren hade Sunniva T inte lämnat sina uppgifter till polisen eftersom hon skulle vara negativt inställd till polisen. Från samma tid finns en delvis svårbegriplig anteckning avseende Sunniva T:s make. Denne sägs vara av uppfattningen att Rolf G gick ungefär kl 23. Han sysslade därefter med disken och gjorde inga iakttagelser motsvarande dem hustrun redovisat. Hon nämnde inget om vad hon sett förrän dagen efter, då de fått nyheten om mordet. Förhören och rekonstruktionen från februari 1987 följdes upp av en omfattande utredning om vilka vaktbolag som hade uppdrag i närheten av Sunniva T:s bostad och vilka bilar som kunde ha befunnit sig på platsen vid den aktuella tidpunkten. Det framgick bl.a. att Svensk Bevakningstjänst hade bevakning av Centralbadet, som låg i närheten. Det var relativt vanligt med utryckning dit. Centralbadet tillsågs därutöver med jämna mellanrum, bl.a. på grund av att uteliggare ofta sökte natthärbärge där och då förorsakade störningar. I en faktasammanställning från april 1987 över utredningen avseende Svensk Bevakningstjänst drog PU slutsatsen att bevakningsbilar från firman torde ha förekommit vid rikliga tillfällen på Drottninggatan 88 under mordkvällen och natten. Det av Sunniva T beskrivna beteendet, sättet att parkera och avrapporteringen via radio efter utförd tjänsteuppgift, stämde med hur företagets väktare kunde agera på platsen. Efter sammanställningen nedtecknade utredningsmännen följande bedömning: Vår egen bedömning efter att ha jämfört och analyserat uppgifter från Sunniva T kontra bevakningspersonal från Svensk Bevakningstjänst blir att det med stor sannolikhet bör ha varit ett av företagets bevakningsfordon som Sunniva T observerat på Drottninggatan --vid aktuell tidpunkt. Det framgår av sammanställningen att PU inte lyckats identifiera vilken av Svensk Bevakningstjänsts väktare Sunniva T i så fall skulle ha sett; det fanns flera möjliga alternativ. Detta torde i sin tur få ses mot bak- 406 Polisspåret SOU 1999:88 grund av att Sunniva T:s iakttagelse inte närmare kunnat tidsbestäm- mas. Sammanfattande anmärkningar Detta uppslag är från mars 1986, då Sunniva T första gången lämnade uppgifter till mordutredningen. Det finns inget i materialet som talar mot att Sunniva T gjort de iakttagelser hon redovisat. Hennes uppgifter är på många sätt detaljerade, konsistenta och synes inte innehålla några motsägelser. När det gäller tidpunkten talar fakta snarast mot middagsgästens antaganden; denne borde med tanke på vad han uppgivit om förhållandena under vandringen till hotellet ha lämnat lägenheten i sådan tid att han kom ner på Sveavägen innan mordet begicks. Men det finns också ett antal skäl till att bedöma tipset med försiktighet. Tidpunkten är och förblir oklar. Även om middagsgästen skulle ha misstagit sig på tiden, kan Sunniva T ha gjort sin iakttagelse en längre tid efter det att gästen gick än hon själv trodde. Det finns i alla händelser inget att hänga upp en preciserad tidpunkt på. De uppgifter Sunniva T lämnat om hur den aktuella polisbilen närmare såg ut är relativt vaga. Hon kunde inte identifiera någon av de polisbilstyper som förekom vid rekonstruktionen. De siffror hon hade sett på backspegeln förekom enligt PU inte på polisbilar. Sunniva T uppgav själv i förhöret att hon var ”mycket dålig” på bilmärken. Det avsätter rätt tydliga spår i den beskrivning hon kunnat lämna avseende fordonet. Den ”förklaring” som PU tycks ha stannat för, dvs. att Sunniva T sett ett bevakningsfordon, synes samtidigt sannolik och den kan mycket väl vara riktig. Några övertygande belägg för att uppgifterna kan förklaras på detta sätt föreligger dock inte. Sunniva T var relativt van vid att se bevakningsfordon, inte minst bör hon ha sett Svensk Bevakningstjänsts bilar tidigare. Det talar mot att hon skulle identifiera en väktarbil som polisbil. Av förhöret med henne framgår vidare att hon skilde mellan ljusa och mörka polisbilar (detta var vid den tid då såväl de blågula som de äldre svartvita polisbilarna fanns i drift). Hon identifierade denna bil som ”mörk”, dvs. den svartvita typen. Svensk Bevakningstjänsts bilar var, enligt vad som framgår av de bilder som intagits i uppslaget, vita med blågula symboler. Man kan tänka sig dem förväxlade med de nya polisbilarna, men knappast med den äldre modell, som Sunniva T sade sig ha sett. Det är kort sagt en fullt möjlig men inte alldeles utömmande förklaring som PU fastnat för. Så framställs den ju inte heller av utredningsmännen själva. Det förtjänar också understrykas att PU trots ingående utredning alltså inte lyckats få SOU 1999:88 Polisspåret 407 fram vilken bekvakningsbil och vilken väktare Sunniva T i så fall skulle ha sett. De utredningsåtgärder som vidtogs i mars 1986 inskränkte sig till samtalen med Sunniva T och Rolf G samt en allmän kontroll av var diverse polisfordon befunnit sig. Det tycks som om utredarna lagt tipset till handlingarna efter det att de ansett sig ha kunnat konstatera att det inte kunde ha varit någon polisbil. Utredningen i detta skede ter sig grund, illa dokumenterad och bitvis uppenbart bristfällig. Det gäller t.ex. den första kontakten med Rolf G, som resulterade i en fragmentarisk förhörsanteckning. Av dokumentationen att döma tillfrågades han inte om han sett några polisbilar etc, vilket han borde ha gjort om han hade gått den angivna vägen vid den angivna tidpunkten. Detta är ännu en illustration till polisarbetets brister vid denna tid. Iakttagelse av man med walkie-talkie Bakgrund och utredning Magnus P meddelade den 24 mars 1986 att han vid tidpunkten för mordet gjort en iakttagelse av en man med walkie-talkie i hörnet Sveavägen-Oxtorgsgatan. Det framgår av ett i november 1988 hållet förhör med Magnus P att han hade vänt sig till polisen sedan han hört att man efterlyste iakttagelser av walkie-talkies. Magnus P uppgav att han kom gående på Sveavägen och skulle gå upp Oxtorgsgatan (söder om Kungsgatan), där han hade sin bil parkerad. Snett bakifrån, sneddande över Sveavägen, kom en man, som bar en walkie-talkie mot bröstet. På apparatens översida fanns en röd knapp som stack upp en bit. Mannen, som var 25-30 år, gick fort och målmedvetet. Magnus P iakttog honom bara en kort stund. Magnus P gav relativt utförliga signalementsuppgifter. Han lämnade också en skiss över platsen för iakttagelsen. Magnus P lämnade sina uppgifter vid ett personligt besök. Tipsmottagaren har antecknat att ”Magnus P är ett trovärdigt vittne”. Av förhöret från november 1988 framgår att Magnus P kunde tidsbestämma iakttagelsen rätt väl. Han hade tillsammans med sin hustru spelat Bingo vid Kungshallen och med ledning av när spelet börjat och de spel de deltagit i kunde händelsen bestämmas till några minuter efter 23.21. Magnus P och hans hustru gick efter iakttagelsen vidare till bilen. De körde Oxtorgsgatan österut, sedan Malmskillnadsgatan till Brunkebergstorg och Söderleden ut mot en förort. Under färden på Oxtorgsgatan sade hustrun att det var värst vad det är mycket poliser ute i stan i kväll, eftersom de hörde sirener i bakgrunden. Magnus P 408 Polisspåret SOU 1999:88 uppskattade att det gick tre till fyra minuter från det att han såg ”walkie-talkie-mannen” till det att de hörde sirener. Även hustrun är hörd, dock först i januari 1989. Hon hade också gjort iakttagelser av mannen med walkie-talkie, iakttagelser som i vissa detaljer avviker från dem Magnus P redovisat. – Magnus P talade under färden söderut från Stockholm flera gånger om mannen med walkietalkie, som förefallit ”mystisk”. Tillfrågad uppgav hustrun att hon inte hört några sirener eller liknande under bilfärden hem. Någon ytterligare dokumenterad utredning föreligger inte. Sammanfattande anmärkningar Magnus P:s tips inkom i senare delen av mars 1986, vilket är jämförelsevis tidigt. Att vidare utredning inte skett förrän bortåt tre år senare skulle vara värt att anmärka, om det inte vore för att det följer ett för läsaren vid det här laget välbekant mönster. Något har Magnus P uppenbarligen sett. Uppgifterna om walkietalkie är en aning svävande, bl.a. beskrev hustrun walkie-talkien på lite annat sätt. Det finns dock anledning att utgå från att Magnus P såg det han beskriver ungefär vid tidpunkten för mordet. Men iakttagelsen kan så långt den numera låter sig utredas inte sättas i samband med mordet, vilket naturligtvis inte utesluter att ett sådant samband kan finnas. Övriga uppslag angående walkie-talkies I kapitel 3, som behandlar generella utredningsåtgärder, redovisas en genomgång av uppslag där walkie-talkies på ett eller annat sätt förekommer (Efterlysning av walkie-talkies – iakttagelser m.m.). En del av dessa kan sägas ha bäring på polisen i så måtto att poliser var en av få yrkesgrupper som vid tiden för mordet använde bärbar radioutrustning. 4.4 Tidigare granskningar 4.4.1 Juristkommissionen Beträffande Juristkommissionens granskning av ”polisspåret”, se kapitel 1, Hanteringen av polisärenden. SOU 1999:88 Polisspåret 409 4.4.2 Polisstyrelsens i Stockholm granskning av polisspåret Polisstyrelsen i Stockholm företog en granskning av uppgifter i massmedia om påstådd högerextremism inom Stockholmspolisen. Den rapport som granskningen utmynnade i har behandlats ovan. Den arbetsgrupp som utförde granskningen hade föresatt sig att även bringa klarhet i påståendena om att Stockholmspolisen varit inblandad i mordet på Olof Palme dvs. polisspåret. I sin redogörelse för arbetet i denna del beskrev polisstyrelsen dessa påståenden och gruppens utredning av dem på följande sätt.55 Uppgifterna har bl.a. rört påståenden om att i vart fall en polisman iakttagits på en buss i närheten av mordplatsen en kort stund efter mordet. Vittnen skall vidare ha sett polisbilar vid mordplatsen strax före mordet. Teknisk apparatur skall ha på träffats i en polismans hem. Gruppen har med anledning av dessa uppgifter begärt att få ta del av det material i utredningen som rör poliser i Stockholmsområdet. Önskemålet har tillmötesgåtts endast såtillvida att en muntlig redovisning lämnades gruppen vid ett sammanträde med biträdande riksåklagaren Axel Morath byråchefen hos riksåklagaren Jörgen Almblad och avdelningschefen Ulf Karlsson rikspolisstyrelsen, den 5 november 1987. Vid den föredragning som lämnades gruppen framhölls att varje enskild uppgift eller tips som rört polismän i samband med Palmeutredningen – sammantaget rör det sig om ett 40-tal olika tips från hela landet – undersökts mycket noga. Det uppgavs att förundersökningsledningen, såväl den nuvarande som den tidigare, därvid funnit att det inte i något fall förelegat grund för framförda misstankar. Gruppens kommentar: Gruppen beklagar att den ej har beretts tillfälle att själv ta del av det utredningsmaterial som rör poliser i Stockholm. Det är ytterst angeläget att allt görs för att bringa klarhet i påståenden om polismäns eventuella inblandning i mordet. Eftersom den parlamentariska kommissionen nu granskar dessa förhållanden saknar gruppen dock anledning att nu beröra ovannämnda uppgifter. Polisstyrelsen företog alltså av de skäl som framgår aldrig någon självständig granskning av polisspåret. 55 Rapporten s. 13 f. 410 Polisspåret SOU 1999:88 4.4.3 Parlamentariska kommissionen Parlamentariska kommissionen utförde under hösten 1987 en egen granskning av det som då kommit att kallas polisspåret. Arbetet ingick inte i det ursprungliga uppdraget utan var föranlett av den debatt som förekom under den tid Parlamentariska kommissionen arbetade. I det arbetsmaterial som Parlamentariska kommissionen lät arkivera återfinns en promemoria daterad den 15 december 1987, rubricerad ”’Polisspåret’ i huvuddrag”. I promemorian behandlas kortfattat ett antal utredningsuppslag under följande rubriker. (Inom parentes anges våra anmärkningar.) ◊ Busstipset (”Buss 43”) ◊ Vattenläckan (Leif Tell) ◊ Tidsbestämningen (Polisens ankomst till brottsplatsen m.m.) ◊ Polisbil 1520 (”kommissariebilen”) ◊ Polisbil på Drottninggatan (Sunniva T) ◊ Poliser på Johannesgatan ◊ Polisbilar på Rörstrandsgatan och Tranebergsbron ◊ Polisbil på Stureplan ◊ Walkie-talkies (endast helt översiktligt) ◊ Blandade anmälningar mot polismän (endast helt översiktligt) Innehållet i promemorian tillför inte någon väsentlig information till det vi ovan redovisat. Den är mindre innehållsrik, bl.a. av det skälet att åtskilligt av det vi redovisat har tillförts utredningen efter det att Parlamentariska kommissionen arbetade. Faktaredogörelsen i övrigt överensstämmer emellertid med vad vi funnit vid vår granskning (jfr dock ovan avsnittet Vissa iakttagelser av polisbilar under mordkvällen).56 Resultatet av Parlamentariska kommissionens granskning redovisades den 21 december 1987 i en särskild skrivelse till Justitiedepartementet, som även bifogades till kommissionens rapport. Skrivelsen hade följande lydelse. Under hösten har det i press, radio och TV pågått en livlig debatt om något som man kallar för polisspåret i utredningen om mordet på statsminister Olof Palme I debatten har det från flera håll föreslagits att åklagarnas och polisens handläggning av detta spår skall granskas särskilt. 56 På en punkt återger promemorian en tveksamhet, som numera inte längre föreligger. Det gäller det bandade samtal som ambulanspersonalen hade med LAC kl 23.28. Det synes vid tiden för Parlamentariska kommissionens granskning ha rått osäkerhet om i vilket skede detta samtal ägde rum. Numera är det klarlagt att det skedde då ambulanserna lämnade mordplatsen. SOU 1999:88 Polisspåret 411 I vårt, liksom i juristkommissionens, uppdrag ingår att granska brottsutredningen efter mordet på statsministern. Juristkommissionen har i del 2 av sin rapport, som överlämnades den 15 december 1987, lämnat en redogörelse för sin granskning av just brottsutredningen. Vår avsikt är att med den rapporten som utgångspunkt göra de överväganden och eventuella ytterligare utredningar som ligger i vårt uppdrag. Vår avsikt har varit att avge en samlad rapport över vårt arbete. Den intensiva debatt som polisspåret gett upphov till och de rykten som blivit en följd bl.a. av att polisens utredning i denna del inte kan göras offentlig – i varje fall inte nu – har emellertid gjort att vi ansett det påkallat att, utan att avvakta juristkommissionens rapport, företa en granskning av brottsutredningen i de delar den gäller misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet och att genom denna skrivelse redogöra för resultatet av vår granskning. Vår granskning har avsett brottsutredningen i följande delar: – iakttagelser som en busschaufför och en busspassagerare uppgett att de gjort mordnatten kl. 23.30 vid en busshållplats på Birger Jarlsgatan – iakttagelser som olika personer gjort av polisbilar, eller bilar som uppfattats som polisbilar, på Drottningsgatan, Johannesgatan, Rörstrandsgatan, Tranebergsbron och Stureplan; – bestämningen av tidpunkten då larm med anledning av mordet sändes ut över polisradion och tidpunkten då de första polismännen kom till platsen; – iakttagelsen kort efter mordet av en polisbil på David Bagares gata; – iakttagelser som en hyresvärd och en fastighetsskötare gjort i september 1987 i samband med en undersökning av en vattenläcka i en polismans lägenhet; – tips beträffande en polisman som några dagar efter mordet företog en märklig bilresa i södra Sverige; – tips och anmälningar i vilka enskilda polismän pekats ut som eventuella mördare eller medverkande till mordet på grund av bl.a. sitt utseende och likhet med polisens spaningsbilder, sina personliga egenheter eller sina politiska åsikter. Merparten av dessa spaningsuppslag har utretts. I några fall – främst sådana där anmälan eller tipset kommit in nyligen – pågår eller planeras utredning. De utredningar som har avsett misstankar mot enskilda polismän handhas av rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Övriga utredningar handhas av våldsroteln vid polismyndigheten i Stockholm. Vi har vid vår granskning tagit del av allt utredningsmaterial i denna del som åklagarna och polisen har. Vi har dessutom haft samtal med åklagarna företrädda av bitr. riksåklagaren Axel Morath och byråchefen Jörgen Almblad och polisens spaningsledning företrädd av avdelningschefen Ulf 412 Polisspåret SOU 1999:88 Karlsson. De har härvid redogjort för brottsutredningen i dessa delar och de bedömningar de gjort. Vår sekreterare och bitr. sekreterare har gått igenom delar av materialet med de utredningsmän som svarat för merparten av utredningarna. Slutligen har vi vid dessa samtal och genomgångar fått upplysningar om de åtgärder som planeras i de utredningar som ännu inte slutförts. Utöver ovan angivna delar av brottsutredningen har åklagarnas och polisens företrädare lämnat upplysningarna om arbetet med att utreda olika tips om s.k. walkie-talkies i närheten av mordplatsen. Vi har även tagit del av visst utredningsmaterial om detta. ________ Vi vill till en början betona att ledningen och utförandet av brottsutredningen ankommer på åklagarna och polisen. Vi har begränsat vår uppgift nu till att granska om åklagarna och polisen i tillräcklig omfattning utreder de påståenden i brottsutredningen som gäller polismäns eventuella medverkan till mordet. Vår granskning kan självfallet bara avse brottsutredningen i det skick den är i dag. Vi har vid vår granskning funnit att åklagarna och polisen i allt väsentligt vidtagit eller avser att vidta de åtgärder som spaningsuppslagen rimligen bör föranleda. Utredningsmaterialet ger, enligt vår mening, ingen anledning till erinran mot åklagarnas bedömning att det för närvarande saknas grund för misstanke mot någon polisman. Spaningsuppslagen finns kvar i utredningsmaterialet och något eller några av dem kan därför komma att få betydelse om nya uppgifter ger anledning till det. Vidare är det självklart att det – innan det blivit utrett vem eller vilka som begått mordet – inte går att utesluta att mördaren eller någon medverkande till mordet finns inom poliskåren eller inom någon annan yrkesgrupp. Beträffande frågan om den tid det tog för polisen att komma tilll mordplatsen har vi vid vår granskning inte funnit något som tyder på annat än att de första polismännen kom till platsen inom ett par, tre minuter efter mordet. Juristkommissionen har för sin del kommit till samma slutsats. Vi vill avslutningsvis än en gång understryka att vår granskning och de slutsatser vi redovisat endast avsett brottsutredningen i de delar den gäller misstankar mot polismän och inte mordutredningen i sin helhet. 4.5 Sammanfattande anmärkningar 4.5.1 Allmänt Förtroendet för Stockholmspolisen hade under åttiotalet satts ifråga bl.a. genom de förhållanden som gjordes till föremål för granskning av SOU 1999:88 Polisspåret 413 den s.k. Norrmalmsutredningen. När Norrmalmsutredningen lade fram sin rapport, hösten 1984, halvtannat år före statsministermordet, konstaterades att det inom Stockholmspolisen fanns i vart fall en gruppering som fungerat på ett oacceptabelt sätt. Det fanns också klara tecken på att polisledningen hade svårt att komma till rätta med missförhållandena, som tenderade att kvarstå inom åtminstone vaktdistrikt 1. Det föreföll som om det i denna del av polisen fanns en kultur av våldstro, högerextremism och misstro mot möjligheten att med vanliga demokratiska medel komma till rätta med samhällsproblem, en kultur som syntes fortleva oberoende av vilka attityder polisen på chefsnivå intog. Det finns utrymme för olika tolkningar av hur utbredd denna kultur var och på vilket allvar den i övrigt borde tas, men att fenomenet existerade kan inte bestridas, inte heller att det vid denna tid påverkade en del människors uppfattning om polisen. Detta var en realitet som polisen och dess ledning vid tiden för mordet levde med. Mot den bakgrunden hade det varit naturligt för polismakten att vara vaksam på att mordet och mordutredningen skulle kunna spä på de tendenser till misstro som fanns. Man kan nästan gå så långt som till att säga, att det för det fall mordutredningen skulle bli långdragen, var i någon mening förutsebart att ett ”polisspår” skulle kunna utvecklas. Dessutom hade säkerhetspolisen vid tidpunkten för mordet information som pekade mot att det förekom högerextremistisk opinionsbildning i Stockholms poliskretsar. Uppgifterna kunde, som framgått ovan, inte avfärdas som bagatellartade. De var dessutom konkreta och ett antal i sammanhanget aktuella individer var kända. Polisen fick vidare omgående och på goda grunder utstå kraftig kritik för sina insatser på mordnatten. Insatserna var så usla – det har ju belagts via granskningar av olika slag, se kapitel 1 – att det fanns skäl att fråga sig om det bara kunde vara fråga om inkompetens eller om det också kunde röra sig om en ovilja att göra sitt bästa. Till detta kommer psykologiskt sett okänsliga åtgärder i utredningsfasens inledning, t.ex. spaningsledaren Hans Holmérs beslut att anlita några av de kontroversiella polismännen från vaktdistrikt 1 och ”baseballigan” som sina ”personliga livvakter”. Att det fanns en grogrund för misstro mot polisen vid tiden för mordet och i anledning av det följande händelseförloppet låg alltså från början i öppen dager. Hur påverkade det polisens utredningsarbete? Mycket litet, vill det synas. Polisen gjorde för litet för att själv utreda och dokumentera vad som gått snett under mordnatten. Typexemplen är att mordnattens datalogg från sambandscentralen inte sparades och att rapporter från dem som var inblandade i mottagandet av larmet inte infordrades, åtgärder som kanske hade kunnat förebygga år av spekulationer. När de alltmer 414 Polisspåret SOU 1999:88 ingående ifrågasättandena sedan kom, stod polisen tämligen svarslös. Det torde vara en självklarhet i de flesta former av statlig verksamhet att händelseförlopp av motsvarande dignitet kräver dokumentation och ett omgående klarläggande av vad som inträffat, inklusive en utvärdering av hur myndigheten och dess personal hanterat situationen. Bristerna har till rätt stor del botats genom den mycket ingående granskning som Juristkommissionen gjorde. Hur förtjänstfull denna än var kom den dock för sent för att kunna ersätta en utvärdering direkt i anslutning till händelserna, när minnesbilderna var färska och innan berörda parter i anledning av händelsernas utveckling hamnat i mer eller mindre låsta försvarspositioner. Att döma av den rapport Polisinspektionen i Stockholms län avgav om de s.k. Stureplansskjutningarna 1994 hade Stockholmspolisen lång tid efter mordet inte heller tagit resultaten av Juristkommissionens granskning till sig (se vidare kapitel 8). Förutom att polisledningen hade skäl att via aktiva åtgärder ”mota Olle i grind”, dvs. visa att man tog itu med egna tillkortakommanden och deras orsaker samt förberedde sig för den granskning och kritik som låg i farans riktning, hade mordutredarna anledning att titta på de polismän som tidigare utmärkt sig. Särskilt kretsen kring de s.k. herrmiddagarna hade varit naturlig att uppmärksamma redan i mordutredningens inledande skede. Personerna borde tilldragit sig intresse på ungefär samma grunder som de individer och grupper som förekommer i uppslagen angående högerextremism. Visserligen vidtogs ganska snart, i anledning av inkommande tips, utredningsåtgärder i förhållande till CG Östling, men de var improviserade, halvhjärtade och i centrala delar odokumenterade. På samma sätt som att utredningsåtgärder trots allt vidtogs beträffande A bör det också noteras att tips gällande enskilda polismän utreddes med full kraft och många gånger påfallande effektivt. Det gäller t.ex. Bo Asplund och Bror Perä Bägge anmälde de ingripanden de utsattes för till JO, varvid det framgick att utredningsmännen inte lagt fingrarna emellan till skydd för sina ”kollegor”. Även tipsen beträffande polisman Claes som var lättviktiga och hade osäkra källor, utreddes mycket ingående. Det gäller likaledes den i tiden betydligt senare utredningen mot Leif Tell I många för allmänheten okända polisärenden i mordutredningen är frågan inte heller om tipset utretts tillräckligt utan om det inte med tanke på den utsatte vidtagits alltför långtgående åtgärder. Det som föranleder kritik mot utredningsarbetet är alltså inte hur tips angående enskilda polismän i allmänhet hanterades utan frånvaron av ett helhetsgrepp, eller makro-perspektiv om man så vill. Och det gäller då inte hur utredningen organisatoriskt sköttes. I det hänseendet togs ett helhetsgrepp, i och med att alla polistips handlades av personal SOU 1999:88 Polisspåret 415 från säkerhetspolisen. Men som framgått var detta bara ett sätt att flödesmässigt hantera tipsen på ett ändamålsenligt sätt. Tanken var inte att i sak tillföra säkerhetspolisens upparbetade kunskap eller dess analyskompetens – ingendera efterfrågades – utan enbart att åstadkomma en hantering i avskild ordning. Vad kritiken gäller är den sakliga hanteringen och då särskilt bristen på vad vi i andra sammanhang kallat basanalys och proaktivt arbete (se kapitel 5, Sammanfattande anmärkningar, och kapitel 8). Utredningen kom att bli uträglat ”mikroinriktad” – varje Claes Djurfeldtör sig – och mestadels reaktiv. Det slående är alltså att det sakligt sett genomgående saknats ett sammanhållet, analyserande perspektiv. Det som framkommit genom Norrmalmsutredningen, säkerhetspolisens uppgifter om högerextremism och i andra sammanhang var inte bara att det fanns enskilda polismän som betedde sig illa och inte höll måttet, utan framför allt att det inom Stockholmspolisen fanns något slags kultur, eller ansats till kultur, med våldstro och antidemokratiska drag. Det var inte minst denna kultur, eller vad man vill kalla den, som det fanns skäl att intressera sig för och analysera. Det fanns också skäl att klarlägga de eventuella personsamband av nätverkskaraktär som kan ha förelegat. Av säkerhetspolisens material framgick att det funnits en i och för sig löslig men ändå klubbliknande gruppering. Av det material vi tagit del av och som redovisats tidigare framgår också att det fanns kretsar av personer som kunde vara av intresse, t.ex. ”baseballigan” och några av de poliser (delvis de samma) som omtalas i uppslaget om ”Södermötet”. När det gäller arbetets reaktiva karaktär kan utredningen kring den ovannämnde ”Y” tjäna som exempel. Carl Lundström var en för polisen välkänd person. Likväl föranledde sakförhållandena ingen utredning inom PU förrän den dag då en journalist satte samman en promemoria med dessa även i kretsar utanför polisen kända fakta och sände in den till PU med en förfrågan om dessa förhållanden hade utretts. Promemorian kom in i augusti 1990 och föranledde då vissa omedelbara åtgärder. Därefter inkom ytterligare tips om Y:s person. Sedermera har en relativt omfattande utredning genomförts, där även vissa personsamband klarlades via en förfrågan till säkerhetspolisen. Det man frågar sig är varför den vidtogs först efter det att uppgifter, som redan måste ha varit bekanta för PU, inkom i form av ett tips. Vad är skälet till att utredningen kring polismän skett utan helhetsgrepp och utpräglat reaktivt? Det är förstås lätt att lansera misstanken att det beror på att ”poliser inte vill utreda poliser”, dvs. att det rört sig om ett slags kollegial korruption. Bilden är dock inte alls så entydig att man utan vidare kan påstå detta. 416 Polisspåret SOU 1999:88 För det första avviker hanteringen inte från huvudmönstret. Bristen på helhetsgrepp, frånvaron av basanalyser och det reaktiva arbetssättet präglar stora delar av mordutredningen. För det andra är polisärendena, i synnerhet under den inledande perioden, då de under Per Göran Näss handlades av en för uppgiften särskilt utvald kriminalinspektör, i allmänhet väl utredda. Den dokumentation säkerhetspolisen i denna del efterlämnat skiljer sig genomsnittligt från övrig utredning från denna tid; den är av högre kvalitet. Sammantaget tyder det på att särskilt kompetent kraft avdelades för uppgiften och att den merendels utfördes med omsorg. För det tredje är det, som redan antytts, påfallande att många polisärenden – tips angående enskilda polismän – utretts ingående och ibland ganska bryskt. Som framgått gäller det även tips som kom in tidigt i utredningen. Det finns i och för sig undantag, framför allt den otillfredsställande utredningen beträffande CG Östling. Helhetsintrycket är likväl att de flesta polisärenden avviker från ”genomsnittsnivån” i det de är mer grundligt bearbetade än andra uppslag. Det är så pass tydligt att man måste ställa sig frågan om inte PU i allmänhet använt mer resurser mot poliser just därför att de är poliser. Det är i så fall motsatsen till ”kollegial korruption”. Detta gäller alltså det vi kallar polisärendena. Beträffande polisspåret, dvs. tanken på en polisiär konspiration etc, är bilden annorlunda, eftersom mordutredningen oavsett ledning genomgående avfärdat denna motivbild/brottshypotes. Som skall framgå i det följande förstår vi inte den bedömningen, eftersom vi anser att det i så fall finns många andra uppslag som inte heller hade förtjänat mordutredarnas intresse. Vi anser med andra ord att med de krav på vad som bör föranleda utredningsåtgärder, som kan utläsas av utredningsmaterialet i övrigt, hade även denna motivbild/brottshypotes bort utredas. De skäl och den argumentation som anfördes vid Juristkommissionens granskning angående polisärendena lade ett särskilt ansvar på åklagarsidan. Det kan ifrågasättas hur detta ansvar förvaltades. Det intryck vi fått av förundersökningsledningens inställning till detta ämne är att man där inte uppfattat frågorna kring polisspåret som särskilt problematiska. Eftersom ”det saknas koppling till Sveavägen”, har man sagt, har det inte heller funnits skäl att särskilt intressera sig för denna brottshypotes. I de diskussioner vi fört med förundersökningsledningen i denna del har vi som vår uppfattning framfört att vi i materialet sett två ytterligheter. Å ena sidan PKK, där det med ringa ”koppling till Sveavägen” gjorts enorma utredningsinsatser utifrån resonemang om brottshypoteser och motivbild. Å andra sidan det s.k. polisspåret där det likaledes finns ringa ”koppling till Sveavägen” och där det över huvud SOU 1999:88 Polisspåret 417 taget inte vidtagits några utredningsåtgärder eller ens förts resonemang kring brottshypoteser och motivbild. Som jämförande exempel har vi även framhållit uppslaget Alf Leif Tell (se kapitel 5, Vissa avsnitt registrerade under politiska motiv m.m.), som föranlett omfattande utredning, men där det helt saknas ”koppling till Sveavägen”. Det har visat sig att förundersökningsledningen har en annan syn på detta än vad vi haft. Beträffande PKK har man bl.a. sagt att det inte bara förelåg motiv m.m., utan också ett ”modus operandi”, som organisationen två gånger tidigare hade tillämpat i Sverige och som var intressant i sammanhanget. Beträffande Alf Leif Tell har man sagt att hans inriktning på Olof Palmes person och önskan att få bort denne från makten var något helt annat än de mer allmänna åsikter som förekom inom de aktuella poliskretsarna. Förundersökningsledningen har också pekat på att det kring Alf Leif Tell fanns ett nätverk, en organisation och ekonomiska resurser, vilket saknar motsvarighet beträffande de aktuella poliskretsarna. Vi instämmer i dessa reflektioner, men anser att de i huvudsak rör grad och inte art. PKK var förvisso ett mycket mer intressant ”spår” och det prioriterades rätteligen före mycket annat. Alf Leif Tell representerade likaledes en mer konkret och tydligt uttalad motivbild än den som skulle kunna ha sökts i ”polisspåret”. Men den grundläggande invändning som förundersökningsledningen gjort avseende ”polisspåret” – och även avseende andra motivbilder, som t.ex. Bofors vapenaffärer – håller inte vid en jämförelse med de nämnda uppslagen, som alltså också väsentligen saknar ”koppling till Sveavägen”. Argumentationen måste i stället inriktas just på motivbild, brottshypoteser m.m. I det hänseendet är det alltså riktigt att PKK och andra uppslag i den kategorin är mer intressanta, men det slags näring eller substans som funnits i uppslagen PKK och Alf Leif Tell finns också, om än i mindre grad, i polisspåret. Likväl har ingen analys eller utredning skett. Under våra samtal med förundersökningsledningen har det hänvisats till att de aktuella polismännen bara är enskilda polismän, som inte ingår i några nätverk och som saknar organisation. Det har också framkommit att dessa ställningstaganden är grundade på allmänna bedömningar; det finns ingen annan utredning gjord än den som framgår av det vi redovisat. Förundersökningsledningen har med andra ord ansett sig kunna utgå från att det inte finns några nätverk eller organisationer. Det anser vi oss inte kunna utgå från efter att ha tagit del av materialet. Vi anser att just detta borde ha utretts, bl.a. på den grunden att det i det material vi stött på och redovisat finns indikationer på att det förhåller sig på ett annat sätt än vad förundersökningen sagt sig ha utgått från. Förundersökningsledningen har vidare hänvisat till att chefsåklagaren Anders Helin varit avdelad för att särskilt granska utred- 418 Polisspåret SOU 1999:88 ningen avseende polismän, att han vid flera tillfällen gått igenom materialet och att han därvid föredragit resultatet för förundersökningsledningen. Som framgått ovan har Anders Helin upprättat promemorior i anledning av denna granskning. Dessa är emellertid enligt vår mening inte användbara som underlag för en efterföljande granskning; den information de innehåller säger inte mera än att Anders Helin uppger sig ha granskat vissa, ej specificerade, uppslag och att han inte funnit skäl till vidare åtgärder. Vi anser att det är anmärkningsvärt att förundersökningsledningen inte i sak dokumenterat dessa genomgångar. Parlamentariska kommissionen uttalade i sin redovisning att ett antal polisärenden var under granskning eller att PU utlovat att de skulle granskas i sinom tid. Det hade kunnat förväntas att dessa ärenden skulle ha följts upp av förundersökningsledningen. Som framgått av vår redovisning har emellertid utredningsföresatser som Parlamentariska kommissionen förespeglades aldrig blivit utförda. Enligt vår mening har förundersökningsledningen såväl beträffande polisärendena som ”polisspåret” försummat sin uppgift. Det är så mycket mera anmärkningsvärt som denna sak särskilt lyftes fram av Juristkommissionen, som pekade på det ansvar som hade bort åvila åklagaren beträffande denna del av utredningen.57 Saken har vidare tidigt tilldragit sig stor uppmärksamhet och alltså föranlett ett särskilt initiativ av Parlamentariska kommissionen. Enligt vår mening är detta ett tydligt exempel på att förundersökningsledningen sådan den utövats under Riksåklagaren i praktiken inte uppfattat sig som ansvarig för hela brottsutredningen. Ledningsansvaret har därmed inte fungerat. Sammanfattning Som framgått anser vi att ett helhetsgrepp borde ha tagits med inriktning på vissa grupper inom polisen, varvid en basanalys borde ha gjorts och eventuella nätverk kartlagts. Beroende på resultatet av ett sådant arbete och den kunskap som ett mer aktivt sökande hade kunnat leda fram till, skulle det eventuellt även ha varit befogat med aktiva utredningsåtgärder mot vissa polismän. Som likaledes framgått anser vi att ett sådant arbete i så fall skulle ha utförts 1986 eller i vart fall under åren närmast efter mordet. Vår ståndpunkt är föranledd av en jämförelse med vilka omständigheter som i andra sammanhang föranlett 57 Så här skrev Juristkommissionen (även citerat i kapitel 1): ”Med hänsyn till de syften som ligger bakom särregleringen av utredningar om brottspåståenden som riktas mot polismän skulle det enligt vår mening ha varit en fördel om dessa utredningar hade särbehandlats på det sättet att åklagaren hade tagit direkt ledning över utredningsarbetet i denna del.” (SOU 1987:72 s. 161). SOU 1999:88 Polisspåret 419 utredning. Förundersökningsledningen har haft ett särskilt ansvar för att tips rörande polisen eller poliser blir korrekt hanterade. Det får anses ha framhållits redan av Juristkommissionen. Vi vill slutligen tillägga, att det inte är utan egen förskyllan som polismakten drabbats av diskussionen kring polisspåret. Sakligt sett finns det inte så mycket substans i den diskussionen, men frånvaron av substans har kunnat kompenseras av den grogrund för misstro och bristande tilltro till utredningsinsatserna som polisens egna åtgärder givit upphov till. Polisspårsdiskussionens uppkomst kan inte heller skyllas på massmedia eller enskilda ”privatspanare”, eftersom misstron alltså delvis har haft fog för sig och dessutom finns företrädd inom polisen själv. När det gäller en så uppmärksammad del som det s.k. Södermötet har ryktesspridningen således härstammat eller i vart fall fått stöd från polisens egna led. 4.5.2 De enskilda uppslagen De synpunkter vi haft i de uppslag som redovisats under rubriken Uppslag som berör polisen i allmänhet och Uppslag som eventuellt kan förknippas med poliser eller polisen i allmänhet framgår i de Sammanfattande anmärkningar som finns i anslutning till respektive uppslag. Vi har inte funnit något uppslag, som idag motiverar ytterligare utredningsåtgärder.58 Inte heller beträffande polisärendena anser vi oss ha anledning att anmäla någon avvikande mening beträffande de bedömningar som PU gjort då utredningen avslutats, vilket skett i samtliga fall. I övrigt vill vi beträffande polisärendena redovisa följande synpunkter. CG Östling. Några brottsmisstankar har aldrig funnits mot CG Östling. Ser man till vad som föranlett utredning mot andra polismän och i övrigt kan det dock lätt konstateras att flera spaningsindikationer funnits: vapeninnehav, extremism, ”palmehat”, kontakter i kretsar som måste bedömas som ”intressanta” från spaningssynpunkt, arbetslokalen i mordplatsens närhet samt personliga omständigheter. Den inledande alibiutredningen kring A var otillräcklig och alltför dåligt dokumenterad. Det är möjligt att utredarna skaffade sig så mycket information att de blev övertygade om att CG Östling 58 Att ett uppslag vid vår granskning inte befunnits kräva ytterligare bearbetning innebär givetvis inte att vi utesluter att uppslaget kan vara av intresse. Det som bedömts är om PU med hänsyn till vad som framkommit och kända fakta i övrigt numera har anledning att vidta ytterligare utredningsåtgärder eller inte. 420 Polisspåret SOU 1999:88 inte kunde vara gärningsman. Den första anteckningen från säkerhetsavdelningen tyder på att det informellt hade gjorts förfrågningar angående A och att uppgifterna om hans sjukhusvistelse då hade kommit fram. Promemorian från 1996 i säkerhetspolisens material visar att fler efterforskningsåtgärder än vad som framgår av PUmaterialet företogs. Dess innehåll reser dock vissa frågor. Det finns sålunda skäl att fråga sig när besöket av hela piketgruppen vid polisman CG Östlings sjukbädd kan ha ägt rum. Om det verkligen var den 28 februari, måste det ha varit innan A begärde att få bli utskriven. I så fall borde det ha beaktats att smärtorna inte hindrade honom från att bege sig hem, varvid tillståndet inte kan betraktas som ett ”medicinskt alibi”. I alibifrågan väger de personer, som besökte A i dennes hem under mordkvällen tyngre. Dessa personer hördes som framgått inte förrän 1993, vilket betyder att den inledande utredningen måste anses summarisk. CG Östling borde alltså ha gjorts till föremål för mer ingående utredningsåtgärder från början. Det som sedermera gjorts, har gjorts för sent. Stellan Åkebring. Det finns, förutom de ovan nämnda, inga tips eller uppslag som kopplar samman Stellan Åkebring med mordet eller på annat sätt för in honom i utredningen. De tips som förekommit har ingen utredningsbar substans. Det finns emellertid anledning att fråga sig om inte en person, som avsatt den typ av spår i skilda internutredningar som Stellan Åkebring har gjort, borde ha blivit föremål för en viss kontroll. PU:s förhållningssätt synes visa i hur hög grad utredningsarbetet i denna del varit reaktivt, dvs. drivet av impulser utifrån, i stället för proaktivt, dvs. initierat av egen analys och efterforskning. Stefan Svensson. Utredningen visade att Stefan Svensson har alibi för mordtillfället. Hans Smith & Wesson .357 Magnum är provskjuten; inget tyder på att den använts som mordvapen. Vad gäller den typen av hårddata får Stefan Svensson anses färdigutredd och utesluten som gärningsman. Ingångstipsen är också tunna; någon direkt koppling till mordet föreligger inte i något av dem. Det finns således ingenting som kan knyta polisman Stefan Svensson till brottet och föranleda utredningsåtgärder av det skälet. ”Buss 43” och utpekandet av Thomas Piltz Utredningens resultat synes vara att bussföraren och Lars Krantz åkt med samma buss och att iakttagelser som därvid gjorts i och för sig kan vara intressanta med tanke på plats och tidpunkt. Utredningen var utförlig och tog betydande resurser i anspråk. Bägge uppgiftslämnarna tillförde utredningen mycket material. SOU 1999:88 Polisspåret 421 Varken Lars K:s eller bussförarens utsagor är trovärdiga. Bussförarens uppgifter i vad angår Thomas Piltz och polisspåret är som framgått av redovisningen inte värda att ta på allvar. Lars K:s identifikation av Thomas Piltz har låg trovärdighet; han uppgav själv i förhör att han gått till rättegången för att känna igen mannen på busshållplatsen. Thomas Piltz har dessutom ett visst alibi genom de uppgifter hans sambo lämnat. Hans egna uppgifter om vad han gjorde morddagen stöds av vad vittnet Å uppgivit. Men framför allt saknas det alltså anledning att fästa avseende vid de påståenden som gjorts om honom i ursprungstipsen. Uppslaget kan därför avföras som ointressant för såväl mordutredningen som polisspåret. I övrigt är följande värt att notera från utredningen av detta uppslag. Åtskilliga utredningsåtgärder har inriktats mer på att spräcka uppgiftslämnarnas tips än på att kontrollera dem. Det kan i och för sig tyckas bakvänt, men kontroll av ingångsuppgifters hållfasthet är nödvändig och kan visa sig vara effektiv från resurssynpunkt. Det gäller dock knappast helt och hållet i detta fall. Försöken att spräcka Lars K:s berättelse genom att söka bevisa att han inte varit på den plats han uppgett, att han inte åkt med den buss han påstått osv var resultatlösa och ledde bara till resursslöseri, vid en tidpunkt i utredningsarbetet – våren 1986 – då resursprioritering var viktig. Med tanke på att Lars K:s identifikation av Thomas Piltz saknade värde ter sig flera åtgärder onödiga. Läsaren kan få intrycket att utredningen i detta fall mer inriktades på uppgiftslämnaren än på uppgifterna och att skälet till det var att den utpekade var polis. Av intresse är en anteckning i ett förhör med föraren av en annan buss, med vilken utredarna ett tag synes ha trott att Lars Krantz åkte. Den busschauffören körde som framgått ovan en senare tur mordkvällen. I ett andra förhör påpekade hon i en skriftlig anteckning att hon i ett tidigare förhör utsatts för påverkan: Jag påpekar att tidigare förhör skett under viss påverkan och att det känts besvärande efteråt. Dels har förhörsledaren angett att han velat spräcka en annan persons vittnesmål och att det var därför jag blev kallad, och dels kände jag mig styrd vad gäller min uppgift om en äldre passagerare i bussen. Minnesbilden är sann, den är korrekt återgiven i förhöret men min känsla då och nu är att jag utsattes för påverkan. Förhörsledaren blev positiv vid den minnesbilden och jag kan ha blivit stimulerad att koppla ihop minnet med just den bussturen, men jag känner mig utsatt för påverkan och anser inte att förhöret var opartiskt genomfört, och det känns inte för mig riktigt att under de omständigheterna gå ed på att så var fallet. Det går att hysa en viss förståelse för att utredarna ville belägga svart på vitt att Lars K:s utsaga var otillförlitlig, något de antagligen omgående bedömde vara fallet. Lars K:s berättelse var dock i långa 422 Polisspåret SOU 1999:88 stycken alldeles korrekt. Som uppgiftslämnare blev han mot den bakgrunden något omilt behandlad. Till utredarnas försvar bör noteras att den som hörde bussföraren andra gången uppmanade henne att skriva ned de synpunkter hon hade på det första förhöret samt fogade dem till protokollet. ”Vittnet Jerkers” utpekande av Thomas Piltz Utredningen genomfördes på ett tillfredsställande sätt sedan den första dokumenterade kontakten i början av maj 1988. Det sena utpekandet av Thomas Piltz har låg trovärdighet, sättet det skett på utgör i sig självt en indikation på bristande trovärdighet. När det gäller ”Kicki” – som ju skulle kunna ge stadga åt Mauno L:s berättelse – pekar utredningen på att Mauno L inte velat eller kunnat bidra till att hon hördes. Leif Tell. Utredningen genomfördes snabbt och grundligt. Något till mordet kopplat ingångstips finns inte i uppslaget, som i stället gällt misstänkt politisk extremism och ett mer allmänt misstänkt innehav av radioutrustning. Mot den bakgrunden har det funnits skäl att intressera sig för uppgifterna. Med tanke på att Leif Tell s namn förekommit i diskussionen kring polisspåret och att han tillhört den s.k. baseballigan var det också naturligt att undersöka saken. Det bör noteras att fynden alltså gjorts långt efter mordet och att Leif Tell inte bodde i den aktuella lägenheten vid tiden för mordet. Även om det antas att iakttagelserna av radioutrustning m.m. var korrekta är det med andra ord svårt att se på vilket sätt de kunde infogas i mordutredningen. Utredningen synes dessutom närmast tyda på att fastighetsägaren och fastighetsskötaren misstagit sig på utrustningens karaktär. Det är främst uppgifterna från Max M, Leif Tell:s egna reaktioner när han fick veta att det var folk i Hans Lundmarkägenhet och de uppgifter han lämnat i förhör som leder till den slutsatsen. – Till det sagda kommer att Leif Tell har ett visst alibi i form av uppgifterna från den förra fästmön. Bevisvärdet i den ”husrannsakan” som genomfördes en tid senare bedömer vi som mycket begränsat. Det kan sättas i fråga om det är meningsfullt eller ens lämpligt att på detta sätt ”erbjuda” en presumtivt misstänkt en s.k. husrannsakan på vederbörandes egna villkor. Antingen föreligger det ett utredningsbehov eller också gör det inte det, det är det som bör styra tvångsmedelsanvändningen. Frivilliga åtgärder i form av att saker visas upp, eventuellt på plats, kan förstås förekomma, med det är mest förvillande om de presenteras som att ”polisen har gjort husrannsakan”. Budskapet blir som i detta fall dubbelt: å ena sidan för själva åtgärden husrannsakan tanken till jämförelsevis allvarliga brottsmisstankar, å andra sidan leder en motivering, som går ut SOU 1999:88 Polisspåret 423 på att ”tvångsåtgärden” skall vidtas för att bevisa den för tvånget utsattes oskuld, i helt annan riktning. Den övervakning av Leif Tell som säkerhetspolisen kom att genomföra var måhända inte olaglig men den stod inte i rimlig proportion till vad som hade framkommit. Det ter sig olustigt att säkerhetspolisen så lättvindigt satte igång den operationen. Än mer olustigt är det att säkerhetspolisen illegalt – med användande av falska identitetshandlingar – och lika lättvindigt skaffade sig nyckel till Leif Tells lägenhet och förberedde åtgärder i Leif Tells hem. I förening med vad som senare blivit känt om säkerhetspolisens verksamhet väcker förfaringssättet associationer till olovlig avlyssning, inklusive hemfridsbrott. Bortsett från den självklarhet med vilken allt detta verkar ha iscensatts reser händelseförloppet frågor om polismaktens självständighet i förhållande till politiska beslutsfattare och opinionsmässigt tryck. I detta fall synes ju de sakligt och rättsligt sett tvivelaktiva aktiviteterna och planerna ha utlösts av att en ledamot av polisstyrelsen var angelägen om att förhållandena kring Leif Tell belystes. Slutet blev att Leif Tell utsattes för en rättskränkning. Claes Djurfeldt. Ingångstipset innehöll inte mycket substans. Claes Djurfeldt har solitt alibi; han satt i den piketbuss, som anlände till mordplatsen som andra polispatrull. Hans vapen är, sent men ändock, provskjutet. Claes Djurfeldt:s uppträdande före och efter mordet väcker i och för sig frågor. Uppgifterna om obalanserat uppträdande och stark aversion mot Olof Palme förekommer från flera källor, även kollegor (se utredningen kring ”södermötet”). De uppgifter F lämnat om hur han tog sig upp på Malmskillnadsgatan vid förföljandet av gärningsmannen är motsägelsefulla; ena gången stod han still i rulltrappan och åkte baklänges, andra gången sprang han så att han fick lov att kräkas. Det hade ankommit på de respektive förhörsledarna att klara ut denna motsägelse, som nu i stället är ägnad att väcka den typ av misstro som kommit att ge polisspåret näring. Det kan övervägas om dessa förhållanden kanske ännu skulle kunna redas ut. ”Löjtnant Lars Nilsson . Uppslaget är inte definitionsmässigt ett polisärende. Det kan höra till polisspåret om man tänker sig ett samarbete mellan Nilsson och poliser. Som framgår av uppslaget kan man det. Nilsson hade i alla händelser alibi och synes inför mordet ha varit sysselsatt med aktiviteter som gör det osannolikt att han samtidigt ägnade sig åt förberedelser för ett statsministermord. Uppslaget angående Polisman h reser en fråga om provskjutningsaktionen (se om denna i kapitel 3). Det är anmärkningsvärt att den första provskjutningen genomfördes på ett felaktigt sätt. Om nu kulorna skulle sändas till SKL borde självfallet ”rätt” ammunition ha använts. 424 Polisspåret SOU 1999:88 Den andra provskjutningen borde ha gjorts omgående efter SKL:s påpekande om att den första inte var meningsfull. Detta kan synas vara en detaljanmärkning från vår sida. Det är det emellertid inte. Om man beslutar om något för utredningen så pass resurskrävande, som en generell vapenkontroll, och för den enskilde så pass ingripande, som en provskjutning av vederbörandes vapen inom ramen för en mordutredning, måste detta rimligen göras rätt och prompt. Annars riskerar aktionen att framstå som halvhjärtad och vidtagen mest för formens skull. Substansen i ingångstipset angående polisman J var att denne upplevt sig illa behandlad, skulle vara kapabel till dådet och att det avslagna prövningstillståndet kunde ha utlöst det. Det får betraktas som ett i och för sig intressant tips. Det har också utretts på ett rimligt sätt. Christoffer M:s uppgifter talar starkt mot att polisman J skulle kunna vara gärningsman och Per Göran Näss beslut i september 1986 att lägga ärendet ad acta ter sig rimligt. Alibikontrollen fördjupades därefter. Den kontrollen är visserligen sen, men den kan inte betraktas som avgörande för bedömningen av uppslaget. Att PU som i detta fall gjort en sista kontroll, troligen i samband med en förnyad genomgång av ärendet, bör inte vändas emot utredarna. Det kan synas som om PU dragit sig för att vidta utredningsåtgärder mot en chefstjänsteman som PerOla Karlsson. Ingångstipsen innehåller inte särskilt mycket substans, men väl så mycket som andra polisärenden, där PU gått vidare med diskret efterforskning, slagning och även förhör. Efterforskning av alibi har således inte förekommit i ärendet. PerOla Karlsson fick inga frågor om sina förehavanden under det förhör som hölls på hans egen begäran. Tipsen inger samtidigt olust; det är uppenbart att de kan ha kommit från någon som enbart varit ute efter att skada PerOla Karlsson. I detta fall har ärendet i vart fall i det tidigare skedet föredragits för åklagare. I den meningen hanterades det i särskild ordning. Vi anser därför sammantaget inte att någon ytterligare utredningsåtgärd beträffande PerOla Karlsson hade varit befogad. Utredningen beträffande Bror Perä var mycket grundlig. Den har genomförts snabbt och lämnat ett för mordutredningens del tydligt svar. – Någon egentlig brottsmisstanke mot Bror Perä fanns aldrig. Vapnet var visserligen en Smith & Wesson, men inte av ”rätt” kaliber, dessutom var det vid tidpunkten för mordet beslagtaget av polisen. I efterhand ter sig utredningsåtgärderna bryska, men det är svårt att peka på någon enskildhet där de gick för långt (jfr JO:s granskning). Kollegornas tips, Lasse Lundberg:s uppgifter och den märkliga bilresan gjorde det nödvändigt med en utförlig utredning. SOU 1999:88 425 5 Enskilda uppslag Kapitlets innehåll Med en grov indelning kan utredningsarbetet delas in i dels generella utredningsåtgärder, dels enskilda uppslag. Några generella utredningsåtgärder har behandlats i kapitel 3. Med enskilda uppslag avser vi utredning som inriktats på en viss individ, på ett visst brottsmotiv eller något annat slags ”spår”. Vår uppgift är mer inriktad på att redovisa utredningen av sådana enskilda uppslag än på att granska det generellt inriktade utredningsarbetet. I kapitel 4 har vi särskilt redovisat det s.k. polisspåret. Kapitel 6 ägnas åt det uppslag som rättsligt sett fört längst, nämligen utredningen avseende Christer P. I kapitel 7 återfinns redovisningen av vissa uppslag som kan kopplas till den s.k. gärningsmannaprofilen. I detta kapitel har vi samlat redovisningen av de resterande uppslag, som vi gått igenom. Vår genomgång av de enskilda uppslagen har utgått från den indelning av utredningsmaterialet som framkommer i Palmeutredningens registrering. Den kan sägas utgöra en ”innehållsförteckning” för hela utredningsmaterialet. Den är indelad i avsnitt (se kapitel 2, Palmeutredningens material). Vi har utgått från denna avsnittsindelning. Avsnitten har först granskats översiktligt och sedan mer ingående i de delar som i jämförelse tett sig som de mest substantiella. Redovisningen av granskningen följer samma mönster. Materialet är som redan framgått mycket omfattande. Det finns ingen möjlighet för oss att ta ställning till om vårt urval är representativt. Det hade krävt att allt material först skulle ha genomgåtts och att ett urval därefter skett. Någon sådan total genomgång av utredningsmaterialet har vi inte gjort och det vore en orealistisk arbetsuppgift för oss. Vi har självfallet haft som strävan att redovisa alla uppslag som är av något intresse från mordutredningens synpunkt, liksom uppslag som på ett eller annat sätt i övrigt ter sig intressanta från granskningssynpunkt. Men det finns inga garantier för att det inte finns intressanta uppslag, som saknas i vår redovisning. Det är sannolikt att det finns sådant vi skulle ha redovisat, om vi haft tid och resurser att gå igenom utredningsmaterialet även på andra sätt än det vi valt. Vi bedömer dock 426 Enskilda uppslag SOU 1999:88 att den metod vi använt – att utgå från Palmeutredningens avsnittsindelning och söka efter det väsentliga i varje sådant avsnitt – är den som är bäst ägnad att med en rimlig resursinsats vaska fram det viktigaste. Resultatet av vår genomgång av generella utredningsåtgärder och enskilda uppslag, inklusive de som redovisas på annat ställe i vår rapport, har underställts Palmeutredningen i januari 1999.1 I samband med de genomgångar vi därvid haft med förundersökningsledningen och spaningsledningen har vi ställt frågan, om det fanns något enligt deras mening väsentligt uppslag, som inte var med i materialet. Med reservationen att det är svårt att besvara en sådan fråga beträffande ett så omfattande material blev svaret från bägge håll att det inte fanns något från utredningssynpunkt mer påtagligt intressant uppslag som saknades. Från förundersökningsledningens sida nämndes dock ett i vapenavsnittet registrerat uppslag, som på sin tid bedömdes som intressant. Det gällde en man som våren 1987 begick självmord. Ett annat uppslag som inte kommit fram under vår granskning av det förundersökningsregistrerade materialet, men som vi stött på vid en genomgång hos Riksåklagaren av de tvångsmedelsbeslut som fattats i utredningen, rör en man som under en kort tid våren 1988 var föremål för telefonavlyssning. Mannen hade vid tiden för mordet sin arbetsplats i en lokal belägen mellan biografen Grand och mordplatsen och påstods ha gjort en del märkliga uttalanden efter mordet. Båda dessa uppslag har vi tagit fram och gått igenom. De är färdigutredda och männen avförda från utredningen. Vi har inte funnit skäl att särskilt redovisa dem. Uppslagen exemplifierar emellertid det som redan sagts, nämligen att vår metod inte täcker hela materialet och att det finns sådant som inte återspeglas i vår redovisning. Det finns skäl att understryka att vår genomgång av de enskilda uppslagen avser det Palmeutredningen utrett och insorterat under de rubriker Palmeutredningen själv valt att sätta på respektive avsnitt. När vi således redovisar uppslagen under t.ex. rubrikerna ”Sydafrika” eller ”Vapenhandel Bofors” redovisar vi inget annat än de uppslag Palmeutredningen placerat i dessa avsnitt. Det är inte våra rubriker och inte heller en redovisning av vad vi efter en sökning i hela materialet funnit utrett beträffande ”Sydafrika-spåret” eller ”Bofors-spåret”. Det finns 1 Det material som ”remitterades” omfattade fler uppslag i en utförligare redovisning än det som finns med i betänkandet. Det omfattade enbart redovisningen av vår genomgång av själva brottsutredningen och således inte resultatet av annan informationsinhämtning från vår sida och heller inte våra sammanfattande anmärkningar eller slutsatser. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 427 dock anledning att utgå från att allt som i sak rör respektive avsnitt finns samlat där. Avsnitten redovisas i princip i den ordning som följer av Palmeutredningens avsnittsindelning. Vi har inriktat redovisningen av vår genomgång på uppslag från den första tiden, större uppslag och sådant som på ett eller annat sätt ter sig typiskt eller illustrativt. En stor del av uppslagen är av begränsat omfång och utan intresse. De har därför inte tagits med. 428 Enskilda uppslag SOU 1999:88 5.1 Avsnitt HA – ”CIA” Allmänt Uppslag där CIA eller personer med anknytning till CIA utpekas för att ligga bakom mordet på Olof Palme har i PU-materialet samlats under ett särskilt avsnitt benämnt ”CIA” (HA), vilket är ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H). Avsnittet om CIA består av ett fyrtiotal uppslag. Av dessa utgör de allra flesta tips från privatpersoner som av en eller annan anledning tror att CIA eller CIA tillsammans med annan sammanslutning såsom israeliska underrättelsetjänsten, brittiska underrättelsetjänsten, den svenska säkerhetspolisen, ”baseballigan” m.fl. ligger bakom mordet. Utmärkande för dessa tips är att övervägande delen inte innehåller någon konkret information om gärningen, gärningsmannen, eventuella medhjälpare etc. utan mera är av den karaktären att de innehåller teorier och gissningar om varför CIA skulle kunna ligga bakom mordet. Motiven som anges är mycket skiftande. Som exempel kan nämnas att Olof Palme inte fört en tillräckligt USAvänlig utrikespolitik, att han försökt ”framkasta en tredje världsekonomi” vilket skulle göra tredje världen ekonomiskt oberoende, att han kritiserat Vietnamkriget, att han haft kontakter med Yassir Arafat och att han varit farlig för dåvarande presidenten Reagans Nicaraguapolitik Ett tiotal tips rymmer mer konkret information och har lett till att PU företagit viss utredning. Några har medfört relativt omfattande utredningsåtgärder. Detta gäller framför allt tre uppslag – Ivan Birchan, det s.k. P 2-telegrammet och William H. Merparten uppslag, ett trettiotal, har knappast föranlett någon utredning alls, eftersom tipsen är av det slag som inte går att följa upp, dvs. det rör sig om rena spekulationer eller lösa hypoteser. Första tipset Det första tipset vari en person som skulle vara knuten till CIA pekades ut för att ligga bakom mordet inkom till PU så tidigt som den 2 mars 1986. En anonym uppgiftslämnare uppgav att en i Saltsjöbaden boende kines kallad ”Chongch” eller något i den stilen, och som tidigare skulle ha varit CIA-agent i Singapore, kunde vara gärningsmannen. ”Chongch” rörde sig, enligt uppgiftslämnaren, med gott om pengar trots att han inte verkade arbeta. – PU gjorde i april samma år försök att genom registerslagning identifiera den utpekade personen, men lyckades inte. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 429 Tommy J Efter detta första tips inkom dagarna efter mordet ytterligare uppgifter som anknöt till CIA. Den 5 mars kontaktades PU av Sundsvallspolisen som fått ett telefonsamtal från en man, Tommy J. Denne hade sagt att han visste vem mördaren var men att han inte tänkte berätta det eftersom han ansåg att belöningen var för liten. Vid ett uppföljande telefonsamtal samma dag berättade Tommy J att det varit två gärningsmän som begått mordet. Den ene skulle heta Sjevjenko och vara ryss med amerikanskt medborgarskap. Gärningsmännen skulle vara utsända av den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU. CIA skulle betala dem 700 000 amerikanska dollar för mordet. Enligt Tommy J skulle de färdas i en blå Toyota och de skulle vara kvar i Sverige någonstans på västkusten. Följande dag förhördes T ommy J av säkerhetspolisen. A v en promemoria över förhöret framgår att Tommy J vid tillfället var intagen på Sidsjöns sjukhus (en psykiatrisk klinik). Vid förhöret ändrade han sina tidigare uppgifter om betalningens storlek. Han uppgav bl.a. att den s.k. fantombilden föreställde Sjevjenko och att denne använt sig av en revolver kallad ”Undercower 38 SPL”. Vidare uppgav han att han redan 1984 träffat Sjevjenko varefter han själv skaffat information om denne. Denna information hade han lämnat till säkerhetspolisen sommaren 1985 och han hade därefter blivit misshandlad av torpeder. Efter en kontroll visade det sig att varken Tommy J eller Sjevjenko var kända hos säkerhetspolisen. Uppslaget lades ad acta. 1987 respektive 1988 hörde Tommy J åter av sig till PU. Han var då intagen på sjukhus respektive häkte. ”Ivan” Den 6 mars 1986 kontaktade journalisten Karl K PU. Han berättade att en vän till honom Jovan B – även kallad Ivan, vilket han här fortsättningsvis kallas – var ”i farten” på det sättet att han vänt sig till journalister med en historia om Palme-mordet och CIA. Ivan hade berättat att han kände en amerikansk kille i 40-årsåldern, Charlie, som varit Vietnam-veteran och legoknekt i Rhodesia. I november 1985 hade Ivan träffat Charlie då denne bodde på hotell Sheraton i Stockholm, där Ivan tidigare arbetat. Charlie hade arbetat som budbärare för en organisation kallad ITT som hade med CIA att göra. Vid detta tillfälle hade Charlie tillfrågat Ivan om denne ville ha ett jobb – att mörda Olof Palme Ivan hade trott att det var sagt på skoj och tackat nej. Charlie hade då berättat att han blivit kontaktad av någon för att likvidera Olof Palme När Charlie hade sagt nej hade personen nämnt något om att 430 Enskilda uppslag SOU 1999:88 kontakta någon annan, eventuellt en fallskärmsjägare från Israel. Efter denna händelse hade Ivan kontaktat Alf Karlsson säkerhetspolisen och K-G O, Stockholmspolisens narkotikaavdelning. Uppgiftslämnaren Karl K uppgav på fråga att han visste att Ivan efter november 1985 sprungit hos såväl Alf Karlsson som K-G O. Själv hade han före mordet hört Ivan Birchanerätta om CIA och Olof Palme Han kunde dock inte erinra sig några detaljer och menade vid telefonsamtalet att man borde hålla Ivan ”på mattan” eftersom denne hade en tendens att ”göra allting viktigare” än vad det var i verkligheten. Ivan hade enligt Karl K bl.a. satt upp en skylt på mordplatsen där det stod att CIA mördat Olof Palme Karl K uppgav vidare att han, efter att föregående dag ha talat med Ivan, berättat om saken för sin sambo. Hon hade då påmint sig att hon, då hon vid ett tillfälle åkt tåg från Köpenhamn till Stockholm, träffat en amerikansk man i 40-årsåldern. Denne hade bl.a. berättat att han var Vietnam-veteran och att han skulle ta in på hotell Sheraton. Han hade vidare berättat att han brukade träffa folk i Norge och att de skulle mörda Olof Palme Några dagar senare, den 10 mars, kontaktade Ivan själv PU. Samtidigt inkom två promemorior från säkerhetspolisen. I promemoriorna redogjorde säkerhetspolisen för de uppgifter en källa lämnat. Uppgifterna byggde på vad Ivan Birchanerättat för källan. Den 14 mars förhördes Ivan första gången av KK1 (Stockholmspolisens våldsrotel). Därefter förhördes han vid två tillfällen, den 15 mars och den 23 mars, av rikskriminalpolisen. Ivan Birchanerättade i förhören bl.a. följande. Han föddes i Jugoslavien 1952. 1973 flyttade han till Egypten för den jugoslaviska underrättelsetjänstens räkning. Samma år flyttade han vidare till Libyen, där han arbetade som militär instruktör. Eftersom han hade order om att röra sig i Afrika kom han under en tid att arbeta som vakt i Rova, Rhodesia. Vid ett besök på en safariklubb i Rova kom Ivan i kontakt med Charles (eller ”Charlie”) – en f.d. amerikansk officer i USA:s specialstyrkor i Vietnam och välkänd lego-officer, engagerad av Ian Smiths regering. Ivan träffade därefter Charles vid ett par tillfällen i Tripoli 1975. I april 1976 lämnade Ivan Afrika Han kom till Sverige samma år och blev svensk medborgare 1984. 1979 erhöll han arbete som dörrvakt på hotell Sheraton, där han 1984 var tvungen att sluta sin anställning efter bråk med hotellets ledning. Under 1979/80 träffade han Charles på Sheraton. Denne berättade att han arbetade som specialkurir för ITT – International Telephone and Telegraph Corporation Ivan antog att detta var en organisation under CIA, vilket senare skulle ha bekräftats. Därefter träffade han Charles vid ytterligare ett par tillfällen före november 1985, då han och Charles möttes på en gata i Stockholm och sedan gick till hotell Continental för att prata. Samtalet SOU 1999:88 Enskilda uppslag 431 kom in på vapen och Charles hade frågat vilket vapen Ivan skulle använda för att likvidera en politiker. Ivan hade rekommenderat 44 Magnum eller 357 Magnum med hydrodynamisk explosivitet. Därefter hade Charles erbjudit Ivan två miljoner dollar för att mörda Olof Palme Orsaken till att Olof Palme skulle mördas var att Sinderion, en hemlig organisation i USA med medlemmar som Kissinger och Weinberger, inte ville riskera att Olof Palme valdes till generalsekreterare i FN. Charles hade också sagt att den franske presidenten Mitterand och ledaren för Italiens kommunistiska parti skulle mördas så småningom. I början eller mitten av januari 1986 träffade han åter Charles på en gata i Stockholm. De gick till restaurang Hamlet för att prata och Charles erbjöd åter Ivan två miljoner dollar för att mörda Olof Palme Charles hade vid detta tillfälle visat ett gult kuvert i Stefan Svensson 4-format. Kuvertet hade haft brutna lacksigill och utanpå fanns dels en örn, dels ”top secret” stämplat. Kuvertet innehöll en dossier om Olof Palme med bl.a. medicinska tester och en karta över Stockholm med olika punkter såsom Rosenbad, Gamla stan och Sheraton utmärkta. Charles uppgav att USA ville få bort Olof Palme som fredsmäklare mellan Iran och Irak eftersom USA tjänade stora pengar på detta krig. Vid tillfället tillfrågades också Ivan om han kände Aron J, en israelisk fallskärmsjägare som arbetade för den israeliska säkerhetstjänsten. Efter detta sammanträffande kontaktade Ivan Birchanl a. Alf Karlsson, säkerhetspolisen, K-G O, Stockholmspolisens narkotikaavdelning, socialborgarrådet Inger Båvner samt ett par journalister på tidningen Gnistan. För samtliga berättade han om mordplanerna på Olof Palme På mordkvällen hade Ivan varit tillsammans med två kvinnor, som han namngav, till efter midnatt. Han hade fått kännedom om mordet genom att en vän ringt honom under natten. På särskild fråga om Ivan var bekant med Viktor Gunnarsson svarade Ivan att han träffat Viktor Gunnarsson genom dennes flickvän. Ivan hade pratat en del med Viktor Gunnarsson och denne hade vid två tillfällen varit hemma hos Ivan. Viktor Gunnarsson hade ibland utgett sig för att vara CIA-agent, vilket Ivan tagit som ett skämt. (Anledningen att detta togs upp av utredarna var att Ivan förekom i Viktor Gunnarsson s i och för sig mycket digra telefonbok, se avsnittet om denne.) I mitten av mars eller något senare bestämdes att säkerhetspolisen skulle överta ansvaret för ärendet. Under tiden april-september 1986 höll säkerhetspolisen ytterligare sju förhör med Ivan. Vidare hölls fram till september 1986 totalt 26 förhör med 16 personer som på ett eller annat sätt hade anknytning till denne. De kvinnor som Ivan uppgivit att han varit tillsammans med på mordkvällen bekräftade detta. Ett relativt stort antal personer bekräftade att Ivan före mordet i allmänna ordalag 432 Enskilda uppslag SOU 1999:88 uppgivit att Olof Palme skulle likvideras eller ”att någonting skulle hända Olof Palme . För några av dem hade Ivan också nämnt CIA i sammanhanget. Flera framhöll att Ivan, samtidigt som han berättat om Olof Palme nämnt att även andra politiska ledare skulle likvideras. En uppgiftslämnare berättade att Ivan tidigare lyckats förutse statskuppen i Sydjemen en dryg vecka innan denna inträffat. Några berättade att Ivan sedan hösten 1985 varit besatt av CIA och att han därefter skyllt alla världshändelser på denna organisation. Samtliga förhörda beskrev Ivan med ord som mytoman, pajas, intensiv, välinformerad, idérik, fantasifull, spontan och komplexfylld. I maj 1986 skickade säkerhetspolisen en förfrågan till jugoslaviska myndigheter om Ivan. Svar erhölls i september samma år. Av svaret framgår bl.a. att Ivan inte fullgjort sin militärtjänstgöring varför militärdomstolen efterlyst honom. Om han skulle återvända till Jugoslavien skulle han, enligt myndigheterna, komma att ställas inför rätta. Ivan Birchaneskrevs såsom en omogen, labil, lat, skrytsam och äventyrslysten person. I maj 1986 gjordes också försök att med hjälp av FBI identifiera ”Charles”, vars efternamn Ivan hade givit en något svävande uppgift om, och kontrollera vilka som var anställda inom ”ITT”, men försöket misslyckades. Den 31 oktober 1986 beslöt byråchefen Per Göran Näss att ärendet skulle läggas ad acta (”Föranleder f.n. ej vidare åtgärd”). Till beslutet fogades en viss skriftlig redovisning av ärendet med en sammanfattning och bedömning där det konstaterades att utredningen inte kunnat ge svar på om Ivan var inblandad i mordet eller om han hört någonting och sedan fantiserat ihop historien runt omkring eller om allt var fantasier. Under 1987 hörde ett par personer av sig till PU och lämnade tips om Ivan. Båda personerna hade träffat på Ivan under en semesterresa till Bulgarien. Denne hade medfört en större dokumentportfölj innehållande tidningsurklipp och andra handlingar om Olof Palmes liv och om mordet på denne. En av personerna berättade att Ivan utgett sig för att vara journalist vid TT i Stockholm. Uppgiftslämnaren hade under semestervistelsen också träffat på ett ungt par. Dessa hade berättat att Ivan suttit bredvid dem på flygplanet ner till Bulgarien. Ivan hade pratat oavbrutet under hela flygresan, så att det unga paret inte fått tillfälle att förlova sig i luften som de planerat. I januari 1988 förhördes uppgiftslämnaren Karl K:s sambo. Hon berättade att hon i november 1984 under en tågresa mellan Helsingborg och Stockholm mött en amerikansk man som berättat för henne att han tillhörde en liten grupp av personer från Tyskland, Danmark och Norge. Gruppen planerade att mörda Olof Palme Mannen, som var SOU 1999:88 Enskilda uppslag 433 fanatiker, hade sagt att han tidigare varit legosoldat i Vietnam och Centralamerika. I september 1988 lyckades PU med hjälp av FBI få fram personuppgifter på en amerikansk medborgare, Charles Leif Tell (annat namn än den – osäkra – uppgift som Ivan lämnat), som varit gäst på hotell Sheraton under november 1985. I en promemoria daterad i september 1989 angående Charles Leif Tell uppges att denne enligt egen uppgift vistats på hotell Sheraton tillsammans med två affärsbekanta. Syftet med resan till Sverige hade varit att starta ett försäljningsbolag i samarbete med ASEA. Namnet Charles M (det namn Ivan uppgett) kände Charles E inte till. Charles E hade varit officer vid amerikanska flottan under 1953-57. I juni 1989 kom ett nytt tips i ärendet in till PU. Uppgiftslämnaren hade på en restaurang i Stockholm träffat en man som sagt att Christer P var oskyldig till Palme-mordet. Mannen, som enligt egen uppgift varit helikopterförare i Libyen, hade berättat att han blivit tillfrågad om han ville utföra mordet och att han försökt varna säkerhetspolisen, men där blivit klassad som mytoman och säkerhetsrisk. Mannen hade överlämnat ett visitkort med namnet (Ivans fullständiga namn). I september 1991 tog PU kontakt med Alf Karlsson vid säkerhetspolisen. Alf Karlsson berättade att Ivan under 1985 vid flera tillfällen tagit telefonkontakt med honom. Ivan hade i allmänna ordalag berättat om internationell underrättelseverksamhet, främst i Israel, inom CIA och inom KGB. Informationen hade mest varit ”svammel” och efter hand kom Alf Karlsson att uppfatta Ivan som en mytoman, som ville ikläda sig en roll som betydelsefull informatör. Inte vid något tillfälle hade Ivan nämnt att Olof Palme skulle vara hotad till livet. Alf Karlsson hänvisade till en promemoria han upprättat i april 1986. Vid denna tid hade säkerhetspolisen också talat med K-G O vid Stockholmspolisens narkotikaavdelning. Av en promemoria daterad i mitten av april 1986 framgår att denne haft kontakter i tjänsten med Ivan som lämnat tips om olika brott alltsedan 1983. Ivan hade emellertid inte nämnt något om attentatsplaner mot Olof Palme före mordet. Under vårvintern 1992 gick PU på nytt igenom hela ärendet. Protokoll över förhör hållna av säkerhetspolisen hämtades in och registrerades i PU liksom en del andra handlingar. Bland dessa handlingar fanns en av säkerhetspolisen den 28 oktober 1986 upprättad promemoria. Promemorian är mycket utförlig och upptar femton sidor med utredningsåtgärder och bedömningar. Förutom för förhör som hållits redogörs bl.a. för den asylutredning som gjordes i samband med att Ivan kom till Sverige. I asylutredningen gjordes bedömningen att de uppgifter Ivan lämnat – om att han inte kunde återvända till Jugoslavien på grund av att myndigheterna hade avslöjat 434 Enskilda uppslag SOU 1999:88 att han varit inblandad i brott mot staten – saknade tilltro, men han fick av humanitära skäl ändå stanna i Sverige. Också den visumansökan som Ivan gjorde till Libyen 1986 berörs. Ivan erbjöd sig i ansökan att som frivillig försvara Libyen som pilot och uppgav sig ha 6 800 flygtimmar i MIG-plan. Enligt en av säkerhetspolisen tillfrågad major vid ”Fst SÄK” tar det över 15 år att förvärva en sådan erfarenhet och säkerhetspolisen konstaterar därför i promemorian att Ivan, som kom till Sverige vid 24-års ålder, under denna förutsättning måste ha börjat flyga MIG-plan vid nio års ålder. Av promemorian framgår också att Ivan i maj 1986 varit föremål för husrannsakan. Under genomgången 1992 hölls ett antal nya förhör – åtminstone sex – med personer som förhörts tidigare under utredningen, bl.a. förhördes Ivan själv. Denne lämnade en del nya uppgifter om att säkerhetspolisen och P 2-logen i Rom skulle vara inblandade i mordet. Vid övriga förhör framkom inga nya uppgifter. Över genomgången finns en sammanfattning upprättad. Så sent som i februari 1994 finns en förfrågan från PU till säkerhetspolisen registrerad angående den husrannsakan och de beslag som gjordes i maj 1986 hos Ivan. I svarsskrift i mars 1994 uppgavs att beslagsprotokollet i original förvaras av säkerhetspolisen. Av en bilagd kopia framgår att beslut om husrannsakan fattats av Hans Holmér den 7 maj 1986 på grund av misstanke om olaga vapeninnehav. Vid husrannsakan beslagtogs, förutom ett harpungevär, även kalendrar, visitkortsalbum och adressböcker innehållande 700 namn. Den 4 juni 1986 hade Solveig Riberdahl hävt beslagen utom såvitt gällde harpungeväret, vilket innehav Ivan i september samma år av Stockholms tingsrätt dömts för. Kommissionen har sammanträffat med en av de utredningsmän som arbetade mycket med uppslaget angående Ivan, kriminalinspektören Roland S. Ivan är enligt Roland S en intressant personlighet. Ivan hade redan tidigare fungerat som informatör åt både säkerhetspolisen och Stockholmspolisen. I detta ärende lämnade han vad Roland S kallade ”trestegsinformation”. Det innebär att informatören först lämnar en sann uppgift som är lätt att kontrollera. Därefter lämnas en sann uppgift som är svår att kontrollera. Slutligen lämnas en osann uppgift som är omöjlig att kontrollera. En del av de uppgifter Ivan lämnade i detta uppslag var således sanna, en del var tydligt falska och en del har inte gått att kontrollera. Vissa uppgifter var sammanblandade med en film i vilken Ivan hade medverkat som statist. Andra uppgifter gick ihop med vad som finns i andra uppslag angående konspirationer. Enligt Roland S var Ivan inte någon renodlad ”informationssvindlare”, eftersom han ibland lämnat värdefulla uppgifter. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 435 Förfrågan till UD angående CIA Den 30 maj 1988 sände PU:s biträdande spaningschef Ingemar Krusell en skrivelse till UD, kanslirådet Nils G Rosenberg. I skrivelsen efterfrågade PU en skriftlig redogörelse med svar på ett antal frågor. Skrivelsen hade följande lydelse: Under den pågående förundersökningen och spaningarna efter gärningsman alt. gärningsmän vid mordet på statsminister Olof Palme har s.k. spaningsuppslag inkommit beträffande olika utländska underrättelsetjänster. För den kriminalistiska bedömningen av spaningsuppslagen krävs en mera ingående kännedom om underrättelseorganisationernas status i relation till regering och parlament, deras organisation och sätt att arbeta m.m. Detta gäller bl. a. CIA, en organisation som för den oinvigde framstår såsom en ”stat i staten” och omspunnen av myter vad beträffar dess verksamheter. I spaningsunderlaget i mordfallet Olof Palme förekommer det under avsnittet H 425 en rad spaningsuppslag, i vilka CIA angives på ett eller annat sätt ha initierat mordet. Dessa ger mindre anledning till konkreta misstankar utan fastmera till hypotetiska antaganden om möjliga motiv. Det har ifrån den svenska säkerhetspolisens sida (RPS-Säk.) anförts, att det skulle kunna vara till fördel för utredningen i ärendet – belysandet av CIA:s verksamhet – om ministern vid svenska ambassaden i Washington lämnade sin syn på organisationen. Åberopande dagens telefonsamtal hemställes om en skriftlig redogörelse såsom svar på följande frågeställningar: 1. Vilken status intager CIA idag i relation till regering och parlament? 2. Har CIA genom konstitution eller eljest tilldelats någon fristående status i exekutivt hänseende i säkerhetsfrågor eller vid utformandet av sin policy i politiska frågor? 3. Vilken är CIA:s främsta uppgift idag, och hur är dess verksamhet organiserad? 4. Hur såg USA på Sverige och svensk politik vid tidpunkten för mordet på statsminister Olof Palme (Frågan ställes mot bakgrund av de ”markeringar” som gjorts från USA:s sida under Vietnam-krigets dagar, hemkallande av ambassadören m.m.) 5. Vilken inriktning kan man presumera att CIA hade för sin verksamhet i Sverige vid mitten av 1980-talet? 6. Fanns det i början av år 1986 någon anledning för USA och dess underrättelseorgan CIA – utifrån en objektiv bedömning – att i personen och politikern Olof Palme se en sådan fara för de egna intressena, att ett undanröjande av honom låg nära till hands? 436 Enskilda uppslag SOU 1999:88 7. Är det i det utrikespolitiska perspektivet frekvent såsom företeelse att stormakternas underrättelseorganisationer undanröjt resp. låtit undanröja för dem politiskt obekväma personer i statsledande funktion? (Frågan ställes utifrån den idag ofta förekommande invändningen, att ifrågavarande stormakts goodwillförluster vid uppdagandet av dess underrättelseorganisations gärningsmannaskap är betydligt större än de eventuella fördelarna av att personen ifråga undanröjts.) 8. Följdfråga till frågorna 6. och 7.: Skulle enligt UD:s bedömning någon stormakt – exempelvis USA genom CIA – vid svaret ”Ja” på fråga 6. vara beredd att undanröja en statsledande politiker, oaktat risken för en stor goodwill-förlust? 9. Har utrikesdepartementet och dess tjänstemän vid svenska ambassaden i Washington erhållit eller erfarit någon form av reaktion från icke officiellt amerikanskt håll efter mordet på Olof Palme av vilken slutsatser skulle kunna dragas om t.ex. CIA-inblandning vid mordet? Vid kommissionens granskning av handlingar förvarade hos UD framgick att skrivelsen föranlett dåvarande kabinettssekreteraren Pierre Schori att den 7 juni 1988 – dvs. några dagar efter det att den s.k. Ebbe Carlsson-affären brutit ut – ta kontakt med dåvarande chefen för säkerhetspolisen Sune Sandström Schori framhöll, enligt vad som antecknats hos UD, ”det tveksamma i beställningen” varefter Schori och Sandström överenskom att skrivelsen kunde lämnas utan avseende. Det finns heller ingen svarsskrivelse på denna förfrågan registrerad i PUmaterialet. Det s.k. P 2-telegrammet I en i Dagens Nyheter den 31 januari 1989 publicerad artikel uppgav Lennart F att han i den danska månadstidningen PRESS läst om intressanta uppgifter rörande mordet på Olof Palme Uppgifterna skulle tyda på att CIA haft med mordet att göra. En person, Licio G – beryktad ledare för ett fascistiskt brödraskap, italienska P 2-logen – skulle tre dagar före mordet ha skickat ett telegram till Philip G – en avpolletterad profascist, som skulle vara en av president George Bushs närmaste medarbetare. Telegrammet skulle i svensk översättning lyda ”Var god informera vår vän att det svenska trädet kommer att fällas”. Enligt PRESS hade historien om telegrammet berättats i ett amerikanskt radioprogram, ”The Bill Moran Show”, den 17 september 1988, av en person som i programmet presenterades som högt uppsatt CIAagent. Den föregivne agenten skulle ha bekräftat att telegrammet om det svenska trädet syftat på mordet på Olof Palme SOU 1999:88 Enskilda uppslag 437 I april 1989 identifierade PU Lennart F. Varken denne, Licio G, Philip G eller telegrammet var kända av säkerhetspolisen. Licio G visade sig emellertid förekomma i ett antal tidningsnotiser. Ur dagspressen 1981 inhämtades uppgifter om att Licio G 1976 bildade P 2 eller Propaganda Due sedan han uteslutits ur Italiens största frimurarorden. P 2 sades vara ett högerextremistiskt hemligt ordenssällskap med höga ämbetsmän – bl.a. militärer, domare och företrädare för underrättelsetjänsten – som medlemmar. P 2 misstänktes bl.a. för att ligga bakom det bombattentat som 1980 krävde ett stort antal dödsoffer i Bologna. Av notiser framgick också att Licio G skulle ha gripits i Schweiz 1982, rymt 1983 och i augusti 1987 anmält sig frivilligt för den schweiziska polisen. I slutet av november 1989 skickade PU via Interpol en förfrågan till FBI, bl.a. angående innehållet i radioprogrammet ”The Bill Moran Show”. PU efterhörde vidare möjligheten att hålla förhör med CIAagenten och Philip G, om det fanns någon sådan person. Under vårvintern 1990 lämnade journalisten Olle Alsén uppgifter som rörde detta uppslag. Han försåg PU med utländska tidningsartiklar och uppgifter han själv fått fram. Olle CG Östlings uppgifter innefattade bl.a. följande. Författarinnan och f.d. Vita huset-medarbetaren Barbara H var en av dem som medverkat i radioprogrammet ”The Bill Moran Show”. Hon var den person som per telefon intervjuat den högt uppsatte CIA-agenten, som kallade sig ”Y”. Barbara H har skrivit boken ”October Surprise”, vilken handlar om den s.k. Iran-Contrasaffären. Agenten ”Y” som också kallat sig ”Racine” eller ”Rosine” skulle enligt Olle Alsén vara identisk med Oswald eller Oscar Wedin Vid ett senare tillfälle uppgav Olle Alsén att ”LeWinter” eller Oscar Wedin egentligen hette Ibrahim Le inter och arbetade som journalist vid den judiska tidskriften SEMIT i Frankfurt am Main. Andra uppgifter som Olle Alsén lämnade var att f Thomas Piltz chefen för CIA, William Casey, för en amerikansk journalist nämnt att CIA hade haft ett arbetsnamn på mordet på Olof Palme – Pantera Uncia (Snöleopard) – och att Michael Townley som var känd för att ha planerat och utfört flera attentat, varit i Stockholm veckan innan Olof Palme mördades. Uppgiften om Michael Townley hade Olle Alsén fått vid en telefonintervju med ”LeWinter”. I slutet av maj 1990 erhöll PU via Interpol vissa svar från FBI på den förfrågan som gjorts i november 1989. FBI bekräftade att radioprogrammet ”LA Live With Bill Moran” sänts den 17 september 1988. Följande personer hade, förutom programledaren, varit närvarande i studion: Barbara H – författare till boken October Surprise och tidigare Vita huset-medarbetare, en radiojournalist samt ytterligare en person som endast deltagit i mindre omfattning. En kontakt till Barbara H hade dessutom varit närvarande per telefon. Denna person 438 Enskilda uppslag SOU 1999:88 kallade sig själv ”Mr LeWinter”. Förutom dessa upplysningar bifogades inspelningar av programmet samt ett exemplar av boken ”October Surprise”. I juli 1990 finns en anteckning registrerad, där det sägs att Italiens president Cossiga, enligt uppgifter i massmedier samma dag, hade beordrat en undersökning av italienska hemliga frimurarlogen P 2. Orsaken till undersökningen skulle enligt medierna vara att det i italiensk TV under juni/juli förekommit uppgifter som gjort gällande att P 2 i samarbete med CIA bl.a. utfört mordet på Olof Palme Uppgifterna skulle ha förts fram av f.d. CIA-agenterna Dick B och LeWinter, vilken uppträtt maskerad. Båda skulle ha känt till det s.k. P 2-telegrammet. Samma dag sände PU en påminnelse till FBI om den förfrågan som gjorts i november 1989, eftersom man dittills bara delvis erhållit svar. Följande dagar hade PU via UD täta kontakter med Sveriges ambassad i Rom. PU erhöll president Cossigas brev i svensk översättning, inspelningar av TV-intervjuerna med Dick B och LeWinter. En person vid svenska ambassaden besökte pressekreteraren på sektionen för inrikespolitiska frågor. Denne uppgav att USA på alla nivåer via CIA direkt och via amerikanska ambassaden försäkrat att Dick B aldrig varit engagerad av CIA. Beträffande det motiv som förts fram för mordet på Olof Palme – dennes kännedom om den s.k. Iran-Contrasaffären – försäkrades att åtskilliga regeringschefer runt om i världen hade haft samma kunskaper om skeendet som Olof Palme varför detta motiv inte var hållbart. Hela programserien som sänts i italiensk TV var enligt pressekreteraren skräddarsydd av kommunister. I en till uppslaget fogad intervju med LeWinter, publicerad i Aftonbladet den 28 juli 1990 uppgav denne bl.a. att Olof Palme mördades för sin kännedom om Iran-Contrasaffären, att Olof Palme själv varit CIA-agent och att Lockerbie-attentatet skulle ha varit riktat mot den svenske FN-kommissarien Bernt Carlsson på grund av att denne visste lika mycket som Olof Palme om Iran-Contrasaffären. Från Sveriges ambassad vid Heliga Stolen i Rom meddelades i augusti 1990 att statssekretariatets italienansvarige om Licio G uttalat att det inte var typiskt för Licio G att ge sig på en internationell inflytelserik vänsterledare; denne hade tidigare verkat i Sydeuropa, Främre Orienten och Latinamerika. Vid denna tid skickade PU via Interpol ytterligare en påminnelse om sin förfrågan till FBI, nu till amerikanska ambassaden i London. I september meddelade man därifrån att en redovisning skulle sändas inom kort men att den inte innehöll så mycket av värde. I samband med ett annat ärende hos BKA i Meckenheim hemställde PU i september 1990 om en preliminär undersökning av en person med SOU 1999:88 Enskilda uppslag 439 namn LeWinter (LeWinter eller Oswald W). Enligt de tyska myndigheterna fanns ingen person med någondera namnet registrerad. Inte heller fanns det i Frankfurt någon judisk tidsskrift, något tryckeri eller något förlag med namnet SEMIT. Från judiska församlingen i Frankfurt erhölls uppgift om att en tidsskrift med namnet SEMIT fanns i Dreieich. Den skulle förläggas av en firma E. Weiss. En utredningsman vid PU ringde till förlaget. På fråga om herr LeWinter träffades uppgav den som svarat att han inte var där. Personen ändrade sig därefter och påstod att det överhuvudtaget inte fanns någon LeWinter där. I oktober 1990 upprättade PU en sammanfattning av ärendet. Handlingen bär rubriken ”Till US justitieminister” och hänger troligtvis samman med en i januari 1991 registrerad handling där civilministern Bengt K.Å. Johansson tackade amerikanska myndigheter för den hjälp de svenska utredarna fått. Dessemellan, den sista december 1990, slutredovisade FBI sitt svar på PU:s frågor. Beträffande Mr ”Rosine” eller Mr ”Y” hade denne under programmet ”LA Live with Bill Moran uppgivit att han varit anställd vid CIA sedan 1965. Enligt FBI var denna uppgift inte riktig. FBI som undersökt både namn och röst hade inte hittat någon överensstämmelse med personer anlitade av CIA. Mr Rosine hade under programmet inte heller nämnt någonting om vem han fått kännedom om telegrammet av eller om han sett det själv. Eftersom det förekommit uppgifter om att Mr Rosine skulle ha fått uppgift om telegrammet genom Paul V konstaterade FBI att denne var en högt uppsatt person inom maffian. Någon Philip G hade aldrig arbetat inom George Bushs administration. Däremot hade FBI under 1990 hållit förhör med en 83-årig man med detta namn. Denne hade berättat att han vid ett tillfälle i samband med en social tillställning många år tillbaka träffat Licio G. Han kände inte till något telegram om ett svenskt träd. Inte heller kände han igen namnen Oswald W, Mr Rosine, Mr ”Y”, Paul V eller Barbara H. I februari 1991 skickade PU via Interpol en ny begäran om utredningsåtgärder i USA. PU uppgav där att man fått uppgift (oklart varifrån; vår anm.) om att brigadgeneralen George C, som utfrågats vid utskottsförhör i samband med Iran-Contrasaffären i egenskap av Oliver Norths närmaste man, var identisk med Mr ”Y”, Mr Rosine, Oswald Wedin och Ibrahim Le inter. George Stefan Svensson skulle enligt PU uppträda som chefredaktör för tidsskriften SEMIT. PU önskade besked om uppgifterna var riktiga. Under samma månad skickade PU ett antal frågor till en kontaktperson på ”Ministero dell ́Interno” i Italien. Kontaktpersonen tillfrågades bl.a. om ”agent Zero” – vilken uppträtt i den italienska TVprogramserien – var identifierad, om det i den italienska utredningen framkommit uppgifter som berörde påståendet att Licio G till Philip G 440 Enskilda uppslag SOU 1999:88 skickat ett telegram om att det svenska trädet kommer att fällas och om Licio G förhörts beträffande uppgifterna om telegrammet. I mars inkom svar från kontaktpersonen. Denne uppgav att man inte lyckats identifiera ”agent Zero” alias Hinraim R, men att amerikanska myndigheter trodde att denne var vapenhandlare. Beträffande Licio G uppgavs att denne inte förhörts av italienska rättsinstanser, men att utredningen om P 2-logen fortsatte. Under hösten 1991 återkom FBI till PU i flera omgångar. Uppgifterna om George Stefan Svensson kunde inte bekräftas eftersom information om denne liksom om Ibrahim Le inter och Mr Rosine saknades. Däremot hade FBI lyckats få fram relativt utförlig information om Oswald Wedin Denne hade 1953 arresterats för att falskeligen ha utgett sig för att vara officer. 1971 hade en informatör uppgett att Oswald Wedin försörjde sig på att förse kriminella personer med falska id-handlingar m.m. Under brottsutredningen hade en person med nära kännedom om honom beskrivit honom som ”a selfadmitted compulsive liar”. Samma år, dvs. 1971, hade han arresterats av Scotland Yard för utpressning. 1984 hade han varit misstänkt för narkotikabrott. Vid ett tillfälle hade han utgett sig för att vara ”Special Deputy Sheriff . 1985 hade han dömts för narkotikabrott till sex års fängelse. Beträffande Paul V uppgav FBI att denne suttit fängslad från den 1 januari 1985 och fram till efter mordet på Olof Palme En lista över de fängelser Paul V suttit på under denna period, liksom över de officiella besök han haft, skickades över till PU. I april 1992, slutligen, ingav förundersökningsledningen en framställan om internationell rättshjälp i brottmål till Stockholms tingsrätt. I denna hemställdes att tingsrätten genom UD skulle uppdra åt vederbörande judiciella myndighet i Tyskland att identifiera två personer och hålla förhör med dem. Personerna det gällde var George C, chefredaktör för tidsskriften SEMIT, och Christina Wedin i Dreieich. Som anledning till begäran angavs att PU erhållit uppgift om att en telefonintervju med Ibrahim Le inter, troligen identisk med George C, hållits på visst telefonnummer som Christina Wedin i Dreieich skulle inneha. Stockholms tingsrätt beviljade framställningen. I slutet av november 1992 inkom två promemorior via Sveriges ambassad i Bonn. De hade upprättats av tyska polismyndigheter. Av den ena promemorian framgår att polisen hade lyckats identifiera Christina Wedin som österrikiska medborgaren Christa Wedin Hon sades ha bott i Frankfurt-am-Main fram till månadsskiftet maj-juni 1992, då hon återvänt till Österrike, där hon skulle bo under en viss angiven adress. Polisen hade också varit i kontakt med en Christian H i Dreieich som nu innehade det aktuella telefonnumret. Enligt Christian H hade Christa Wedin varit den enda innehavaren av telefonnumret under de sex sista månaderna 1991. I promemorian angavs slutligen att man inte hade anträffat någon person SOU 1999:88 Enskilda uppslag 441 med namnet George C. Av den andra promemorian framgår att SEMITförlagets firmatecknare varken kände till någon Philip G eller någon George C. Däremot hade förlaget under perioden 1989-1991 haft tre amerikanska medborgare korttidsanställda som redaktörer. En av dessa hette Oswald Wedin William H I juli 1991 kontaktade Mogens Leif Tell från Danmark PU. Mogens Leif Tell berättade att han hade en person hos sig, Bill. Bill skulle vara amerikan och ha anknytning till underrättelsetjänsten. Han skulle ha varit involverad i ”Irangate”. Enligt Mogens Leif Tell skulle Bill ha blivit tillfrågad av journalister om sin kännedom om mordet på Olof Palme Bill hade dock bestämt sig för att prata med PU först och ville nu bli förhörd i Danmark. Efter en kontakt med polisen i Roskilde samma dag fick denna i uppdrag att fastställa Bills identitet och om möjligt göra en trovärdighetsbedömning av honom. Följande dag hörde Roskildepolisen av sig och meddelade att man sammanträffat med Bill. Denne hade legitimerat sig som amerikanske medborgaren William H. William H hade uppgivit att han blivit häktad och dömd i London i samband med ”Irangate” och Oliver Northaffären Enligt Roskildepolisen hade han gjort ett vederhäftigt och trovärdigt intryck. Härefter bestämdes att PU skulle närvara vid förhör med William H i Roskilde. Förhöret ägde rum i slutet av juli 1991 och från Sverige närvarade också en utredningsman som arbetade med Boforsaffären. William H berättade bl.a. följande. Han hade i januari 1988 fått en förfrågan från svensk TV om han ville hjälpa till att få fram sanningen om Robot 70 i Iran. Han visste inte hur hans namn blivit känt i sammanhanget. Därefter hade han fått flera förfrågningar om han ville medverka i intervjuer, vilket han avböjt. William H uppgav att han tidigare hade varit militär med överstes rang. Han hade varit verksam inom militära underrättelsetjänsten och inom CIA, där han var kontrakterad agent fram till 1985. Hans arbetsuppgift hade företrädesvis bestått i att skaffa fram information om vad andra länder hade för slags vapenarsenal. Detta hade lett honom in i vapenhandeln och i slutet av 60-talet hade han under tre år varit biträdande militärattaché i Iran. Under denna tid hade han lärt känna många iranska affärsmän. När den iranska revolutionen startade 1979 engagerade sig samtliga hans vänner i denna. En av hans när- 442 Enskilda uppslag SOU 1999:88 maste vänner, som varit direktör i ett större företag, blev efter revolutionen verkställande minister i Revolutionsrådet. 1980 kontaktades han av denne vän, som undrade om han hade möjlighet att anskaffa vapen. William H hade svarat att han kunde göra detta under förutsättning att han erhöll tillstånd från USA:s regering. Därefter medverkade han vid flera affärer mellan Iran och Brasilien, som var ett stort land inom krigsindustrin. Washington hade ingen invändning eftersom USA inte var direkt inblandat. Efter en tid ville Iran ha Tow-robotar. William H hade sagt att han kunde ombesörja detta, men att han inte ville bli inblandad eftersom han inte kände till de exakta relationerna mellan USA, Iran och Israel. Israel var det land som alltid skeppade vapen till Iran, ibland bakom ryggen på alla. Enligt William H gjorde Israel detta för att finansiera sin underrättelsetjänst. Härefter kom USA att via Israel skeppa krigsmateriel till Iran. Det sades att det inte var fråga om offensiv utrustning utan bara om reservdelar. Åtskilliga Nato-lager kom på detta sätt att tömmas. William H kom så småningom att fungera som Irans ”bagman”, dvs. den som skulle sköta betalningarna för vapenleveranserna. Betalningarna till Israel och USA skulle ske via Geneve, Zürich eller Cayman Islands I iraniernas instruktioner till honom ingick att han inte fick betala något förrän han inspekterat respektive leverans. Vid en inspektion av en leverans som skulle ske i mars 1985, omfattande 2000 Tow-robotar, visade det sig att varorna från USA var försenade. Israel ville trots det ha betalt. I anledning härav mötte William H vid flera tillfällen premiärministern Simon Perez särskilde rådgivare – en högt uppsatt person inom den israeliska säkerhetstjänsten. Vid ett tillfälle hade denne sagt att USA och Israel aldrig skulle acceptera att något annat Natoland eller Sverige skulle sälja vapen till Iran utan i så fall skulle de göra allt för att stoppa detta. Enligt William H hade en stor vapenspion i Europa redan under 1984 tecknat ett avtal med Bofors om försäljning av 10 batterier Robot 70 till Iran. Leveransen skulle gå via Sydkorea och William H hade själv sett avtalet. Det fanns dessutom ett signerat kontrakt mellan Sverige och Iran om försäljning av 150 fälthaubitsar. William H uppgav vidare att han i maj 1985 hade arresterats i London, eftersom man i hans hotellrum hittat 300 000-400 000 förfalskade sedlar (det framgår inte i vilken valuta). Sedlarna hittades vid en husrannsakan och hela händelsen var, enligt William H, iscensatt av CIA i samarbete med MI5 och MI6 i syfte att få bort honom. William H dömdes till 22 månaders fängelse. Han fick kännedom om mordet på Olof Palme först efter flera månader och han tänkte direkt att detta var ett verk av CIA och den israeliska underrättelsetjänsten, eftersom SOU 1999:88 Enskilda uppslag 443 Sverige genom Bofors levererat vapen till Iran. Efter fängelsevistelsen sändes han till en ”camp” i USA. Han frigavs i september 1989. Härefter hade han fått uppgifter om Palme-mordet. Ordern om att Olof Palme skulle mördas kom troligen från Washington. CIA gav i augusti-september 1985 israeliska underrättelsetjänsten i uppdrag att mörda Olof Palme just på grund av Bofors kontrakt med Iran om leverans av 150 fälthaubitsar. Den israeliska underrättelsetjänsten lejde en palestinier för att utföra mordet. Denna person mördades själv strax efter mordet antingen i Sverige eller i Danmark. Sannolikt var även den svenska underrättelsetjänsten inblandad i mordet eftersom Olof Palme var utan livvakter mordkvällen och någon uppenbarligen känt till att han skulle gå ”på teater” med sin hustru den kvällen. William H uppgav att han kände till namnen på mördaren och på den som givit denne order om att utföra mordet. Polisen skulle efter förhöret kontakta William H:s ombud i Sverige, advokaten Henning S, vilken skulle lämna ifrågavarande namn. På särskild fråga om William H kände till det s.k. P 2-telegrammet, Licio G, Philip G, LeWinter, LeWinter, Rosine eller Oswald Wedin svarade han att han endast hört namnet Oswald Wedin förut och att denne person skulle arbeta inom den israeliska underrättelsetjänsten. Efter förhöret med William H, som alltså hölls i juli 1991, började PU arbeta med detta uppslag. Man tog kontakt med Henning S och fick vissa namnuppgifter, bl.a. ”Nir” och ”Mansoar M”. Ingenting sades om vem av dem som var gärningsman respektive den som givit ordern. Följande dagar tog William H kontakt med PU vid flera tillfällen. Vid ett tillfälle uppgav han att han varit i kontakt med journalisten Peter S som berättat att Licio G betraktades som en internationell vapentjuv knuten till maffian. Peter S hade haft en hel akt om Licio G och det s.k. P 2-telegrammet. Enligt William H skulle det redan i augusti 1984 ha träffats avtal om att ”Olof Palme skulle man ta hand om”. Anledningen till att telegrammet var ställt till Philip G skulle vara att bokstäverna n – i – r i omvänd följd finns i Philip G:s efternamn. I telegrammet skulle finnas ytterligare ett kodat meddelande som William H ännu inte lyckats dechiffrera. Nir skulle ha befunnit sig i USA vid tidpunkten för mordet och det skulle således ha varit Mansoar M som varit gärningsman. PU tog kontakt med Olof Palmes personlige advokat. Denne hade tidigare förhörts och då berättat att Olof Palme strax före mordet talat om att han trodde sig ha funnit en möjlig förhandlingsväg som FN:s fredsmäklare i kriget Iran/Irak Nu tillfrågades advokaten om Olof Palme sagt något ytterligare om detta. Det hade han inte. PU diskuterade också med advokaten, som tillika var ombud för Martin Ardbo direktör på Bofors, om denne kunde tänkas ha någon information i 444 Enskilda uppslag SOU 1999:88 saken. Advokaten kontaktade senare PU och berättade att han sammanträffat med Martin Ardbo som inte hade trott sig kunna tillföra utredningen något. Martin Ardbo hade också sagt att uppgifterna om att fälthaubits 77 och Robot 70 skulle finnas i Iran verkade felaktiga. Under hösten försökte PU identifiera de personer som Henning S lämnat namn på. För detta ändamål tog PU kontakt med dels Statens invandrarverk, dels Roskildepolisen som i sin tur kontrollerade danska register. I danska register hittades en iranier med namnet Mansour M som kommit till Danmark i september 1984. Personen hade vistats i Sverige under en period men bodde nu i Köpenhamn. Ett fotografi av honom skickades över till PU. I ärendet finns en handling daterad den 24 oktober 1991 registrerad. Handlingen, som är ställd till UD, innehåller en kort beskrivning av ärendet och därefter ställs frågor om vem William H är, om uppgifterna angående London-historien är riktiga och om hans uppgifter i övrigt är trovärdiga. Svar på frågan kom via säkerhetspolisen, som uppgav att inget var känt om William H. Sommaren 1992 hörde en anonym person av sig till PU. Denne var mycket initierad i ärendet och uppgav att han personligen var skeptisk till de uppgifter som William H lämnat. William H hade enligt uppgiftslämnaren vissa intressen i Sverige och han kunde därför tänkas vilja ”deala med” lämnad information. I augusti samma år fick PU fram en uppgift om att en israelisk regeringsmedlem, Amiram Nir, skulle ha omkommit vid en flygolycka i Mexico 1988. I april 1993, slutligen, kontaktade Robert H (se Avsnitt HD – ”Mellanöstern inkl Israel”) PU och uppgav att William H var villig att komma till Stockholm och lämna ytterligare upplysningar under förutsättning att PU betalade hans resa. PU avböjde erbjudandet. Kriminalinspektören Roland S, som var den utredningsman som sommaren 1991 for till Danmark för att delta vid förhör med William H, har vid samtal med kommissionen uppgivit att William H var lite av en ”Ivan”-typ. Hans uppgifter saknade trovärdighet; de byggde på spekulationer och påhitt. ”Agent” F I april 1992 kontaktades PU av dåvarande pressekreteraren i Statsrådsberedningen, Lars Christiansson. Han hade erhållit uppgifter om att ett antal journalister höll på att utarbeta ett material som skulle gå ut på att ett organ inom Nato hade beordrat mordet på Olof Palme Inom Nato fanns enligt uppgiftslämnaren tre organ, ACC, ITAC och SOPS. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 445 En MI 6-man – engelsmannen F, boende i en Stockholmsförort – och en ITAC-officer – en amerikansk pensionerad överste i Tyskland – skulle vara källor till följande uppgifter. Under 1985 planerades Olof Palmes förestående Moskvaresa. I samband med denna planering skulle handbrevskontakter mellan Olof Palme och Gorbatjov ha förekommit. Olof Palme skulle i ett handbrev ha gett uttryck för att han förordade en neutralisering av hela Norden. Detta skulle ha kommit till Natos kännedom och vara det utlösande skälet till att Nato-organet SOPS beordrat mordet på Olof Palme Det skulle finnas ett krypterat telexmaterial från Washington som bekräftade uppgifterna och det s.k. P 2-telegrammet skulle sänts som ett led i denna händelse. Förutom uppgifterna ovan förekom en mängd detaljer om hur Nato skulle ha fått kännedom om handbrevens innehåll. PU lyckades genom en slagning identifiera danske medborgaren F. Vid ett förhör med denne i maj samma år berättade han att han under en flygresa träffat en journalist. 5.2 Avsnitt HB – ”Sydafrika” Allmänt Uppslag med anknytning till Sydafrika är i PU-materialet registrerat under avsnittet HB, som också kallas Sydafrika. Materialet är stort och omfattar totalt nästan 350 registrerade uppslag (15 pärmar). Avsnittet är indelat i 21 underavsnitt.2 Första månaden efter mordet på Olof Palme inkom ett drygt tiotal tips med anknytning till Sydafrika. Tipsen föranledde inga omfattande utredningsåtgärder. Därefter och fram till hösten 1996 inkom några enstaka uppslag per år, sammanlagt ett 40-tal. Resterande 300 uppslag har registrerats i PU i samband med den utredning av det s.k. Sydafrikaspåret, som aktualiserades hösten 1996, efter det att Eugene de 2 Avsnitten är följande (PU:s rubriker inom parentes): HBA (Massmedias bevakning ang. ”Sydafrikaspåret”), HBB (W), HBC (Peter Casselton), HBD (Dirk C), HBE (Eugene de Kock), HBF (Philip Powell), HBG (Riian S), HBH (Louis N), HBJ (Craig Williamsson), HBK (Anthony W), HBL (Övriga aktuella personer, även svenska), HBM (Kunskapare och fakta/information), HBN (Heine Hüman), HBO (Svenska Dagbladets scenario), HBP (Maurio R), HBR (UD), HBS (InterpolSäpo-Kut), HBT (TRC [The Truth and Reconciliation Commission ), Information om TRC, Information från TRC), HBU (Brian D), HBV (N) och HBÖ (Sammanställningar, analyser). 446 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Kock lämnat uppgifter om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten skulle ligga bakom mordet på Olof Palme och att konspirationen letts av den f.d. spionen Craig Williamsson Av dessa 300 uppslag är ett 30-tal rena ”massmedieuppslag”, dvs. de innehåller enbart kopior av tidningsartiklar och liknande. Ett drygt 40-tal utgörs av registerslagningar hos säkerhetspolisen och Interpol. Resten utgörs av tips och egna utredningsåtgärder. I stort sett samtliga utredningsmän vid PU var under hösten 1996 involverade i utredningen kring ”Sydafrikaspåret”. I denna del kan konstateras att PU använt sig av tillgänglig expertis såsom UD, säkerhetspolisen, RPS/KUT (Kriminalunderrättelsetjänsten) och Interpol. Underavsnitten redovisas inte var för sig. I stället är uppslag ur olika underavsnitt som hör samman med varandra sammanvävda, för att redovisningen skall bli mer överskådlig. Som vid redovisningen av övriga enskilda uppslag inriktas framställningen på de första uppslagen, de största uppslagen och de uppslag som vi i övrigt bedömt vara av särskilt intresse. Utredningen av uppslag inkomna i mars 1986 Tips med anknytning till Folkriksdagen mot Apartheid. Den 4 mars 1986 kontaktade Elisabeth Thomas Piltz PU och berättade att det fredagen den 21 februari 1986 hållits en Folkets riksdag i Folkets Hus i Stockholm. Olof Palme hade varit närvarande liksom flera andra statsråd. Hela förmiddagen, kl. 9.00-13.30, hade fyra män uppehållit sig i entrén i Folkets Hus Männen hade uppträtt mycket nervöst. Enligt Elisabeth Thomas Piltz var en av männen svensk, ca 40 år, och tre var nordindier, också i 40årsåldern. Två veckor senare hörde Elisabeth Thomas Piltz av sig på nytt. Hon ville i anledning av misstankarna mot ”33-åringen” komplettera sina tidigare uppgifter med att en av männen hon iakttagit var i 30-35 årsåldern. Tipset följdes upp i början av april 1986, då Elisabeth Thomas Piltz förhördes. Elisabeth Thomas Piltz hade arbetat som värdinna vid Folkriksdagen mot Apartheid i Folkets Hus Hon hade i samband härmed lagt märke till totalt fem män som verkat underliga. Hon lämnade signalement på samtliga. Tre av männen bedömde hon som indier. Männen hade på fråga om hon kunde hjälpa dem med något, svarat att de väntade på sin ambassadör. En svensk man hade verkat ”knäpp”; han hade frågat om alla politiska partier fanns representerade i salen och därefter uttalat ”ja alla som är här kan bli sjuka idag”, ”själv blev jag sjuk 1969”. Den sista mannen hon lagt märke till var i 30-35-årsåldern och välklädd ”som en SOU 1999:88 Enskilda uppslag 447 diplomat”. Han hade sprungit in i foajén och uppför trapporna. Efter ca 15 minuter hade han återvänt och sprungit ut på gatan. I augusti 1993 inhämtades uppgifter om att säkerhetspolisen hade haft personskydd på Olof Palme den 21 februari 1986. En av de tjänstgörande livvakterna hade upprättat en promemoria över dagen och denna fogades till utredningen. Därefter har PU i samband med utredningen av det s.k. Sydafrikaspåret hösten 1996 inhämtat ytterligare uppgifter om Folkriksdagen. Denna arrangerades av Isolera Sydafrikakommittén (ISAK) och Svenska FN-förbundet. Ett stort antal prominenta personer deltog, bland andra ANStefan Svensson ordförande Oliver Tambo Via UD inhämtades en kopia av huvudtalaren Olof Palmes anförande. I början av 1998 har PU också inhämtat kopior av delar av ISAK:s arkiv från Folkriksdagen, bl.a. deltagarlistor. Tips om BOSS. Den 5 mars 1986 kontaktade en person med sydafrikansk bakgrund PU och tipsade om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten BOSS kunde ligga bakom mordet på Olof Palme Uppgiftslämnaren ifrågasatte om man i Sverige haft en aning om den hätskhet och det raseri som Olof Palme under decennier skapat i styrande och reaktionära kretsar i Sydafrika. I slutet av april samma år redovisade säkerhetspolisen ärendet med att konstatera att BOSS stod för Bureau of State Security och att ”Någon att identifiera har inte stått att finna i texten”. Per Wedin. I ett brev till Hans Holmér daterat den 5 mars 1986, skrev författaren och Sydafrikakännaren Per Wedin att han ville påminna om den visserligen avlägsna möjligheten att mordet på Olof Palme skulle kunna ha planerats av Sydafrika och att Olof Palme fredagen före sin död under Folkriksdagen fördömt Sydafrika ”fränare än någonsin”. Han tillade att Olof Palme i Sydafrika ständigt utmålats som ”landets värsta fiende i väst” och att Sydafrika legat bakom flera mord på motståndare, bl.a. det uppmärksammade mordet på Ruth First vän till Olof Palme I ett kompletterande brev till Hans Holmér daterat den 6 mars 1986, tog Per Wedin särskilt upp den sydafrikanske ”mästeragenten” Craig Williamsson, som infiltrerade IUEF (International University Exchange Fund). Per Wedin skrev att Craig Williamsson för någon månad sedan meddelat att han avsåg att lämna sin höga post inom säkerhetspolisen för att ”ägna sig åt privat verksamhet”. Hans Ölvebro har inför kommissionen uppgett att dessa brev inte kom att registreras i PU förrän efter 1989 eftersom handlingarna blivit ”liggande i någon av de tidigare chefernas kassaskåp”. Hösten 1996 – över tio år efter det att han tog kontakt med PU – hördes Per Wedin ingående om sin kännedom om Sydafrika. 448 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Sverker Åströms promemoria. I en promemoria upprättad den 6 mars 1986 nämnde f.d. ambassadören Sverker Åström som ett möjligt alternativ att Sydafrika skulle kunna tänkas ligga bakom mordet på Olof Palme Promemorian har registrerats i Sydafrikaavsnittet i mars 1995. (Se vidare kapitel 3, Uppdrag till förre ambassadören Sverker Åström.) Samtal med Abdul M. Den 11 mars 1986 sammanträffade en utredningsman från Stockholmspolisens våldsrotel och Sverker Åström med Abdul M, företrädare för World Campaign Against Military and Nuclear Collaboration with South Africa Abdul M uppgav att han mycket väl kunde tänka sig att sydafrikanska agenter låg bakom mordet på Olof Palme Anledningen till detta skulle vara Olof Palmes ställningstagande för de svarta i Sydafrika. Sydafrikanska agenter låg bakom flera inbrott och bombattentat i bl.a. London. I utredningen av ett inbrott på ANStefan Svensson kontor i London hade en svensk, W, figurerat. Denne, som var i 45-årsåldern, hade varit bosatt i London sedan mitten av 1970-talet och sades vara gift med en engelska. Wedin hade ställts inför rätta misstänkt för inbrott men frikänts. Sydafrikanerna Peter Casselton och Edward A skulle också vara inblandade i inbrottet. Abdul M nämnde att Wedin skulle haft samröre med en pensionerad polis i Sydafrika, Craig Williamsson, och att det i Sverige skulle finnas en rörelse som stödjer den sydafrikanska regimen, VAT – Victims Against Terrorism Anders Ferm. FN-ambassadören Anders Ferm skrev i en promemoria den 12 mars 1986 att Sydafrika hade motiv att mörda Olof Palme eftersom denne trappat upp kritiken mot apartheidregimen i Sydafrika och därför stod som symbol för motståndet. Sverige hade t.ex. givit stöd till Lesotho genom att sända rådgivare som användes i förhandlingar med Sydafrika. Sverige hade på så sätt förhandlat ”bakom skynket”. Promemorian kom att registreras i PU först 1992. På fråga från kommissionen har Hans Ölvebro uppgett att han inte vet hur detta kommer sig. Utredningen våren 1986 – sommaren 1996 ”W”. Wedin hade, som nyss framgått, aktualiserats i PU redan den 11 mars 1986. Den 8 april 1986 kontaktade en uppgiftslämnare PU och lämnade tips om W, som uppgiftslämnaren ansåg vara nästintill identisk med den fantombild som föreställde den s.k. skuggan. Uppgiftslämnaren uppgav att Wedin några dagar före mordet på Olof Palme hade verkat förvirrad. W:s livsuppgift var enligt uppgiftslämnaren att bekämpa SOU 1999:88 Enskilda uppslag 449 kommunism och socialism. Han hade varit engagerad i NRP och BSS, varit FN-soldat och värvat legosoldater, dömts för olaga vapeninnehav i Sverige och suttit häktad i Öst-Berlin av okänd anledning. Enligt uppgiftslämnaren hade han också varit sabotör och spion för Sydafrikas räkning samt CIA-agent. På spaningsuppslaget har antecknats ”PRI:3”.3 I november 1986 kontaktade en man polisen och berättade att han 20 år tidigare träffat en f.d. löjtnant på en krog. Efter krogbesöket träffades de några gånger. Mannen kände bara till löjtnantens förnamn. Löjtnanten sades vara högerextremist och skribent på en nyhetsbyrå på högerkanten. Han skulle ha varit i Kongo och krigat på 1960-talet. Han bodde nu i London. När fantombilden publicerats efter mordet på Olof Palme hade uppgiftslämnaren genast sett att den föreställde löjtnanten (troligen avsågs fantombilden på gärningsmannen). I början av maj 1987 kontaktade Wedin själv PU per telefon från Norge. Han tyckte det var konstigt att han inte fått något svar på brev som han uppgav sig ha skickat. Breven skulle innehålla uppgifter om mordet på Olof Palme och ligan bakom mordet samt tips om var ligamedlemmarna kunde gripas. Några frågor till Wedin ställdes inte vid denna kontakt. Därefter och under 1988 inkom ytterligare ett par tips om Wedin. Under 1988 hade PU en ny kontakt med den ovan nämnde uppgiftslämnaren och en promemoria upprättades om Wedin (den är ej daterad och det framgår inte vem som upprättat den). Promemorian, som sägs bygga på pressklipp, andraoch tredjehandskällor samt beträffande uppgifterna om Cypern på en förstahandskälla, innehåller bl.a. följande. Wedin inledde, efter att ha tjänstgjort som FN-soldat i Kongo och på Cypern, en karriär som legosoldat eller som rekrytör av legosoldater. Hans ”track record” skulle omfatta Sydafrika, Biafra och Sydvietnam. Enligt en källa skulle W:s förflutna inom branschen för privata soldater vara tämligen patetisk och misslyckad. Sedan 1970-talet skulle han ha lagt sig till med ett rykte om att vara ”a gun for hire”, bl.a. har en källa beskrivit honom som mellanhand för mordkontrakt och en annan som en av ”Europes Top Pro Killers”. Flera källor hade påstått att Wedin i huvudsak arbetat för den sydafrikanska säkerhetspolisen BOSS sedan 1970-talet och att han troddes vara huvudorganisatören av mordet på apartheidmotståndaren Ruth First som dödades av en brevbomb i Mocambiques huvudstad Maputo 1982. Kopplingen till BOSS bestyrks delvis av att Wedin åtalades i London 1983 för olaga innehav av dokument som stulits vid ett inbrott i ANStefan Svensson Londonkontor Vid rättegången frikändes han dock. Sedan 3 ”Pri:3” är en informell prioritetsklassning, som betyder att uppslaget är prioriterat (siffran 3 betyder högsta prioritet). 450 Enskilda uppslag SOU 1999:88 något år bodde Wedin och hans hustru permanent på Cypern. Han skulle där presentera sig som journalist, men hans journalistiska verksamhet skulle vara begränsad till tre ”spots” i veckan för en turkisk radiostation. Wedin hade på Cypern ansökt om vapenlicens för ett handeldvapen, eftersom han ”behövde ett vapen” då han ”var rädd för sina forna sydafrikanska affärskontakter”. Ansökan hade avslagits och han skaffade därefter ett hagelgevär. Enligt promemorians källas kontaktman på Cypern blev Wedin plötsligt medveten om att kontaktmannen rotade i hans förehavanden. Vid ett tillfälle dök Wedin upp berusad vid kontaktmannens bostad och hotade döda denne. Wedin skulle därefter ha kontaktat lokala ”heavies” med erbjudande om flera tusen kronor för ett beställningsmord på kontaktmannen. Wedin hade vid tillfället uppgivit att han arbetade för ”Mossad” och att han var brittisk ”intelligence officer”. En tid senare hade den lokala polisen arresterat honom för rattonykterhet. I samband härmed hade Wedin berättat att han dödat ”at least six people”. Källor på Cypern skulle beskriva W:s inkomster från journalistiken som blygsamma i kontrast till hans ”upmarket lifestyle”; kostsam villa, frekventerande exklusiva nattklubbar, etc. Till promemorian fogades utdrag ur W:s pass, utvisande att han i februari 1986 fått visum till Sydafrika. Under 1990 gjordes en registerslagning avseende Wedin och i mars 1991 har PU i en promemoria benämnd ”Redovisning av W-avsnittet” skrivit: I ett tidigt skede föreslog (namnet på den utredningsman som undertecknat promemorian) att Wedin skulle höras för att fastställa vad som var förtal och skvaller runt hans person. Detta ansågs ej nödvändigt varför ledningen själva har ansett att ärendet skall läggas ad acta. I oktober 1993 har säkerhetspolisen upprättat en handling angående Wedin. I denna anges, förutom diverse personuppgifter, att Wedin gjort FN-tjänst i Kongo och på Cypern, att han 1975 tillträdde en tjänst som journalist i London och att han flyttade till Cypern 1985. Avslutningsvis konstateras att Wedin var i Sydafrika i februari 1986, okänt mellan vilka datum. Efter det att ”Sydafrikaspåret” aktualiserats i månadsskiftet september/oktober 1996, tog PU telefonkontakt med Wedin den 2 oktober 1996. Wedin underrättades om att kontakten togs med anledning av skriverierna i den svenska pressen, där han utpekats som gärningsman vid mordet på Olof Palme av framförallt Peter Casselton sydafrikansk f.d. säkerhetsagent. Wedin ifrågasatte omedelbart varför PU kontaktat honom först 1996. Han påstod att han under flera års tid försökt lämna uppgifter och skriftligt material om mordet på Olof Palme men att han förvägrats detta av olika myndigheter och myndighetsföreträdare. Han sade sig bl.a. ha varit i kontakt med Sveriges ambassader i Ankara och SOU 1999:88 Enskilda uppslag 451 Tel Aviv, med Pierre Schori och med polisen. Han övervägde i anledning av detta att dra svenska regeringen inför domstol i Luxemburg. Det diskuterades var ett sammanträffande mellan PU och Wedin skulle kunna äga rum. Wedin kunde inte bestämma sig utan ny kontakt skulle tas två dagar senare. Därefter har PU haft ett tiotal kontakter med Wedin per telefon och via telefax fram till sommaren 1997. Wedin har bl.a. erbjudits sammanträffanden i Stockholm och på svenska ambassaderna i London respektive Rom. Han har dessutom erbjudits att skriftligen redogöra för var han befann sig den 28 februari 1986. Inget av dessa alternativ har han accepterat. Han har uppställt en mängd villkor för ett sammanträffande. Bl.a. har han velat ha en förklaring till varför svenska myndigheter inte velat ta emot hans ”material” om mordet på Olof Palme och en garanti för att ”materialet” verkligen handläggs konfidentiellt. Han har dessutom vid flera tillfällen föreburit att han varit upptagen av sitt arbete, att hans fru varit sjuk etc. I mitten av oktober 1996 överlämnade Wedin via journalisten Karl H på tidsskriften Contra bl.a. ett 11-sidigt brev om vad han råkat ut för i anledning av att han ”forskat” kring mordet på Olof Palme I brevet berättade han bl.a. följande. 1967 startade han på uppdrag av Marcus Wallenberg nyhetsoch utredningsbyrån Näringslivets Information Såväl byrån som han själv utsattes för sovjetiska aktiva åtgärder och i slutet av 1960-talet försökte sovjetiska underrättelsetjänsten värva honom till olaglig spioneriverksamhet. Hösten 1971 underställdes byrån och Wedin Marc Wallenberg Jr. Efter någon månad hittades denne skjuten till döds i Stockholm. Därefter fick sovjetiska intressen del i byrån. 1974 meddelade säkerhetspolisen Wedin att sovjetisk underrättelsetjänst verkade förbereda en omfattande aktion mot honom. Efter en inbjudan av Olof Palme till en mottagning på ett hotell i Stockholm blev Wedin mottagen av Pierre Schori Denne presenterade honom för Nicolai S som Wedin visste var KGB-officer och inblandad i aktionen mot honom. Nicolai S kallade honom för ”Welsh”. Natten till den 1 mars 1976, ”the Welsh national day” och precis tio år före mordet på Olof Palme hade två utlänningar för två ledande nyhetsmedier presenterat en påhittad historia om att Wedin på CIA:s uppdrag värvat legosoldater i Sverige för tjänstgöring i Afrika. I anledning härav hade han blivit avstängd från sin tjänst och flyttat till England. På lediga stunder hade han därefter förberett en uppsats om otillbörliga sovjetiska aktiviteter i Sverige. Detta hade kommit till en KGB-chefs kännedom. Under sommaren 1985 hade utkastet till hans uppsats om otillbörliga sovjetiska aktioner stulits i hemmet. Han och hans fru hade därefter bestämt sig för att flytta till Cypern, vilket de gjort i slutet av 1985. Efter mordet på Olof Palme hade Wedin kontaktats av journalisten Jan M som frågat 452 Enskilda uppslag SOU 1999:88 honom om han hade någon idé om varför Olof Palme mördades. Därefter startade Wedin med egna medel en egen undersökning i denna fråga. Wedin kom en engelsman och två tyskar på spåren. Engelsmannen hade vid flera tillfällen kontaktat Anders och enligt säkra uppgifter skulle de båda ha arbetat för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Då Wedin samlat in ett omfattande material ville han lämna över detta till svenska myndigheter. Detta hade emellertid förvägrats honom av en mängd olika myndigheter. Han hade dessutom blivit uppsökt av en person verksam inom svensk underrättelseverksamhet som varnat honom för att besöka Sverige eftersom någon skulle försöka mörda honom. Wedin hade därefter utsatts för ett mordförsök. Hans blodtryck hade plötsligt blivit farligt högt och han hade förts medvetslös till sjukhus, där hans hustru fått beskedet att Hans Lundmarkiv inte kunde räddas. W:s brittiske vän, som han hållit informerad för det fall något skulle hända honom, hade avlidit ett par veckor senare på grund av högt blodtryck. Brevet avslutas ”Såvitt jag förstår var två mord planerade att genomföras i Stockholm samma natt, ett på statsministern, och därefter ett, med kodnamnet ’bröllop’, på en man, som efter sin död skulle utpekas som Palmes mördare med hänvisning till ett manuskript som stulits från honom. Mordens planerare hade räknat med att han skulle vara i Stockholm, men där fanns han inte. Han låg och sov i sitt nya hem i östra Medelhavet”. Under framför allt hösten 1996 inkom flera nya tips rörande Wedin. Bl.a. inkom uppgifter om att denne uttalat sig hätskt mot Olof Palme i det radioprogram han medverkade i, i den turkiska radion på Cypern. Tipsen har utretts så långt möjligt och PU höll också ett nytt ingående förhör med den inledningsvis nämnde uppgiftslämnaren. Efter sommaren 1997 har inga försök gjorts att kontakta Wedin. Heine Hüman. I början av april 1986 skickade f.d. sydafrikanske medborgaren Heine Hüman ett brev till säkerhetspolisen. I brevet skall Heine Hüman ha påstått att han hade viktig information att lämna och därför önskade träffa en säkerhetspolis i hög befattning. Den 12 april 1986 sammanträffade två poliser från säkerhetspolisen med Heine Hüman. Heine Hüman berättade att han för SIDA:s räkning arbetat vid Bai Bang i Vietnam. Under en semesterresa till Sydafrika i februari 1985 hade han gripits av säkerhetspolisen i Kapstaden. Denna hade erbjudit honom ett samarbete när han återvänt till Sverige. Man ville att han skulle utföra bombattentat, mord, etc. Mannen som framställt erbjudandet hette Griebenawer och skulle vara chef för Norden-avdelningen och ärenden som berörde ANC i Sydafrika. Griebenawer hade visat Heine Hüman en dödslista, på vilken Olof Palmes namn stod överst. Även dåvarande utrikesministern Lennart Bodström fanns med på SOU 1999:88 Enskilda uppslag 453 listan. Efter det att Heine Hüman återvänt till Sverige fick han besök av en man, Gericke, chef för den sydafrikanska legationen i Stockholm. Även denne försökte förmå Heine Hüman att samarbeta. Gericke skulle också vid flera tillfällen ha försökt förmå Heine Hüman att ta emot nattgäster i sin bostad. Anledningen till att Sydafrika försökte värva Heine Hüman trodde han var dels att Sydafrika hoppades att han hade försvarshemligheter som han kunde avslöja, dels att han i Sydafrika hade ett arv om en miljon kr, som han inte räknade med att kunna få ut. I protokollet över sammanträffandet har avslutningsvis antecknats: Heine Hüman gjorde ett lugnt och sansat intryck på oss. Viss oro att det skulle hända honom eller familjen något fanns. Hans berättelse kom rakt upp och ner och han gjorde inte några ansträngningar för att bli betrodd. I maj 1988 kontaktade Heine Hüman säkerhetspolisen i Uppsala. Han lämnade med vissa kompletteringar i stort sett samma uppgifter som 1986. Av förhörsprotokollet framgår att Heine Hüman, som flyttat till Sverige 1976 från Sydafrika, var gift med en svensk kvinna och att paret bodde i på en mindre ort, där Heine Hüman också drev en verkstad. Han förtydligade uppgiften om nattgäster och berättade att han sex dagar före mordet på Olof Palme fått ett anonymt telefonsamtal med en förfrågan om han kunde erbjuda en sängplats åt en sydafrikansk medborgare. För kort tid sedan hade han fått ett liknande samtal. Detta hade skett tre dagar före mordet på en ANC-ledamot i Paris. Heine Hüman påstod vidare att en namngiven kvinnlig tjänsteman på UD, som tjänstgjort vid ambassaden i Kapstaden, lämnat ut uppgifter om SIDA som Griebenawer fått tag på. Kvinnan skulle ha haft en intim kontakt med en säkerhetspolis. Heine Hüman berättade också att han regelbundet haft besök i sin verkstad av folk från ryska ambassaden, sydafrikanska legationen, etc. På fråga varför han valt att lämna uppgifterna just nu svarade han att han för några dagar sedan såg ”Sten Andersson och tre negrer på TV”, vilket gjort honom orolig. I januari 1990 fick PU in ett tips, där uppgiftslämnaren refererade till en artikel i Aftonbladet och undrade om man kollat den person som under tiden januari 1986 – juni 1988 haft en verkstad på den ort där Heine Hüman bodde. Därefter synes PU ha ställt en fråga till säkerhetspolisen om Heine Hüman, eftersom det i februari samma år inkom en promemoria därifrån. Där redogjordes för Heine Hüman och dennes kontakter med polis, svenska och utländska ambassader, SIDA, m.fl. Promemorian avslutas med konstaterandet att Heine Hüman:s uppgifter inte är trovärdiga och att denne med största sannolikhet måste klassificeras som underrättelsesvindlare. 454 Enskilda uppslag SOU 1999:88 En månad senare, i mars 1990, besökte journalisten Olle Alsén Hans Ölvebro och lämnade uppgift om att ett visst telefonnummer, känt som ”Brommanumret” (se vidare strax nedan), även fanns i 018-området, dvs. Uppsala. Där gick numret till en organisation i en viss ort. På denna ort bodde Heine Hüman, som enligt Olle Alsén var sydafrikan och eventuellt agent. I september 1990 gjordes en registerslagning på Heine Hüman. Denne förekom dock inte i de polisiära registren. I juni 1991 har PU ställt en ”Förfrågan i anledning av mordfallet Olof Palme till UD. PU ville ha besked huruvida en man som hette Gericke tjänstgjorde eller hade tjänstgjort på den sydafrikanska legationen i Stockholm. Vidare ställdes frågan om sydafrikanen Griebenawer var känd vid UD. I svar som inkom en dryg månad senare meddelade UD att det fanns en person med namnet Dawid Olwage Gericke som tjänstgjort vid den sydafrikanska ambassaden i Stockholm under tiden 16 juli 1983 – 31 oktober 1986. Vidare meddelade UD att Heine Hüman i mars 1989 besökt den svenska legationen i Kapstaden. Vid ett samtal med en legationstjänsteman hade Heine Hüman hänvisat till en brigadier Griebenawer. Efter Heine Hüman:s besök gjordes en uppteckning över det som skickades till säkerhetspolisen. UD hade bett legationerna i Kapstaden och Pretoria att om möjligt kontrollera uppgifterna om Griebenawer. I september 1991 rapporterade legationen i Pretoria att man ställt frågan om Griebenawer till en pålitlig kontakt, som kände till personer som tidigare arbetat inom den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Kontakten hade nu återkommit med beskedet att namnet var bekant. I samband med att Eugene de Kock lämnade uppgifter om mordet på Olof Palme (se nedan) upprättade UD en omfattande promemoria som skickades över till PU. Där beskrivs Heine Hüman:s kontakter med legationerna i Kapstaden och Pretoria samt ambassaden i Harare. Av uppgifterna framgår bl.a. att Heine Hüman:s svärfader, som hade flyttat till Sydafrika sommaren 1989, uttalat att Heine Hüman var psykiskt sjuk och behövde vård på mentalsjukhus. Under hösten 1996 kom ytterligare ett par tips rörande Heine Hüman in till PU. Angående det nyssnämnda ”Brommanumret” finns ett särskilt uppslag, som handlar om ett sammanboende par som på mordnatten fick en påringning av någon som meddelade att Olof Palme var död. I början av mars 1986 hörde en journalist av sig till PU och uppgav att han varit i kontakt med en kvinna Ann vars sambo kl 23.35 på mordnatten tagit emot ett telefonsamtal. En man med obekant röst hade sagt ”Nu är Palme död”. Mottagaren, som trott att det rörde sig om ett SOU 1999:88 Enskilda uppslag 455 ”struntsamtal”, hade svarat ”Det struntar väl jag i”. På uppslaget finns en anteckning av en utredningsman som varit i kontakt med Televerket. Därefter, i mitten av april 1986, hörde en person, som läst om felringningen i tidningen, av sig till PU. Han framförde uppfattningen att detta borde utredas, vilket skulle kunna göras med ”lite analytisk för- måga”. I oktober 1986 förhördes såväl Ann W som hennes sambo. Telefonsamtalet hade enligt Ann W kommit kl. 23.25 och sambon hade efter ett tiotal signaler lyft luren. En man, som talade svenska utan brytning, hade sagt ”Nu är Palme död” eller ”Palme är död”. Sambon hade svarat ”Det skiter jag i” och mannen hade då replikerat ”Jaså, gör du det”. När sambon kommit tillbaka till Ann W hade han sagt att det var ”en tokjävel som sade att Palme var död”. I juni 1987 kontaktade Manfred L PU angående ett telefonsamtal, som han hade ringt till sin syster i Bromma natten till den 1 mars 1986. Han berättade att han mellan kl. 02.00 och 03.00 blivit uppringd av brodern Arthur som berättat att Olof Palme var död. Brodern, som numera var avliden, hade sagt att han fått reda på dödsfallet genom ett telefonsamtal från sin son. Manfred L hade därefter ringt till sin syster Ann W i Bromma. Hennes sambo hade svarat och Manfred L hade utan att presentera sig frågat ”Får jag prata med Ann?” Sambon hade svarat att han inte fick det eftersom hon sov. Manfred L hade då sagt ”Du kan hälsa henne att Olof Palme är död”. Enligt Manfred L var han och sambon inte ”kontanta” med varandra. De hade bara träffats en gång och aldrig tidigare pratat med varandra på telefon. Det var därför sannolikt att sambon aldrig uppfattat att det var Manfred L som ringt. Dagen därpå förhördes Arthurs son som bekräftade att han ringt sin pappa mellan kl. 01.30 och kl. 02.00 natten till den 1 mars 1986 och meddelat att Olof Palme blivit skjuten till döds. Därefter förhördes Ann W och hennes sambo på nytt. Sambon, som var mycket irriterad över förhöret, svarade på fråga att han inte skulle ha känt igen Manfred L:s röst men att denne väl borde ha presenterat sig om det nu var han som ringde. ”Svenska Dagbladets scenario”. I början av maj 1987 erhöll säkerhetspolisen ett artikelutkast av journalisterna Roger M och Mari S på Svenska Dagbladet Av utkastet framgick att journalisterna hade haft kontakt med en källa som lämnat uppgifter om mordet på Olof Palme Källan hade uppgivit att den sydafrikanska spionen Craig Williamsson var den som planerat mordet. Craig Williamsson hade tidigare arbetat som sydafrikansk spion i IUEF i Genève till dess att han 1980 avslöjat sig. Genom arbetet hade Craig Williamsson fått full insyn i hur andra länder, främst de skandi- 456 Enskilda uppslag SOU 1999:88 naviska, genom ”hemliga” bidrag stött motståndare till apartheidregimen. När Olof Palme 1982 återvaldes till statsminister hade detta varit ”oväntat för regimen” i Sydafrika. Allt eftersom Olof Palme arbetat hårdare för sanktioner mot apartheidregimen, framstod det som klart att han var ett hot mot regimen, då han hade ett stort internationellt kontaktnät, både inom fackföreningsrörelsen och socialistinternationalen. Källan hade också sagt att han sett en lista över Sydafrikas fiender – en lista som i pressen skulle ha kallas dödslista. Där var Olof Palmes namn nämnt. Craig Williamsson hade lämnat sin polistjänst 1985. Enligt källan hade han gjort detta för att kunna organisera mordet. Själv hade Craig Williamsson i tidningsintervjuer sagt att han ”lämnade yrket av personliga skäl” och att om han varit svart skulle han ha arbetat för ANC. Källan hade också nämnt Giovanno R, som beskrivits som en f.d. maffiagangster, boende i Sydafrika. Denne skulle ha varit involverad i ett maffiarelaterat mord i Europa. Giovanno R sades vara intressant eftersom han startat företag i Sydafrika tillsammans med Craig Williamsson Beträffande själva mordet hade källan berättat att det varit tre personer inblandade. De skulle ha kommit till Sverige i en campingbil ”några veckor eller månader före mordet”. De ”bodde i skogen, ville inte bli registrerade som hotellgäster”. Campingbilen var av en modell med sovplats ovanför förarhytten. Bilen hade de anskaffat med hjälp av en västtysk f.d. bilhandlare. Denna person skulle vara känd av västtysk polis eftersom han ca fem år före mordet dömts till ett eller två års fängelse. Innan han avtjänat straffet hade han flytt till Sydafrika, där han blev medlem i National Party I dagsläget skulle han vara ordförande i ett eget partidistrikt i norra Johannesburg. Hans son skulle vara polis i Sydafrika. Mannen hade enligt källan åtagit sig flera ”dirty jobs” åt regimen. Han hade flera gånger efter flykten till Sydafrika rest tillbaka till Västtyskland på falskt pass. Mannen skulle heta ”Franz Esser”. Efter mordet skulle männen ha flytt västerut. Källan hade lämnat signalement på en av de tre männen. Denne sades vara stor, över 180 cm, ha stora fingrar och händer, stort ansikte och rött hår. Källan hade erhållit sin information av en av dem som var inblandade. Han hade dessutom under sommaren 1986 bevistat ett interpolmöte i Sydafrika, där han träffat personer som berättat om mordet. Vid mötet hade flera länder deltagit, bl.a. Chile och Taiwan. Enligt en anteckning av Per Göran Näss innehöll artikelutkastet sakfel; varken Sydafrika, Taiwan eller Chile var vid den aktuella tiden medlemmar i Interpol. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 457 Den 22 maj 1987 kontaktade Roger M säkerhetspolisen på nytt och berättade att han fått fram uppgifter om att Sydafrika satsat stora pengar på att köpa ”infiltratörer”. Inom Norden hade denna kampanj gått under beteckningen ”Operation Agneta”. Högerextremister i Norge skulle på detta sätt ha fått flera miljoner kronor. En norrman, Erik B, skulle ha deltagit i verksamheten. Denne hade varit bosatt i Örebro och vid tiden för mordet på Olof Palme skulle han ha befunnit sig i Stockholm. Den 27 maj 1987 publicerades artikeln i Svenska Dagbladet I juli 1987 kontaktade Roger M återigen säkerhetspolisen. Han hade efter ny kontakt med källan fått fram ytterligare uppgifter. De tre männen skulle ha avrest med flygbolaget Luxair från Johannesburg den 2 november 1985 och de skulle ha ankommit Luxemburg dagen därpå. Därifrån skulle två av männen ha rest vidare till München, där de sammanträffat med ”Franz Esser”, som ordnat bilen. Den tredje mannen skulle på annat sätt ha tagit sig till Stockholm, där de tre återförenats. Männen skulle ha levt ett ”utsvävande” liv i Stockholm, dock ej på ”allmän lokal”. En av dem skulle eventuellt haft en flickvän i Bromma. Deras leverne hade så småningom kommit till uppdragsgivarens kännedom och de hade uppmanats att genast utföra ”uppdraget”. Samma månad, dvs. i juli 1987, försökte säkerhetspolisen identifiera västtysken ”Franz Esser”. Detta misslyckades dock. Under hösten 1987 inhämtades passagerarlistor från Luxairs flight 1101 från Johannesburg till Luxemburg den 1 november 1985.4 Under PU:s utredning av ”Sydafrikaspåret” hösten 1996 vidtogs flera nya åtgärder i ärendet. Interpols register kontrollerades och en förfrågan beträffande ”Franz Esser” skickades till Tyskland via Interpol. I svar från Tyskland i juni 1997 ville Interpol Wiesbaden ha mer uppgifter om sakförhållandena beträffande hur ”Franz Esser-spåret” blev känt. I början av oktober 1996 kontaktade den andra journalisten på Svenska Dagbladet Mari S, per brev Solveig Riberdahl i anledning av Eugene de Kocks uppgifter (se nedan). I brevet skrev hon bl.a. ”När dagarna går förvånas jag över att polisen inte hör av sig med tanke på det tips jag förmedlade 1987”. Hon skrev också att hon inte trodde att polisen tagit uppgifterna på allvar eller kontrollerat dem särskilt noga. Därefter återgav hon en del uppgifter med ytterligare preciseringar och detaljer. Bl.a. skrev hon att den använda bilen troligen var tyskeller holländsk-registrerad. ”Franz Esser” skulle ha flytt från ett straff i 4 Uppgiften förbryllar något, eftersom ingångsuppgiften var att männen skulle ha rest den 2 november. 458 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Tyskland 1977. I Sydafrika skulle han ha anklagats för att ha begått ekonomiska brott. Han blev emellertid inte dömd eftersom han körde ihjäl sig dessförinnan. Den ”hitlist” källan sade sig ha sett innehöll, förutom Olof Palmes namn, också namnen Mathias Hinterscheid f.d. generalsekreterare i Europeiska Fackliga Samarbetsorganisationen, och Beit. Mari S hänvisade i samband med namnet Beit till journalisten Anders H:s omfattande dokumentation om Sydafrika, där det skulle förekomma en Alfred B som under en period bodde i Sydafrika och gjorde sig en förmögenhet på diamanthandel. En dryg vecka senare tog PU kontakt med Mari S, i anledning av att det i en tidningsartikel i Expressen uppgivits att hon hade ytterligare information att lämna. Mari S berättade att källan uppgivit att en av de personer han träffat vid polismötet i Durban sommaren 1986 var en man, B. Denne B var antingen en av de tre männen som varit i Stockholm eller en som varit i deras omedelbara närhet. B skulle vara sydafrikan. Polismötet skulle enligt källan antingen vara ett Interpolmöte eller ett IPA-möte (International Police Association . Mordet skulle ha beslutats på högsta nivå, av P.W. Botha. Beträffande bilen uppgav hon att detta inte var en husbil i egentlig mening utan mer en vanlig bil som man bygger om med sovplats ovanpå. Om källan sade Mari S att denne var europé som flyttat till Sydafrika för att som hon uppfattat det tjäna pengar och leva ett behagligt liv. Vid förhöret framkom att Mari S varit i Stockholm i maj-juni 1987 och lämnat uppgifter i ärendet till utredningsmannen Walter K. PU tog efter förhöret med Mari S kontakt med Walter Kegö som mindes att han sammanträffat med henne. På fråga om han hade dokumenterat förhöret uppgav han att han inte var säker på det; det berodde troligtvis på huruvida något nytt framkommit. I oktober 1996 kontaktades PU av en tjänsteman vid Tullkriminalen i anledning av de uppgifter i massmedia som vid den tiden förekom om Sydafrika. Tulltjänstemannen meddelade att tullen sedan flera år tillbaka haft en husbil i beslag. Husbilen hade anträffats ”tjuvkopplad” i januari 1990. Den var tyskregistrerad och ägaren Hubert R hade okänd adress samt var dömd för brott. I anledning av tipset lät PU genomföra en teknisk undersökning av bilen. I protokoll över undersökningen har det antecknats att inget anträffades som kunnat ”sättas i samband” med mordet på statsministern. Tips om samband mellan mordet på Olof Palme och mordet på ANCledaren Chris Hani I januari 1993 hörde en kvinna som bevistat samma biografföreställning som Olof Palme den 28 februari 1986, av sig till polisen. Hon uppgav att hon tyckte den 40-årige polack, som nyligen hade mördat en svart kommunistledare i Sydafrika, var mycket SOU 1999:88 Enskilda uppslag 459 lik den person hon beskrivit i förhör och som skulle kunna ha med mordet på Olof Palme att göra. I slutet av maj 1993 lämnade en person uppgift om att mordet på Olof Palme skulle kunna ha förövats av samma personer eller samma organisation, som låg bakom dödsskjutningen av ANC-ledaren Chris Hani Paret som låg bakom mordet på Chris Hani hette Derby-Lewis och han som sköt hette Walus. I september samma år (1993) följde PU upp tipsen och det noterades att varken paret Derby-Lewis eller Walus var kända inom utredningen. I oktober skickade PU en förfrågan till UD. Där beskrevs att flera uppgiftslämnare aktualiserat mordet kring årsskiftet 1992/93 på kommunistpartiets ledare Chris Hani i Sydafrika och att ett par, Clive och Gail Derby Lewis, jämte en polsk invandrare Janusz Walus skulle ha gripits och åtalats för detta. Paret Derby-Lewis skulle ha planerat och finansierat mordet och Walus skulle ha utfört det. PU önskade få veta på vilket sätt mordet utförts, om paret Derby-Lewis och Walus tillhörde någon organisation och om det var känt var berörda personer vistades eller vad de hade haft för sig vid tiden för mordet på Olof Palme PU önskade också få hjälp med personuppgifter och foton. I januari 1994 erhöll PU svar från ambassaden i Pretoria. Enligt den sydafrikanska förundersökningsledningen i anledning av Hani-mordet hade såväl Clive Derby Lewis som Walus varit i Sydafrika vid tiden för mordet på Olof Palme Detta svar baserades på inrikesministeriets register, som i sin tur baserades på flygplatsernas resandestatistik. Clive Derby-Lewis var mest känd som parlamentariker för konservativa partiet. Mordet hade planerats av honom och Walus tillsammans. Walus hade fått i uppgift att rekognoscera runt Hanis bostad och undersöka dennes rutiner. Det var vid en sådan rekognosceringstur per bil som Walus hade upptäckt Hani ensam utanför sitt hus. Walus hade stigit ur bilen och skjutit fyra skott mot Hani; det första bakifrån på nära håll. Walus, som inte varit maskerad, hade sedan lugnt satt sig i bilen och kört från platsen. Ett vittne hade senare kunnat peka ut gärningsmannen. Foton, ”personprofiler” och utskrift av förhöret med Gail Derby Lewis, som hade frikänts av domstolen, bifogades. Karl Gunnar Bäck I en PU-promemoria, daterad i maj 1994, framgår att TVprogrammet Striptease den 27 april 1994 innehöll en intervju med f.d. generalsekreteraren i Civilförsvarsförbundet Karl Gunnar Bäck. Karl Gunnar Bäck berättade i denna att han kort tid efter mordet blivit kontaktad av en person som befann sig i England och som sade sig ha information om mordet på Olof Palme Enligt personen skulle en konspiration bestående av svenska affärsmän, sydafrikansk säkerhetstjänst och någon vid säkerhetspolisen ligga bakom mordet. Karl Gunnar Bäck hade i anledning av informa- 460 Enskilda uppslag SOU 1999:88 tionen varit i kontakt med säkerhetspolisen, som efter några månader hört av sig och sagt att man kontrollerat uppgifterna och nu släppt ärendet. I TV-programmet intervjuades också biträdande spaningschefen i PU, Ingemar Krusell. Denne uppgav att det inom PU inte fanns något tips eller uppslag om Karl Gunnar Bäck:s uppgifter. I anledning av TVprogrammet hade PU gjort en särskild kontroll, varvid konstaterades att Krusells uppgifter stämde, dvs. Karl Gunnar Bäck s uppgifter fanns inte i PUmaterialet. Några veckor senare förhördes Karl Gunnar Bäck av PU. Han berättade att mannen som kontaktat honom var en brittisk medborgare som han känt sedan början av 1970-talet. Mannen hade kontaktat honom på måndagen eller tisdagen efter mordet. Han skulle komma till Stockholm dagen därpå och bad då att få träffa Karl Gunnar Bäck. För Karl Gunnar Bäck berättade mannen att engelska underrättelsetjänsten MI 6 fått information om att mördaren skulle sökas bland sydafrikanska kontakter och att det fanns ett samband mellan sydafrikansk vapenhandel och mordet. En svensk Leif Tellller poliskälla vid säkerhetspolisen skulle vara inblandad. Efter det att Karl Gunnar Bäck mottagit denna information hade han försökt komma i kontakt med PU per telefon men misslyckats. Han hade därför talat in informationen på band. Bandet hade hans informationssekreterare lovat att lämna till säkerhetspolisen i Uppsala, eftersom denne kände en person som arbetade där. Bandet lämnades på så sätt till säkerhetspolisen i Uppsala veckan efter mordet. Efter några månader, i maj-juni, hade Karl Gunnar Bäck bett informationssekreteraren, som numera var avliden, att kontrollera vad som hänt i ärendet. Denne hade kommit tillbaka med uppgiften ”att det är utrett och det har inte lett till någonting”. Mer konkret hade informationen inneburit att Boforsaffären och provisionerna i denna spelat stor roll för mordet. Ett provisionsföretag A&I Services hade mottagit pengar och ägaren i detta hade bott i Sydafrika och Rhodesia. Chefen skulle heta Robertson eller Donaldson och skulle bo omväxlande i London och Johannesburg. I anledning av informationen hade Karl Gunnar Bäck skrivit en artikel i Civilförsvarstidningen, där han påpekade att vapenhandeln och de pengar som fanns där kunde vara ett spår att nysta i. Därefter hade något mycket egendomligt inträffat, enligt Karl Gunnar Bäck. Han hade blivit uppringd av direktören vid Bofors Martin Ardbo, som försäkrat att detta var absolut felaktigt och att man inte skulle gå vidare på det spåret, eftersom det skulle kunna skapa åtlöje kring civilförsvaret och Karl Gunnar Bäck. Ytterligare en vecka senare, i slutet av maj 1994, hörde PU Walter Kegö, som bekräftade att han under aktuell tid var sektionschef vid säkerhetspolisen i Uppsala. Walter Kegöuppgav att han vid tiden då bandet SOU 1999:88 Enskilda uppslag 461 skulle ha lämnats hade gått en kommissariekurs och att han då ersatts av Ernst N. Walter Kegöhade ingen kännedom om Karl Gunnar Bäck:s uppgifter. I juni 1994 skickade PU en förfrågan i ärendet till säkerhetspolisen i Uppsala. – Svar på förfrågan inkom efter ett drygt halvår, i januari 1995. I svaret, som kom från den person som hade svarat som chef under aktuell tid, redogjordes för att diariet kontrollerats och att det inte fanns några noteringar om att något band angående Palmemordet sänts till Stockholm. Vidare sades att de anställda tillfrågats, men att ingen kände till något band som skulle innehålla ifrågavarande uppgifter. Ett 40-tal kriminalpoliser inom Uppsala polisdistrikt hade dessutom tillfrågats särskilt, varvid man talat enskilt med de som varit avdelade för tipsmottagning. Inte heller detta hade emellertid lett till något resultat. Allt detta hade fört fram till slutsatsen att det var osannolikt att Karl Gunnar Bäck:s informationssekreterare lämnat bandet till säkerhetspolisen i Uppsala. I januari 1995 finns en utredningsanteckning av en utredningsman vid PU registrerad. Av denna framgår bl.a. att Karl Gunnar Bäck inför PU yttrat att ”När jag nu tänker tillbaka på ärendet har jag funderat på om (informationssekreteraren) lämnat bandet för avlyssning och återfått det av kollegan på säkerhetspolisen i Uppsala med uppgift att historien redan var känd eller utan intresse. I så fall kanske ärendet aldrig registrerades.” Utredningsmannen vid PU synes sedan ha vänt sig än en gång till säkerhetspolisen. I PU-materialet finns nämligen en promemoria från säkerhetspolisen, daterad den 4 oktober 1995, där det bl.a. heter: B (utredningsmannen vid PU, vår anm.) undrade hur våra rutiner är beträffande PALME-tipsen. Tips som skickas med internposten till SÄPO går direkt till Leif Tell eller J (utredningsmän vid säkerhetspolisen, vår anm.) vilka bokför dessa samt delar ut dem till den handläggare det berör. När tipset är färdigbearbetat, åter till Leif Tell eller J. Efter bokföring sänds tipsen och redovisningen tillbaka till RKP/A. Tips som inkommer via SÄPO:s registrator brev och liknande diarieförs, därefter till Leif Tell eller J som kontrollerar om något är känt vid SÄPO. Bokförs ej av Leif Tell eller J, enär det redan är diariefört. Med förhoppning att B fått svar på sina frågor, om inte får han återkomma till mig. Boris E. I oktober 1994 tog Pierre Schori kontakt med Hans Ölvebro och berättade att han från Sydafrika kontaktats av en svensk journalist, som han hade förtroende för. Journalisten, Boris E, hade träffat en f.d. polisagent i Sydafrika som berättat att han hade information om mordet på Olof Palme Agenten skulle eventuellt ha tillgång till dokument som kunde bekräfta informationen. Schori skulle be Boris Leif Tell sätta sig i förbindelse med Ölvebro. 462 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Några dagar senare ringde Boris Leif Tell upp Ölvebro. Boris Leif Tell ombads efter ett kort referat av vad som hänt att skriva ned sina uppgifter och skicka in dem till PU. I en 17-sidig rapport, som inkom en vecka efter telefonsamtalet, uppgav Boris Leif Tell att han nyligen kommit hem från en sex veckor lång filminspelning i Sydafrika. Under resan hade han intervjuat en avhoppad f.d. chef för säkerhetstjänstens dödspatruller, Dirk C. Denne hade under intervjun frågat om Boris Leif Tell ville ha information om mordet på Olof Palme och nämnt att han hade en kollega som hade saker att berätta. Därefter hade Boris Leif Tell sammanförts med en person, ”källa A”, som tidigare arbetat som teknisk expert i den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Källa A berättade att mordet på Olof Palme planerades av Sydafrikas främste spion i modern tid, Craig Williamsson. Craig Williamsson hade som ung polisaspirant fått i uppdrag att börja studera på universitetet med syfte att infiltrera regimkritiska organisationer. Under 1970-talet hade han infiltrerat och saboterat biståndsorganisationen IUEF (International University Exchange Fund) i Genève, vilken leddes av svensken Lars E. Craig Williamsson hade genom en iscensatt flykt tagit sig ut ur Sydafrika. Han fick därefter anställning i IUEF och blev ”bäste vän” med Lars E. I IUEF blev Craig Williamsson vice direktör och informationsansvarig. Han hade som sådan förskingrat stora belopp, bl.a. köptes ”Daisy Farm” in och byggdes upp till träningsläger för den sydafrikanska polismaktens terrororganisationer. Projektet att infiltrera IUEF gick under kodnamnet ”Operation Daisy”. I slutet av 1970-talet hade Craig Williamsson även försökt infiltrera IDAF (International Defence and Aid for Southern Africa i London, vilken var en viktig organisation i kampen mot apartheid. Denna hanterade stora penningsummor. Bl.a. gav Sverige via hemliga konton hos SIDA stora bidrag till IDAClaes Djurfeldts verksamhet. Denna infiltration misslyckades dock. 1980 hade Craig Williamsson i samband med att en annan sydafrikansk agent ”hoppat av”, avslöjats. Han hade därefter återvänt till Sydafrika. Han hade senare varit inblandad i CCB (Civil Cooperation Bureau , vilket var den organisation som byggt upp ”The third force” i Sydafrika. ”The third force” hade sysslat med aktioner som gått ut på att mörda regimmotståndare, skapa splittring och hat etc. Craig Williamsson hade därefter gått över till civil verksamhet och sysslade nu med bl.a. stora fastighetsaffärer. Källa A hade arbetat med Craig Williamsson i dennes företag ”Longreach”. Företaget hade sysslat med spioneri, attentat och morduppdrag. Craig Williamsson umgicks med bl.a. Peter Casselton, som var den person som genomfört sprängattentatet mot ANStefan Svensson kontor i London. Tillsammans med källa A och Dirk Stefan Svensson hade Boris Leif Tell besökt de gamla träningslägren Vlakplaas, för vilken Dirk Stefan Svensson varit chef, och Daisy Farm Båda lägren hade använts för att utbilda och träna agenter att kidnappa, tortera och mörda regimens motståndare. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 463 Om mordet på Olof Palme hade källa A mer konkret berättat att det planerats i Johannesburg och på flera ställen i Europa. Kodordet för mordet var ”Hammer”. Svenska ”security agents” hade deltagit i operationen genom att kartlägga Olof Palmes rörelsemönster och vanor veckorna före mordet. Den avdelning som dessa säkerhetsagenter arbetat vid skulle ha haft en kvinna som chef. Den person som var ansvarig för mordet på plats i Stockholm var Anthony W, tidigare kapten i Rhodesias ”Selous Scouts”; ett elitförband som sysslade med kommandoraider, sabotage och mord i Rhodesia med grannländer. Anthony White sades bo på en gård nära Beira i Mocambique och syssla med affärer. En annan person som skulle vara inblandad i mordet var Paul A, en sydafrikan med skandinaviskt släktskap. Motiven till mordet skulle vara två. Det första rörde Sveriges stöd till kampen mot den sydafrikanska regimen på 1980-talet. Sverige var det land som ekonomiskt stödde motståndsrörelserna mest av alla och Olof Palme var den dominerande statsmannen bakom stödet. Det andra skulle vara ett rent privat motiv för Craig Williamsson som sades ha haft en personlig konflikt med Olof Palme och en hållhake på denne som gällde försvunna biståndspengar. I rapporten berättade Boris Leif Tell också att han under sitt Sydafrikabesök varit i kontakt med Craig Williamsson Denne hade berättat om sitt liv och bl.a. om sin inblandning i gripandet av Steve Biko 1977. Craig Williamsson hade förnekat all inblandning i mordet på Olof Palme Boris Leif Tell påpekade att källa A, som var rädd för sitt liv, avsåg att söka amnesti i Sydafrika genom att avlägga vittnesmål inför ”The Truth and Reconsiliation Commission (TRC), Sanningskommissionen, och att han inte ville framträda om han inte fick garanti om amnesti. Källa A var enligt Boris Leif Tell beredd att låta sig höras av svensk polis utanför Sydafrika om han fick en sådan garanti. Boris Leif Tell varnade slutligen PU för att ta kontakt med sydafrikanska myndigheter, eftersom den gamla regimens män i stor utsträckning fanns kvar. Boris Leif Tell rekommenderade i stället PU att vända sig till Sydafrikas justitieminister Dullah Omar som han själv varit i kontakt med och litade på. I mitten av november 1994 besökte Boris Leif Tell och en kriminalinspektör från Luleå Hans Ölvebro. Boris Leif Tell hade dagen innan haft kontakt med källa A, som var mycket rädd. Man kom överens om att försöka påskynda källa A möjlighet att lämna Sydafrika för att i Europa, möjligen i Sverige, kunna skriva ned sitt vittnesmål och begära amnesti. Samma dag uppsöktes Pierre Schori som informerades om situationen och ombads försöka påskynda förfarandet. Samma dag besöktes också ordföranden i Polisförbundet, Gunno Gunnmo. Därvid diskuterades ett kontrakt mellan Boris Leif Tell och Polisförbundet om att utnyttja Boris Leif Tells material vid ett seminarium under 1995. Som ett led i 464 Enskilda uppslag SOU 1999:88 förberedelserna inför seminariet kom man överens om att källa A också skulle kunna användas varför Polisförbundet var berett att bekosta källa A resa till Sverige. I slutet av 1994 upprättade Hans Ölvebro en sammanfattning av vad som dittills hänt i ärendet. I ett brev, daterat i februari 1995, från justitieminister Laila Freivalds till den sydafrikanske justitieministern Dullah Omar redogjorde Freivalds för de uppgifter som kommit fram i mordutredningen. Därefter gjordes en förfrågan om svensk polis skulle kunna sammanträffa med källa A på svenska ambassaden i Sydafrika. I början av mars 1995 meddelade Solveig Riberdahl Hans Ölvebro att hon talat med dåvarande expeditionschefen i Justitiedepartementet, Stefan Strömberg, som uppgett att Freivalds varit i kontakt med den sydafrikanske justitieministern. Denne hade lämnat positivt besked beträffande källa CG Östling. Samma dag hade Ölvebro talat med Boris E, som uppgett att han några veckor före Ingvar Carlssons och Laila Freivalds besök i Sydafrika varit i telefonkontakt med källa CG Östling. Denne skulle då flytta. Boris Leif Tell hade inte fått någon ny adress. Han hade därefter försökt nå källa A per telefon men misslyckats. Boris Leif Tell hade även talat med källa A advokat, som också sökt källa A utan att lyckas nå honom. Därefter stod Hans Ölvebro i förbindelse med Boris Leif Tell i augusti 1995 och i maj 1996. Dessemellan hade Boris Leif Tell under lång tid varit på resa i Söderhavet. Vid senaste tillfället meddelade Boris Leif Tell att han varit i kontakt med källa A i april 1996 och att denne då sagt att hans ärende nu tagits upp i Sydafrika och att han var beredd att träffa Boris Leif Tell någonstans i Europa. Samma dag (den 26 september 1996) som Eugene de Kock i Sydafrika lämnade uppgifter om mordet på Olof Palme hörde Boris Leif Tell av sig till PU. Han berättade att han talat med källa A ett par veckor tidigare. Denne hade då uppmanat Boris Leif Tell att söka Eugene de Kock för att få de uppgifter som källa A lämnat bekräftade. Boris Leif Tell berättade också att han under dagen försökt nå källa A men misslyckats. Istället hade han till källa A advokat framfört att ”antingen gäller vår överenskommelse eller skiter Ni i allting och i så fall måste jag lämna ut namn och övriga uppgifter till polisen”. I telefax-meddelande till PU i slutet av september 1996 avslöjade så Boris Leif Tell källa A identitet. Källan var Riian S och hans ombud var advokaten Vim C. I början av oktober 1996 överlämnade Boris Leif Tell till PU dokumentation från sin resa till Sydafrika. I mitten av denna månad höll PU ett mycket omfattande, 59-sidor långt, kompletterande förhör med Boris E. Jan Danielsson och Hans Ölvebro försökte under sin utredning i Sydafrika 1996 (se nedan) få till stånd ett förhör med Riian S men det SOU 1999:88 Enskilda uppslag 465 misslyckades. Enligt vad Hans Ölvebro uppgett för kommissionen förhandlade de med Riian S i 14 dagar men det ledde inte till något. Hans Ölvebro har i samtal med kommissionen betecknat Riian S som informationssvindlare. Samma slutsats har förundersökningsledaren Jan Danielsson redovisat. Eugene de Kocks uppgifter hösten 1996 Den 26 september 1996 lämnade det f.d. polisbefälet Eugene de Kock uppgifter om mordet på Olof Palme i en pågående rättegång mot de Kock i Pretoria. de Kock berättade att han hade vetskap om att Craig Williamsson och andra personer i ”operation Longreach” låg bakom mordet på Olof Palme och framhöll att dessa fakta måste undersökas. de Kocks uppgifter fick stor uppmärksamhet i såväl sydafrikanska som svenska massmedier. Inom PU rådde dagarna därefter en febril aktivitet. En mängd nya tips strömmade in, samtidigt som PU hade intensiva kontakter med UD och ambassaderna i Pretoria och Kapstaden, vilka i sin tur stod i förbindelse med sydafrikanska myndigheter. Via UD skaffade PU fram domstolsprotokoll över Eugene de Kocks uppgifter. Kriminalkommissarien Jan K i Johannesburg engagerades. Jan K var en av flera svenska poliser som genom SIDA arbetade i den sydafrikanska s.k. Sanningskommissionens, ”TRC”, utredningsenhet. Jan K ombads att införskaffa all tillgänglig information om eventuell sydafrikansk inblandning i mordet på Olof Palme PU tog också kontakt med flera Sydafrikakännare. En kortare sammanfattning över de tidigare uppslagen i avsnittet upprättades. Den 3 oktober 1996 skickade förundersökningsledningen genom Solveig Riberdahl och Jan Danielsson en ”Begäran om medgivande för svensk åklagare och polis att i Sydafrika inhämta uppgifter angående mordet på Olof Palme till UD. Ambassadören i Sydafrika, Bo Heinebäck, hade då redan varit i kontakt med Sydafrikas justitieminister Dullah Omar som understrukit att han var ”oerhört angelägen att vi går till botten i utredningen av de här påståendena”. Omar försäkrade vid ett möte med Heinebäck den 4 oktober att de svenska utredarna skulle få bästa möjliga assistans på alla plan och att Sydafrika skulle göra sitt yttersta för att bistå teamet som skulle anlända från Sverige. 466 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Efterforskningsåtgärder i Sydafrika i oktober-november 1996 Det beslöts sedermera att svenska utredare skulle inhämta uppgifter i Sydafrika. Förundersökningsledaren Jan Danielsson och spaningsledaren Hans Ölvebro avreste den 10 oktober 1996. De stannade fyra veckor. Under denna tid sammanträffade de med en mängd personer, bland andra justitieministern Dullah Omar säkerhetsoch polisministern Sydney Mufamadi överåklagaren D ́Oliviera m.fl. Ett drygt tiotal förhör5 genomfördes. Via den sydafrikanska polisen, sanningskommissionen och andra myndigheter fick Danielsson och Ölvebro också tillgång till en del dokumentation, bl.a. utdrag ur de polisiära registren. Av PU-materialet framgår följande om den information som inhämtades i Sydafrika. Eugene de Kock. Eugene de Kock, f.d. överste vid sydafrikanska säkerhetstjänsten och chef för Vlakplaas, hade arresterats den 4 maj 1994. Han hade åtalats för 129 brott och dömts för 89, bl.a. för flera mord. När de Kock lämnade uppgifterna om sydafrikansk inblandning i mordet på Olof Palme ingick de i det de Kock anförde till sitt försvar. Han hade sökt amnesti. Enligt en uppgift till kommissionen från Hans Ölvebro dömdes de Kock till 285 års fängelse under tiden Danielsson och Ölvebro var i Sydafrika. Danielsson och Ölvebro sammanträffade med de Kock dagen efter det att de anlänt till Sydafrika, dvs. den 11 oktober 1996. Förhöret hölls liksom övriga förhör på engelska och de Kock hade sin advokat närvarande. de Kock berättade att senator Philip Powell den 1 oktober 1993 givit honom namn på och adress till en man som kallades ”The Shooter”. Denne var enligt Powell inblandad i mordet på Olof Palme och var den som avfyrade skotten. de Kock mindes inte namnet på mannen. Detta och adressen hade han skrivit upp i en anteckningsbok, som förstörts i samband med att han greps. Det var dock inte den ”W” som omtalas ovan. Powell hade gjort mycket klart för de Kock att ”The Shooter” var en svensk ”intelligence officer”, som numera var bosatt i Turkiet och de Kock hade ett minne av att han skulle vara kapten. Anledningen till att Powell lämnat dessa uppgifter till de Kock var att de två hade ett mycket öppet förhållande till varandra. För det fall de Kock någon gång kom till Turkiet kunde han söka kontakt med mannen. Enligt de Kock hade Powell arbetat för den sydafrikanska polisen inom STRATCOM – Strategic Communications, som sysslade med propaganda och mer 5 I det följande talas för enkelhetens skull om ”förhör”, vilket det egentligen inte kan sägas ha varit fråga om. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 467 eller mindre ”dirty tricks”. Powell hade därefter gått över till ”a front company of the military intelligence unit”, som var känt som ”Longreach”. Detta hörde till DCI – Directorate of Covert Intelligence Chef för Longreach var Craig Williamsson En annan polisman, Louis N, skulle också vara inblandad i Longreach. Enligt de Kock hade han och Powell pratats vid i ca 45 minuter i ett läger, som han inte kunde minnas namnet på. Efter detta tillfälle hade han försökt prata med Powell på nytt, men Powell hade då inte heller kunnat minnas namnet på ”The Shooter”. Powell hade hänvisat till John L och dennes hustru Cindy och sagt att dessa visste allt om hela operationen, eftersom de tidigare arbetat för Craig Williamsson Enligt en uppgift från Dirk Stefan Svensson skulle en Anthony White vara inblandad (se nedan). På fråga uppgav de Kock emellertid att Craig Williamsson aldrig skulle ha använt sig av Anthony White Enligt de Kock var Dirk Stefan Svensson bara ute efter pengar när han lämnade sådana uppgifter. Att ”The Shooter” skulle vara en svensk underrättelseofficer eller en f.d. sådan följdes senare upp i Sverige. I mitten av november 1996 meddelade polisöverintendenten Kurt Malmström vid säkerhetspolisen att det i Turkiet inte fanns någon person med kaptens grad och förflutet i svensk underrättelsetjänst. Hans Ölvebro har inför kommissionen uppgett att de Kocks anteckningar visat sig finnas kvar i kopia och att PU fått del av dem, men att de varken innehöll något svenskt namn, någon adress eller något telefonnummer till Turkiet. Philip Powell. Jan Danielsson och Hans Ölvebro gjorde under Sydafrikabesöket flera försök att få träffa senatorn för Inkatha Freedom Party, Philip Powell. Powell, som inte ville medverka till ett sammanträffande, lät till slut via en partikollega hälsa att han inte lämnat någon sådan information som de Kock påstått. Jonathan L. Den 16 oktober 1996 sammanträffade Jan Danielsson och Hans Ölvebro med Jonathan L på svenska ambassaden i Pretoria. Jonathan L förnekade all kännedom om mordet på Olof Palme Han berättade att han gått i samma skola som Craig Williamsson men att de då inte kände varandra. 1980 hade de blivit goda vänner och de träffades då och då, ett par gånger om året. Jonathan L hade vid något tillfälle träffat den ovan omtalade ”W” i London. Riian S. Om Riian S, se ovan under Boris E. Anthony White. Anthony White hörde redan i början av oktober 1996 av sig till svenska ambassaden i Maputo och meddelade att han var chockad och bestört över anklagelserna mot honom. Han önskade så snart som möjligt få prata med de svenska utredarna och göra klart för dessa att han inte haft med mordet att göra. 468 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Jan Danielsson och Hans Ölvebro sammanträffade med Anthony White på svenska ambassaden i Pretoria den 15 oktober 1996. Anthony White berättade att han var född 1949 i Rhodesia. Han hade arbetat 16 år i armén och slutat som kapten i Selous Scouts i oktober 1979. Officiellt hade han inte slutat förrän i april 1990. Efter det att han slutat inom det militära hade han åkt till Sydafrika och startat ett privat företag, som huvudsakligen höll på med säkerhet för kommersiella företag. Sedan flera år tillbaka drev han ett företag i träbranschen i Beira, Mocambique. Under perioden april – november 1986 hade han en affärsrelation med Craig Williamsson Anthony White hade då arbetat som ”fellow director” i ett företag kallat Longreach. Detta företag byggdes upp särskilt för att göra riskanalyser och hade i princip bara en klient, ett företag som hette GMR, som leddes av Mario R. Anthony White hade blivit bekant med Craig Williamsson ett och ett halvt år innan Longreach startades. Så länge Anthony White var involverad i företaget sysslade han endast med riskanalyser. Han märkte varken militära eller polisiära influenser i företaget. Anthony White uppgav att han hade besökt många länder, men aldrig Skandinavien. Han kände inte några svenska polismän och hade inte träffat några sådana. Första gången han hörde talas om mordet på Olof Palme var två veckor före dagens sammanträde, när ”Sydafrikaspåret” aktualiserades i medierna. Anthony White visade upp sitt pass till styrkande av att han varit i Sydafrika vid tiden för mordet. På frågor uppgav Anthony White att han kände Riian S eftersom denne varit livvakt åt Mario R under tiden i Longreach, att han kände Peter Casselton genom Craig Williamsson att han hälsat på de Kock vid ett par tillfällen under Longreach-tiden, men att han inte träffat vare sig Dirk Stefan Svensson eller ”W”. En vecka senare lämnade Anthony White via sin advokat till Jan Danielsson och Hans Ölvebro registreringshandlingar, utvisande att företaget Longreach registrerats på Jersey den 17 april 1986. Craig Williamsson. Den 1 oktober 1996 skickade den svenske ambassadören i Sydafrika till PU en kopia av ett brev som Craig Williamsson skrivit till Svenska Dagbladet i augusti 1987. Brevet hade skrivits i anledning av den artikel, som tidningen hade publicerat den 27 maj samma år, se ovan under ”Svenska Dagbladets scenario”. I brevet beklagade Craig Williamsson Olof Palmes död och framhöll hur smärtsamt och groteskt det var att ha blivit anklagad för att ligga bakom dennes död. Därefter framfördes klagomål mot tidningen, som publicerat artikeln utan att minsta försök gjorts att kontakta Craig Williamsson före publiceringen. I brevet ställde Craig Williamsson också frågan vem som mera allvarligt skulle kunna tro att den sydafrikanska polisen, som är tränad i öken-krigföring, skulle ha kunnat campa i tre månader i de svenska skogarna mitt i vintern utan att bli SOU 1999:88 Enskilda uppslag 469 upptäckta, därefter ha förflyttat sig till Stockholm, mördat Olof Palme och sedan ha försvunnit utan minsta spår. Den 18 oktober 1996 hölls ett tre timmar långt förhör med Craig Williamsson Förhöret hölls i Luanda, Angola, där Craig Williamsson suttit fängslad i ett par veckor i anledning av ”viseringsproblem”. Vid förhöret berättade Craig Williamsson hur han i början av 1970-talet infiltrerat studentrörelsen i Sydafrika, hur han ”flytt” ur landet 1975 och hur han därefter av Lars Leif Tell erbjudits arbete som informationsansvarig vid IUEF i Genève. 1978 hade han blivit ställföreträdande direktör och Lars Leif Tells närmaste man. Under denna tid var han i Stockholm ett par gånger. Besöken arrangerades av SIDA och han träffade bl.a. Pierre Schori, Mats Hellström, Bernt Carlsson m.fl. 1980 avslöjade en avhoppad sydafrikansk säkerhetspolis att Craig Williamsson var sydafrikansk agent och han tvingades därefter återvända till Sydafrika. Under perioden 1980-85 var han chef för en avdelning inom den sydafrikanska säkerhetspolisen, vilken utbildade ungdomar till infiltratörer. 1984 skrev han i en artikel att Sydafrika, för att förbli en demokrati, inte borde använda sina militära styrkor mot det egna folket. Det hade då utretts huruvida han möjligen var CIAeller KGB-agent. Därefter tröttnade han på säkerhetspolisen och funderade på att engagera sig politiskt. Han hade vid årsskiftet 1985-86 tagit kontakt med Brigardier Tolletjie B, chef för DCC (The Directorate of Covert Collection inom den militära underrättelsetjänsten. Craig Williamsson blev erbjuden och accepterade en tjänst som överstelöjtnant och chef för sektionen ”Ander Lande” (övriga världen). I april 1986 startade han företaget Longreach, som fungerade som ”täckmantel” för hans arbete i DCC. Longreach sysslade med säkerhetsarbete. Craig Williamsson kom vid denna tid i kontakt med Mario R och dennes företag GMR, i vilket Craig Williamsson så småningom kom att arbeta. I början av 1987 slutade Craig Williamsson sitt arbete i militära underrättelsetjänsten och han kom därefter att arbeta helt civilt. Han engagerade sig politiskt för National Party och blev av partiet nominerad till Parlamentet 1987 samt utnämndes till medlem i the President ́s Council, där han arbetade till 1990-91. Därefter blev han affärsman på heltid. På särskilda frågor uppgav Craig Williamsson att han inte varit i Stockholm sedan han arbetade i IUEF, att han inte kände några svenska polismän, att han inte hade några poliskontakter i Sverige och att han aldrig hade träffat Olof Palme Craig Williamsson berättade om Anthony W, att denne under en tid varit anställd som konsult i Longreach, att de försökt göra affärer tillsammans i Sydafrika och att Anthony White därefter hade flyttat till Mocambique, där han startat sitt träföretag. Om Riian S berättade han att denne fått hans uppdrag att vara säkerhetsvakt åt Mario R på en farm som Mario R ägde. Riian S, som hade fått pengar att driva farmen med, hade levt som en ”godsägare” och spenderat alla tillgångarna. 470 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Craig Williamsson hade i anledning härav avskedat Riian S, som i sin tur under 1987 sålt information till en journalist för att skämma ut Craig Williamsson i valkampanjen. Riian S hade några år senare blivit en rik affärsman. Craig Williamsson misstänkte att Riian S rörde sig med knarkpengar från Colombia och något senare ”brast bubblan”. Riian S förlorade då allt. Alltsedan Svenska Dagbladet publicerade artikeln om honom 1987 hade rykten surrat om Craig Williamsson s inblandning i mordet på Olof Palme Craig Williamsson uppgav vidare att förutom Riian S var även Eugene de Kock fientligt inställd till honom eftersom han lyckats anpassa sig i det nya samhället, medan de Kock misslyckats med detta. Om ”W” berättade Craig Williamsson att han lärt känna denne i USA. ”W” fick Craig Williamsson s uppdrag att åka till London och spana på PAC. I London lärde ”W” känna Peter Casselton (om Peter Casselton se nedan). Peter Casselton hade vid ett tillfälle gett ”W” stulna ANC-dokument. Craig Williamsson sade sig känna Peter Casselton väl. Peter Casselton hade bott hemma hos Craig Williamsson under en längre tid då Craig Williamsson fått ”försörja” denne. Detta hade Craig Williamsson tröttnat på och Peter Casselton hade blivit ”sur”. Slutligen försäkrade Craig Williamsson att han inte hade något med mordet på Olof Palme att göra och att han till 110 procent skulle samarbeta för att försöka rentvå sitt namn. I ett brev daterat den 25 oktober 1996 ställt till statsminister Göran Persson framförde Craig Williamsson via ombud klagomål mot de svenska utredarna. I brevet sades bl.a. att Craig Williamsson som suttit fängslad i två veckor, varit rädd för vad som kunde hända om han inte samarbetade med svenskarna och att Craig Williamsson på grund av förhörets längd inte kunnat återvända till Johannesburg med reguljärt flyg samma dag. Vidare anklagades de svenska utredarna för att ha kränkt Craig Williamsson s rättigheter (”flagrantly breaching all priciples of law and that our client was being improperly deprived of his rights by this device ”). Ambassadören i Sydafrika, Bo Heinebäck, upprättade i anledning av klagomålet ett förslag till s.k. Sprachregelung (språkregel), vari samtliga påståenden bemöttes. Dirk C. Jan Danielsson och Hans Ölvebro sammanträffade med Dirk Stefan Svensson den 23 oktober 1996. Dirk Stefan Svensson berättade om sin bakgrund vid den sydafrikanska säkerhetstjänsten. I början av 1980-talet var han chef för Vlakplaas; ett träningsläger, där vita rekryter utbildades i att begå diverse våldshandlingar. Dirk Stefan Svensson hade själv varit inblandad i mord, bilstölder etc. Han tröttnade emellertid på allt detta och önskade sluta av medicinska skäl. Innan han hann sluta blev han inkallad till chefen, som suspenderade honom utan att Dirk Stefan Svensson fick veta varför. Efter flera månader väckte Dirk Stefan Svensson talan vid domstol för att få återgå till polisarbetet. I en stor ”polisrättegång” 1985, då Craig Williamsson uppträdde som ”stjärnvittne”, anklagades Dirk Stefan Svensson för att ha uppträtt på ett sätt som var SOU 1999:88 Enskilda uppslag 471 ovärdigt hans ställning. Dirk Stefan Svensson tilläts sluta vid poliskåren av medicinska skäl den sista januari 1986. I slutet av 1980-talet kontaktade han ANC och under ett tag tvingades han lämna Sydafrika. Dirk Stefan Svensson berättade vidare hur han runt årsskiftet 1994/95 blivit kontaktad av journalisten Boris E. Denne hade frågat om han kände till något om mordet på Olof Palme Dirk Stefan Svensson hade då svarat att enligt Riian S är det Anthony White som är mördaren och Craig Williamsson som ligger bakom. Dirk Stefan Svensson hade själv aldrig varken träffat eller hört talas om Anthony White förrän Riian S nämnde honom. Om Riian S berättade Dirk Stefan Svensson att denne är en tidigare polis, som han kände väl och som arbetat nära Craig Williamsson i Longreach. Dirk Stefan Svensson spekulerade därefter i vilka uppgifter som Craig Williamsson i ett förhör skulle kunna tänkas försvara sig med mot Riian S:s uppgifter och sade ”there ́s rumours that he chased Riian away and all this nonsense”. Dirk Stefan Svensson uppgav sig vara god vän även med Peter Casselton som i sin tur skulle vara god vän med Eugene de Kock. Peter Casselton hade beträffande mordet på Olof Palme först sagt till Dirk Stefan Svensson att det var en kille som bodde i Turkiet som var mördaren. Peter Casselton hade senare specificerat detta och sagt att mördaren var ”W”. Dirk Stefan Svensson uppgav sig aldrig ha träffat eller hört talas om ”W” i något annat sammanhang. På särskilda frågor uppgav Dirk Stefan Svensson att han aldrig hade besökt Sverige, att han inte kände några svenska polismän och att han inte hade hört talas om att några svenska polismän skulle ha varit i Sydafrika. – I samband med att utredarna sammanträffade med Dirk Stefan Svensson överlämnade denne ett ca 150-sidigt manuskript, benämnt ”Hitsquads”, som han önskade tillföra utredningen. Peter Casselton. Redan den 1 oktober 1996 hörde Peter Casselton via en journalist av sig till svenska ambassaden i Pretoria. Samma dag besökte han ambassadören Bo Heinebäck Peter Casselton var upprörd över att personer som han var säker på inte haft med mordet på Olof Palme att göra pekades ut, bland andra Anthony White Peter Casselton uttalade sig nedlåtande om Dirk C, som ”nu springer omkring och uttalar sig åt alla håll”. Peter Casselton berättade att han var född i England och arbetade som pilot i Sydafrika och Mocambique. Fram till mitten av 1980-talet hade han arbetat som agent i den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Han hade bl.a. använts till att infiltrera ANC utomlands, bl.a. i London. Peter Casselton förnekade all inblandning i mordet på Olof Palme Han pekade i stället ut ”W” som den som höll i vapnet. ”W”, som påstods ha högerreaktionära politiska åsikter, hade fått uppdraget att skjuta Olof Palme av den sydafrikanska säkerhetstjänsten inom ramen för Craig Williamsson s ”operation Longreach”. ”W” hade, enligt Peter Casselton anknytningar till den svenska underrättelseverksamheten. Han hade ett förflutet som svensk FN-soldat i Kongo och befann sig i mitten av 1980-talet i 472 Enskilda uppslag SOU 1999:88 London. Under flera år, troligen 1983-86, samarbetade ”W” med sydafrikansk säkerhetstjänst som en ”fully paid agent”. Craig Williamsson var under denna tid ”W”:s kontaktperson och den som betalade dennes lön. ”W” var enligt Peter Casselton tuff på ytan men bröt lätt samman vid förhör. Det var ”W” som hade avslöjat den sydafrikanska säkerhetstjänstens operation i London, ett avslöjande som hade lett till att Peter Casselton dömdes till fängelse i två år. Peter Casselton, som var övertygad om att hans uppgifter var korrekta, sade sig inte ha några bevis i saken. Han hänvisade dock till Eugene de Kock som han brukade hälsa på i fängelset. Jan Danielsson och Hans Ölvebro sammanträffade inte med Peter Casselton under sin vistelse i Sydafrika eftersom han befann sig på resa i grannländerna. I uppslaget finns intaget tidningsartiklar från Expressen den 6 respektive 10 februari 1997, av vilka framgår att Peter Casselton skulle ha avlidit den 9 februari 1997. Han hade reparerat en lastbil hos en god vän när lastbilen plötsligt startade och klämde fast honom mot en vägg. Enligt artikeln tydde inget på att det skulle ha varit fråga om något annat än en olycka. Viss övrig utredning under denna tid Under tiden Jan Danielsson och Hans Ölvebro vistades i Sydafrika pågick ett intensivt utredningsarbete i Sverige. PU inhämtade information om Sydafrika genom att tala med en rad Sydafrikakännare. Samtal hölls också med kabinettsekreteraren Jan Eliasson biståndsministern Pierre Schori och ambassadören Mats Hellström Ambassadören Anders Möllander upprättade en särskild promemoria om Olof Palmes roll i södra Afrika. Inom PU upprättades vidare en lista över ett tiotal personer som figurerade i utredningen i denna del. Listan skickades över till säkerhetspolisen och till kriminalunderrättelsetjänsten med förfrågan om något var känt om aktuella personer. Som nämnts strömmade mängder av tips in till följd av den massmediala uppmärksamheten kring ”Sydafrikaspåret”. Bl.a. kom ett knappt tiotal tips in om att Craig Williamsson varit synlig på olika platser i Stockholm vid tiden för mordet på Olof Palme PU fick i detta sammanhang också in ett par fotografier på en man som påstods vara spanjor och ha varit i Stockholm vid denna tid. Mannen på bilderna var mycket lik Craig Williamsson PU följde upp uppgifterna och det visade sig att mannen mycket riktigt var spanjor. Han hette Isodoro C. Isodoro C SOU 1999:88 Enskilda uppslag 473 hade kommit till Stockholm den 16 februari 1986 och rest därifrån ett par veckor senare. PU utredde under hösten 1996 även ett påstående i en kvällstidning om att Craig Williamsson vid tiden för mordet bott i organisationen IPA:s (International Police Association lägenhet på Kammakargatan i Stockholm. I anledning av det som publicerats hörde flera polismän av sig till PU med uppgifter. PU försökte vidare få fram 1986 års bokningslistor för lägenheten men dessa fanns inte bevarade. PU lät också i den svenska IPA-journalen införa en förfrågan, där svenska polismän som bott i den aktuella lägenheten under den 21-28 februari 1986 ombads kontakta PU. PU fick på det sättet fram uppgifter om ett knappt tiotal personer som bott där vid tiden för mordet, de flesta deltagare vid polis-SM i bordtennis. Ingen av de som hördes hade stött på någon utlänning i lägenheten eller någon person som kunde stämma in på beskrivningen av Craig Williamsson Under denna tid inkom också ett tips om en polisman som påstods ha varit i Sydafrika. Tipset kom från en annan polis som gått assistentkursen vid polishögskolan och där sammanträffat med en person, polisman R. Tipset och den utredning detta föranledde redovisas i kapitel 4, Polismäns resor till Sydafrika och de därpå följande sammanfattande anmärkningarna. ”N” I mitten av mars 1997 uppsökte svenska ambassadören i Mocambique, Helena Ö, PU. Hon ville träffa spaningschefen, men eftersom denne inte var tillgänglig berättade hon för en av utredningsmännen att hon i februari blivit kontaktad av en engelsktalande man, som sade sig vara född i Zambia och ha en bakgrund i den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Mannen hade berättat att han sedan en tid tillbaka kände sig hotad av en f.d. vän, sydafrikanen N. N hade vid något tillfälle pratat om mordet på Olof Palme och i detta sammanhang nämnt en finsktalande person, som skulle vara inblandad i ett spår som rörde ”bodybuildning” och två flickor som gjort iakttagelser på mordplatsen. Helena Ö:s uppgiftslämnare hade tidigare sammanbott med N men relationen hade försämrats med åren och uppgiftslämnaren kände sig numera hotad, eftersom han misstänkte att N på något sätt kunde vara inblandad i mordet på Olof Palme Han hade vid ett tillfälle, 1993 eller 1994, ”tjuvtittat” i en sportväska tillhörig N. I väskan hade han hittat ett band med en inspelning från svenska riksradion på engelska. Programmet rörde just uppgifterna om den finsktalande personen med 474 Enskilda uppslag SOU 1999:88 walkie/talkie och de två flickorna på mordplatsen (jfr kapitel 4, Dekorimamannen). Dagen därpå besökte Helena Ö Lars Jonsson. Hon kompletterade sina tidigare uppgifter och berättade att uppgiftslämnaren trodde att N var av nordiskt ursprung, möjligen finländare med släkt i Sverige. Han och N blev bekanta 1986. N hade då skrutit om sina kopplingar till sydafrikanska säkerhetstjänsten. De hade därefter umgåtts relativt mycket och 1992 hade de startat ett bolag som drev färjetrafik i Maputo. N hade haft mycket pengar men dessa hade tagit slut 1994. Han hade då flyttat in i en husvagn i uppgiftslämnarens trädgård. Under hösten 1996 hade N försvunnit från husvagnen. Han hade lämnat kvar en väska och en låda. I lådan fann uppgiftslämnaren den mikrokassett som innehöll ovan nämnda radioprogram. N skulle vidare inneha en mängd vapen, bl.a. en revolver med kaliber 22, en AK 47:a och en Glock-pistol 9 mm. Uppgiftslämnaren, som följt mediernas rapportering om Sydafrikas eventuella inblandning i mordet på Olof Palme trodde att Dirk Stefan Svensson uppgifter om att Anthony White skulle vara mördaren egentligen avsåg N. N skulle prata svenska. Samma dag upprättade PU ett promemoria över landet Mocambique. I början av april 1997 skickade Helena Ö vissa kompletteringar till PU från ambassaden i Maputo. Hon hade på nytt uppsökts av sin uppgiftslämnare, som berättat att N arresterats av mocambikansk polis den 24 mars. Han hade dessutom överlämnat en del material, som bifogades. Helena Ö hade tagit reda på att polisen bland N:s tillhörigheter hittat tre pass av sydafrikansk och brittisk nationalitet som alla var utställda i olika namn men föreställde N. Helena Ö skrev också att det i en nyhetstidning den 1 april publicerats en notis om arresteringen, som polisen beskrivit som ”mycket allvarlig”. Den 9 april 1997 publicerades i tidningen Mediafax i Maputo en lång artikel med rubriken ”En mycket speciell misstänkt. Vem är den sydafrikan som hålls fängslad av PIC? Kan han vara Olof Palmes mördare?”. PU erhöll artikeln via ambassaden i Maputo. Därefter tog PU kontakt med kommissarien Jan K (se ovan) vid Sanningskommissionen i Sydafrika. Jan K meddelade i mitten av april att det inom Sanningskommissionen fanns en akt på och ett intresse för N. Ett par dagar senare rapporterade Jan K att han kunde gå vidare med N för Sanningskommissionens räkning. PU höll därefter tät kontakt med Jan K, som bl.a. utredde N:s rätta identitet. I slutet av april 1997 åkte Jan K till Maputo. Han kontaktade kort därefter PU och meddelade att han haft två möten med den lokala polismyndigheten. Han hade därvid fått uppgift om att N skulle ha en revolver Smith & Wesson .357 Magnum. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 475 I början av maj 1997 kontaktade Jan K på nytt PU. Eftersom han talade i telefon ville han inte tala i klartext, men han framhöll att han ansåg N vara mycket intressant med utgångspunkt från mordet på Olof Palme Jan K lämnade följande uppgifter. N hade koppling till Sverige och innehade rätt vapen. Han hade adopterats av en svensk familj vid två års ålder, talade svenska och hade besökt Sverige vid flera tillfällen. Han innehade åtminstone en Smith & Wesson .357 Magnum sedan 1983. Denna skulle förvaras i ett kassaskåp i Sydafrika. Eventuellt skulle han inneha ytterligare ett sådant vapen, som han dock inte officiellt hade kvar. N hade varit och var fortfarande verksam i sydafrikanska säkerhetstjänsten. Han skulle ha använts för operationer utomlands med liknande tillvägagångssätt som vid mordet på Olof Palme Han skulle ha bekanta i Sverige som han enligt egen uppgift besökt 1981 och 1988. N satt för närvarande arresterad i Maputo misstänkt för spioneri. Mikrobandet om mordet på Olof Palme hade såvitt framkommit försvunnit. N hade haft besök av representanter för sydafrikanska säkerhetstjänsten och dessa hade eventuellt tagit med sig bandet. Jan K uppgav avslutningsvis att han skulle försöka skicka mer detaljer via kurirpost och han framhöll också att man borde ligga lågt i kontakterna med Sydafrika, eftersom han tyckte det var underligt att svenska myndigheter inte hade underrättats om mannen ifråga. PU företog därefter registerslagningar och en förfrågan till säkerhetspolisen om N:s tre identiteter gjordes. Det fanns emellertid inga uppgifter om N. I mitten av maj 1997 inkom en detaljerad skriftlig rapport från Jan K. Rapporten hade skickats med en bekant till Jan K, anställd vid SAS. I rapporten skrev Jan K att sydafrikanske medborgaren N gripits i Maputo den 24 mars 1997 på grund av en anmälan mot honom av en bekant om bl.a. mordbrand. Utredningen hade visat att den misstänkte innehade ett antal vapen och olika identitetshandlingar med anknytning till Sydafrika. Det konstaterades att han under lång tid arbetat för den sydafrikanska säkerhetstjänsten. N satt för närvarande anhållen i Maputo, misstänkt för spioneri. Jan K hade sammanträffat med utredningsmän, underrättelsefolk och den misstänkte. På grund av rådande omständigheter hade utredningsarbetet, enligt Jan K, inte kunnat bedrivas så grundligt som önskvärt och uppgifterna i promemorian hade därför inte i detalj kunnat kontrolleras. Möjligheterna att bedriva en mer ingående undersökning var emellertid goda, eftersom det fanns ett stort intresse för den misstänkte från Sanningskommissionens sida och Jan K hade erhållit Sanningskommissionens uppdrag att utreda N. Av N:s egna uppgifter och av handlingar hade bl.a. följande framkommit. Han var född 1949 i Sydafrika. Han hade växt upp på barnhem och två år gammal adopterats. Av adoptivföräldrarna var pappan 476 Enskilda uppslag SOU 1999:88 brittisk medborgare och mamman svensk. Mamman hade varit missionär i Svensk Lutherska kyrkan i Sydafrika. Bägge adoptivföräldrarna var avlidna. Vid tre tillfällen hade han besökt Sverige; i början av 1950-talet, 1981 och 1988-89. 1981 hade han hälsat på släktingar som han delvis namngav. Vid besöket 1988-89 hade han också besökt släktingar. Vid bägge tillfällena hade han varit i Stockholm. Beträffande det ljudband, där ett radioprogram rörande mordet på Olof Palme spelats in och som anträffats vid gripandet uppgav N att detta hade han själv spelat in. I samband med de Kocks uppgifter hösten 1996 hade Sydafrikas eventuella inblandning i mordet på Olof Palme diskuterats i Maputo. En svensk man i Maputo hade frågat N vad diskussionen rörde. Tidigare samma dag hade N hört en radioutsändning om detta mord och han lovade därför den svenske mannen att banda nästa nyhetssändning, vilket han också gjort. Bandet hade emellertid blivit liggande bland hans tillhörigheter. Vid husrannsakan hos N efter gripandet hade polisen hittat tre vapen. Av en passhandling framgick att N var registrerad för ytterligare vapen; en revolver Smith & Wesson .357 Magnum. N förstod och pratade en del svenska. Till lokala utredare hade han sagt att han talade både svenska och finska. N hade bekräftat att han arbetat för den militära underrättelsetjänsten i Sydafrika sedan 1984 i ”The Directorate of Covert Collection (DCC). Enligt Jan K hade det funnits misstankar att DCC inte bara sysslade med underrättelseinhämtning utan också deltog i aktiva operationer såsom mord m.m. Bl.a. hade DCC omnämnts vid mordet av Dulcie September i Paris 1988. Av en källa hade Jan K inhämtat att N beskrivits som ”Mr 200%”, dvs. mycket duktig både på att hämta in underrättelser och på att utföra operationer. Efter Jan K:s rapport utställde Riksåklagaren en ”fullmakt” för Jan K att bedriva undersökningar i utredningen av mordet på Olof Palme Genom N:s beskrivning över var han bott vid sina vistelser i Stockholm lyckades PU sannolikt fastställa vilka hotell det rört sig om. Dessa hotell kontaktades men inget av dem hade sparat några förteckningar över hotellgäster från denna tid. PU:s egen databas med hotelluppgifter kontrollerades utan resultat. De svenska släktingar som N uppgivit att han hade besökt eftersöktes och deras identitet kunde fastställas. Förhör hölls. N:s uppgifter bekräftades, men inget av direkt intresse för mordutredningen framkom. PU försökte vid denna tid genom Radio Sweden fastställa när den inspelade radioutsändningen ägt rum. Detta visade sig inte vara möjligt eftersom Radio Sweden inte fick tillräckligt många sökparametrar. I juni 1997 besökte Jan K PU. Han överlämnade en rad handlingar, bl.a. protokoll över polygrafundersökning (polygraf=”lögndetektor”), SOU 1999:88 Enskilda uppslag 477 sju fotografier funna i en bankbox i Durban, flygbiljett, kopior av fyra pass och vapenkort. N hade polygrafundersökts i mitten av april 1997 i Maputo. Av protokollet över denna framgår att N bl.a. reagerat över frågorna om han deltagit i mordet på Olof Palme respektive om han misstänkte någon särskild för mordet. N hade vid detta tillfälle sagt att han var definitivt säker på att mordet var en sydafrikansk operation och att han hade sina misstankar om vem som var inblandad. De sju fotografierna som återfunnits i N:s bankfack föreställde bl.a. en ung kvinna med långt ljust hår. Några bilder föreställde Eriksdalsbadet i Stockholm och en bild föreställde en SAAB ombyggd till husbil med sovplats ovanpå bilen. Flygbiljetten som funnits i N:s bankbox var en tur och retur resa Johannesburg – Stockholm, utställd i Durban den 9 maj 1986. Utresan var bokad till den 23 juni och återresan till den 3 juli. Av biljetten framgick att den ombokats först på resebyrån i Durban, oklart när, och därefter på resebyrån på Vasagatan i Stockholm den 10 juli. I anledning av biljetten kontaktade PU SAS som meddelade att ingen dokumentation sparas längre än fem år. I mitten av juni 1997 kom PU i kontakt med ytterligare personer i Sverige som träffat N. Kontakterna ledde emellertid inte till något. I slutet av juni 1997 meddelade Jan K att det var klart för provskjutning med N:s Smith & Wesson-revolver. I anledning härav skickade PU över 50 kulor av den typ som användes vid mordet. I mitten av augusti 1997 meddelade Jan K per telefon bl.a. att provskjutningen av N:s Smith & Wesson var på gång, att det anträffats dagboksanteckningar som tydde på att N varit i Sverige vid jultid 1988, att han fått en uppgift om att N skulle ha haft svenskt pass 1995, vilket ambassaden i Maputo höll på att undersöka samt att kvinnan på fotografiet eventuellt skulle ha arbetat på svenska skolan i Maputo och att PU i den saken skulle kontakta en kvinna vid UD vars barn gått på skolan. I september 1997 inkom protokoll över den provskjutning som ägt rum med N:s revolver. Av en utredningsanteckning upprättad av en utredningsman vid PU samma dag framgår att ammunitionen, tio kulor, inkom med budpost. De två inre kuverten hade hål och locket på plastburken som kulorna var lagda i hade lossnat. När utredningsmannen öppnade plastpåsen föll en av kulorna ut från det yttre kuvertets hål. På det yttre plastkuvertet fanns en notering om att det var säkerhetskontrollerat. Vid kontakt med Jan K hade denne uppgett att han inte öppnat det inre kuvertet från laboratoriet, utan bara lagt det i ett större kuvert. Efter diskussioner med Jan K kunde utredningsmannen också konstatera att det större kuvertet fått en extra tejpremsa i bottenkanten. 478 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Därefter överlämnades kulorna till tekniska roteln för vidarebefordran till SKL i Linköping. – Den 29 september 1997 uttalade SKL i ett sakkunnigutlåtande: De båda kulorna jämfördes mikroskopiskt sinsemellan, varvid goda överensstämmelser iakttogs beträffande förekommande spårdetaljer. Vid motsvarande jämförelse med de s.k. OP-kulorna iakttogs inga överensstämmelser. Analysenhetens/GMP-gruppens analys Redan den 2 oktober 1996 begärde PU biträde av kriminalunderrättelsetjänsten inom Rikspolisstyrelsen med informationsinhämtning och efterföljande analys avseende specifikt angivna delar av Sydafrikaavsnittet. Uppdraget avseende analysen redovisades efter knappt nio månader, den 27 juni 1997, i en tryckt rapport ”Mordet på Olof Palme – Sydafrikaavsnittet. Analys av delaspekter”. Analysen utfördes av två kriminalinspektörer vid Analysenheten/GMP-gruppen, bägge har tidigare ingått som utredningsmän i Palmegruppen. Rapporten omfattar 21 sidor. I rapporten sägs under rubriken ”Uppdraget” att PU begärt biträde med analys av de delar av Sydafrikaavsnittet som berör en konspiration med koppling till Sydafrikas underrättelse/säkerhetstjänst och där Craig Williamsson utpekats som huvudorganisatör för mordet. Under samma rubrik påpekas att arbetet tagit längre tid än man från början trott, vilket berott dels på materialets storlek, dels på att förhören från Sydafrika tagit tid att få utskrivna. Beträffande använd metod sägs i rapporten att kriminalinspektörerna för att få bättre överblick över materialet använt sig av ett datoriserat analysprogram. Programmet förutsatte egentligen att grundmaterialet är värderat vad gäller källornas tillförlitlighet och informationens sakriktighet. Denna värdering hade kriminalinspektörerna fått göra själva i detta fall, vilket försvårat analysen och lett till att den till stora delar hade fått formen av hypotetiska resonemang. Rapporten består av två huvuddelar – en genomgång av inhämtad information och en analys som berör motivbilden, Craig Williamsson som tänkbar organisatör samt tillvägagångssättet vid mordet. Analysdelen innehåller också avsnitt om motstridiga uppgifter och informationsflöden, uppgiftslämnarnas tillförlitlighet och Craig Williamsson vid tiden för mordet. Rapporten avslutas med en sammantagen bedömning och rekommendationer avseende fortsatta utredningsåtgärder. I rapporten konstateras att fem källor lämnat uppgifter om att en sydafrikansk konspiration, organiserad av Craig Williamsson ligger bakom SOU 1999:88 Enskilda uppslag 479 mordet på Olof Palme Dessa källor är Svenska Dagbladets källa (som alltså inte är identifierad), Eugene de Kock, Peter Casselton, Riian S och Dirk C. Källornas uppgifter återges kort med angivande av från vem uppgifterna härrör. Därefter redogörs kort för de personer som påstås vara inblandade, för företaget Longreach samt för vad som var känt om underrättelseoch säkerhetstjänsterna i Sydafrika. I ett särskilt avsnitt berörs källornas inbördes förhållande och deras relation till Craig Williamsson I avsnittet om tillvägagångssättet för mordet sägs att tidigare analyser pekat på att mordet inte i första hand verkat vara en professionellt utförd operation, vilket man kanske skulle kunna förvänta sig om Craig Williamsson var organisatör. Det framhålls att även om man ansluter sig till denna bedömning så gör inte det att man helt kan utesluta en sydafrikansk inblandning. Vissa avdelningar inom den sydafrikanska underrättelseoch säkerhetstjänsten, t.ex. CCB (Civil Cooperation Bureau inom den militära underrättelsetjänsten hade enligt uppgift anlitat rent kriminella personer för morduppdrag. Exempel fanns på att ”operatören” gått längre än vad som var planerat och man kunde inte bortse ifrån att den sydafrikanska underrättelseoch säkerhetstjänsten skulle kunna ha haft folk i Stockholm vid denna tiden för att bevaka folkriksdagen, vid vilken flera ledande personer inom befrielserörelserna i södra Afrika deltog. Innehållet summeras under rubriken ”Sammantagen bedömning”: Uppgiftslämnarnas tillförlitlighet går ej att bedöma och källorna de hänvisar till är okända eller förnekar kännedom. Informationen är motstridig och har karaktären av andrahandsuppgifter vilket gör att inte heller sakriktigheten kan bedömas. Det framskymtar också motsättningar som gör att möjligheten av medvetet oriktig information inte helt kan uteslutas. Det finns således egentligen ingenting som bekräftar påståendena om att mordet utförts av sydafrikansk underrättelse/säkerhetstjänst med Craig Williamsson som organisatör. Vår uppfattning är trots detta att man i nuläget inte utan vidare kan avfärda de lämnade uppgifterna. Motivbilden är svår att bedöma. Attentat utfördes i Europa, även om dessa enligt vad som är känt riktades mot befrielserörelserna och deras representanter. Tillvägagångssättet utesluter inte sydafrikansk inblandning. Craig Williamsson skulle utan tvekan vara en lämplig organisatör och hans egentliga uppdrag vid tiden för mordet är okänt. Rapporten avslutas med att PU rekommenderas att inhämta mer detaljkunskap om andra attentat i Europa, bl.a. om mordet på Dulcie September Vidare rekommenderas PU att koncentrera sig på förhållandena strax före och vid mordet avseende de olika underrättelseoch säkerhetstjänsterna, deras organisation, uppgifter och inbördes förhållande samt Craig Williamsson s uppdrag för militära underrättelsetjänsten och eventuell 480 Enskilda uppslag SOU 1999:88 koppling till CCB. Slutligen listades ett tiotal personer, bland andra Riian S och Philip Powell som inte var förhörda men kunde tänkas ha information att lämna. Av rekommendationerna ovan har PU, såvitt vi kunnat se, endast följt upp mordet på Dulcie September Uppföljningen har möjligen skett som ett resultat av utredningen mot N, då denne innehade en mängd vapen av olika kalibrar. Frågan som PU ställde till Interpol i Frankrike i maj 1997 gällde närmast vilket vapen och vilken ammunition som använts vid mordet. I juni 1997 svarade Interpol i Frankrike att Dulcie September skjutits med kulor av kaliber 22 – ”longrifle” och att mordvapnet troligen var en Ruger MK 1 med ljuddämpare. Sedan tidigare, november 1996, visste PU att Dulcie September som var ANC-representant i Paris, mördats på sitt kontor av en okänd gärningsman som skjutit fem skott mot henne. UD:s material Den 28 januari 1997 upprättade departementsrådet Ingrid Herzog på UD-IR, en promemoria som expedierats inom UD. Promemorian, som ger en sammanfattning av Sydafrika-spåret har följande lydelse: Sydafrika-spåret i mordet på Olof Palme Den 26 september 1996 inrapporterade ambassaden i Kapstaden att det i den pågående rättegången mot f.d. polisbefälet, överste Eugene de Kock förekommit uppgifter om samband mellan den forna sydafrikanska säkerhetstjänsten och mordet på Olof Palme Vid rättegången sade de Kock att han lämnat uppgifter till den sydafrikanska riksåklagaren och att en ”Operation Longreach” under ledning av spionen Craig Williamsson varit inblandad i mordet på den svenska statsministern. De Kocks uttalande uppmärksammades i media i såväl Sydafrika som i Sverige. Efter diverse kontakter underhand på olika nivåer mellan UD, svenska ambassaden och sydafrikanska myndigheter överlämnade Sverige den 7 oktober en framställan om inbördes rättshjälp till Sydafrika. Framställningen gick ut på att två personer från Palme-utredningen, chefsåklagare Jan Danielsson och poliskommissarie Hans Ölvebro, skulle få tillfälle att hos behöriga myndigheter i Sydafrika inhämta information och förhöra personer som kunde vara av intresse för den svenska brottsutredningen. Förutsättningen för förhören var att de skedde på frivillig basis. Utredarna fick under sin fyra veckor långa vistelse i Sydafrika (den 9/107/11) träffa ett stort antal personer som skulle kunna tänkas ha informationer av värde för att lösa mordet på Olof Palme Från Sydafrikansk sida ställde man upp på mycket hög nivå för att bistå utredarna. Utredarna togs bl.a. emot av justitieministern Dullah Omar och ministern för säkerhetsfrågor, Sydney Mufamadi vid ett par tillfällen. Justitieministern Omar SOU 1999:88 Enskilda uppslag 481 uppgav härvid bl.a. att utredarnas besök i Sydafrika varit till glädje och av värde även för Sydafrika. Det kan också nämnas att förundersökningsledaren Solveig Riberdahl RÅ, fick tillfälle att träffa vicepresident Thabo Mbeki när denne var på besök i Stockholm den 13 november. Utredarna kunde vid sitt besök i Sydafrika bl.a. förhöra Eugene de Kock, Craig Williamsson och Anthony W, som av den avhoppade säkerhetsagenten Dirk Stefan Svensson utpekats som Palmes mördare. Eftersom Craig Williamsson vid tillfället hölls fängslad i Angola på grund av vad som uppgavs vara viseringsproblem hölls förhöret med honom i Angola. Craig Williamsson:s advokat har därefter i en skrivelse till statsminister Göran Persson framfört kritik mot åklagare och polis i deras handläggning av förundersökningen av mordet på Olof Palme Utredarna anklagas bl.a. för att ”flagrantly breaching all principles of law”. I skrivelsen antyder advokaten bl.a. att Sverige utövat påtryckningar på Angola för att man skulle hålla Craig Williamsson fängslad så att utredarna kunde förhöra honom. En språkregel som utarbetats inför ev. pressfrågor med anledning av anklagelserna bifogas. Skrivelsen har överlämnats till Justitiekanslern för handläggning. JK har bett Riksåklagaren att yttra sig i ärendet. JK har ännu inte avslutat handläggningen av ärendet. UD har den 28 januari fått en informell avrapportering av chefsåklagare Jan Danielsson om utredarnas besök i Sydafrika. Från detta samtal kan noteras att sydafrikansk säkerhetspolis och vanlig polis bistått utredarna med ”öppna dörrar”. Däremot hade man inte fått någon kontakt med den militära underrättelsetjänsten. Detta kan möjligen bero på att ANC inte har något egentligt inflytande över denna. Underrättelsetjänsten värvade Craig Williamsson från säkerhetspolisen fr.o.m. början av år 1986. Det var vid denna tidpunkt ”Operation Longreach” startade. Fr.o.m. 1987 var Craig Williamsson säkerhetspolitisk rådgivare åt president Botha. Det kan också nämnas att försvarsministern, som egentligen skulle ha deltagit i ett möte mellan utredarna och justitieminister Omar, i sista stund meddelade att han inte kunde vara med. Det material som inhämtats i Sydafrika analyseras nu av polisutredningen. Utredarna har antytt att det möjligen kan bli aktuellt med ytterligare en resa till Sydafrika. Skälet till det är bl.a. att man inte fick tillfälle att förhöra en person som antas sitta inne med viktig information i ärendet. Det kan också bli aktuellt att bl.a. höra en svensk, W, som bor på den turkiska delen av Cypern, och som av sydafrikanska agenter i de s.k. dödspatrullerna pekats ut som Palmes mördare. W:s namn var aktuellt redan tidigare under utredningen. Någon definitiv slutsats om huruvida Sydafrika-spåret kan leda till en lösning av mordet på Olof Palme går inte att dra på detta stadium. En fråga som ännu inte kunnat utredas närmare är t.ex., som nämnts ovan, den militära underrättelsetjänstens roll i sammanhanget. 482 Enskilda uppslag SOU 1999:88 5.3 Avsnitt HC – ”Iran/Irak” Allmänt Uppslag som på något sätt anknyter till Iran eller Irak har i PUmaterialet samlats under ett särskilt avsnitt benämnt ”Iran/Irak” (HC). Avsnittet är ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H). Avsnittet består huvudsakligen av uppslag innehållande tips och teorier om att Iran/Irak någon till dessa länder knuten organisation, annan sammanslutning eller enskild person ligger bakom mordet på Olof Palme Det innehåller ca 100 uppslag. Av dessa inkom omkring 25 redan första månaden efter mordet. Fram till den 31 december 1988 hade knappt 80 uppslag kommit in och därefter, så långt vår granskning sträckt sig, således drygt 20. Generellt gäller att de tips som kom in första månaden oftast innehåller mer konkret information om misstänkta gärningsmän. Därefter synes uppgifterna i tipsen successivt ha kommit att bli abstrakta och mer motivinriktade. Helt hypotetiska uppslag om vilka som ligger bakom mordet eller om motivet för mordet har blivit vanligare, liksom sådant som inte är möjliga att utreda. Som exempel på helt hypotetiska tips kan nämnas en person som i januari 1993, utan att kunna precisera vad han grundade det på, uppgav sig tro att Amal-milisen skulle ligga bakom mordet. Som exempel på tips som inte är möjliga att utreda kan nämnas ett brev till PU från december 1987, där en anonym uppgiftslämnare påstod att en inte namngiven iransk Khomeynitrogen student fick order om att mörda Olof Palme Av uppslagen i avsnittet är ett tiotal helt utan verklighetsanknytning eller annars inte värda att ta på allvar. Ett sådant uppslag innehåller t.ex. ett brev från en man, som uppger att han fått en uppenbarelse av innebörd att han med hjälp av 1986 års telefonkatalog över Bagdad skulle kunna peka ut Olof Palmes mördare. Ett annat utgörs av ett tips som inkommit från några personer som lekt ”anden i glaset”, varvid de fått kontakt med ”andra sidan” och på så sätt erhållit information om mordet. Åtminstone fem uppslag innehåller tips om personer som påstås uppvisa likheter med den s.k. fantombilden. Flera av uppslagen – i vart fall sju – är sådana att uppgiftslämnaren kan misstänkas vilja komma i åtnjutande av någon förmån såsom ersättning för lämnade uppgifter, t.ex. politisk asyl, inresetillstånd till Sverige eller ekonomisk ersättning (se uppslagen ”Mr A" och Salah A). Några uppslag – åtminstone fem – har handlagts över en längre tid. Ett par – tre uppslag utgör rena informationsuppslag, dvs. de innehåller inte några tips om gärningsmän, anstiftare eller motiv. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 483 Inte något av avsnittets uppslag är mer omfattande än att det innehåller ett 20-tal underuppslag. Under det första utredningsåret utreddes i stort sett samtliga uppslag i avsnittet helt eller delvis av säkerhetspolisen. Efter det att Hans Ölvebro tillträdde som spaningschef i mars 1988 har säkerhetspolisen anlitats för vissa avgränsade utredningsåtgärder. Framställningen i det följande inriktas liksom redovisningen av övriga enskilda uppslag på de första tipsen, de största uppslagen och de uppslag som vi i övrigt bedömt vara av visst intresse. De första tipsen Redan dagen efter mordet inkom det första tipset med anknytning till ”Iran/Irak”. Polisen i Köpenhamn meddelade att en man – troligen iranier – besökt Folketingsbiblioteket för att låna en bilderbok över Folketinget. Denna fanns inte inne, men skulle sändas till mannen under ett visst namn på en postlådeadress i Spånga. Samma man skulle enligt uppgift senare ha kommit till Limhamn, där han skulle ha sagt åt polisen att ”kolla svensk polis och Palme”. Ärendet utreddes av säkerhetspolisen, som i en odaterad promemoria konstaterade att det trots kontroll med polisen i Köpenhamn och Limhamn inte gått att identifiera mannen. Följande dag, den 2 mars 1986, skrev en uppgiftslämnare ett brev till polisöverintendenten Sune Sandström och anmälde en iakttagelse, som han gjort den 28 februari efter kl. 16.00. Uppgiftslämnaren hade passerat Sergels torg, där det pågick en demonstration mot kriget mellan Iran och Irak. Han hade särskilt lagt märke till tre män som stod lite vid sidan. En av männen hade varit i 25-35-årsåldern och haft mustasch. De två andra männen hade varit betydligt yngre. I en promemoria, daterad den 25 april 1986, konstaterade säkerhetspolisen att det inte gått att identifiera männen, men att demonstrationen haft ett 75-tal deltagare och att allt gått lugnt till. Den 3 mars hörde en annan uppgiftslämnare av sig till polisen. Han hade under eftermiddagen den 28 februari iakttagit en man, som han bedömt vara iranier eller irakier, på Riksgatan mellan riksdagshusen. Personen hade varit 35-40 år och burit en brun överrock. Han hade verkat påverkad av något, varit aggressiv och minst tre gånger ropat Olof Palmes namn. Säkerhetspolisen uttalade i en promemoria att tipset inte varit bearbetningsbart. Samma dag, den 3 mars, inkom ett anonymt tips till Södertäljepolisen om en man – Josef H – boende i Södertälje. Denne var enligt uppgiftslämnaren innehavare av en pistol och åkte omkring i en vit 484 Enskilda uppslag SOU 1999:88 porsche. Ett par dagar senare kontaktade säkerhetspolisen i Helsingborg PU och uppgav att den iranske medborgaren Josef H försökt lämna landet via Helsingborg/Helsingör tidigt på morgonen den 4 mars. Eftersom Josef H saknade pass hade han förvägrats utresa. Enligt säkerhetspolisen i Helsingborg var Josef H medlem i en assyrisk förening och känd för att syssla med vapenoch ammunitionsaffärer samt med narkotikahandel. Josef H var tidigare dömd för bl.a. misshandel. Den 6 mars inkom ytterligare ett tips om Josef H från en man som tidigare bott tillsammans med den kvinna som Josef H nu var tillsammans med. Mannen uppgav att Josef H hade en revolver hemma och att han arbetade på irakiska ambassaden. Den 17 mars följdes uppgifterna från säkerhetspolisen i Helsingborg upp. Den 21 mars meddelade Södertäljepolisen i ett brev till PU att man på grund av misstanke om olaga vapeninnehav samma dag gjort husrannsakan i Josef H:s bostad, varvid man funnit en ollonpistol av Smith & Wessontyp och en stilett. Förhör med Josef H hade också hållits. I en promemoria, daterad den 23 april 1986, konstaterade säkerhetspolisen att Josef H inte längre var aktuell i utredningen. Den 3 mars kom också ett tips om ett eventuellt motiv för mordet. En kvinna som arbetade vid Swede Health AB – ett företag som sysslade med export av sjukvårdstjänster – uppgav per telefon att Karolinska sjukhuset tidigare behandlat iranska patienter. Klinikchefen hade vänt sig till Olof Palme eftersom de iranska myndigheterna försökt utnyttja patienterna som PR för sin sak i det heliga kriget. Uppgiftslämnaren misstänkte att Olof Palme därigenom hamnat i onåd hos iranska myndigheter. I en av säkerhetspolisen upprättad promemoria, daterad ett halvår senare, den 11 september 1986, redogjorde säkerhetspolisen för ytterligare förhör med uppgiftslämnaren och konstaterade att tipset inte lett till någonting. Den 4 mars inkom ett tips som ledde till en tvångsmedelsåtgärd. Posten Bandhagen 1 kontaktade denna dag PU och meddelade att en man, som under förmiddagen kommit in och postat ett brev, överensstämde med det utlarmade signalementet på gärningsmannen. Han var ca 180 cm lång, hade kraftig kroppsbyggnad, bar en halvlång mörkblå jacka och skinnmössa med öronlappar. Mannen hade skickat ett flygpostbrev per express till en adress i Frankrike. Som avsändare angavs Iranska Nationella Motståndsrörelsen och en adress i Tullinge. Ärendet föredrogs samma dag för chefsåklagaren K.G. Svensson, som beslöt att brevet skulle tas i beslag och undersökas. Så skedde, brevet öppnades och en kopia av det skickades för översättning till svenska. Den 5 mars hävdes beslaget, brevet förslöts på nytt och återsändes till postanstalten. I en promemoria daterad den 9 juni 1986 redogör säkerhetspolisen för SOU 1999:88 Enskilda uppslag 485 ärendet. Av promemorian framgår bedömningen att brevskrivaren på inget sätt varit delaktig i mordet på Olof Palme Tips i anledning av den s.k. fantombilden. Efter det att den s.k. fantombilden publicerats i massmedierna lämnades flera tips om att personer med iranskt eller irakiskt ursprung liknade denna bild. Sådana tips har, åtminstone delvis, registrerats i avsnittet ”Iran/Irak” och inte i ”Tips i samband med publicerade fantom-bilder”. Som exempel på tips som grundar sig på fantombilden och som registrerats i detta avsnitt kan nämnas ett tips som kom in till PU den 8 mars 1986. En kvinna, som arbetade som städerska på varuhuset PUB, kontaktade då PU och berättade att en iransk man, som städat på varuhuset i tre veckor under mars-april 1985, var lik ”fantombilden”. I en av säkerhetspolisen upprättad promemoria redogörs för den utredning som därefter företogs. Av ett samtal med städledaren på PUB hade det framkommit att mannen hette Mohammed CG Östling. Säkerhetspolisen hade därefter inhämtat uppgifter om honom. Det visade sig att mannen, som var medborgare i Pakistan, bodde och drev en klädaffär på Västerlånggatan i Gamla stan. Vid ett förhör med honom den 11 september 1986 uppgav han att han varit i Pakistan vid tiden för statsministermordet. Uppgifterna överensstämde med de stämplar, som fanns i mannens pass, och säkerhetspolisen konstaterade också att mannen hade helskägg, såväl vid tiden då passfotot togs, som vid förhörstillfället. Större uppslag Ayid W. Den 12 mars 1986 lämnades ett tips om en irakisk man, Ayid W. Uppgiftslämnaren berättade att Ayid W den 13 februari 1986 hade hyrt en bil på den biluthyrningsfirma där uppgiftslämnaren arbetade. Bilen, som skulle ha återlämnats den 20 februari, hade lämnats utanför firman med nycklarna i tändningslåset den 4 mars. Enligt uthyrningskontraktet skulle Ayid W bo på Plaza Hotell med visst angivet rumsnummer. Biluthyrningsfirman hade sökt honom där utan resultat. Samma dag lämnade Helena R, anställd vid Hotell Stockholm Plaza, tips om en gäst – en irakisk medborgare – som bott på hotellet vid tiden då Olof Palme mördades. Hotellrummet hade bokats av Iraks ambassad som skulle stå för logikostnaden. Övriga kostnader skulle gästen själv svara för. Den 4 mars hade gästen lämnat hotellet utan att göra rätt för sig. Enligt en parkeringsbiljett hade gästen hämtat ut sin bil ur garaget den 28 februari kl. 23.25. Garaget hade utfart mot David Bagares gata. Under de närmast följande dagarna utreddes detta uppslag. Det visade sig att man från hotellets sida redan en vecka tidigare, den 4 mars 1986, hade meddelat PU att en irakisk medborgare bott på hotellet 486 Enskilda uppslag SOU 1999:88 från den 4 februari till den 4 mars och att han checkat ut utan att erlägga betalning. Kopior av Ayid W:s pass, biluthyrningskontraktet, hotellfakturan och parkeringsbiljetten hämtades in av PU. Vidare tillhandahöll hotellet en lista över de telefonsamtal Ayid W ringt. Med hjälp av denna relativt digra lista togs därefter mottagarabonnenternas namn och adresser fram. I en promemoria daterad den 15 mars 1986 konstaterade säkerhetspolisen att ”Ayid W har vistats i Sverige för att få läkarvård. Han innehar diplomatpass. Enligt uppgift från säker källa har han återvänt till Irak. Enligt samma källa har Ayid W. under sin vistelse i Sverige haft täta kontakter med Iraks ambassad”. Promemorian avslutas ”Ingen ytterligare åtgärd RPS/säkerhetspolisen ” Härefter har Stockholmspolisen de två följande dagarna, den 16 och 17 mars 1986, hållit ett knappt tiotal förhör med främst hotellpersonal och personer som blivit uppringda av Ayid W. Framför allt kartlades hotellets rutiner beträffande gästs begäran att få ut sin bil från garaget. Den 17 mars 1986 fick Stockholmspolisen besked att ”utredning avseende irakiske medb. Ayid W skall överföras i sin helhet till säkerhetspolisen ”. Uppslaget avslutas med en fyrsidig av säkerhetspolisen upprättad promemoria, ”Uppföljning samt sammanställning”. Denna promemoria är odaterad men det finns en notering att spaningschefen ”tagit del 860411”. Av promemorian framgår att Ayid W sökt och fått visering till Sverige på ambassaden i Bagdad den 15 januari 1986. Viseringen gällde under 45 dagar. Som referens hade Ayid W uppgivit doktor Jan B vid Betaniastiftelsens sjukhus i Stockholm. Vid en kontroll med Jan B:s sköterska hade denna berättat att Ayid W besökt sjukhuset i början av februari 1986. Ayid W hade en skottskada och kulan satt eventuellt kvar varför Ayid W remitterades till professor G vid Karolinska sjukhusets neurologiska avdelning. Vid en kontakt medCarl Flykts sköterska hade denna uppgivit att Ayid W besökt professor G den 6 februari 1986. Han hade skadats av en kula som gått in genom vänstra kinden, passerat genom skallen och gått ut genom nacken. Eventuellt kunde kulfragment sitta kvar, men någon operation var inte aktuell. Ayid W hade vårdats för samma skottskada i London 1984. I promemorian redogörs också för den utredning som gjorts i övrigt. Det uppges att det från säker källa hade framkommit att Ayid W vid samtalen till irakiska ambassaden velat få hjälp med ”att skaffa fram flickor” och att Ayid W på så vis fått kontakt med ”två prostituerade kvinnor från Malmskillnadsgatan”. Slutsatsen som drogs i promemorian var att det inte finns några uppgifter som tydde på att Ayid W skulle vara inblandad i mordet på Olof Palme Denna slutsats grundades på SOU 1999:88 Enskilda uppslag 487 – – – – – att han kom till Sverige så långt innan mordet att hotellrummet var beställt i irakiska ambassadens namn att han genom sitt leverne väckt uppmärksamhet på hotellet att han haft kontakt med en massa olika kvinnor att han väckt uppmärksamhet på biluthyrningsfirman genom att inte betala och lämna tillbaka bilen vid rätt datum att han stannade kvar på hotellet flera dagar efter mordet. – Utredningen synes alltså ha avslutats i april 1986.6 ”Mr A”. I slutet av november 1987 översände UD en promemoria till PU. Enligt promemorian hade UD till ambassaden i Abu Dhabi meddelat följande: Från ambassaden i Teheran har secundo återgivna m.i.s.o. erhållits. Vi är tacksamma om ni lyssnar på de ev. informationer brevskrivaren Mr A kan ha att lämna om de tre agenter som uppges ha mördat statsminister Palme. Några löften om uppehållstillstånd etc. kan givetvis inte ges till Mr A. I mitten av december samma år (1987) översände UD till PU en ny promemoria, som härrörde från ambassaden i Abu Dhabi Ambassaden meddelade att man hade kontaktats av Mr A och avtalat möte med honom följande dag. Ambassaden ville nu ha anvisningar om hur man lättast kunde bedöma Mr As trovärdighet och ställde frågan om någon förhörsmall fanns att tillgå. Följande dag uppgav UD i ännu en promemoria att ambassaden i Abu Dhabi meddelat att man nu sammanträffat med Mr A, vars riktiga identitet skulle ha visat sig vara överste T från Iran (han benämns här dock även fortsättningsvis Mr A). Mr A, som enligt egen uppgift sysslade med planering, skydd och genomförande av den iranska sjöfarten i Gulfen, hade uppvisat ett iranskt pass. Han var född 1942. Han hade berättat följande. Redan i mars 1986 hade han anat oråd då chefen för Pasdarkåren, Mohsin R, nämnt att en agent från hans hemstad gjort en för landet stor insats utomlands. Det visade sig att agenten var en till Mr A ingift släkting från Turkiet. Mr A hade därefter, vid fler tillfällen, samtalat med agenten. Denne var obildad, full av religiöst patos och hade skrytsamt berättat om hur han mördat Olof Palme Agenten var 34 år och ca 178 cm lång. Uppdraget att mörda 6 Spaningsledningen har mot detta invänt att ärendet varit föremål för omregistrering och diverse interna kontrollåtgärder efter denna tid. Vad vi åsyftar, här som eljest (jämför kapitel 2 Palmeutredningen, Vissa påpekanden), är att inga åtgärder i själva brottsutredningen (förundersökningsregistrerade åtgärder) förekommit. 488 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Olof Palme hade lämnats av chefen för Pasdarkårens säkerhetsavdelning. Motivet för mordet var en önskan att sätta stopp för fredsprocessen och Olof Palmes engagemang i denna. Agenten och två andra namngivna personer erhöll före mordet fem månaders träning i Iran och Libanon. Därefter förseddes de tre männen med libanesiska pass. De flög till Tyskland och tog sig till Sverige med färja. I Stockholm bodde de på hotell två månader före mordet. Under denna tid hade de täta kontakter med iranska ambassaden som bistod med upplysningar, transporter och tillhandahöll mordvapnet. Själva mordet hade enligt Mr As uppgifter gått till på följande sätt. På mordnatten hade de körts till mordområdet, som hade varit folktomt. När Olof Palme skjutits hade de gått in i ett hus eller genom en grind i närheten. De hade därifrån kunnat iakttaga hur polis och allmänhet strömmat till. Efter mordet hade de bott kvar på hotellet i en vecka. Därefter hade de flugit tillbaka till Iran via Tyskland. Mr A sade sig efter berättelsen vara beredd att lämna ut gärningsmannens namn och adress i Iran samt att vittna i en kommande rättegång under förutsättning att han gavs möjlighet att leva ett fredat liv tillsammans med sina två barn. Ambassaden i Abu Dhabi kommenterade Mr As berättelse med att denne gjort ett samlat och gott intryck. Han var frustrerad av revolutionsgardisternas agerande och verkade centralt placerad. Sammanfattningsvis ansåg ambassaden att överstens person snarare styrkte hans berättelse än försvagade den. Samma dag som Mr As berättelse kom till PU:s kännedom gjordes slagningar i det hotellregister som upprättats inom PU. Inga av de uppgivna namnen fanns registrerade. PU begärde också att säkerhetspolisen skulle försöka göra en identitetsfastställelse, kontrollera om aktuella personer rest in i Sverige under angiven tid och hålla eventuella alibiförhör. Vid jultid 1987 meddelade ambassaden i Abu Dhabi via UD att Mr A ringt från Iran. Han hade påstått att han haft problem med sina kontaktmän. Efter påpekande från ambassaden om att svenska myndigheter behövde mer information i ärendet för att kunna ta ställning till hans begäran om beskydd, uppgav han att han skulle försöka skicka ett fotografi av den ingifta släktingen. Den tjänsteman vid ambassaden som pratat med Mr A noterade i meddelandet att han tyckte pusselbitarna stämde alltför väl och påpekade att Mr A inte hade den karaktäristiska iranska brytningen. Härefter förekom en del ytliga kontakter mellan Mr A och ambassaden. I mitten av januari 1988 meddelade ambassaden i Teheran att Mr As handlingar, såvitt kunde bedömas, var äkta. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 489 I mitten av februari samma år informerade Per Göran Näss PU om att säkerhetspolisens utländska kontakter inte hade några uppgifter om Mr A. En månad senare, i mitten av mars 1988, meddelade säkerhetspolisen att någon identitetsfastställelse inte kunnat ske beträffande de tre personerna, eftersom uppgifterna om dem var alltför knapphändiga. I slutet av maj 1988 meddelade ambassaden i Teheran via UD att Mr A hört av sig per telefon. Han kunde av säkerhetsskäl inte besöka Teheran, men avslöjade under telefonsamtalet namnet på gärningsmannen och var denne nu bodde. Under sommaren förekom någon enstaka kontakt mellan ambassaden i Abu Dhabi och Mr A. Mr A fick bl.a. besked om att de uppgifter han lämnat inte varit tillräckligt utförliga för att Rikspolisstyrelsen skulle kunna ta ställning till frågan om att ge honom skydd. I början av september 1988 meddelade ambassaden i Abu Dhabi att man på nytt haft besök av Mr A. Han hade berättat att han sedan knappt två månader tillbaka befunnit sig i Dubai på flykt. Han hade gjort ett nervöst, slitet intryck och på nytt berättat om mordet. Vissa detaljer i berättelsen hade skilt sig från vad han tidigare uppgivit. Bl.a. skulle den utpekade gärningsmannen ha skjutit Olof Palme när Olof Palme var på väg mot en bil. I juli 1989, slutligen, meddelade ambassaden i Abu Dhabi att Mr A hört av sig. Han hade erhållit uppehållstillstånd i Dubai och avsåg att söka visering till Sverige. Salah CG Östling. I slutet av februari 1988 tog Salah A kontakt med Kramforspolisen för att lämna uppgifter om mordet på Olof Palme Han berättade följande. I juni 1986 hade han kommit till Sverige som flykting. Hans asylansökan var ännu inte färdigbehandlad. I början av juni 1986 hade han besökt Aten som turist. Under denna vistelse hade han på en cafeteria träffat två irakiska medborgare, Ali K och ”Nabil”. Dessa hade övertalat Salah A att flytta till deras hotell, Emantena, och de kom att få lägenheterna bredvid varandra. En kväll hade Salah A hoppat över till Alis och Nabils balkong för att ”skrämmas”. I lägenheten fanns då Nabil och en okänd man. Dessa talade arabiska med irakisk brytning. Den okände hade burit en större pistol instoppad innanför byxlinningen. Av samtalet hade framgått att den okände hade något att göra med den irakiska säkerhetstjänsten och att han var ute efter att mörda en palestinsk general i Aten. Nabil hade sagt ”det är lätt, du behöver bara gå tillväga på samma sätt som Mohammed gjorde i Stockholm med Palme”. Salah A hade fått uppfattningen att det hela varit ett skämt men dagen därpå hade han läst i tidningen att en palestinsk general mördats i Aten. Salah A, som blivit rädd, hade där- 490 Enskilda uppslag SOU 1999:88 efter rest till Sverige i sällskap med Ali K. Före avresan till Sverige hade Salah A erlagt 2000 dollar till Ali K för att han, när de kom till Sverige, skulle få köpa ett tiotal falska pass. Vid ankomsten till Sverige hade emellertid Salah A bestämt sig för att söka politisk asyl i landet. Han hade ångrat affären med Ali K och velat få tillbaka sina pengar. Eftersom Ali K vägrat gå med på detta hade Salah A kontaktat Arlandapolisen och anmält Ali K för innehav av falska pass. Att han inte då berättat om sammanträffandet i Aten berodde på att han fruktade för sitt liv. I början av april 1988 började PU arbeta med detta tips. Man försökte fastställa Ali K:s identitet och en begäran om förundersökningsåtgärder i Aten skickades till grekiska myndigheter via Interpol. Skrivelsen till de grekiska myndigheterna innehåller, förutom en redogörelse för den berättelse som Salah A lämnat, en hemställan om vissa uppgifter: a) huruvida en palestinsk general blivit mördad i Aten eller på annan ort i Grekland i maj/juni 1986 b) huruvida någon av följande personer varit gäst på hotel Emantena 1. Salah A 2. Ali K 3. Man med förnamnet Nabil 4. Okänd irakier, medlem av Iraks säkerhetstjänst 5. Person med namnet [[Mohamed Därefter]] inhämtades utdrag ur Salah CG Östlings akt hos Statens invandrarverk. Av akten framgick att Salah A var egyptisk medborgare. Hans ansökan om uppehållsoch arbetstillstånd avslogs i april 1987. I juni samma år avstyrkte Invandrarverket överklagandet. Ärendet hade kort därefter överlämnats till regeringen, som i september 1987 avslagit Salah CG Östlings överklagande. Även irakiske medborgaren Ali K:s akt inhämtades. Denne hade enligt uppgifterna i akten inrest i Sverige med förfalskat pass i februari 1984. I september samma år hade han förklarats som flykting och erhållit uppehållsoch arbetstillstånd. Han hade under 1985 suttit fängslad i Bombay, okänt för vilket brott, och hade därefter i januari 1986 varit häktad i Danmark för försök till bedrägeri. I maj 1988 höll PU ett uppföljningsförhör med Salah CG Östling. På särskild fråga förnekade Salah A att han konstruerat händelsen i Grekland i syfte att undgå en utvisning till Grekland. Salah A blev mycket upprörd över frågan. I början av juni 1988 sammanträffade en utredningsman vid PU med Birgitta Ö, i samband med en tingsrättsförhandling i Härnösand. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 491 Förhandlingen gällde ett åtal mot Salah A för olaga hot mot och misshandel av Birgitta Ö, som under en kort tid runt årsskiftet 1987/88 varit tillsammans med Salah CG Östling. Enligt Birgitta Ö hade Salah A redan första veckan börjat tala om äktenskap, vilket hon kopplat ihop med en för hans del hotande utvisning. Salah A hade inte berättat om någon dramatisk händelse för henne. Spontant uppgav hon att Salah A var ”otroligt bra på att ljuga”. Kort efter samtalet med Birgitta Ö förhördes Salah A på nytt. Vid detta förhör uppgav han att orsaken till att han åkt till Aten var att han skulle hjälpa en person i Upplands-Väsby, Fuad M, med en visumansökan. Fuad M hade förmedlat kontakten med Ali K, som redan befann sig i Aten och hade mött Salah A på flygplatsen. Förhörsprotokollet innehåller följande anteckning av utredningsmännen: Vi ifrågasätter Salah CG Östlings uppgifter och tror att Salah A lämnat Palmetipset i syfte att undgå en utvisning framför allt till Grekland. Innan Palmetipset ingavs försökte Salah A framtvinga ett äktenskap med Birgitta Ö, men förhållandet sprack. Under sensommaren och hösten fortsatte därefter utredningen av uppslaget. I en promemoria daterad i mitten av augusti 1988 spekulerade en av utredningsmännen över ”Uppslagets eventuella anknytning till organisationen Abu Nidal . Promemorian innehåller en sammanfattning och vissa slutsatser angående likheter dras. Utredningsmannen konstaterade att om Salah CG Östlings berättelse var riktig innebar den att Salah A rörde sig i terroristkretsar. Vidare konstaterade han att det i Upplands-Väsby, där Fuad M var boende, fanns en Abu Nidal krets, till vilken terroristen Mohammed K hörde. Denne befann sig enligt uppgift i Sverige vid tiden för mordet, men försvann utomlands strax därefter. I september förhördes såväl Ali K som Fuad M. Fuad M berättade att han av en händelse blivit bekant med Salah A under en tågresa. Salah A erbjöd senare Fuad M arbete i Jemen och han reste även till Aten för att skaffa visum till Fuad M. Enligt Fuad M visade det sig att Salah A var ”opålitlig” och en ”bedragare”. Ali K bekräftade uppgiften att Fuad M förmedlat kontakten med Salah A och att de båda träffats i Aten i juni 1986, då Salah A hade i uppdrag att skaffa visum för Fuad M till Nordjemen. Enligt Ali K var det riktigt att de bott på hotell Emantena. Ali K berättade också att ”Nabil” var en person som arbetade på hotellets diskotek. Nabil var ursprungligen från Irak men bodde i Aten. Nabil var enligt Ali K en politiskt omedveten person som verkade sakna kontakter. Senare under hösten förhördes ytterligare en person i Salah CG Östlings bekantskapskrets. PU erhöll också delvis svar på den förfrågan, som 492 Enskilda uppslag SOU 1999:88 ställts till de grekiska myndigheterna. Det framgick att fyra personer med arabiska namn bott på hotellet. En av dessa hette Mohamad T och var från Syrien. De övriga var okända. Vidare erhölls namnet på en irakier som sades ha arbetat på hotellet under juni 1986. Denne skulle därefter ha flyttat till USA. Den sista handlingen, som registrerats under uppslaget, är en av säkerhetspolisen i januari 1990 upprättad promemoria. I den konstaterades bl.a. att Salah A bott på hotell Emantina under perioden den 8-13 juni 1986. Under perioden den 28 maj-5 juni samma år hade tre personer med namnet Mohamed bott där. Ingen Nabil eller Ali K hade bott på hotellet. I promemorian konstaterades också, att 1986 hade generalen vid PLO, Abu Ghazala, dödats av en bilbomb i Grekland. Attentatet hade dock inte inträffat förrän i oktober 1986. Iransk-kurdisk kvinna. Den 24 oktober 1988 kontaktade en iranskkurdisk kvinna PU. Hon berättade bl.a. följande. Under shahens tid var hon genom sin familj nära knuten till shahens säkerhetstjänst. Efter revolutionen hamnade hon i fängelse där hon tillbringade två år. Hon räddade sitt liv genom att lovprisa Ayatollah Khomeyni Nio nära anhöriga och släktingar till henne avrättades. Efter frigivningen involverades hon i revolutionsgardisternas styrkor. Hon blev uttagen att verka i den urbana terroristverksamheten, för att utföra mord och andra terrorhandlingar utomlands i den muslimska grupperingen Hizbullah. I denna hade hon verkat i Syrien, Libanon och Libyen. I kvinnans grupp ingick den i Iran mycket kände Mashalla G, vilket på svenska betyder ”slaktaren” eller ”charkuteristen” samt dennes bror Hassan, som var en känslokall massmördare. Hassan hade förekommit på tidningsbilder i Teheran Times under tiden september 1979-januari 1980. En kort tid innan han mördades höll Olof Palme ett tal på Sergels torg. Kvinnan hade vid tillfället ifråga passerat förbi Sergels torg och promenerat Drottninggatan fram mot Åhléns. Utanför Åhléns hade hon lagt märke till tre kvinnor, som pratade hennes hemlands språk. När hon tittade närmare på kvinnorna hade hon känt igen en av dem som Hassans fästmö eller hustru. Kvinnan hade blivit mycket rädd. Hon hade aldrig tidigare sett fästmön i Sverige och hon fick uppfattningen att denna känt igen henne. Kvinnan arbetade vid detta tillfälle i närheten. Strax efter händelsen hade det enligt hennes arbetskamrater kommit in en svartmuskig man och frågat efter henne. Mannen hade sökt igenom lokalen, men inte lämnat något meddelande. Kvinnan hade efter denna händelse slutat sitt arbete och bytt bostad på grund av rädsla. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 493 Enligt kvinnan måste Khomeyniregimen ha sänt Hassan till Sverige för att ta livet av Olof Palme Motivet till mordet skulle ha varit att Olof Palme stoppat vapenleveranser till Iran. Kvinnan berättade också att hon kände en iransk narkotikalangare, B, som hade kontakt med en svensk vapenhandlare. B skulle vid ett tillfälle ha talat om den ökände terroristen Carlos, även kallad ”Schakalen”. Kvinnan påpekade att man inte kunde bortse från möjligheten att Carlos var den som mördade Olof Palme Kvinnan berättade också att några dagar efter mordet på Olof Palme avled en iranier som hette Hadi S. Han hade bott i Solna. Sannolikt var det heroin från B som ändade Hans Lundmarkiv Hadi S:s hustru hade i samband med dödsfallet betett sig mycket underligt. Hon hade larmat ambulans först två dygn efter dödsfallet. Några dagar efter det att kvinnan lämnat sin berättelse kontaktade PU de personer som kvinnan refererat till. Två makar förhördes. De uppgav att kvinnan under tre månader, den 21 augusti-21 november 1985, hade varit provanställd i deras rörelse. Enligt makarna hade hon emellertid saknat yrkeskunskap, varför hon fått sluta efter det att provanställningen löpt ut. Kvinnan hade enligt makarna känt sig förföljd och verkat allmänt oroad. Hon hade haft fula ärrbildningar på kroppen och hade berättat att hon varit utsatt för tortyr. Vidare förhördes en tidigare arbetskamrat till kvinnan. Arbetskamraten uppgav att kvinnan visat tecken på psykiska problem. Kvinnan hade berättat att hon haft stora svårigheter innan hon lyckades lämna Iran. Arbetskamraten mindes särskilt en händelse som inträffat i tiden före den 21 november 1985. Kvinnan hade tillfälligt lämnat arbetsplatsen för att handla mat. När hon kom tillbaka var hon upprörd, skrämd och misstänkte att någon skuggade henne. Hon gömde sig därför i pentryt. Strax efter kom en okänd, svartmuskig och ovårdad man i 30-årsåldern in i lokalen. Mannen hade sökt igenom lokalen och även tittat in på kontoret. Han sade inget. Händelsen inträffade vid den tid då kvinnan slutade på salongen. Därefter rekvirerade PU ett utdrag ur kvinnans personakt hos Invandrarverket. Av akten framgick det att hennes fader och styvmoder hade avrättats under 1981 på grund av att fadern tillverkat vapen åt kurdgerillan. Under 1978-79 hade kvinnan hjälpt iranier att fly över gränsen till Irak. 1981 hade hon hamnat i fängelse eftersom hon innehaft vapen och inte burit slöja. Hon hade betalat borgen och lyckats fly upp i bergen. 1983 hade hon efterlysts för människosmuggling, varför hon varit tvungen att fly till Irak. Hon hade varit gift med en man, som varit underrättelseagent under shahens tid. Under revolutionen hade han flytt till Spanien och därefter aldrig avhörts. Kvinnan hade kommit till Sverige som kvotflykting från Iran 1984. 494 Enskilda uppslag SOU 1999:88 I mitten av november 1988 kontaktade en anonym kurator PU och ville lämna upplysningar om samma kvinna. Kuratorn berättade om kvinnans familjeförhållanden. Berättelsen överensstämde med de uppgifter som fanns i Invandrarverkets akt. Enligt kuratorn skulle kvinnan ha kämpat så hårt för att en släkting som var kvar i Iran skulle friges från ett fängelse att hon kontaktat iraniern B som skulle ha goda relationer till iranska ambassaden i Stockholm. Hon hade överlämnat 40 000 kr till denne för vidare befordran till ambassaden, som skulle ha pengarna som borgen eller muta för att släktingen skulle släppas. B hade emellertid lurat henne, varefter hon hämnats på genom att avslöja B:s narkotikahantering för polisen. Kvinnan hade hotat sätta eld på sig själv. Hon hade enligt kuratorn aldrig nämnt något om att hon varit terrorist. I en av säkerhetspolisen upprättad promemoria, daterad i mitten av november 1988, sägs att kvinnan var okänd där. Det konstaterades att det var fullt möjligt att hon suttit i fängelse för sin familjs anknytning till shahens hemliga polis. Enligt säkerhetspolisen var det dock tveksamt om hon efter två år i fängelse skulle bli uttagen till terroristutbildning. Därefter redogjorde säkerhetspolisen för Hizbullahs verksamhet. Det sades att Hizbullah bildades 1979, men organiserades först 1981. Verksamheten kom igång 1982. Vid maktövertagandet uttalade Khomeyni, att personer över 20 år redan var förstörda av västerlandet. De som togs ut till Hizbullahs terroristverksamhet var i regel ungdomar under 20 år och studenter som studerat utomlands. De första som utbildades hade i uppgift att värna den islamiska revolutionen i Iran och dessutom att delta i kriget mot Irak. Man utbildade personer från olika länder i Iran och personerna sändes därefter tillbaka från Iran. Sammanfattningsvis ansåg säkerhetspolisen kvinnans uppgifter tvivelaktiga med hänsyn till kunskapen om Hizbullahs uppbyggnad. Man rekommenderade dock att fler samtal skulle hållas med henne. Därefter hölls ytterligare förhör med kvinnan. Något som förstärkte uppgifterna i förhållande till hennes tidigare berättelse kom dock inte fram. PU kontaktade också Stockholmspolisen, som bekräftade att kvinnan hade avslöjat B, vilket lett till att denne dömts för narkotikabrott och olaga vapeninnehav. Vidare kontaktade PU Solnapolisen och inhämtade utredningen om Hadi S:s död. Uppgifterna stämde inte överens med vad kvinnan hade berättat. Enligt Hadi S:s hustru hade Hadi S ca kl. 03.00 tagit Mogadon, Valium, Persidon och heroin. Hon hade funnit honom död morgonen därpå och tillkallat ambulans före kl. 09.00. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 495 Vissa från granskningssynpunkt illustrativa uppslag Samma tips registrerat i två olika uppslag. Den 7 mars 1986 lämnade en anonym advokat ett tips om en irakisk medborgare, Baher I, som sades kunna vara inblandad i mordet. Denne skulle ha kommit till Sverige i januari samma år och då sökt politisk asyl. Efter ett misslyckat avvisningsförsök hade han återkommit till Sverige. Han hade därvid uppgett en annan nationalitet. – Ärendet utreddes av säkerhetspolisen som bl.a. konstaterade att Baher I under tiden för mordet vistats på en flyktingförläggning i Skåne. I juni 1986 beslöt säkerhetspolisen ad acta-lägga ärendet. Bland uppslagen i detta avsnitt finns ett annat uppslag som med all sannolikhet bygger på samma ingångstips som det just nämnda. Enligt detta uppslag lämnade en anonym advokat samma dag, dvs. den 7 mars 1986, ett tips om en Baher I. Denne sades ha sökt politisk asyl i Sverige och därvid uppgivit olika nationaliteter, såsom pakistanier och iranier. – Säkerhetspolisen konstaterade i en promemoria, daterad i december 1988, att man inte kände till ifrågavarande person. Samma månad har det gjorts en registerslagning just på Baher I. Det synes alltså röra sig om en ingångsuppgift, som utretts i två uppslag, vilket kanske kan ha sin naturliga förklaring i ett stort material. Det är emellertid förvånande att säkerhetspolisen i det ena fallet kommit till ett utredningsresultat men i det andra inte. Mustafa V. I början av december 1987 föreslog en uppgiftslämnare per brev att PU skulle undersöka Mustafa V, anställd på iranska ambassaden i Stockholm. I februari 1988 inkom ett nytt brev från samma uppgiftslämnare som meddelade att han i tidigare brev felaktigt angivit att Mustafa V arbetade på Irans ambassad. Det skulle rätteligen vara turkiska ambassaden. I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen i mars 1988 konstateras att någon Mustafa V eller person med näraliggande namn inte under 1980-talet varit anställd vid Irans ambassad i Stockholm. – Därefter finns ingen ytterligare åtgärd registrerad. Dokumentationen tyder på ett internt kommunikationsproblem. Ghazi Z. I mitten av juni 1988 kontaktade Ghazi Z Norrköpingspolisen och erkände mordet på Olof Palme Han berättade att han fått uppdraget av iranska ambassaden i Stockholm. Den aktuella kvällen hade han blivit skjutsad till centrum. Man hade pekat ut statsministern för honom och gett honom ett vapen. Därefter hade han skjutit statsministern. För uppdraget hade han fått en resa till England och en mindre summa pengar. Vid tiden för mordet bodde han bl.a. hos en kamrat i Tensta, här kallad CG Östling. Under tipset finns följande notering: 496 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Uppgiftslämnaren visar tydliga tecken på att vara psykiskt sjuk och vid kontroll med avd. 26 psyk.avd. i Norrköping uppger man att han är intagen där men hade försvunnit. I mitten av september samma år började PU emellertid utreda uppslaget. Efter en registerslagning då det framkom att Ghazi Z var iransk medborgare förhördes han, genom polisen i Norrköping, i oktober på den psykiatriska avdelning han då vistades vid. Ghazi Z uppgav sig ha dåliga nerver och kände sig pressad efter mordet. Han önskade snarast bli skjuten. Han hade inte varit intagen på psykiatrisk klinik vid tiden för mordet. Enligt avdelningssköterskan fanns det inget anmärkningsvärt noterat i Ghazi Z:s journal, som sträckte sig från april 1986. Efter förhöret med Ghazi Z samtalade PU i oktober med såväl överläkaren Gunilla L som sköterskan L, båda vid Norrköpings lasarett. De berättade båda att Ghazi Z var mycket sjuk och ville dö. Han var inte våldsbenägen. Enligt sköterskan hade han erkänt mordet på Olof Palme för att han trodde att han då skulle bli avrättad. PU identifierade också kamraten A och höll ett kort förhör med honom. A berättade att Ghazi Z var mycket sjuk. Ghazi Z hade besökt honom vid två tillfällen, sommaren 1986 och sommaren 1988. I början av november 1988 förhördes Ghazi Z på nytt. PU försökte nu fastställa hans vistelseort den 28 februari 1986. Han berättade bl.a. vid detta tillfälle att han sköt Olof Palme med fem skott framifrån, att det var helt folktomt och att han sedan blev upplockad av en Volvo. Därefter förhördes A ytterligare en gång i mitten av november samma år. Enligt A hade Ghazi Z bara besökt honom över dagen vid två tillfällen, troligen i oktober 1986 och i juni 1988. Ytterligare en kamrat till Ghazi Z, Farooqi H, spårades och förhördes. Ghazi Z hade bott hos Farooqi H vid två tillfällen, båda i tiden efter mordet. Enligt Farooqi H hade Ghazi Z aldrig nämnt något om Olof Palme Han hade däremot varit på en Englandsresa, vilken han bekostat genom att spara socialbidragen de perioder han vistats på sjukhus. Farooqi H hade nu i efterhand kontaktat Ghazi Z och frågat varför han utgav sig för att vara Olof Palmes mördare. Ghazi Z hade då svarat att han hittat på historien för att han ville att polisen skulle skjuta honom. Ett uppslag av denna karaktär kan naturligtvis vara svårbedömt, men i detta fall tyder i vart fall dokumentationen på att Ghazi Z borde ha kunnat uteslutas på ett tidigare stadium. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 497 5.4 Avsnitt HD – ”Mellanöstern inkl Israel" Allmänt Uppslag som PU bedömt ha huvudsaklig anknytning till Mellanöstern och Israel har i materialet registrerats i det särskilda avsnittet ”Mellanöstern inkl Israel” (HD). Avsnittet är ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H). Avsnittet ”Mellanöstern inkl Israel” består av drygt 90 uppslag. Det innehåller tips, hypoteser, utredning och annan information om att Israel eller andra länder i Mellanöstern, till detta område knutna organisationer och sammanslutningar eller enskilda personer med ursprung därifrån, på ett eller annat sätt skulle kunna vara inblandade i mordet. Av dessa drygt 90 uppslag tillkom en tredjedel redan under första månaden efter mordet. Efter ett år hade hälften av avsnittets uppslag tillkommit. Ytterligare ca femton uppslag tillkom fram till och med 1988. Därefter har bara några få uppslag tillkommit årligen. De tips som kom in första månaden innehåller relativt konkret information om personer som påstås kunna vara inblandade i mordet. Därefter synes, liksom i avsnittet Iran/Irak uppslagen successivt ha blivit mer abstrakta och mer motivinriktade. Tips innehållande rena hypoteser om vem eller vilka som kan tänkas ligga bakom mordet har blivit allt vanligare, liksom andra tips som är svåra eller omöjliga att följa upp. En teori som är vanligt förekommande i uppslagen är t.ex. att israeliska agenter kan ha mördat Olof Palme Beträffande avsnittets övriga uppslag gäller att ett knappt tiotal upptar tips, som helt eller delvis bygger på att personer med ursprung i Mellanöstern och Israel påstås likna någon av de s.k. fantombilderna. Fem-sex uppslag är ”tokuppslag” (se t.ex. uppslaget Tips tillkommet efter spådom, som redovisas nedan). Några uppslag är sådana att uppgiftslämnaren kan misstänkas ha kontaktat polisen för att komma i åtnjutande av någon form av ersättning för sin information, t.ex. ekonomisk ersättning, politisk asyl eller beskydd. Åtminstone tre uppslag innehåller tips om mord som enligt uppgiftslämnaren liknar statsministermordet. Ett par-tre uppslag innehåller sådant som PU inhämtat i massmedia och sedan utrett. Ett tiotal uppslag har efter lång tid följts upp med framför allt registerslagningar och förfrågningar till säkerhetspolisen. I vart fall ett uppslag har efter lång tid lett till mera omfattande utredningsåtgärder (se Jocop M). Två uppslag innehåller beslut om tvångsmedelsåtgärder. Avsnittets uppslag är med ett undantag relativt små och har inte föranlett några mer omfattande utredningsåtgärder från PU:s sida. Det 498 Enskilda uppslag SOU 1999:88 mest omfattande uppslaget innehåller drygt 20 underuppslag (Professor Robert H). Ett par andra innehåller drygt 10 underuppslag. Under första utredningsåret handlades i stort sett samtliga uppslag helt eller delvis vid säkerhetspolisen. Efter det att Hans Ölvebro tillträdde som spaningschef i mars 1988 har säkerhetspolisen anlitats för vissa avgränsade utredningsuppdrag. I det följande redovisas drygt 20 uppslag relativt utförligt. Först redovisas de första tipsen som lämnades till PU, därefter de största uppslagen och sist vissa uppslag, som vi från granskningssynpunkt bedömt vara av visst intresse. Tipsen de första dagarna Telefonsamtal till nyhetsbyrån Reuter. Det första tipset lämnades den 1 mars 1986 av en reporter vid nyhetsbyrån Reuter. Reportern meddelade att en engelsktalande man med arabisk brytning ringt från New York och sagt att mordet utförts av representanter för Judiska Aktionsgruppen Motivet för mordet skulle vara att Olof Palme var antijudisk och hade kontakter med Arafat. Beslut om mordet skulle ha fattats så sent som veckan före mordet. Ärendet, som utreddes av säkerhetspolisen, följdes upp i slutet av april 1986 med en ny kontakt med reportern. Denne uppgav då att han fått intryck av att mannen var en ”galning”. Mannen hade nämnt US – Defence League, som skulle vara en extrem högerorganisation för judar i USA. Ärendet lades ad acta den 5 maj 1986, efter att säkerhetspolisen kontrollerat och konstaterat att de inte hade någon information om Judiska Aktionsgruppen Män på kafeteria i Malmö. Det andra tipset lämnades samma dag, den 1 mars 1986, sent på kvällen av en kvinna i Malmö. Kvinnan berättade att hon vid tre tillfällen, den 20, 21 och 28 februari, runt kl. 16.00 druckit kaffe på en kafeteria i Malmö. Samtliga gånger hade hon suttit bredvid två araber som bara pratat arabiska. De hade vid alla tre tillfällena nämnt Abu Nidal Den 28 februari hade de också nämnt Olof Palme Vid detta tillfälle hade båda rest sig hastigt kl. 16.25 och lämnat kafeterian bärande på varsin resväska. Kvinnan lämnade signalement på männen. Under samma uppslag finns en tidningsartikel från Hufvudstadsbladet den 13 januari 1986 och två andra tips registrerade. Tidningsartikeln handlar om att Libyens ledare skulle ha beordrat palestinska terrorister att mörda Västtysklands utrikesminister. Ett av tipsen lämnades av en journalist på Aftonbladet. Journalisten uppgav att han natten till måndagen den 3 mars 1986 hade blivit uppringd av en invandrad polack, som på dålig engelska hade talat om ”hösten -85 och styrka SOU 1999:88 Enskilda uppslag 499 17”. Polacken hade gjort indirekta antydningar om mordet på Olof Palme och refererat till en tidigare i Aftonbladet publicerad artikel ”Verk av Abu Nidal . Det andra tipset lämnades ett par veckor senare av Stefan N, som berättade att han av en bekant hört att en man som liknade polisens signalement skulle finnas i Uppsala, att denne skulle tillhöra en palestinsk grupp Abu Nidal och att mannen skulle göra bomber i Danmark. I en promemoria, daterad i slutet av september 1986, redogjorde säkerhetspolisen för en pågående uppföljning av politiska extrema organisationer. Säkerhetspolisen konstaterade att det inte inkommit några uppgifter som skulle kunna tyda på att de i uppslaget omnämnda organisationerna skulle ha något med mordet på Olof Palme att göra. Nattligt samtal till privatperson. Söndagen den 2 mars 1986 kontaktades PU av en äldre kvinna. Hon berättade att hon mordnatten kl. 2.15 blivit uppringd av man som talade svenska med utländsk brytning. Mannen hade sagt ”Palme är skjuten av två judiska högerextremister. Palme är död”. Därefter hade samtalet brutits. Några dagar senare, den 6 mars 1986, ringdes PU upp av en bekant till kvinnan. Vederbörande undrade varför PU inte hört av sig till kvinnan och ifrågasatte att man tagit hennes uppgifter på allvar. I en av säkerhetspolisen upprättad promemoria, daterad i april 1986, konstaterades att det inte gått att identifiera den som ringde, men att inget tydde på att denne haft med mordet att göra. Säkerhetspolisen gjorde i promemorian bedömningen att det eventuellt skulle kunna röra sig om någon med dålig humor som haft för avsikt att ringa till kvinnans son. Sonen var riksdagsman och skulle enligt uppgift ha engagerat sig i judiska frågor. Män som frågade efter Alva Myrdal Den 2 mars 1986 kontaktade en kvinna polisen. Hon berättade att hon arbetade som sjuksköterska på Stortorps konvalescenthem och att Alva Myrdal varit hennes patient. Ett par dagar innan Alva Myrdal avled, vilket hon hade gjort den 1 februari 1986, hade sjuksköterskan blivit kallad till expeditionen, där två män frågat om Alva Myrdal låg på rum fem och om Olof Palme skulle besöka Alva Myrdal på hennes födelsedag den 1 februari. Hon hade inte lämnat ut några uppgifter. Männen hade varit utlänningar, eventuellt franska araber. Båda hade varit bleka i hyn och de hade inte brutit på franska, italienska eller jugoslaviska. Kvinnan lämnade därefter signalement på männen. Den ene beskrevs vara i 30-35 årsåldern, 175-180 cm lång, vara normalt byggd, ha vackra tänder, bruna ögon och mörkt, vågigt hår. Uppslaget handlades av säkerhetspolisen, som den 7 mars 1986 förhörde sjuksköterskan. Hon uppgav då bl.a. att hon reagerat direkt på 500 Enskilda uppslag SOU 1999:88 den bild (fantombilden), som publicerats i massmedierna. Bilden stämde med vissa ändringar väl överens med en av männen som besökt konvalescenthemmet. Den 18 april 1986 förhördes sjuksköterskan på nytt. Samma dag upprättade säkerhetspolisen en handling rubricerad ”Ytterligare framkomna omständigheter”. Av denna framgår att sjuksköterskan, i samband med att den första fantombilden publicerades, den 6 mars 1986, uppgett att en av männen hade likheter med denna bild. Eftersom vissa detaljer i hennes beskrivning av den mannen stämde in på signalementsuppgifter som Norrköpingspolisen erhållit beträffande Bror Perä (se kapitel 4, Uppslag inriktade på enskilda personer) beslöts dels att Mercedesbilen som Bror Perä och Lars Lundberg färdades i skulle spärras vid inpassering till Sverige, dels att såväl polismannen som Lars Lundberg vid eventuell inpassering skulle hämtas till förhör. Den 7 mars 1986 kl. 12.40 meddelade Malmöpolisen att den aktuella personbilen påträffats på färjan mellan Köpenhamn och Malmö. Bror Perä och Lars Lundberg hämtades till förhör kl. 13.10. Efter inledande förhör med polismannen bestämdes att fortsatt förhör skulle hållas av den utredningsman, som handlade ärendet vid säkerhetspolisen i Stockholm. Samma eftermiddag flög förhörsledaren och sjuksköterskan till Malmö, där Bror Perä förhördes med början kl. 17.30. Denne uppgav att han under mordkvällen tillsammans med andra personer besökt ett motell i Norrtälje där allmän dans anordnats. Därefter genomfördes en spegelkonfrontation med Bror Perä och sju andra personer. Sjuksköterskan fann inte polismannen identisk med någon av besökarna på konvalescenthemmet. Bror Perä fick därefter lämna polisstationen. Den 18 april 1986 upprättade också en utredningsman vid Stockholmspolisen, en promemoria i ärendet. I promemorian sägs att polisman L hörts av säkerhetspolisen den 7 mars 1986 i Malmö och att en konfrontation genomförts. Några dagar senare hölls ett telefonförhör med sjuksköterskan. Hon meddelade då att hon inte hade fler uppgifter att lämna. Slutligen deltog sjuksköterskan i slutet av april vid en spegelkonfrontation med Viktor Gunnarsson Hon kände inte igen honom eller någon av figuranterna. Handling överlämnad av tyska polisen. Den 2 mars 1986 inkom ett meddelande om att det på ett ankommande flyg fanns en handling som skulle kunna vara av intresse för polisen. Handlingen överlämnades samma dag av en purser, som fått den av den tyska polisen i samband med utresan från Tyskland. Handlingen hade hittats i en ficka på en libanes, som tillsammans med två andra libaneser försökt lämna Tyskland på falska viseringar. Handlingen, som innehöll namn och adresser SOU 1999:88 Enskilda uppslag 501 i Sverige, hade av den tyska polisen satts i samband med mordet på Olof Palme Handlingen innehöll namn på personer, någon kiosk och en cigarraffär. Fyra år efter mordet och att uppgifterna inkom, under 1990, genomfördes registerslagningar på privatpersonerna. Ingen av dem förekom i de polisiära registren. Säkerhetspolisen meddelade i november 1990 att det på en av personerna fanns en gammal notering angående en kontakt med den polska beskickningen. Tips tillkommet efter spådom. Den 2 mars 1986 inkom ett spaningsuppslag till Malmöpolisen, i vilket uppgiftslämnaren berättade att Olof Palmes mördare flytt till södra Sverige. Mördaren skulle tillhöra en organisation i Mellanöstern, eventuellt Libanon, och vara professionell mördare. Mordet var, enligt uppgiftslämnaren, planerat sedan länge och ”hjärnan” bakom dådet skulle vara en jurist från samma område som mördaren. Juristen skulle dock vara bosatt närmare Stockholm och vara gift med en kvinna av samma nationalitet. Enligt en anteckning av uppgiftsmottagaren var uppgiftslämnaren känd för att tidigare ha lämnat vederhäftiga uppgifter. Ett par dagar senare sammanträffade polisen med uppgiftslämnaren. Denne uppgav då att mördaren troligen befann sig i Helsingborg. Mördaren skulle den 6 eller 7 mars eventuellt lämna Sverige och via Ystad resa till Polen. Från Polen skulle han sedan resa vidare till Mellanöstern. I en promemoria, daterad i mars 1988, konstaterade säkerhetspolisen att uppgiftslämnaren identifierats och att han uppgivit att den information han lämnat var hämtad ur hans förmåga att ”spå i kort”. Telefonsamtal till Sveriges ambassad i Bern. Den 3 mars 1986 meddelade UD att pressattachén vid Sveriges ambassad i Bern fått ett telefonsamtal från en person som kallat sig Max. Max, som pratat med tysk brytning, hade berättat att Olof Palme mördats av två personer från Abu Nidal på grund av att han haft ett alltför öppenhjärtigt samtal med en KGB-vän från SPD angående ubåtsaffären. De två personerna skulle ha rest från Spanien till Sverige på turkiska pass, utfärdade av en libysk attaché i Paris. De skulle ha erhållit mordvapnet med diplomatpost. Max lämnade två allmänt hållna signalement på gärningsmännen och tillade att organisationen de tillhörde skulle ha sitt centrum i Sverige, i en ort som började på bokstaven ”L” och som nyligen haft en skidtävling. Därefter hade säkerhetspolisen ett par telefonkontakter med pressattachén. Max kunde emellertid inte identifieras och ärendet lades ad acta den 25 mars 1986. 502 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Tips om man som gjort ett konstigt köp av flygbiljett. Den 3 mars 1986 besökte en person som arbetade vid en resebyrå PU. Personen berättade att han vid tre-fyra tillfällen haft kontakt med en arabisk man, som presenterat sig som Abdul A. Mannen var ca 35 år, 180 cm lång, hade mörkt hår, en ”typiskt arabisk näsa”, var bredaxlad och gav ett vältränat intryck. Han hade vid det senaste tillfället varit iklädd en blå, tre fjärdedels lång täckjacka och en keps med uppknutna öronlappar. Vid det första besöket, som skett den 11 april 1985, hade mannen beställt en enkel öppen flygbiljett sträckan Stockholm – Moskva – Beirut. Denna flygbiljett utnyttjades aldrig utan byttes i juli ut mot en enkelbiljett till Tunis via Moskva. Några dagar senare, efter attentatet mot North West Orients kontor och judiska synagogan i Köpenhamn, kontaktade uppgiftslämnaren mannen på ett uppgivet telefonnummer i Handen. Där svarade en flicka, som verkade nervös och rädd. Det enda hon sagt var ”skit i biljetten”. Han hade inte fått tala med Abdul A. I slutet av januari 1986 hade Abdul A ringt och frågat efter sin biljett. De hade bestämt att han skulle besöka resebyrån. Abdul A hade gjort detta någon dag efter telefonsamtalet. Han hade då burit ovan beskrivna kläder. Ärendet tilldelades säkerhetspolisen den 20 april 1986. I en promemoria daterad den 23 februari 1986 (bör troligen vara den 23 maj 1986) konstaterade säkerhetspolisen att Abdul A förekom i deras register på grund av att han haft viss anknytning till en person tillhörande PLO. I övrigt var inget känt om honom och ärendet lades ad acta i slutet av maj 1986. Därefter har PU vid okänd tidpunkt (handlingarna ej daterade – bör dock ha varit under 1993) gjort en registerslagning och en förfrågan till säkerhetspolisen angående identifiering av Abdul A och om denne fanns kvar i landet. I ett svar daterat i juni 1993 identifierade säkerhetspolisen Abdul A. Denne var statslös palestinier och hans namn hade förekommit på handlingar tillhörande en palestinier som 1982 försökt ta sig in i Sverige på falska handlingar. Enligt säkerhetspolisen var det oklart om Abdul A vistades i Sverige. I juli 1993 gjorde PU en ny registerslagning. Inget anmärkningsvärt framkom. Hypotes från officerare vid Södermanlands regemente. Den 3 mars 1986 kom ett brev in till PU från officerare vid Södermanlands regemente. De framförde att Libyens president Kadaffi hotat statsmän och att libyska terrorister verkat på olika platser i världen. Enligt officerarna fanns det säkraste och helt oantastliga skyddet för attentatsmän på en ambassad. Man framhöll att Libyska Folksocialistiska Folkkontoret låg vid Valhallavägen och bifogade en karta med en flyktväg Tunnelgatan – Valhallavägen utritad. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 503 I en odaterad handling upprättad av säkerhetspolisen sades att det inte fanns något som talade för att Libyen skulle vara involverad i attentatet. Ärendet lades ad acta den 23 april 1986. Tips i anledning av den första fantombilden I samband med att den första fantombilden publicerades den 6 mars 1986, kom flera tips in till PU om att personer med anknytning till Mellanöstern uppvisade likheter med den publicerade bilden. I det följande redovisas ett par sådana uppslag. Ett av dem, det senare, är tillika ett av de större uppslagen i avsnittet. Palestinier på restaurang Monte Carlo Natten till den 7 mars 1986 uppsökte Bengt L polisen i anledning av den publicerade bilden på den eventuella gärningsmannen. Bengt L berättade att han efter attentaten på flygplatserna i Rom och Wien besökt restaurang Monte Carlo i Stockholm. Han hade där kommit att sitta bredvid två palestinier som försvarat attentaten och anklagat Sverige för att arbeta mot den palestinska saken. Enligt palestinierna tillhörde Sverige ett system som skulle bekämpas. En av männen hade varit lik den nu publicerade bilden. Mannens kamrat hade kallats ”Ami”. I en handling daterad den 18 mars 1986 konstaterade Stockholmspolisen att Amis identitet inte gått att fastställa genom inre spaning. I en av säkerhetspolisen den 11 april 1986 daterad handling sägs att Ami inte förekom i deras register samt att namnet i fråga är mycket vanligt bland palestinier. Palestinier efterlyst för mord i Madrid. Den 6 mars 1986 kontaktade journalisten Tommy M PU. Han hade tyckt sig se likheter mellan den framställda bilden på Olof Palmes baneman och ett foto i Köpenhamnstidningen BT:s kvällsupplaga den 22 februari samma år. Fotot i tidningen föreställde en efterlyst palestinier Hisham K. Denne person och en annan man, James G, hade internationellt efterlysts misstänkta för mord på två israeler i Spanien. Ett par dagar senare kontaktade Agneta S vid Solnapolisen PU. Hon berättade att hon kände en pressfotograf, som befann sig utomlands och som ville vara anonym. Pressfotografen hade kontaktat henne och meddelat att trolig gärningsman var Hisham K, vars medbrottsling James G satt häktad i Danmark för att ha utfört våldsdåd i Barcelona. De två männen tillhörde, enligt pressfotografen, ”Force 17” och hade skjutit ned två män med revolvrar Smith & Wesson .357 Magnum. Hisham K skulle ha befunnit sig i Stockholm vid tidpunkten för statsministermordet. 504 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Säkerhetspolisen, som handlade ärendet, konstaterade i en handling daterad den 16 mars 1986, att Hisham K var känd och att han förmodligen arbetade under Abu-Jihad inom Al Fatah I en odaterad handling finns ytterligare information om Hisham K. Han uppges vara israelisk medborgare ansluten till Al Fatah och tillsammans med gambiern James G vara misstänkt för att ha mördat två matroser i en lägenhet i Barcelona. James G hade gripits i Köpenhamn i mitten av februari. Hisham K vistades på okänd ort. Av en handling daterad den 24 mars 1986 framgår att spaningsroteln vid Stockholmspolisen kontaktat säkerhetspolisen, eftersom uppslaget berörde person från Mellanöstern. Från säkerhetspolisen erhölls besked om att säkerhetspolisen utrett uppslaget och att man samma dag sänt en total redovisning av ärendet till Stockholmspolisens våldsrotel. Den 2 april 1986 höll säkerhetspolisen ett uppföljningsförhör med Agneta S, som bl.a. berättade att hon erhållit uppgift om att Hisham K var israel, född i Haifa och räknades som palestinier. I en handling daterad den 18 april 1986 finns en anteckning av säkerhetspolisen att spaningsledningen ställt en fråga angående en gambier som gripits i Köpenhamn misstänkt för att ha mördat två israeliska matroser i Barcelona. I samma handling finns en anteckning om att James G gripits i Köpenhamn den 17 februari 1986. I slutet av april 1986 redovisade säkerhetspolisen en uppföljning av ärendet. I denna redovisning påpekade säkerhetspolisen att Tommy M:s uppgift, att Hisham K skulle ha befunnit sig i Sverige vid tidpunkten för statsministermordet, inte var riktig. Enligt säkerhetspolisen fanns inga indikationer på att Hisham K rest in i Sverige. Så sent som i januari 1995 gjorde PU en registerslagning på Hisham K. De två största uppslagen Professor Robert H. I början av januari 1990 översände Sveriges ambassad i Washington via UD en promemoria till PU. En Robert H hade på nyårsafton uppsökt ambassaden och berättat att han nyligen i New York Times sett ett foto av Abo T, som dömts till livstids fängelse i Uppsala. Robert H hade varit övertygad om att Abo T var identisk med en person han träffat på restaurang Bolaget i Stockholm sommaren 1985 och att denne eventuellt var Olof Palmes baneman, eftersom han stämde med beskrivningen av en starkt haltande man. Sommaren 1985 hade Robert H befunnit sig i Stockholm för ett forskningsprojekt efter inbjudan från SIPRI. Han hade bott i en lägenhet på Döbelnsgatan och ofta besökt restaurang Bolaget. Vid ett SOU 1999:88 Enskilda uppslag 505 tillfälle i augusti 1985 hade han kommit att samtala med en ung svensk kvinna och en marockan. Marockanen hade berättat en egendomlig historia som tydde på att han hade kontakter i USA:s armé. Robert H hade fäst sig vid mannens skrämmande, ondskefulla ansikte och kraftiga muskulära kropp. Mannen hade haft käpp och haltat kraftigt. Efter restaurangbesöket hade Robert H och mannen diskuterat vem som skulle följa kvinnan hem. Då en taxi kommit förbi hade marockanen hastigt dragit in flickan i bilen och de hade farit därifrån. Det sista Robert H sett av dem båda var kvinnans skrämda blick. Robert H hade därefter besökt Stockholm vid flera tillfällen. Han hade kommit att intressera sig för mordet på Olof Palme och hade under ambassadbesöket spekulerat över de olika mordteorierna. Robert H hade gjort ett något nervöst intryck. Ett par veckor senare meddelade ambassaden i Washington att Robert H hade återkommit per telefon och frågat om någon från Stockholm avhörts. Han hade också berättat att han nu vänt sig till FBI ”som ju ingenting begriper i saken”. Robert H hade varit övertygad om att hans instinkt var den rätta och att han hade en väsentlig pusselbit när det gällde att lösa mordet. Han hade uttryckt att han var rädd för att någon skulle snuva honom på belöningen. I början av februari 1990 kontaktade Connie W PU. Hon hade haft ett samtal med professor Robert H vid Pennsylvania State University. Robert H hade berättat intressanta uppgifter om den i Uppsala misstänkte och dömde terroristen Abo T. Connie W lämnade telefonnummer till Robert H i USA. I mitten av februari 1990 fick PU information från USA:s ambassad i London, via Interpol. I början av januari samma år hade en hemlig källa anställd på universitetet i Pennsylvania kontaktat FBI. Källan hade haft information som han trodde var av betydelse för utredningen av mordet på Olof Palme Källan var professor i ett humanistiskt ämne och expert på Mellanöstern-affärer. Han hade de senaste åren intresserat sig för mordet. Under 1989 hade han läst i New York Times om undersökningarna av Lockerbie-katastrofen och att Abo T misstänktes för inblandning. Källan trodde att det var möjligt att denne Abo T också mördat Olof Palme Källan hade därefter berättat om en händelse på en restaurang i Stockholm sommaren 1985. (Det sägs inte i uppslaget, men det ligger naturligtvis nära till hands att källan var identisk med Robert H.) I slutet av februari 1990 fick Robert H per telefon för första gången direktkontakt med en utredningsman vid PU. Robert H berättade om händelsen i augusti 1985 och om fotot av Abo T i New York Times. I slutet av mars 1990 kontaktade Robert H på nytt PU per telefon. Han hade förevisats några nytagna foton av Abo T och de över- 506 Enskilda uppslag SOU 1999:88 ensstämde inte med det i New York Times publicerade fotot. Enligt en artikel i New York Times om Lockerbie-katastrofen skulle Abo T ha kommit till Sverige på falskt marockanskt pass. Robert H trodde att tidigare publicerade bilder kom från det passfoto Abo T använt sig av när han tagit sig in i Sverige. Han påpekade att han inte trodde att fotot i det passet föreställde Abo T. Tidigare hade Robert H också fått veta att Abo T var 175-177 cm lång. Mannen Robert H träffat var enligt Robert H längre, ca 180-185 cm. Robert H sade sig trots det vara säker på att mannen han mött var samma person som han sett i tidningen i New York I början av augusti 1990 skickade Robert H över material – foton på Abo T och en lista med namn på personalen på restaurang Bolaget – till PU samtidigt som han föreslog vissa utredningsåtgärder. I augusti 1990 förhörde PU Abo T. Han berättade att hans familj på kvällen den 28 februari 1986 besökts av hustruns bror Mohammed M, dennes hustru Wafa T och ett par andra personer. Gästerna hade stannat länge. Tidigt morgon därpå skulle han åka till Cypern. Han hade fått skjuts till flygplatsen av Mohammed M men flyget var inställt, varför de återvänt till hemmet. Han hade efter några timmar väckts av hustrun som berättat om mordet på Olof Palme De hade blivit upprörda. Han avreste samma kväll till Cypern, där han vistats en vecka innan han besökt släktingar i Egypten. Sedan sin ankomst till Sverige 1983 hade han aldrig varit skadad i något ben. Han hade aldrig besökt restaurang Bolaget, aldrig gått ut med andra kvinnor och han skulle aldrig samtala med amerikaner, som han avskydde. I början av oktober 1990 förhördes också Mohammed M och Abo T:s hustru Jamila M. De lämnade båda uppgifter som väl stämde överens med de Abo T lämnat. Varken Mohammed M eller Jamila M kunde med säkerhet säga vad de gjort på kvällen den 28 februari 1986, men båda höll det för troligt att de träffats familjevis eftersom de brukade göra så inför någon familjemedlems förestående resa hem till Mellanöstern. I september 1990 hade Robert H hört av sig på nytt och i början av oktober meddelade han att han i november avsåg att besöka Stockholm. Han önskade då ett sammanträffande med den person som handlade ärendet angående Abo T. I slutet av november sammanträffade två utredningsmän vid PU med Robert H. Robert H berättade att han försökt få gehör för sina uppifter om Abo T hos olika journalister, CIA, Mossad m.fl. men inte lyckats. Själv var han övertygad om att mannen han mött i augusti 1985 var Abo T. En av utredningsmännen förklarade då att inga uppgifter framkommit som tydde på att Abo T haft en benskada eller använt käpp. Vidare uppgav utredningsmannen att Abo T:s förehavanden hösten 1984 – våren 1990 var noggrant kartlagda i SOU 1999:88 Enskilda uppslag 507 den utredning som ledde till att Abo T dömdes till livstids fängelse. Den andre utredningsmannen förklarade att det inte fanns något som tydde på att gärningsmannen som mördade Olof Palme hade en kraftigt haltande gång. Det var i och för sig riktigt att det förekommit sådana uppgifter i tidningarna i ett tidigt skede, men polisen hade valt att inte dementera dessa bl.a. eftersom man då kunde selektera ut vittnen som endast gått på tidningsuppgifter. Robert H hade därefter inget mer att tillföra utan uppgav att han avsåg att återvända till USA redan samma dag. I februari 1992 besökte professor Robert H på nytt en av de utredningsmän han hade träffat 1990. Han berättade att han till hustruns stora förtjusning funderade på att ge upp sin undersökning om mordet på Olof Palme hustrun hade börjat tro att han blivit galen. Han hade numera kommit fram till att Abo T kanske inte var den person som han träffat på restaurang Bolaget. – Robert H berättade därefter att han på sista tiden råkat ut för en mängd märkliga saker och att han fått en känsla av att israelerna låg bakom mordet på Olof Palme Han hade vid flera tillfällen försökt få kontakt med Mossad. Efter lång tid hade han kontaktats av en Mossadchef, Amir. Amir var kriminolog vid ett universitet i Israel och terroristkonsult. Robert H hade berättat för Amir om Abo T och efter en tid hade han fått ett vykort som bl.a. bekräftade att Abo T var känd av Mossad. Robert H hade också läst en artikel om en f.d. Mossadagent, Juval Aviv, som utrett Lockerbie-katastrofen åt Pan-Am. Robert H uppgav sig känna Ebbe Carlsson ganska väl och att Ebbe Carlsson kände till Aviv. 1991 hade Robert H tagit kontakt med Aviv och berättat sin historia för denne. Aviv hade talat om för honom att Abo T var den man som han träffat i Stockholm och att det var Abo T som var Olof Palmes mördare. Enligt Aviv var det CIA som låg bakom attentatet och det var chefen för kontraspionaget som organiserat det hela. Han var gift med en palestinsk kvinna som var kusin till Abo T. Det var därför man rekryterat denne. Motivet skulle ha haft att göra med vapenhandel, Iran-Contras etc. Aviv hade visat honom en lista över alla som blivit dödade i Iran-Contrasaffären. Förutom Olof Palme hade bl.a. Carl Algernon och Bernt Carlsson funnits på listan. Kontentan av Avivs berättelse var, enligt Robert H, att Olof Palme dödats av CIA på grund av ett spionfall. Avivs berättelse hade varit så komplicerad att Robert H inte kunde redovisa den. Robert H hade fått höra en mängd ”smörja” av Aviv men kunde trots det och det faktum att Aviv avslöjats som en bedragare inte utesluta att det kunde finnas sanning i berättelsen. – Robert H berättade vidare att han själv överlämnat ett foto av Abo T till Emma Rothschild vid en konferens som anordnades av SIPRI i oktober 1991. Emma Rothschild hade lovat att hon skulle försöka ge fotot till Mårten Palme och förmå denne att visa 508 Enskilda uppslag SOU 1999:88 det för Lisbeth Palme Robert H hade av Hans Dahlgren försökt få bekräftat om Lisbeth Palme sett fotot. – Robert H berättade också att han talat med Josef F, skribent på International Tribune i Paris. Josef F hade talat med Bernt Carlsson strax före flygkraschen. Bernt Carlsson skulle då ha berättat att han var en av tre till fem personer som visste vad som hänt Olof Palme En del av dessa personer hade dött under märkliga omständigheter. Bernt Carlssons systers man arbetade, enligt Robert H, i den spritbutik där han handlade sin whisky. Mannen hade berättat att han och hustrun åkt till Bernt Carlssons lägenhet ca fem dagar efter flygkraschen. Lägenheten hade då varit i total oordning som om någon eftersökt något. Robert H hörde därefter av sig till PU vid ytterligare ett par tillfällen under 1992. Vid det första tillfället berättade han att han av en tillfällighet sett en person som liknade mannen på Bolaget gå in på en adress på Valhallavägen. På adressen låg Libyens ambassad. Robert H hade gjort egna efterforskningar i saken och trodde att den aktuelle mannen var en viss herr Mellali. Vid det andra tillfället uppgav han sig ha varit i kontakt med William H (se avsnitt HA – ”CIA”). I mars 1993 besökte Robert H på nytt PU, där han sammanträffade med en ny utredningsman. Robert H lämnade delvis ny information. Protokollet över samtalet omfattar åtta sidor. Under sommaren 1994 kontaktade Robert H åter sin senaste kontakt vid PU angående ett sammanträffande. Denne utredningsman hade i april 1993 visserligen lämnat PU men gick ändå med på ett sammanträffande under sin semester i Stockholms skärgård. Över sammanträffandet förde utredningsmannen anteckningar omfattande tre sidor. Under tiden augusti 1994 till mars 1995 skickade Robert H brev och andra handlingar till samme utredningsman. Denne har vidarebefordrat detta relativt omfångsrika material till PU och vid ett par tillfällen har han gjort egna översättningar och sammanfattningar av materialet omfattande ett 20-tal sidor. Efter mars 1995 har Robert H inte avhörts. Palestinsk grupp i Sverige. Avsnittets till omfånget näst största uppslag rör delvis samma omständigheter som uppslaget angående Robert H och dennes uppgifter. Bl.a. omtalas Abo T. Dessutom förekommer Stefan N, jfr uppslaget Män på kafeteria i Malmö. I augusti 1989 kontaktades PU av personal på Kronobergshäktet. De hade en intagen man, Stefan N, som ville lämna uppgifter angående statsministermordet. Stefan N berättade att en palestinsk grupp i Sverige låg bakom mordet på Olof Palme Gärningsmannen var död. Han hade varit ombord på det flygplan som sprängdes över Irland sommaren 1989. Den som planerat mordet var ledaren för gruppen, Kali C. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 509 Kali Stefan Svensson drev restaurang ”Flagstaff” i frihamnen. Gruppen bestod av sju namngivna personer. Under oktober gjordes registerslagningar på samtliga i uppslaget förekommande personer. Flera av dem var tidigare dömda för våldsbrott och tillgreppsbrott. I februari 1990 kontaktades PU av Stockholmspolisen som då handlade en anmälan om grov misshandel mellan palestinier. I det materialet fanns uttalanden som tydde på att de inblandade männen kunde vara terrorister. – Härefter gjorde PU registerslagningar avseende de personer som varit inblandade i misshandeln. I samband härmed gjordes också en registerslagning på Abo T. Abo T hade under 1989 dömts för medhjälp till mord, försök till mord och allmänfarlig ödeläggelse till livstids fängelse. I en promemoria, troligen från 1993, redovisas en viss sammanfattande utredning i uppslaget. Vissa från granskningssynpunkt illustrativa uppslag Jocop M. I april 1986 infördes en palestinier, som skulle utvisas från Sverige, till polisen. Palestiniern, som kallade sig Jocop M, misstänktes för att uppehålla sig i Sverige under falsk identitet. Enligt handläggaren på utlänningsroteln hade mannen dödat minst 15 personer i Beirut, däribland kvinnor och barn. Han skulle också vara sprängutbildad och uppträda iskallt. Han hade gått i någon form av behandling t.o.m. den 28 februari 1986. När han omhändertogs av polisen hade han en tidningsbild med Olof Palme inringad på sig. I en promemoria daterad i början av september 1986 redogjorde säkerhetspolisen för handläggningen. I samband med att Jocop M infördes till polisen hade Marita M hört av sig. Marita M kände Jocop M väl. I slutet av augusti 1986 förhördes hon av säkerhetspolisen. Hon trodde att Jocop M fanns kvar i Sverige. Ett par dagar efter förhöret med Marita M kontaktade en socialsekreterare säkerhetspolisen och berättade att hon hade Jocop M hos sig. Via tolk uppgav Jocop M att han blivit kallad till ett förhör i april 1986. Han hade då tagits i förvar på grund av ett utvisningsbeslut. Efter åtta-nio dagar hade han släppts. Han hade ringat in Olof Palme på en tidningsbild som ett minne av denne. Jocop M uppgav sig vara gift med Antwanet K, som bodde i Spånga. Enligt socialsekreteraren hade regeringen avslagit Jocop M:s ansökan om uppehållsoch arbetstillstånd den 6 februari 1986. Beslutet hade delgivits Jocop M på morddagen, dvs. den 28 februari. Säkerhetspolisen konstaterade slutligen att det på pastorsexpeditionen inte fanns några uppgifter om att Jocop M bodde i Spånga. 510 Enskilda uppslag SOU 1999:88 I februari 1996 – nästan tio år efter att Jocop M aktualiserades i PU – förhördes han på nytt av PU. Jocop M drev en livsmedelsaffär i Spånga. Han berättade att han var från Beirut och att han kom till Sverige som politisk flykting i maj 1985. Han erhöll permanent uppehållstillstånd 1991. I samband med att det i början av hans vistelse i landet uppstod oklarheter om hans identitet satt han häktad under åttanio dagar. Därefter hade han utvisats och transporterats till Berlin, men blev sedermera återförd till Stockholm. Beträffande bilden på Olof Palme berättade Jocop M att han, som var konstnärligt lagd, hade sparat denna för att vid ett senare tillfälle kunna göra en teckning av Olof Palme Om den 28 februari 1986 uppgav Jocop M att han då bodde hemma hos Marita M. De hade varit hemma under kvällen och genom ett telefonsamtal från en väninna till Marita M, fått kännedom om mordet. I februari 1996 förhördes också Marita M. Hon berättade att hon varit tillsammans med Jocop M från november 1985. Han hade inte varit politiskt aktiv. De befann sig båda i hennes lägenhet i Vällingby under fredagskvällen den 28 februari 1986. Följande dag, tidigt på morgonen, hade en väninna ringt och talat om vad som hänt. Anmälan till Radionämnden. I oktober 1987 uppsöktes PU av Agneta S. Hon överlämnade två brev. Det ena var en kopia av en anmälan som hon gjort till Radionämnden i april 1983. I anmälan framför hon synpunkter på ”den enkelspårighet i nyhetsrapporteringen som har kommit till uttryck i samband med Yassir Arafats Stockholmsbesök” och hon anmärkte särskilt på rapporteringen då Olof Palme höll tal i Storkyrkan. Hon skrev bl.a. ”Vidare kräver undertecknad att ni inom Radionämnden bör granska John R:s yttrande i söndagens ’Rakt på sak från Religionsredaktionen’ , där han använde formuleringen ’ Olof Palme kunde knappt genomföra sitt tal, därför att judar i den fullsatta Storkyrkan skrek glåpord mot honom och buade’”. Det andra brevet var en kopia av Radionämndens beslut. I beslutet redogör Radionämnden för programledaren John R:s uttalanden och nämnden konstaterar därefter att programinslaget inte strider mot radiolagen eller avtalet mellan staten och Sveriges Riksradio Av en av PU i samband med besöket upprättad anteckning framgår att Agneta S inte verkade psykiskt frisk och att hennes uppgifter inte hade något samband med mordet på Olof Palme I mars 1994 har PU låtit göra en registerslagning på John R. Besök vid finska ambassaden i Beirut. Den 14 mars 1986 erhöll säkerhetspolisen meddelande om att finska ambassaden i Beirut föregående dag haft besök av en engelsktalande, välklädd och ”saklig arab”. Denne hade uppgivit att han hade brådskande uppgifter att lämna om mordet SOU 1999:88 Enskilda uppslag 511 på Olof Palme Mannen, som kallade sig Khalil K, var beredd att träffa företrädare för mordutredningen i Beirut eller Aman. Den 14 mars 1986 hade mannen på nytt besökt ambassaden. Han hade upprepat sitt önskemål och uppgivit att mordet utförts av en statlig säkerhetstjänst. Uppslaget inkom till PU från säkerhetspolisen i februari 1991 och är därför först då registrerat. Det innehåller en i april 1991 gjord tjänsteanteckning som lyder ”Det finns vid Säpo inga ytterligare uppgifter ang. detta tips. Personen med namn Khalil K finns ej registrerad. Av detta dras slutsatsen att tipset ej är uppföljt/O.P.” Brev från polsk dam. Ett sent uppslag i avsnittet innehåller ett brev som via Sveriges ambassad i Warszawa kom in till PU i mars 1995. Brevet som är skrivet på polska översattes av säkerhetspolisen. Avsändare var en anonym kvinna som sade sig bo i en namngiven by i sydvästra Polen. Kvinnan berättade om en fransktalande person med ”mellanösternutseende” som i februari 1986 under några dagar bodde hos en grannfamilj. Mannen, som sades eventuellt vara iranier, indier eller algerier hade haft ett förhållande med dottern i grannfamiljen. Grannfrun hade berättat att hon funnit en grovkalibrig revolver gömd i mannens resväska. Mannen hade, enligt grannfrun, förklarat att ”man bör slå ihjäl olämpliga ledare”. I grannfamiljen hade det talats om att mannen skulle resa till Sverige. Två veckor före mordet på Olof Palme flyttade han ifrån familjen. När ”fantombilden” publicerades tyckte sig brevskriverskan känna igen mannen som bott hos grannfamiljen. Först nu vågade hon tillskriva svenska myndigheter om saken. Hon hade väntat på att grannfamiljen själv skulle anmäla saken. Eftersom grannfamiljen hade goda kontakter med polska myndigheter fruktade hon att saken skulle ha tystats ner om hon anmält det hela. Myndigheterna skulle dessutom inte ha kunnat garantera henne något personligt skydd. Brevskriverskan lämnade namn och adress till grannfamiljen. Hon lämnade dessutom ett ganska detaljerat signalement på mannen. På den svenska översättningen finns följande anteckning gjord. ”[Övers. anm. utifrån språket: Brevskriverskan har ett ”bildat” språk, med bara några få stavfel. Brevet verkar ”seriöst”, ger inte det så vanliga intrycket av psykisk störning eller ev. ”hämndlystnad” mot grannarna]” Det finns – förutom översättningen – inga dokumenterade utredningsåtgärder i ärendet. 512 Enskilda uppslag SOU 1999:88 5.5 Avsnitt HE – ”EAP” (Europeiska Arbetarpartiet) Allmänt Avsnittet ”EAP” (HE) rör tips angående EAP och personer med anknytning till EAP. Avsnittet är ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H) och består av omkring 160 uppslag. Redan den 1 mars 1986 kom flera tips in angående att personer med anknytning till EAP kunde vara involverade i mordet på Olof Palme Under årens lopp har ungefär 200 sådana tips kommit in till PU. De flesta tipsen kom in de första veckorna efter mordet. I avsnittet finns visst bakgrundsmaterial. Det finns femton promemorior upprättade av säkerhetspolisen som beskriver EAP och dess förgreningar samt fem promemorior angående vissa EAP-medlemmar. Materialet har kompletterats med uppgifter från FBI. De flesta av promemoriorna har upprättats 1982 – 1985. Vidare finns en promemoria författad av Johan Enegren vid Sveriges generalkonsulat i New York den 6 april 1986 angående Lyndon La ouche (EAP:s grundare) och en promemoria författad av Anders Ferm den 6 juni 1986 med titeln ”Några teorier rörande mordet på Olof Palme och information om LaRouche/EAP”. Det finns också tre listor med uppgifter om personer med anknytning till EAP. En av listorna är upprättad av säkerhetspolisen och består av 78 namn och personnummer. Beträffande EAP m.m. finns vidare en 1990 upprättad sammanställning (avsnitt HÖ). Den redovisas sist i detta avsnitt. Avsnittet avviker således en del genom att det innehåller viss basutredning. Bokbordet i Hallunda centrum den 28 februari 1986 Den 1 mars 1986 hörde Margareta D och två anonyma uppgiftslämnare av sig till PU och berättade att några personer den 28 februari 1986 hade haft ett bokbord uppställt i Hallunda centrum. Personerna vid bokbordet hade delat ut flygblad och uttalat sig hätskt mot Olof Palme Senare i mars 1986 hörde ytterligare fyra personer av sig till PU med liknande berättelser. Tips av samma innebörd kom även in senare. Enligt flera av tipsen sköttes bokbordet av två män. Enligt några tips fanns även en kvinna med vid bokbordet. En tipsare angav att en av männen bröt på finska; en annan berättade att en av männen bröt på amerikansk engelska. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 513 Den 22 april 1986 besökte två polismän Hallunda centrum och talade med personalen i några av butikerna där. Ingen av dem som tillfrågades hade lagt märke till någon demonstration i Hallunda centrum den 28 februari 1986. Vid kontakt med Huddingepolisen fick PU upplysningen att bl.a. ”Schillerinstitutets kulturella verksamhet” – vilken har anknytning till EAP7 – hade haft tillstånd till demonstrationer i Hallunda centrum alla fredagar i februari 1986 kl. 9.00 – 18.00. Flera personer med EAP-anknytning förhördes angående vem som hade stått vid bokbordet den 28 februari 1986. Även en rad andra utredningsåtgärder vidtogs. Någon klarhet nåddes dock inte. I en kort promemoria upprättad av säkerhetspolisen den 2 juli 1986 föreslås att ärendet avskrivs. I promemorian har antecknats följande. ”Av förhören framgår att det sannolikt är EAP som haft sina bokstånd och namnlistor i Hallunda centrum 860228. Hos polisen i Huddinge finns inga anteckningar om tillstånd till demonstration denna dag. Ej heller finns någon uppgift om något ingripande där.” (Uppgiften om att det inte fanns något tillstånd för demonstration den 28 februari 1986 torde dock vara felaktig. Som framgått ovan hade Schillerinstitutets kulturella verksamhet tillstånd för en demonstration den dagen.) Uppslag angående vissa personer med anknytning till EAP Michael E. Den 6 mars 1986 kontaktades säkerhetspolisen av en uppgiftslämnare som var kriminalinspektör. Han hade den 6 februari 1986 förhört Michael E angående ett ärende om brott mot skattebrottslagen. Michael E hade då uttalat ett klart hat mot Olof Palme och en stor oro över att denne snart skulle resa till Sovjetunionen. Michael E var påfallande lik den bild av den misstänkte mördaren som publicerats i tidningarna (fantombilden). Den 16 april 1986 förhördes kriminalinspektören varvid denne lämnade något utförligare uppgifter. Ytterligare fem personer tipsade PU i mars 1986 angående Michael Es likhet med fantombilden. Den 11 april 1986 förhördes Michael E. Han berättade bl.a. följande. På kvällen den 28 februari 1986 var han på EAP:s kontor på Nathorstvägen i Stockholm. Omkring kl. 22.00 lämnade han kontoret och åkte – troligen med tunnelbana – till sin bostad. Han mindes inte om han var ensam eller om det fanns andra kvar på kontoret. Om någon 7 I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen den 3 september 1985 anges att Schillerinstitutet är en underorganisation till EAP i Sverige. Vidare anges att institutets målsättning är att stärka västalliansen samt att främja de tyskamerikanska förbindelserna i synnerhet och de västeuropeiska-amerikanska förbindelserna i allmänhet. 514 Enskilda uppslag SOU 1999:88 annan var kvar, var det troligtvis Ulf S och i så fall kunde han ha fått skjuts till sin bostad i Ulf S:s bil. Han bodde tillsammans med Patrik K som kunde minnas vid vilken tid han kom hem på kvällen. Han fick kännedom om mordet först dagen därpå genom att läsa tidningarna. Vid ett nytt förhör i slutet av maj 1986 ställdes frågor till Michael E angående EAP-demonstrationer vid Olof Palmes besök i New York USA, i oktober 1984. Han berättade bl.a. att han hade varit med om att ordna en demonstration utanför det hotell där Olof Palme bodde och en annan utanför Anders Ferms bostad. I januari 1992 utfördes en slagning beträffande Michael E. Ulf S. Den 1 mars 1986 berättade en person per telefon att han hade sett Ulf S vid EAP-möten och att denne hade uppträtt hysteriskt och konstigt. Ulf S hade uttalat sig på ett sådant sätt att han måste undersökas med anledning av mordet på Olof Palme Uppgiftslämnaren anförde även att det signalement för mördaren som sänts ut stämde med Ulf S utseende. Ytterligare nio tips med liknande innehåll kom in till PU i mars 1986. Enligt ett av dessa tips hade Ulf S i december 1984 sagt att EAP hade planer på att mörda Olof Palme Den 21 april 1986 förhördes Ulf S. Han berättade bl.a. följande. Han anslöt sig till EAP 1973. Han var samtidigt medlem i SSU men uteslöts därifrån efter det att han hade framfört sina idéer om den ekonomiska världsordningen. Han var redaktör för EAP:s tidning ”Stoppa knarket” och hade varit skribent för tidningen ”Ny solidaritet”. Han hade vid tre tillfällen om vardera ungefär en månad besökt EAP:s Europakontor i Wiesbaden i Västtyskland. Trots Olof Palmes alla fel hade EAP-ledningen aldrig diskuterat något annat än att bekämpa Olof Palme med vanliga politiska medel. Att använda sig av våld skulle bara få motsatt verkan. Däremot var det sannolikt att Sovjetunionen kunde ligga bakom mordet. Den 28 februari 1986 var han tillsammans med sin fru på EAP:s kontor till kl. 23.00. De stängde kontoret och åkte hem till bostaden. Michael Efanns på kontoret till omkring kl. 21.30. Patrik K var där till kl. 21.00. På särskild fråga svarade han att han personligen inte haft någon kontakt med Viktor Gunnarsson I maj 1988 utfördes en slagning beträffande Ulf S. Clifford G och Kerstin G. Den 1 mars 1986 kom det in ett anonymt tips till PU angående Clifford G. Den som lämnade tipset berättade att Clifford G var en mycket aktiv EAP-medlem som hade uttalat sig väldigt hätskt mot Olof Palme samt att Clifford G:s längd, hårfärg och ålder stämde väl överens med signalementet för mördaren. Senare i mars 1986 kom det in några mera allmänt hållna tips angående Clifford G och hans hustru Kerstin G (ordförande i svenska EAP). En biografvaktmästaren på Grand, som arbetade på biografen under mord- SOU 1999:88 Enskilda uppslag 515 kvällen, har på annat ställe i utredningen uppgett att han sett en bild på Kerstin G. Han tyckte att hon var påfallande lik en kvinna som han hade sett på Grand den kvällen. Kerstin G förhördes i april 1987. Hon berättade bl.a. följande. Hon och hennes man fick en son den 17 januari 1986. Hon medverkade inte vid något bokbord under de sista månaderna av graviditeten och inte heller efter det att sonen föddes. Hon var inte helt säker på vad hon hade gjort under dagen den 28 februari 1986 förutom att ta hand om sin son. Hon kunde ha varit inne på EAP:s kontor någon gång vid kl. 16.00. På kvällen var hon och hennes man hemma och åt middag. Därefter såg de en konsert med en israelisk dirigent på TV. Vid kl. 22.00 – 23.00 gick de och lade sig. Hon och hennes make hade redan före mordet bestämt sig för att lämna EAP. De hade varit aktiva i partiet sedan 1974 – 1975. Hon ansåg det vara uteslutet att någon av de aktiva EAP-medlemmarna skulle ha utfört mordet på Olof Palme Hon hade ingen kännedom om att det skulle ha förekommit någon vapenutbildning inom EAP eller att EAP-medlemmar skulle ha haft tillgång till vapen. Familjen reste till USA i slutet av april 1986. Hon och hennes make hade sedan dess inte haft någon kontakt med EAP. I maj 1987 samtalade en utredningsman från PU med Clifford G och Kerstin G i USA. Med vid samtalet var även en FBI-agent. Kerstin G upprepade att hon tillsammans med familjen hade varit hemma under kvällen den 28 februari 1986. Clifford G berättade att han liksom sin hustru hade avvecklat engagemanget i EAP. Han hade tidigare skrivit artiklar i Executive Intelligence Review (EIR, en EAP-tidskrift) om den militära utvecklingen i Sovjetunionen och Europa. Han hade även erbjudit kommendörkaptenen Hofsten att skriva en artikel i EIR. Denne hade emellertid avböjt erbjudandet. I mars 1986 arrangerade han ett möte i Stockholm med bl.a. f.d. Natochefen för Europa, ambassadörer m.fl. I maj 1988 utfördes också en slagning beträffande Clifford G. John H. Den 1 mars 1986 kontaktade en anonym person PU per telefon och berättade att han sedan tonårstiden hade känt John H samt att denne var medlem i EAP och vid flera tillfällen hade uttalat sitt hat mot och även hotat Olof Palme Flera liknande tips kom in till PU i mars 1986. En del av dem innehöll även uppgifter om att John H var lik fantombilden. John H förhördes den 24 mars och den 17 juni 1986. Han berättade bl.a. följande. Han anslöt sig till EAP 1975. Hans fru anslöt sig något senare. Sommaren 1983 begärde de samtidigt utträde ur partiet. När han lämnade ”sekten” blev han och hans familj förföljd. Man körde runt med bilar efter honom och kallade honom för KGB-agent m.m. 516 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Han har sedan – bl.a. genom att medverka i artiklar i Svenska Dagbladet och andra tidningar – offentligt tagit avstånd från EAP. John H berättade att EAP fick goda inkomster genom att sälja trycksaker. Mest vinstgivande var nidbilder av och nidskrifter om Olof Palme Han träffade LaRouche i Wiesbaden 1983. LaRouche hade många beväpnade vakter. Efter detta besök bestämde han sig för att lämna EAP. Han kunde tänka sig att EAP hade något slags desinformationssyfte, dvs. hade som syfte att sprida förvirring. EAP hade kontakter med Alf Enerström Denne hade pengar och ett mycket utvecklat hat mot Olof Palme Han ansåg det vara absurt att tänka sig att EAP skulle vara inblandat i mordet. Uppslaget angående John H innehåller även en promemoria av den 18 april 1983 upprättad av säkerhetspolisen. J och K. Den 1 mars 1986 kontaktade en uppgiftslämnare PU och lämnade ett tips om EAP och J. Uppgiftslämnaren berättade att han vid flera tillfällen varit i kontakt med EAP och att han trodde att det var någon från EAP som hade mördat Olof Palme Vidare uppgav han att han 1980 hade träffat EAP-medlemmen J på en färja mellan Trelleborg och Sassnitz och att denne hade uttalat att ”Palme borde vara död”. I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen den 2 mars 1986 anges att K, aktiv inom EAP, hade gjort sig skyldig till bedrägerier och narkotikabrott samt enligt en notering i spaningsregistret var misstänkt för ett bombhot mot Socialdemokratiska partiets valvaka i Stockholm natten till den 17 september 1979. I en av Malmöpolisen den 3 mars 1986 upprättad handling beskrevs J som en fanatisk ledare inom EAP. I samma handling uppgavs att K skulle ha bombhotat Socialdemokratiska partiets lokaler i Stockholm i samband med valvakan i september 1979. Enligt Malmöpolisen skulle K bo hos J på en adress utanför Stockholm. Den 12 mars 1986 hölls ett förhör med den uppgiftslämnare som sammanträffat med J under en färjetur 1980. Uppgiftslämnaren pekade vid en fotokonfrontation ut bl.a. J. Drygt fem år senare, i maj 1991, utfördes en slagning beträffande uppgiftslämnaren. Det framkom bl.a. att han 1981 hade dömts för grovt narkotikabrott. I juni 1991 förhördes uppgiftslämnaren på nytt. Han berättade bl.a. att han aldrig hört några personer inom EAP uttala att de skulle döda Olof Palme men att han ändå tyckte att de uppträdde på ett sådant sätt att han hade fog för sina misstankar om att EAP låg bakom mordet. Hösten 1993 undersökte PU om J bodde kvar på den adress som uppgetts 1986. Fastighetsägaren meddelade att J sagt upp sin lägenhet i maj 1993 och sannolikt flyttat till Washington. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 517 I december 1994 genomfördes slagningar på såväl J som K. Det framgick att K var efterlyst misstänkt för att ha begått brott. Vid en kontakt med ansvarig utredningsman i Helsingborg erhölls uppgift om att K skulle befinna sig utomlands. Något förhör med K eller J har inte hållits. Michael H. Den 6 mars och 2 april 1986 fick polisen i en mindre stad tips om att Michael H hade sagt att han skulle mörda Olof Palme och att han hade en revolver som man kunde skjuta genom säkerhetsvästar med och att ammunitionen splittrades i kroppen. Michael H förhördes den 8 april 1986. Han berättade bl.a. följande. Han var medlem i EAP:s lokala avdelning i staden. Han ansåg att Olof Palme hade sålt Sverige till Sovjetunionen. Före valet 1985 hade han till några vänner sagt att Olof Palme borde mördas. Han hade dock sagt det på skämt. Han kunde ha sagt att det gick att skjuta genom säkerhetsvästar med en viss ammunition. Han hade emellertid aldrig sagt att han hade en revolver. Den 28 februari 1986 kl. 14.00 – 22.00 arbetade han i sin fars gatukök. Därefter tills nästa dag var han barnvakt hos en bekant. Michael H:s uppgifter om sina förehavanden den 28 februari 1986 bekräftades av hans mor och far samt den person han var barnvakt hos och ytterligare en bekant. Övrigt Utöver vad som här redovisats finns ytterligare uppslag kring personer med anknytning till EAP. Eftersom de synes vara av än mindre intresse redovisas de inte. Sammanställning Den 20 juni 1990 upprättades i PU en åttasidig promemoria benämnd ”Avsnitt HE – Redogörelse och förslag”. I promemorian uppges att avsnittet om EAP vid denna tidpunkt innehöll 130 uppslag, vilka samtliga gåtts igenom och delats in i olika block. Till ”block 1” hänfördes sådana uppslag som var av en mer allmän karaktär, t.ex. uppslag som består av insända tidningsklipp. Samtliga uppslag i detta block borde läggas ad acta. Till ”block 2” hänfördes uppslag som inte kunde kopplas till personer, t.ex. demonstrationer och incidenter i samband därmed. Också dessa uppslag borde läggas ad acta. Till ”block 3” hänfördes ett 20-tal uppslag rörande enskilda personer med påstådd anknytning till EAP och där ytterligare utredning inte bedömdes påkallad, t.ex. på grund av att personerna hade alibi eller kunde uteslutas av 518 Enskilda uppslag SOU 1999:88 andra skäl. Till ”block 4” hänfördes 17 uppslag som promemorieförfattaren ansåg borde utredas ytterligare. Bland dessa nämndes uppslagen rörande ”J”, ”K”, John H och Ulf S. Under rubriken ”Utredningsresultatet hitintills” uppges att det inte finns något konkret i materialet som tyder på att EAP som parti eller någon grupp inom EAP skulle ha med mordet att göra. Vidare uppges att enligt vad som är känt har EAP eller dess systerpartier runt om i världen aldrig använt sig av våld riktat mot politiker eller andra offentliga personer. 5.6 Avsnitt HF – ”Scientologikyrkan” Allmänt Avsnittet HF rör Scientologikyrkan och personer med anknytning till Scientologikyrkan. Avsnittet är ett underavsnitt till Politiska motiv (H) och består av 26 uppslag. Några uppslag rör tips om personer som hade anknytning till Scientologikyrkan och skulle ha haft tillgång till skjutvapen eller ha sagt att Olof Palmes borde dödas. Flera uppslag består av förhör med personer som tidigare varit medlemmar i Scientologikyrkan men sedan ”hoppat av” eller uteslutits och som berättat om Scientologikyrkans verksamhet och dess eventuella motiv för att mörda Olof Palme Exempel på motiv som angavs var skattemyndigheters strävan att skattlägga kyrkans verksamhet som vanlig företagsamhet och Justitiedepartementets avslag på kyrkans ansökan om att få tillstånd att anordna vigslar. De flesta övriga uppslag innehåller allmän information om Scientologikyrkan. Vid två tillfällen har PU tagit emot besök av representanter från Scientologikyrkan som önskat informera sig om polisens utredning vad gäller Scientologikyrkan. I det följande redovisas det största uppslaget och några informationsuppslag. Beträffande Scientologikyrkan finns också en 1990 upprättad sammanställning. Den redovisas sist i detta avsnitt. Tips från Per S Den 14 mars 1986 kontaktade advokaten Per S Stockholmspolisen per telefon och Sundsvallspolisen vid personligt besök. Han berättade bl.a. följande. Han företrädde en kvinna i ett ärende om äktenskapsskillnad. Hennes make – A – tillhörde Scientologikyrkan. A hatade myndigheter. Kvinnan hade berättat att A hade besökt Scientologikyrkan i USA och där tränat sig att skjuta med revolver. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 519 Den 29 april 1986 lämnade Per S ytterligare uppgifter till PU. Han berättade bl.a. följande. Han hade i brottmålet mot ”bombmannen” från några vittnen fått höra att Scientologikyrkan hade en dödslista och att Olof Palme stod högst upp på denna lista.8 Han trodde att Hannu H var den som hade placerat ut bomberna men att denne inte hade styrts av Lars T utan av Scientologikyrkan. Scientologikyrkan hade vänt sig ”i vrede” mot staten i de länder där Scientologikyrkan inte längre fått åtnjuta skattefrihet, bl.a. Sverige. Scientologikyrkan brukade använda sig av ”dirty tricks” innebärande ren personförföljelse mot avhoppare m.fl. Efter det att Per S:s kvinnliga klient hade separerat från A hade Scientologikyrkan utsatt henne för ”terror”. I slutet av maj 1986 förhördes kvinnan. Hon berättade bl.a. följande. Hon hade tidigare varit gift med CG Östling. De fick kontakt med Scientologikyrkan 1972. A var ”missbrukare” men blev av med sitt missbruk och blev en fanatisk medarbetare i Scientologikyrkan. De drog sig ur Scientologikyrkan 1975. De tog emellertid åter kontakt 1980 och startade ett behandlingshem för narkomaner i Narconons regi. Hon delade inte Scientologikyrkans uppfattningar i alla frågor och blev därför utsatt för en mängd trakasserier från Scientologikyrkan. Bl.a. förbjöds hon att träffa CG Östling. Hon hade dock aldrig hört talas om att Scientologikyrkan utövat fysiskt våld mot någon. 1985 reste A till Florida i USA och befann sig där i tre månader. I ett brev till deras son skickade A med några fotografier av sig själv med revolver. I februari 1986 var A hos Scientologikyrkan i Florida i ungefär en månad. Han var sedan hemma några veckor innan han i mars 1986 åkte till Los Angeles Hon misstänkte inte att A skulle ha någonting med mordet på Olof Palme att göra. I slutet av maj 1986 förhördes även CG Östling. Han berättade bl.a. följande. Han var medlem i Scientologikyrkan och föreståndare för ett behandlingshem som bedrevs i Narconons regi. Narconon var en från Scientologikyrkan fristående organisation men man hade dock samma utbildningsprogram som Scientologikyrkan. Vidare fanns en koppling mellan Narconon och Scientologikyrkan genom föreningen Social Coordination Han reste till USA den 22 januari 1986 och kom tillbaka tre veckor senare. Lite senare besökte han USA igen, från den 21 mars till och med den 29 mars 1986. Vid det första besöket i USA hade han tillsammans med en kamrat provskjutit en ”cowboy-revolver” – eventuellt en ”45:a” – på en skjutbana. Den 28 februari 1986 var han hemma i sin bostad. Han hörde på radion att Olof Palme hade blivit skjuten. 8 Om bombmannen m.m., se redogörelsen för Per S:s uppgifter i kapitel 6, Utredning avseende Christer P:s relation till ”bombmannen”. 520 Enskilda uppslag SOU 1999:88 I september 1986 berättade en uppgiftslämnare bl.a. följande för polisen. Hon hade arbetat som kursledare på det aktuella behandlingshemmet under sommaren 1984. A hade då varit mycket avogt inställt till Olof Palme eftersom han tyckte att Olof Palme motarbetade Narconon. Påsken 1986 besökte hon Scientologikyrkan i Stockholm och träffade CG Östling. Litet senare passerade de platsen där Olof Palme hade mördats. A hade sagt att han hade varit i Stockholm under mordnatten. Han hade även sagt att han samma kväll hade sett en film som visades på biografen Rigoletto. A hade en lägenhet i Stockholm. Senare i september 1986 hämtades A till en polisstation för ett nytt förhör. Han förhördes av utredningsman V.9 A fick bl.a. frågan om det var riktigt att han den 28 februari 1986 befunnit sig i sin bostad i Nyland samt upplystes om att PU från annat håll hade fått information om att han hade varit i Stockholm den dagen och sett på nattbio på Rigoletto på Kungsgatan. A uttryckte tveksamhet och sade slutligen att han inte riktigt kom ihåg om han hade varit hemma eller i Stockholm. Han berättade att han hade fyra jaktvapen och att han hade licens för dessa. I en promemoria författad av en utredningsman vid PU i november 1986 finns anteckningar om ett besök hos PU av representanter från Scientologikyrkan. Scientologikyrkans representanter var Mike R och Carl H från USA samt advokaten Lars E. De sade bl.a. följande. Mike R och Carl H var utsända till Sverige för att informera sig om de rykten som sade att Scientologikyrkan eller dess medlemmar var inblandade i mordet på Olof Palme De var väl informerade om utredningen beträffande A och sade att de var villiga att hjälpa till med upplysningar om denne. Lars Leif Tell hade träffat CG Östling. Han föreslog att de två amerikanska representanterna skulle försöka pressa ur A sanningen om vad denne hade gjort den 28 februari 1986. Amerikanerna var emellertid tveksamt inställda till att göra det. Utredningsmannen upplyste representanterna om att PU vid några tillfällen under våren hade talat med avhoppade medlemmar som hade lämnat uppgifter om Scientologikyrkan. Dessa hade berättat bl.a. att det fanns en underrättelseorganisation inom Scientologikyrkan som hade samlat uppgifter om Olof Palme och att Scientologikyrkan hade en dödslista med Olof Palme som första namn. I två brev från en dansk uppgiftslämnare, daterade i november respektive december 1987, lämnas uppgifter om A och Scientologikyrkan. Uppgiftslämnaren skrev bl.a. att han tidigare hade arbetat hos Köpenhamns kriminalpolis i fjorton år men sedan 1982 var ”selvstaendig virksomhedskonsulent”. I breven berättade han utförligt om PU:s utredning beträffande A och Scientologikyrkans åtgärder be- 9 Om utredningsman V, se Avsnitt N – ”Viktor Gunnarsson”. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 521 träffande denne. Han upplyste även om att Scientologikyrkan anlitat privatdetektiven Bo S för att förhöra CG Östling. ”Förhöret” hade varat i elva timmar. A skulle vid detta ”förhör” ha berättat att han den 28 februari 1986 varit på samma biograf som Olof Palme och sedan gått till en annan biograf men kommit för sent till föreställningen. Enligt Bo S skulle A mellan biograferna ha följt det som beskrivits som ”flyktvägen”. Vidare skulle A av en advokat ha fått rådet att inte lämna några nya uppgifter till PU. Till breven bifogade uppgiftslämnaren flera handlingar på engelska som hade upprättats inom Scientologikyrkan och som han hade fått från en bekant inom Scientologikyrkan (ca 60 sidor). Vissa av handlingarna rör Scientologikyrkans strategi för att motarbeta sina motståndare i Sverige och för att öka Scientologikyrkans anseende i allmänhet (exempelvis genom att knyta kontakter med fredsrörelser, Amnesty International m.fl.). I handlingarna understryks vikten av att knyta kontakter med personer som har stort inflytande i samhället. Andra handlingar beskriver i detalj PU:s utredning om A och hur amerikanska Scientologikyrkan agerade i förhållande till denna utredning. I en promemoria daterad i november 1986 redogör Mike R och Carl H för sin vistelse i Sverige. Sammanträffandet med utredningsmannen hos PU i november 1986 beskrivs tämligen ingående. Enligt dem hade utredningsmannen lämnat bl.a. följande upplysningar. He --said that he had in fact done the investigation into the Church based on some reports they had gotten from former Church members (he said 5 or 6 naming --and ---, the two major squirrels in Sweden) and that this had started in mid April and gone through to the end of June. He had at that time decided that the Church was definitely not involved and had dropped the matter. He also said that a witness had said that he had seen someone run into the adress of the Church shortly after the murder. He then took the witness to the Church, and when he saw the Church said that it was not in fact the same place he had thought it was!” (Namnet på de två avhopparna – ”squirrels” – uteslutna här). Vidare anges i denna promemoria att utredningsman V senare vid mötet skulle ha gjort klart att A inte var misstänkt för att ha mördat Olof Palme men att PU var intresserad av A eftersom denne inte kunde redogöra för vad han hade gjort den 28 februari 1986. Utredningsman V hade även sagt att han tyckte att A hade upprätt som ett nervvrak och inte längre fungerade normalt. I en åttasidig promemoria har PU i mitten av april 1988 sammanfattat breven från den danska uppgiftslämnaren. Promemorian avslutas med bedömningen att de handlingar som hade bifogats breven innehöll många detaljer som gick att kontrollera och att handlingarna därför 522 Enskilda uppslag SOU 1999:88 framstod som äkta dokument från Scientologikyrkan. Vidare sägs att uppgiftslämnarens sätt att uttrycka sig visade att han var synnerligen väl insatt i Scientologikyrkans verksamhet. I juni 1988 förhördes A på nytt. A berättade bl.a. följande. Han var inte helt säker på om han hade varit i Stockholm den 28 februari 1986 eller om han hade varit där följande veckoslut. Det veckoslut han tillbringade i Stockholm inledde han med att stämma träff med en kvinna som han tidigare hade träffat genom sitt arbete. Hon skulle komma till Hans Lundmarkägenhet i Stockholms utkanter under kvällen. Vid kl. 21.00 hade hon ännu inte kommit och han insåg då att hon hade svikit honom. Han ringde då till en annan kvinnlig bekant och kom överens om att han skulle åka hem till henne omkring kl. 22.40. Med ett sexpack öl under armen åkte han dit. Just när han skulle ringa på dörren hörde han en irriterad mansröst från lägenheten som sade ”vad fan skall han hit att göra”. Han insåg att han inte var välkommen och gick därifrån. Han tog tunnelbanan omkring kl. 22.40. Han hade bestämt sig för att gå på nattbio och steg av vid T-centralen. Han gick först till Sergelteatern som emellertid inte visade nattbio. Därefter gick han över Hötorget till en biograf belägen på norra sidan av Kungsgatan. När han kom in på biografen sade damen i kassan att filmen hade börjat kl. 23.00 och pågått en god stund. Eftersom han hade tunna skor på sig och frös gick han in i salongen i alla fall. Han stannade kvar där i ungefär 30 minuter och gick sedan därifrån. Han kunde inte minnas biografens namn men tror att filmen hette ”Smaragdskogen”. Han gick Kungsgatan och över Hötorget till T-centralen och åkte sedan hem. Han såg inte något anmärkningsvärt när han passerade Sveavägen. Han kunde inte minnas om han reste tillbaka till behandlingshemmet under lördagen eller söndagen. I mitten av juni 1988 förhördes en person som ansvarade för Narconons ekonomi i Sverige. Hon berättade att A inte misstänktes för några ekonomiska oegentligheter. I augusti 1988 förhördes privatdetektiven Bo S. Han berättade att han tidigare hade varit scientolog och att han hade fått uppdraget från Scientologikyrkan att tala med CG Östling. Vidare återgav han vad A hade sagt till honom. Dessa uppgifter stämmer väl med vad som A sade vid förhöret i juni 1988. Informationsuppslag I en promemoria upprättad inom PU den 21 april 1986 finns en kort redogörelse för Scientologikyrkan och en organisationsplan för Scientologikyrkan med närstående organisationer. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 523 I augusti 1986 besöktes PU av Renko H och Jane K från Scientologikyrkans huvudkontor för Europa. Renko H och Jane K visade upp en artikel ur Aftonbladet från juli 1986 angående uppgifter om Scientologikyrkans samband med mordet på Olof Palme De upplystes bl.a. om att någon spaning eller utredning beträffande Scientologikyrkan inte längre bedrevs mot Scientologikyrkan. En promemoria upprättad av säkerhetspolisen i januari 1989 återger uppgifter som har inhämtats från FBI i Los Angeles Uppgifterna rör Scientologikyrkan i USA och dess grundare Lafayette Ron Hubbard. Förutom allmänna uppgifter om Scientologikyrkan finns flera uppslag som innehåller avhoppares berättelser om trakasserier från Scientologikyrkan. Sammanställning I januari 1990 upprättades inom PU en fyrsidig promemoria benämnd ”Redovisning av avsnitt HF-Scientologikyrkan”. Den har författats av den utredningsman som synes ha handlagt flertalet uppslag i avsnittet. I promemorian beskrivs avsnittets tre huvuddelar kortfattat: allmänna tips där Scientologikyrkan utpekas som palmefientlig och ”i stånd till vad som helst”, tips angående Ted G10 samt uppgifterna från Per S om en funktionär vid det Scientologikyrkan närstående Narconon. Beträffande förekommande motivbilder görs bedömningen att det är ”svårt att tänka sig att sekten skulle reagera med våld i dessa avseenden – i vart fall i organiserad form”. De enskilda uppslagen framställs som färdigutredda. 5.7 Avsnitt HG – ”Övriga religiösa motiv” Allmänt Avsnittet Övriga religiösa motiv (HG) rör tips angående vissa religiösa organisationer och personer med anknytning till dessa. Avsnittet är registrerat som ett underavsnitt till Politiska motiv (H) och består av ett trettiotal uppslag i två pärmar. De jämförelsevis mest innehållsrika uppslagen redovisas här. 10 Dessa tips är numera omregistrerade till Avsnitt HG – ”Övriga religiösa motiv”. 524 Enskilda uppslag SOU 1999:88 John T – European American Evangelistic Crusaders Den 1 mars 1986 kontaktade en pastor inom Svenska Missionsförbundet PU. Han berättade att John T i USA ledde en organisation kallad European American Evangelistic Crusaders (EAEC) och att denne hade bett till Gud att Olof Palme skulle mördas. Några veckor senare kompletterade pastorn sina uppgifter och berättade att man inom vissa ”parakyrkliga” rörelser hade haft ett stort hat mot Olof Palme och betecknade denne som djävulens redskap. Sammanlagt har 24 tips med liknande innehåll kommit in till PU varav sjutton i mars 1986. Många av dem som har lämnat tips beträffande John T har berättat att de per post hade fått flygblad och kassettband med ”predikningar” av John T. Flygbladen bär rubriker som ”Djävulsdyrkarna vinner seger över den svenska kristenheten”, ”Sveriges ödestimma har nu slagit” och ”Den stora lögnen”. Ett av banden som har lämnats in till PU – ”Sveriges ödestimma” – har av PU skrivits ut och sammanfattats på en sida. Bl.a. sägs att Olof Palme under sin studietid i USA arbetade för CIA, att han var med i en organisation som hade hand om utvecklingen av världsregeringen och att han var djupt inblandad i den sovjetiska underrättelsetjänsten. I mitten av augusti 1986 förhördes Gunnar R. Han berättade bl.a. följande. Han tillhörde en frikyrkoförsamling. Han hade kommit i kontakt med John T11 på en ”bibelskola”. Han hade senare besökt John T i Sacramento i Kalifornien, USA. John T hade utvandrat från Sverige till USA omkring tjugo år tidigare och hade deltagit i bibelskolor för att sedan starta en församling. Denna församling utvecklades till organisationen EAEC. Han hade hjälpt John T med att ordna distributionen i Sverige för dennes skrifter och kassettband. Han hade hört att Olof Palme hade verkat för att avskaffa kristendomsundervisningen i skolan och att man i vissa kretsar därför ville ”bedja bort” Olof Palme från posten som statsminister. Med detta menades emellertid inte att Olof Palme skulle dödas. I augusti 1986 höll FBI i Sacramento i Kalifornien ett förhör med John T med anledning av mordet på Olof Palme I oktober 1986 kontaktade en uppgiftslämnare PU och berättade bl.a. följande. Han hade i september 1983 stött på en man på en uteservering på Manhattan i New York De hade diskuterat den svenska fackföreningsrörelsen. Mannen var uppenbarligen identisk med John T. John T sade att han hade en plan för att knäppa Olof Palme 11 John T kallades här ”Jan T”, men det är uppenbarligen samme person. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 525 I maj 1987 besökte en utredningsman från PU Sacramento och talade med John T i närvaro av två FBI-agenter och pastorn Gordon G. Uppslaget består av ett protokoll fört ”vid samtal med John T ”. John T berättade bl.a. följande. Han hade spelat in kassettband och upplyst människor om vad som hade hänt i Sverige genom Olof Palmes politik. Olof Palme hade bl.a. förstört skolundervisningen. Han hade inte bett för att Olof Palme skulle bli mördad. Han var emot våld och kunde inte acceptera mord som lösning på problem. Han hade av säkerhetspolisen blivit tillfrågad om han kände Viktor Gunnarsson och då svarat att han inte gjorde det. EAP var fortfarande kommunister. Dess ledare Lyndon La ouche hade inte konverterat från sin ”pro-sovjetiska linje” även om rörelsen utåt gav sken av det. Olof Palme samt Willy Brandt Indira Gandhi och Bruno Kreisky hade bildat en ”världsregering” och träffades varje år. Mordet på Olof Palme hade utförts av professionella som tidigare hade dödat Indira Gandhi Han hade inte varit i Sverige sedan 1983 och hade ingen avsikt att resa dit igen eftersom han inte trodde ”klimatet” var så bra för honom. Han hade två eller tre dagar efter mordet på Olof Palme blivit uppringd av en person som hade sagt att han ville döda honom. Slutligen tillfrågades John T om vad han kände till om World Anti Communist League (WACL). I protokollet anges följande: ”Det blev tyst en lång stund, sedan såg John T mig i ögonen innan han svarade, ‘dom har jag aldrig hört talas om’, utan att det lät särskilt övertygande.” Det senaste uppslaget beträffande John T består av en anteckning gjord i april 1990. I denna sägs att det inte hade framkommit något konkret som tyder på att de utskickade ”hatbanden” har någonting med mordet på Olof Palme att göra. Det förslogs att ärendet skulle läggas ad acta. Ulf Leif Tell – Livets Ord I mars och april 1986 kom det in åtta tips med innebörden att Ulf Leif Tell – som var ledare för ”Livets Ord” i Uppsala – eller någon annan inom Livets Ord kunde ligga bakom mordet på Olof Palme Ytterligare sådana tips kom in i september 1986, juni 1994 och oktober 1996. Tipsen innehåller beskyllningar om att Ulf Leif Tell hjärntvättade människor, att han sagt att socialismen var djävulens redskap samt att han vid bönemöten sagt att ”Sverige behöver en ny regering” och att ”Palme ska bort”. I en promemoria upprättad av PU den 20 mars 1986 anges att bl.a. Livets Ord var en av flera ”religiösa sekter på den extrema högerkanten”. Enligt en annan promemoria upprättad av säkerhetspolisen 526 Enskilda uppslag SOU 1999:88 den 13 maj 1986 hade inget framkommit som tydde på att Livets Ord hade något med mordet på Olof Palme att göra. Ulf S och Martinusvännerna I slutet av maj 1986 kom det in ett tips från en uppgiftslämnare som uppgav att Ulf S var medlem i ”Martinusvännerna” och att denne hade sagt att det av skrifterna framgick att Olof Palme skulle ”ryckas bort”. Åtta år senare, i juni 1994, utfördes en slagning beträffande Ulf S. I november 1994 förhördes Ulf S. Han berättade att han tidigare hade varit engagerad på den politiska högerkanten och sedan blivit medlem i Martinusvännerna. Martinusvännerna tror på en andlig vetenskap och en förlåtande ideologi. Den 28 februari 1986 var han i Göteborg. I november 1994 hölls också förhör med två vänner till Ulf S. En av dem sade att han tidigt på morgonen den 1 mars 1986 hade talat i telefon med Ulf S om ”vad som hade hänt” och att Ulf S på kvällen den 28 februari 1986 hade varit på ett dansställe i Göteborg. Vykortet till Kyrkornas världsråd m.m. I detta uppslag – som är omfattande och innehåller ett tjugotal ”underuppslag” – behandlas ett vykort som skickades till Kyrkornas världsråd i Geneve och teorier om detta. Där behandlas även flera religiösa sammanslutningar. Den 14 mars 1986 skrev ambassadören Olle Thomas Piltz ett brev till PU. Han skickade en kopia av ett vykort och berättade bl.a. följande. Han hade tidigare varit ordförande för Kyrkornas världsråds avdelning ”International Affairs”. Den 18 februari 1986 kom det ett vykort ställt till rådet i Geneve. Det var handskrivet och löd: ”N’oubliez pas le 27 Février! A bientôt. City of Stockholm.” Vykortets framsida bestod av en bild av Stockholms stadshus. Först efter Olof Palmes död väckte vykortet uppmärksamhet, eftersom man kunde undra vem som i Stockholm i mitten av februari kunde antyda att något av intresse skulle hända den 27 februari 1986. I kristna kretsar i Sverige var det ganska känt att Olof Palme hade medverkat vid konferenser som rådet hade anordnat. Den 29 mars 1986 lämnade Sigbert A ett liknande tips angående vykortet. Han poängterade att på vykortet hade landet för adressaten (Schweiz) skrivits på tyska, meddelandet på franska och ”City of Stockholm” på engelska. Senare kom det till PU in en promemoria författad av Sigbert A benämnd ”Om vilsna profettankar före och efter mordet på Olof Palme . I promemorian sägs bl.a. följande. Kjell S hade varit ledare för ”Förbedjare för Sverige” och varit med om att bilda SOU 1999:88 Enskilda uppslag 527 ”Kristna Ambassaden” i Jerusalem. Kjell S hade i ett brev av den 12 mars 1986 beskrivit hur han 1983 hade varit med om att ordna bönedagar mot Olof Palmes inbjudan av Yassir Arafat till Stockholm. Vid ett sådant möte hade enligt Kjell S en profetia meddelats: ”Så skall skott ljuda och terroristdåd ske i ert lands huvudstad ...”. I en intervju i Svenska Dagbladet i september 1987 kommenterade Kjell S Arafats Sverigebesök 1983 och mordet på Olof Palme ”Inbjuder man terrorism, så får man skörda terrorism. Det är en andlig lag. Vi såg faran i tid.” I en promemoria upprättad inom PU i september 1987 sammanfattas ”en del religiösa uppslag som kan kopplas till Viktor Gunnarsson .12 I promemorian talas om en inte namngiven ”tolkare” av vykortet. Denne skulle ha sagt att vykortet kunde vara ett kryptogram varvid även bilden på vykortet kunde vara av betydelse. Stadshusets torn och byggnad skulle vara ett tecken på att Stockholm är identiskt med Babylon, skökan vid det stora vattnet. Vidare behandlas en ”sionistkongress” i Basel 1985 arrangerad av Kristna Ambassaden Vid kongressen framkom att det skulle sändas ett varningsbrev till Olof Palme i vilket man begärde att denne skulle ta ställning för Israel och flytta den svenska ambassaden i Tel Aviv till Jerusalem. I promemorian sägs även att det fanns en viss indikation om att Viktor Gunnarsson hade varit med vid kongressen. – I ett brev till RPS, Interpol, från Bundesamt für Polizeiwesen i Bern, daterat i december 1987, lämnas uppgifter om deltagarna vid kongressen i Basel 1985. – Därefter följer några ganska omfattande promemorior och anteckningar om olika ”nya” religiösa rörelser. Två år efter det att saken aktualiserats, i februari 1988, lämnade en anställd vid SAS ett tips om att vykortet som hade sänts till Kyrkornas världsråd kunde härröra från en konferens om Stockholm som hade hållits i Geneve den 27 februari 1986. Några dagar senare kontaktade Lena S PU. Hon berättade att hon arbetade för Stockholms stad och bl.a. hade haft till uppgift att skicka vykorten. Därefter begärde PU in listor över de som inbjudits till konferensen och kunde konstatera att det borde stämma att vykortet hade skickats från Stockholms stad som en påminnelse om konferensen. Ted G och [[Baghwan Sammanlagt]] fjorton personer hörde av sig till PU och tipsade om att den numera avlidne sångaren Ted G kunde ha mördat Olof Palme De flesta tipsen kom in i april 1986. Som exempel kan följande tips 12 Om Viktor Gunnarsson se Avsnitt N – ”Viktor Gunnarsson”. 528 Enskilda uppslag SOU 1999:88 nämnas. Olof Palme blev mördad för att han skulle ”sälja” vårt fiskevatten till Sovjet. Detta kunde inte godtas av CIA, som därför anlitade den nyandliga grupp som leddes av Baghwan. Den 28 februari 1986 kom Baghwan till Sverige. Han hade inget visum och stannade därför endast på Arlanda flygplats i sex timmar. Han träffade Ted G, som senare på kvällen utförde mordet. Två polismän från PU besökte Ted G i dennes bostad vid två tillfällen i augusti och september 1986. Ted G berättade bl.a. följande. Han hade lämnat Sverige i slutet av december 1985 och bott hos vänner i Oslo. De sista dagarna i februari 1986 reste han med tåg från Norge till Grekland där han träffade sin läromästare Baghwan. I hans pass fanns en stämpel från Jugoslavien av den 1 mars 1986. Någon gång under våren hade han talat med sin far på telefon och denne hade berättat att det gick rykten om att han var inblandad i mordet på Olof Palme Han tog illa upp och valde därför att stanna utomlands längre än han från börJan Helinade avsett. Han kom tillbaka till Sverige i mitten av juli 1986. 5.8 Avsnitt HH – ”Terroristorganisationer som ej hänförs till annat avsnitt” Allmänt Detta restavsnitt (HH) är registrerat som ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H) och består av ett fyrtiotal uppslag. Det innehåller huvudsakligen tips och uppföljningar av tips om vissa utländska organisationer och myndigheter samt personer med anknytning till dessa. De organisationer och myndigheter som nämns är DINA (chilenska säkerhetspolisen), Röda brigaderna (Italien), RAF (Röda Armé-fraktionen, Västtyskland), ETA (Spanien), Sendero Luminoso (Peru), Mossad (Israeliska underrättelsetjänsten), PIRA (Nordirland) och ASALA (en armenisk organisation). Dessutom finns det tips beträffande indiska sikher och japanska extremister. Av uppslagen synes de som gäller Townley respektive Stefano C vara av störst intresse. De redovisas nedan, men berörs även i kapitel 3. Michael Townley och DINA (chilenska säkerhetspolisen) Uppslaget gäller Michael Townley och DINA. Även Stefano C nämns. Utredningen beträffande denne finns emellertid registrerad i ett annat större uppslag som redovisas särskilt (se nedan). SOU 1999:88 Enskilda uppslag 529 Vid tre tillfällen i mars 1986 och i juli 1990 berättade Jose R för säkerhetspolisen i Malmö och Malmöpolisen att han från en ”källa” hade hört att Michael Townley – alias Roberto Thieme – och Julio I hade mördat Olof Palme på uppdrag av Pinochetregeringen i Chile. I en promemoria från säkerhetspolisen i Stockholm av den 23 april 1986 sägs bl.a. att Roberto Thieme inte var känd i Spanien och att Julio I hade gripits i Spanien för eventuell inblandning i mordet på general Schneider 1970. I en annan promemoria upprättad av säkerhetspolisen i Stockholm i augusti 1990 sägs att ingen av personerna var kända vid säkerhetspolisen. Enligt två anteckningar daterade i maj respektive juni 1986 hade Lisbeth Palme till Hans Holmér överlämnat några tidningsartiklar från januari-februari 1979. Artiklarna handlade om att Michael Townley på uppdrag av DINA hade mördat tre chilenska politiker. Vid förhör i USA skulle Michael Townley ha berättat att han hade fått order att mörda Olof Palme i Madrid 1976. I artiklarna nämndes även att Olof Palme stod på en särskild dödslista hos DINA. I mars 1987 hölls ett möte hos UD:s kabinettssekreterare med företrädare för UD, RÅ och RPS. Mötet ägde rum på RÅ:s begäran och dokumenterades i en promemoria författad av Nils G Rosenberg vid UD:s politiska avdelning. Mötet, dess bakgrund och den promemoria det resulterade i är redovisat i kapitel 3, UD:s roll i övrigt. I oktober 1987 skickade Sveriges ambassad i Washington ett telex till UD med viss information från U.S. State Department om att Chile hade vägrat att medverka till att finna de skyldiga till mordet på bl.a. Orlando Letelier i Washington. I mars 1991 skickade den amerikanska ambassaden i London en promemoria till RPS, Interpol. Promemorian innehåller information från U.S. Marshals Service om var Michael Townley befann sig under 1986. Michael Townley hade gjort vissa resor inom USA. Man hade haft kontakt med honom på hans arbetsplats den 25 februari 1986 och därefter den 2 mars 1986. Han hade inte fått något amerikanskt pass. Hans fru hade lämnat ”the witness protection program” och återvänt till Chile. Michael Townley har inte förhörts med anledning av mordet på Olof Palme Stefano D Stefano C har utpekats som en italiensk terrorist. Han har haft samröre med Michael Townley Han nämns i den ovan återgivna promemorian från UD. Uppslaget har 25 ”underuppslag”. 530 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Den 18 januari 1986 hade Interpol i Rom skickat ett telexmeddelande till RPS, Interpol, om att Stefano C skulle ha rest till Europa med ett privat flygplan ägt av en tysk och att Stefano C hade använt ett förfalskat pass utfärdat i namnet Henry Verlere I en handling från säkerhetspolisen daterad i oktober 1986 framförs teorier om vem Stefano C kunde ha anlitat för att mörda Olof Palme En person som nämns är Roberto F, som i Italien i sin frånvaro hade dömts till fängelse i nio år för mordförsök, mordbrand m.m. Roberto F, befann sig i England och hade ”legat lågt” sedan en engelsk domstol hade avslagit en begäran om att han skulle lämnas ut till Italien. I februari 1987 skickade UD kopior av två telexmeddelanden till Holger Romander RPS, angående information om Stefano D. Meddelandena hade sänts från Sveriges ambassader i Washington respektive Bern. I januari 1987 besökte författaren Saul L – som hade skrivit en bok om mordet på Orlando Letelier – och journalisten Iona A – tidningen Literaturnaja Gazetas korrespondent i USA – Sveriges ambassad i Washington. Iona A berättade att Frederico F, en italiensk advokat, hade lämnat upplysningen att Stefano C var inblandad i mordet på Olof Palme I februari 1987 ringde en person med förnamnet Antoine till Sveriges ambassad i Bern och berättade att han kände en person som hade hört att Frederico F visste vem som låg bakom mordet på Olof Palme Enligt ett telexmeddelande från Sveriges ambassad i Caracas i april 1987 greps Stefano C i Venezuela den 28 mars 1987 och utlämnades till Italien två dagar senare. Av ett brev till RÅ från åklagarmyndigheten i Florens i april 1988 framgår att RÅ samma månad hade gjort en framställning om förhör med Stefano C i Italien. RÅ inbjöds att närvara vid förhör i Florens i slutet av maj 1988. Jörgen Almblad samt två utredningsmän var i Italien den 24-29 maj 1988. Resan redovisas i en särskild promemoria, där bl.a. följande framgår. Den 25 maj 1988 träffade de doktor Trapani som ansvarade för utredningen beträffande Stefano C i Florensdistriktet. Trapani berättade bl.a. att Stefano C var misstänkt för att ligga bakom flera politiska mord i Italien, att vittnen i vissa brottmål mot denne hade tagit tillbaka sina uppgifter och att advokaten Frederico F hade avlidit i hjärtinfarkt i september 1987. Den 26 maj 1988 besökte de doktor Lombardo – förundersökningsdomare i Florens – för att förbereda förhöret med Stefano D. Den 27 maj 1988 hade de ett möte med doktor Vigna – även han förundersökningsdomare – som berättade att man hade funnit vissa skrivelser i Frederico F bostad. I en av skrivelserna fanns en hypotes om att Stefano C låg bakom mordet på Olof Palme I en annan SOU 1999:88 Enskilda uppslag 531 skrivelse fanns teorier om ett samband mellan Lyndon La ouches organisation och mordet. Skrivelserna verkade innehålla allmänna hypoteser hämtade ur tidningsartiklar. Den 27 maj 1988 närvarade de vid ett förhör med Stefano D. Förhöret hölls i stadsfängelset i Florens med doktor Lombardo som förhörsledare. Vid förhöret fördes ett protokoll av doktor Lombardos sekreterare. Detta har översatts till svenska. Stefano C berättade bl.a. följande. Han visste ingenting om mordet på Olof Palme Han hade befunnit sig i Caracas i Venezuela från september 1982 till april 1987. Han hade varit i Madrid vid Francos begravning 1975. Han hade emellertid inte träffat Michael Townley vid detta tillfälle. (I PU:s promemoria anges att Stefano C sade att han hade träffat Michael Townley i Madrid vid Francos begravning, vår anm.) Han hade däremot träffat Michael Townley i organisationen ”Land och Frihet” i Chile. Han kände igen namnet Miguel F men kunde inte placera denne. Han hade sedan 1977 inte haft några förbindelser med Chile eller chilenare. Han hade träffat advokaten Frederico F i Caracas men han visste inte om detta hade skett före eller efter mordet på Olof Palme Han kände inte Roberto F. Påståendena om att han skulle ha befunnit sig i Europa i januari och februari 1986 var falska. De svenska utredningsmännen kunde kontakta två advokater i Rom för att få namn på de personer som kände till att han hade varit i Venezuela vid tiden för mordet på Olof Palme Samma dag som förhöret med Stefano C hölls träffade de en chef hos kriminalpolisen. Han berättade att det var en opålitlig informatör som till den italienska säkerhetspolisen hade lämnat uppgifter om att Stefano C vid årsskiftet 1985-1986 hade kommit till Europa med ett privat flygplan. Slutligen anges i promemorian att Jörgen Almblad hade kommit fram till att man från svensk sida saknade jurisdiktion för att själva ta kontakt med Stefano Claes Djurfeldts advokater i Rom. Man skulle i stället göra en skriftlig framställning angående detta. I ett ”underuppslag” finns en sida med anteckningar från ett besök i Washington. Anteckningarna har förts efter samtal med Saul L. I anteckningarna anges bl.a. följande. Vid samtalet närvarade Saul L, Elisabeth Letelier (änka efter Orlando Letelier , FBI-agenten Robert CG Östling. Bousko och kriminalinspektören Sören M. Saul L berättade bl.a. om Stefano C samt Michael Townley och mordet på Orlando Letelier Han framhöll flera gånger vikten av att man förhörde Michael Townley angående mordet på Olof Palme 532 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Alessandro S Den 3 mars 1986 tipsade Rolf S, Häktet Göteborg, PU om att Alessandro S hade suttit häktad på Häktet Göteborg under hösten 1985 och att denne den 18 oktober 1985 hade skickat ett telegram till Olof Palme Telegrammet innehöll ett hot mot Olof Palmes säkerhet för det fall regeringen fattade beslut om att Alessandro S skulle lämnas ut till Italien. Den 14 november 1985 beslöt regeringen att Alessandro S skulle lämnas ut till Italien. Alessandro S var i Italien misstänkt för vissa högmålsbrott och väpnat rån. Regeringen erinrade om att han i Italien inte fick straffas för gärningarna såsom för politiska brott. I ett telegram till Rikspolisstyrelsen från april 1986 meddelade Interpol i Rom att Alessandro S alltsedan den 29 november 1985 hade suttit i häkte i Rom; han hade således inte varit på fri fot den 28 februari 1986. I en promemoria till Lars Jonsson från säkerhetspolisen i november 1994 återges telex-meddelandet från Alessandro S av den 18 oktober 1985. Meddelandet var ställt till ”Statsminister Olof Palme and the cabinet ministers” och hade följande lydelse: ”Dear Sirs, I warn you that I am the exile of Italy and I therefore represent my country, being also norman and norwegian, I tell you to free me within the next 24 hours or serious international repercussion will happen. Captain of savoia cavalleria. Alessandro S.” Vidare sägs i promemorian att Alessandro S tillhörde den tyska vänsterextremistiska terrorgruppen RAF (Röda Arméfraktionen) och att han i Italien var efterlyst för kopplingar till högerextremism. Slutligen nämns att det i Italien fanns en vänsterextremistisk terroristgrupp benämnd Röda brigaderna. 5.9 Vissa avsnitt registrerade under ”Politiska motiv” m.m. 5.9.1 Allmänt Under denna rubrik redovisas resterande avsnitt som är registrerade under ”Politiska motiv”. Avsnitten rör högerextrema och nazistiska organisationer samt personer som bedömts ha anknytning till dessa. I detta avsnitt redovisas även utredningen avseende Alf Enerström som inte är registrerad under ”Politiska motiv” utan i avsnitt Thomas Piltz (”Allmänna tips”). SOU 1999:88 Enskilda uppslag 533 5.9.2 ”WACL” (World Anti Communist League – avsnitt HI Avsnittet består av sex uppslag. Arvo H och Anders L I mars 1987 besökte journalisten Håkan H PU och lämnade följande tips. Ungefär tio minuter efter mordet på Olof Palme ringde en man till ett par i Bromma och meddelade att Olof Palme var död. Paret hade fått uppfattningen att mannen hade slagit fel telefonnummer.13 Han hade kontrollerat olika telefonnummer och kommit fram till att den som ringde kunde ha avsett att ringa till Arvo H. (Det förutsatte att vederbörande slagit fel på två av sex siffror.) Arvo H var ledare inom WACL och representerade en politisk ytterlighet. WACL var en internationell sammanslutning med kontakter med olika exilorganisationer och regimer i världen. WACL brukade hålla årliga kongresser på olika ställen i världen. Den senaste kongressen hade hållits i San Diego i USA. WACL kunde kopplas till en mängd små organisationer som var extremt högerinriktade. Vidare hade Miro Baresic varit direkt kopplad till WACL när han jobbade som säkerhetsvakt i Paraguay. Anders L – aktiv inom Demokratisk Allians – hade haft kontakter med Arvo H. Dessa kontakter hade av okänd anledning upphört efter mordet på Olof Palme Promemorian avslutas med en hänvisning till en redogörelse för WACL författad av Anders L. I ett uppslag daterat i juni 1991 finns en skrivelse från journalisten Olle Alsén registrerad. Skrivelsen rör Anders L som den 20 februari 1986 skulle ha lämnat ett kuvert adresserat till Olof Palme på regeringskansliet. I kuvertet låg en kopia av en notis från Ystads Allehanda från april 1918 som hade kopierats ur en jubileumsbok utgiven av tidningen. Notisen hade rubriken ”D:r Olof Palme död”. På kopian var ordet D:r överkorsat med en penna. Notisen handlade om en farbror till statsministern. I kuvertet fanns även ett ”politiskt dokument” undertecknat av Anders L. Samma dag lämnade han ett kuvert med likadant innehåll till UD. Anders L hade förhörts i augusti 1987. Förhörsanteckningarna omfattar 32 sidor. I en bifogad promemoria sägs att det var svårt att få klara svar från Anders L och att svaren därför hade kortats ner till läsliga meningar. Anders L berättade bl.a. följande. Han hade skickat flera brev till säkerhetspolisen. Han hade även skickat ett brev till Olof 13 Det s.k. Brommanumret, se även Avsnitt HB – ”Sydafrika”. 534 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Palme. Han hade för sig att Olof Palme skulle komma till Ystad och hade tänkt lämna information om ett jubileum där. Han hade tänkt lacka över orden ”doktor” och ”död” men det blev bara över ”doktor”. Han hade arbetat hos Arvo H på Baltiska Kommittén hos Baltiska Institutet och fick där viss anknytning till WACL. Hans arbetsuppgifter inom Baltiska Kommittén var att skriva kollektbrev, redigera ansökningar, m.m. Hans enda uppgift inom WACL var att försöka bekämpa inflytande från högerextremistiska och nynazistiska grupper. Han ansåg att WACL hade fått för stora proportioner i utredningen om mordet på Olof Palme Vad han kände till så fanns det inte någon extremistisk organisation som var beredd att tillgripa våld. Så fort någon var beredd att göra detta höll man honom utanför eftersom man visste att han skulle motsätta sig detta. Han var hemma den 28 februari 1986 och talade vid tiden för mordet på Olof Palme i telefon med en person som han namngav. Telefonsamtalet varade i ungefär 45 minuter. Vidare bodde en 86-årig dam i Hans Lundmarkägenhet Damen hade sagt att hon visste att han var hemma och att hon särskilt kom ihåg det på grund av en annan händelse som inträffat samma dag. I januari 1992 genomfördes en slagning beträffande Anders L varvid det antecknades att han hade avlidit i november 1991. I mars 1994 förhördes en dotter till Arvo H. Hon berättade bl.a. följande. Hennes far var 80 år och av estniskt ursprung. Han ingick i estniska nationalrådet som hade säte i Stockholm. I sin kamp för att befria Estland från den sovjetiska ockupationsmakten hade han haft kontakter med WACL. Vissa fraktioner av WACL i Sydamerika var sannolikt nazistiska till karaktären. Hennes far och estniska nationalrådet var absolut inte nazistiska. Han var nära att avrättas av SS i Estland under kriget och tog avstånd från nazismen. Han hade anknytning till Folkpartiet. Han hade inte någon aversion mot socialdemokratin eftersom estniska rådet fick ekonomiskt stöd från de socialdemokratiska regeringarna. Carl H I november 1987 fick PU ett brev där det angavs att Carl H – ledare för Skånepartiet – var medlem i WACL och hade i radio sagt att han varit i Amerika och träffat WACL:s ledare. Vidare hade Carl H två månader efter mordet på Olof Palme i tidningen Arbetet skrivit att det var Olof Palmes eget fel att han blev skjuten och att ”vi hade varnat honom skriftligt 14 dagar innan”. I december 1994 förhördes Carl H. Han berättade bl.a. följande. Han hade vid några tillfällen skrivit till Olof Palme och även Malmö SOU 1999:88 Enskilda uppslag 535 arbetarkommun och kritiserat Olof Palmes politik i flera avseenden. Dessa brev hade emellertid inte innehållit några varningar. Han kände inte till att tidningen Arbetet hade haft någon artikel av eller om honom angående en varning till Olof Palme Han visste inte vad WACL stod för. Natten mellan den 28 februari och 1 mars 1986 var han hemma med sin sambo i Malmö. Allmänt angående WACL I en åttasidig promemoria upprättad av en kriminalinspektör vid PU i mars 1988 redogörs för WACL. WACL grundades 1967 efter att ”AntiBolsjevik block of Nations and Asian Pacific Anti Communist Leagues hade enats om att bilda en paraplyorganisation för organisationer mot kommunism. Första mötet hölls i Taipei i Taiwan. Taiwan kom sedan att bli en av organisationens främsta finansiärer. WACL håller möten en gång per år. Deltagarnas reseoch hotellkostnader betalas av organisationen. Sveriges Nationella Förbund (SNF) blev medlem i WACL 1979. SNF splittrades emellertid 1986. 5.9.3 ”NRP” (Nordiska Rikspartiet) – avsnitt HJ Avsnittet består av 38 uppslag. Beträffande detta avsnitt finns också en 1990 upprättad samman- ställning (avsnitt HÖ). Den redovisas nedan. Karl A Den 4 mars 1986 berättade en anonym person bl.a. följande. Karl A var medlem i NRP och hade vapen och ammunition. Karl A hade sagt att ”det är vi som grejat Palme”. Vidare hade han tidigare sagt att han skulle döda Olof Palme Kjell Olof Feldt och Hagge Geigert Samma dag som tipset kom in utfördes husrannsakan hos Karl A dels på hans egen adress i Stockholm, dels på en ”c/o-adress” i en förort till Stockholm. I lägenheten i Stockholm fann man en revolver av äldre modell och en plastpåse med 57 patroner av ”22 long typ”. Vapnet och ammunitionen togs i beslag. I en anteckning från säkerhetspolisen av den 26 mars 1986 anges att man vid husrannsakan hos Karl A inte hade funnit något som kunde härledas till någon nazistisk rörelse. Vidare antecknades att någon ytterligare åtgärd från säkerhetspolisen inte var aktuell. 536 Enskilda uppslag SOU 1999:88 I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen i mars 1988 sägs att Karl A hos säkerhetspolisen inte var känd i några nazistiska eller andra sammanhang som kunde förknippas med mordet på Olof Palme Leif J Den 4 mars 1986 berättade Knut B att han kände någon som hade skickat ett hotbrev till Olof Palme och undertecknat det med Knut B:s namn samt att kriminalpolisen i Sundsvall visste vem som hade skickat hotbrevet. I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen i juni 1986 anges att Leif J hade förhörts den 12 mars 1986. Leif J erkände att han sedan början av 1983 hade skickat hotbrev till Olof Palme och Sveriges Radio Hotbreven undertecknades med andras namn, bl.a. Knut B. Han hade retat sig på Knut B:s alla insändare i Sundsvalls Tidning i vilka denne försvarade socialdemokratin. Den 28 februari 1986 var han hemma och tittade på TV. I promemorian finns en anteckning om att Leif J var sjukpensionär och ”lite smått alkoholiserad” och enligt dem som kände honom skulle han inte vara kapabel att mörda. Timmo S Den 13 mars 1986 kontaktade en anonym person PU och berättade att Timmo S var aktiv i NRP och hade uttalat hot mot Olof Palme Vidare hade Timmo S för några år sedan åtalats för att ha slängt in en rökbomb i biografen China och dömts till fängelse sex månader för detta. Den 23 mars 1986 genomfördes en slagning beträffande Timmo S. Den 24 mars 1986 förhördes han. Han berättade att han inte längre var aktiv i NRP samt att hans far begravdes den 28 februari 1986 och att han var tillsammans med familj och släkt hela den dagen. I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen den 26 mars 1986 anges att Timmo S vid flera tillfällen 1972-1974 hade gjort sig skyldig till skadegörelse. Han hade bl.a. kastat en rökfackla i trapphuset i ett hus där Demokratisk Allians hade sina lokaler. 1974 var han s.k. RAGledare i NRP (jfr nedan). I utredningsanteckningar från säkerhetspolisen av den 24 april 1986 anges att det hos säkerhetspolisen inte finns några anteckningar om Timmo S efter 1974 och att enligt uppgift från berörd församling hade Timmo S:s far jordfästs den 28 februari 1986. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 537 Gustaf V I juni 1987 upplyste Uppsalapolisen PU om att Gustaf V var häktad i ett mål angående våldtäkt m.m. och att denne hade berättat att han i informationssyfte hade skaffat papper från bl.a. NRP. Vidare hade han gjort en skylt med texten ”Skjut en sosse”. I juli 1987 talade Per Göran Näss med en polisman vid säkerhetspolisen i Uppsala som berättade att Gustaf V hade sagt att han studerade teologi och att han hade beställt NRP-broschyrer eftersom han ville ta del av olika politiska inriktningar. Enligt polismannens personliga uppfattning var Gustaf V psykopat. I december 1994 genomfördes en slagning beträffande Gustaf V. Vid slagningen antecknades att Gustaf V hade dömts för misshandel 1985 och för våldtäkt 1987. Karl Å i Lönsboda I mitten av november 1987 kontaktade Mats B PU och berättade att Karl Å i Lönsboda ledde en neonazistisk grupp i Göingetrakten. Gruppen ägnade sig åt skjutövningar i skogen och att tillverka egna vapen samt hade nynazistiska kontakter. Åtta år senare – i oktober 1995 – sökte PU Mats B på dennes arbetsplats och fick meddelandet att han hade avlidit tre år tidigare. Samma dag utfördes datorsökningar varvid man fann 53 personer med Karl Å:s namn. Ingen av dessa personer bodde emellertid i Lönsboda. Polisen i Osby kände inte till någon med det aktuella namnet i Lönsboda. Allmänt om NRP och vissa medlemmar I september 1987 fick PU från en anonym person vissa handlingar som hade upprättats inom NRP. På fyra sidor beskrivs hur NRP:s ”ortsgrupper” inom RAG (Rikspartistisk Aktions Grupp fungerade. Vidare finns en medlemsförteckning på två sidor. Enligt en promemoria upprättad i oktober 1987 var uppgifterna i dessa handlingar kända av säkerhetspolisen sedan länge. Vidare anges att RAG:s riksledare, Staffan W, och några andra av de mest aktiva inom NRP hade slutat med det ”politiska livet” efter att de hade avtjänat fängelsestraff 1985-1986. I februari 1995 genomfördes slagningar beträffande bl.a. personer som finns med på medlemsförteckningen (ungefär 20 personer). Några av dem hade dömts för mordbrand, misshandel, olaga hot respektive olaga vapeninnehav. 538 Enskilda uppslag SOU 1999:88 Sammanställning I mars 1990 upprättades inom PU en kort promemoria benämnd ”Avsnitt HJ – Redovisning och förslag”. I promemorian uppges att avsnittet vid denna tidpunkt innehöll 33 uppslag. Beträffande utredningen sägs att det saknas konkreta uppgifter som för NRP närmare mordet och mordplatsen. Under rubriken ”Förslag” framförs bedömningen att NRP som organisation kan avskrivas. Däremot borde ”RAG-gruppen” i Stockholmsområdet undersökas närmare innan avsnittet definitivt kunde läggas till handlingarna. Endast den som visat stor lojalitet och offervilja under en längre tid i ortsgruppens arbete kan enligt promemorian bli medlem i en RAG-grupp. 5.9.4 ”BSS” (Bevara Sverige Svenskt – avsnitt HK Avsnittet består av drygt tio uppslag. Den 7 mars 1986 ringde en anonym man till PU och sade att fantombilden föreställde Lars H i Nyköping. Den 13 mars 1986 förhördes Lars H på polisstationen i Nyköping. Den 20 januari 1986 började han studera vid Stockholms universitet. Han pendlade mellan hemmet i Nyköping och universitetet. Den 28 februari 1986 var han på universitetet till omkring kl. 12.45. Därefter tog han tunnelbanan till Bandhagen och var hemma hos en bekant, Christopher J. När han var hos Christopher J ringde han två telefonsamtal till Leif Z, en ledare i BSS. De kom överens om att träffas senare under kvällen. Kl. 21.50 tog han tunnelbanan från Bandhagen till Södermalm. Han gick sedan till BSS:s lokal på Södermalm och träffade Leif Z där omkring kl. 22.30. De två var tillsammans till ungefär kl. 01.00 när Leif Z lämnade lokalen. Han övernattade i lokalen. Morgonen därpå ringde Leif Z och talade om att Olof Palme hade mördats. Han åkte sedan buss tillbaka till Nyköping. Han hade inte något med mordet på Olof Palme att göra. Den 21 maj 1986 förhördes Leif Z. (Han sade att han redan hade blivit förhörd av två polismän. De hade kommit hem till honom och bl.a. frågat vad han gjorde på kvällen den 28 februari 1986.) Han var styrelseledamot i BSS. Lars H var också med i BSS, men inte i styrelsen. Han och Lars H brukade träffas ibland. De träffades i BSS:s lokal på kvällen den 28 februari 1986 omkring kl. 21.00 – 22.00. Han kom inte ihåg om Lars H hade ringt honom tidigare under kvällen. Han var i lokalen till omkring kl. 24.00 och gick sedan hem. Han visste inte vad Lars H gjorde sedan. Det var inte uteslutet att Lars H sov i lokalen. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 539 Lokalen låg på Södermannagatan. Han kände till Christopher J. Denne var en från BSS fristående författare som BSS hade haft vissa kontakter med. Den 21 maj 1986 förhördes också Christopher J. Han hade lärt känna Lars H genom Leif Z. Den 28 februari 1986 hade Lars H gjort sig ledig och for hem till honom. De var tillsammans hela dagen. På kvällen åt de en bit hemma hos honom och pratade och lyssnade på musik. Han skjutsade Lars H till Högdalens tunnelbanestation omkring kl. 21.30. Han åkte sedan tillbaka till sin bostad. Han hade efteråt hört att Lars H hade tagit tunnelbanan till stan och besökt Leif Z i BSS:s lokal på söder. I april 1991 genomfördes slagningar beträffande Lars H, Leif Z, och Christopher J. I februari 1992 förhörde PU Gunnar J. Han var fastighetsförvaltare hos den bostadsrättsförening som hade hyrt ut lokalen på Södermannagatan till Leif Z. Det hade förekommit klagomål från andra hyresgäster eftersom ungdomar med rakade huvuden och vissa flaggor brukade samlas vid lokalen på lördagar och söndagar. Föreningen började misstänka att man hade fått en högerextremistisk organisation som hyresgäst. Han kunde inte minnas att han hade gjort några särskilda iakttagelser beträffande lokalen den 28 februari 1986. Leif Z hyrde lokalen från den 1 april 1984 till och med den 30 september 1987. – Beträffande Leif Z finns ytterligare uppslag. Inget av intresse för mordutredningen framkommer. 5.9.5 ”Sveriges Nationella Förbund – avsnitt HL Avsnittet består av några enstaka uppslag. Beträffande detta avsnitt finns också en 1990 upprättad sammanställning. Den redovisas nedan. Det finns ett flertal tips från våren 1986 om Ulf Helin där denne utpekas som nazist m.m. I juli 1986 förhördes Ulf Helin i sin bostad. Förhöret genomfördes av säkerhetspolisen i Stockholm och dokumenterades i en promemoria. Ulf Helin berättade bl.a. följande. Han var tjänsteförrättande ordförande i Sveriges Nationella Förbund (SNF). SNF ville avskaffa demokratin och införa det slags kungavälde som fungerade före 1914. Han kände inte till vem som kunde ligga bakom mordet på Olof Palme Han låg och sov när hans dotter ringde honom den 1 mars 1986 kl. 02.30. Hon ringde för att kontrollera att han var hemma och hade alibi för mordet. Han ansåg att SNF borde samla in pengar till gärningsmannen som tack för vad denne hade gjort. En annan medlem i SNF – S – hade tidigare under 1986 utfäst en belöning på 10 000 dollar 540 Enskilda uppslag SOU 1999:88 till den som mördade Olof Palme I promemorian sägs vidare bl.a. att Ulf Helin synes vilja briljera och imponera på sin omgivning. Han påstod exempelvis att biskopen Desmond Tutu hade besökt honom i hans bostad i Stockholm. Vidare skröt han med sina förbindelser med Chile och visade en chilensk orden som han hade fått. Han hade mycket litteratur i bostaden, ”företrädesvis äldre böcker”. I augusti 1986 kontaktade journalisten Lennart H PU per telefon och berättade bl.a. följande. En kvinna hade sökt upp honom. Hon hade berättat att en annan kvinna hade sagt att Ulf Helin på något sätt var inblandad i mordet på Olof Palme och att en belöning hade betalats för brottet samt att Ulf Helin kände Viktor Gunnarsson I en handling upprättad av säkerhetspolisen i augusti 1986 sägs att Ulf Helin hade hörts i anledning av olika tips. Inget hade dock framkommit som tydde på att han hade haft med mordet att göra. I november 1987 kontaktade en anonym person PU per telefon och berättade följande. Strax före mordet på Olof Palme hade Ulf Helin i sin bostad ett möte med inbjudna gäster från Österrike och Sydamerika. Vid mötet avhandlades hur Olof Palme skulle elimineras. Olof Palme mördades för att invandrarna skulle få skulden för mordet. Ulf Helin fick pengar från utlandet och delade ut dem till ultrahögergrupper i Sverige. I mars 1988 ringde en person till PU och berättade att Ulf Helin hade sagt att S hade varit involverad i mordet på Olof Palme och att tre personer av okänd nationalitet hade varit i närheten av mordplatsen. Anteckningarna från detta telefonsamtal finns registrerat under ett annat avsnitt. I oktober 1989 ringde samma person till PU och berättade bl.a. följande. Han hade tidigare samma dag talat i telefon med Ulf Helin Ulf Helin hade skrikit att ”det är vi som har gjort det”. Han antog att Ulf Helin syftade på att de hade mördat Olof Palme Ulf Helin hade även sagt att det kommer att hända saker med ”militära aspekter”. I juli 1990 genomfördes en slagning beträffande Ulf Helin varvid bl.a. antecknades att han hade dömts för förskingring 1986. I december 1992 förhördes Ulf Helin på nytt. Han tillfrågades bl.a. om ett antal personer och uppgav om dem följande. S var medlem i SNF och brukade skicka pengar för att få SNClaes Djurfeldts tidning Nationell Tidning Han hade aldrig talat med S men kände till att S i januari eller februari 1986 hade utfäst en belöning på 10 000 dollar till den som mördade Olof Palme Åke L var sekreterare i SNF och tog hand om S:s brev. Varken han eller Åke L tog S:s brev på allvar. De var de enda som kände till brevet med den utfästa belöningen. Han visste inte huruvida S hade haft med mordet på Olof Palme att göra. Leif J – en annan medlem i SNF – var en ”idiot” som var vapenkunnig och hatade Olof Palme Leif J hade skjutit mot ”några negrer” SOU 1999:88 Enskilda uppslag 541 på Högbergsgatan och brukade vara på sinnessjukhus. En gång hade Leif J blivit för full på ett möte på officersmässen på Katarina Bangata Två namngivna poliser – A och Stellan Åkebring – hade sett till att en radiobil kom och hämtade Leif J för att köra hem denne. Nils M var troligen medlem i NRP och var en av de personer som kastade in en rökbomb på Chinateatern. Ulf Helin hade varit försvarare för en medtilltalad till Nils M och hade därefter endast sporadiskt stött ihop med Nils M. Han kände Lars H väl. Lars H var medlem i SNF och kunde inte ha mördat Olof Palme Han hade genom SNF haft kontakter med Tor H, Erik B och Jan Ö. Han trodde att de hade haft förutsättningar för att få mordet på Olof Palme utfört. De skulle emellertid ha avslöjat sig efter dådet. Tor H hade bombhotat högtidligheten när Nobels fredspris skulle utdelas och åkte fast endast på grund av att han hade varit lösmynt efteråt. Jan Ö hade gjort sig skyldig till ett sprängattentat mot en moské i Oslo men kunde inte hålla tyst om dådet och dömdes sedan till fängelse fem år. Det enda sambandet mellan SNF och Alf Leif Tell var att denne prenumererade på Nationell Tidning SNF ansåg att det var en nödvändighet att Palme kom bort och ”sörjde inte fanskapet”. Enligt en anteckning från december 1993 avled Ulf Helin i mars 1993. I december 1992 genomfördes en slagning beträffande Leif J. Därvid antecknades bl.a. följande. ”PBR: Olaga vapeninnehav (vapen med kaliber 22) och olaga hot 1985 (hotat att spränga synagoga).” (Det framgår inte om Leif J har dömts för dessa gärningar.) Samma månad, i december 1992, förhördes han och uppgav bl.a. följande. Han hade tidigare missbrukat alkohol och tabletter. Vid ett tillfälle hade han varit hemma hos en kamrat, Kjell S, och då fått med sig ett vapen när han skulle gå och handla mat. Han kom sedan att hota bl.a. en taxichaufför och omhändertogs av polis. Han hamnade på Långbro sjukhus. Detta var anledningen till att han fanns i polisens register med anteckning om olaga vapeninnehav och olaga hot 1984. Han var medlem i SNF 1978 – 1984. SNClaes Djurfeldts sammankomster hölls oftast hemma hos Ulf Helin Ingen i sällskapet sympatiserade med Olof Palmes och socialdemokraternas åsikter. Några direkta hot mot Olof Palme förekom emellertid inte vid de möten som han hade varit med på. Vera O hade utnämnt honom till ”riksledare” i NRP. Titeln innebar dock inte att han hade någon ledande funktion utan var endast en titel. Den 28 februari och den 1 mars 1986 var han ensam hemma i sin bostad. Han led av epilepsi och höll sig ofta hemma eftersom han var rädd att få ett anfall. Han var vid tiden för förhöret ”avgiftad från sina alkoholproblem” och förde ” en lugn tillvaro utan partipolitiskt engagemang”. 542 Enskilda uppslag SOU 1999:88 I december 1992 förhördes vårdaren Lars H – anställd vid Allmänna Häktet Stockholm – i rikskriminalens lokaler. Han hade ”troligtvis” vid ett besök hemma hos Ulf Helin fått höra om vissa brev som hade kommit från någon person som han inte kände till. Han kunde inte komma ihåg om breven kom från S. Han hade aldrig varit medlem i SNF. Den 28 februari 1986 var han ensam i sin bostad och fick inte någon vetskap om mordet förrän på morgonen därpå. Den 2 mars 1986 ringde en anonym kvinna till PU och tipsade om att Tor H var högerextremist och hade avtjänat ett fängelsestraff i Norge för bombhot mot biskopen Desmond Tutu Enligt en anteckning dömdes Tor H i Oslo den 25 november 1985 för ”förbrytelse mot personlig frihet” till fängelse tre månader och femton dagar. – I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen i februari 1993 finns bl.a. följande anteckningar om Tor H. Den 18 augusti 1986 förhördes han i Oslo av företrädare från säkerhetspolisen. Han berättade då att han hade dömts till fängelse åtta månader för bombhot mot Desmond Tutu när Nobels fredspris skulle delas ut i Oslo i december 1984. Han frigavs i december 1985 och vistades i Stockholm till månadsskiftet mars-april 1986 då han flyttade tillbaka till Norge. Under kvällen den 28 februari 1986 befann han sig hemma hos NRP-medlemmen Vigdis S i Tyresö. De såg en film om tredje riket på TV. Nästa dag omkring kl. 10.30 kom Vigdis S in i hans rum och berättade att Olof Palme hade mördats. Han hade enligt promemorian inte tilldragit sig säkerhetspolisens intresse under de senaste åren.I januari 1995 genomfördes en slagning beträffande Tor H. Sammanställning I mars 1990 upprättades inom PU en kort promemoria benämnd ”Avsnitt HL – Redovisning och förslag”. I promemorian uppges att utredningen hade fokuserats på organisationens tjänsteförrättande ordförande, Ulf Helin. Under rubriken ”Förslag” framhålls att den fortsatta utredningen borde bedrivas förutsättningslöst med förhör av personer som är eller varit knutna till organisationen. (Så skedde som framgått också.) SOU 1999:88 Enskilda uppslag 543 5.9.6 ”Sverigepartiet, f.d. Framstegspartiet” – avsnitt HM Avsnittet består av nio uppslag. Ett antal tips dagarna efter mordet var inriktade på Stefan H, som tillhörde Framstegspartiet. Den 11 mars 1986 skrev Stefan H ett brev till Hans Holmér och uttryckte sin förvåning över att han – till skillnad från andra partiledare – inte hade erbjudits polisskydd. Han poängterade att Framstegspartiets paroll ”Begränsa invandringen” inte var populär i ”vissa kretsar”. Den 12 mars 1986 förhördes en person som kände Stefan H. Uppgiftslämnaren berättade bl.a. följande. Hela Stefan H:s lägenhet var belamrad med politiska skrifter. Han hade synnerligen reaktionära synpunkter på utlänningar och Sveriges invandringspolitik. Den 18 mars 1986 inkom ett pressmeddelande – undertecknat av Framstegspartiet – till PU. Personen som hade sänt det till PU hade mottagit det per post. I pressmeddelandet sades bl.a. följande. Världen har i snabb takt blivit av med tre tyranner: först BABY DOC, sedan MARCOS och så PALME. Det är bra för Sverige, att vi slipper Palme fortsättningsvis. Han har genom åren förorsakat Sverige mycket stor skada. Inte överraskande hyllades Palme av den sovjetiska partikongressen med en tyst minut.--Om mördaren infångas, ska det bli intressant att konstatera huruvida denne är svensk eller invandrare. Om mördaren är invandrare, kan man göra tillägget att Palme fallit offer för sin egen vansinniga invandringspolitik. Stockholm den 1 mars 1986. FRAMSTEGSP ARTIET I juli 1988 förhördes Stefan H. Han berättade bl.a. följande. Han hade författat pressmeddelandet. Framstegspartiet ombildades hösten 1986 och namnändrades till Sverigepartiet efter en sammanslagning med BSS varvid han blev Sverigepartiets ledare. Hösten 1987 uppstod det emellertid en spricka i partiet. Därefter hade hans gren av partiet ”legat i malpåse”. Den 28 februari 1986 hade han hand om sin då fyraårige son. Han och hans f.d. sambo hade gemensam vårdnad. Han trodde att sonen gick och lade sig vid kl. 19.00 och han själv vid kl. 23.00. Morgonen därpå fick han kännedom om mordet på Olof Palme genom Svenska Dagbladet I april 1991 genomfördes en slagning beträffande Stefan H varvid det antecknades att han 1988 hade dömts för misshandel och ”olaga affischering”. 544 Enskilda uppslag SOU 1999:88 I april 1991 förhördes också den f.d. sambon. Hon berättade bl.a. följande. Hon hade en son tillsammans med Stefan H. Hon kom mycket väl ihåg att Stefan H den 28 februari 1986 hade hämtat deras son hos henne vid kl. 16.00 – 17.00 och lämnat honom på eftermiddagen nästa dag. Hon kom särskilt ihåg denna händelse eftersom hennes undulat dog kl. 14.00 denna dag. Hon visste inte om Stefan H och sonen hade varit i Stefan H:s bostad eller någon annanstans. 5.9.7 ”Öppet Forum” – avsnitt HN Detta avsnitt omfattar två uppslag. Det första rör en av Öppet Forums medlemmar. Det andra uppslaget består av Öppet Forums verksamhetsberättelse för 1985 m.m. Rolf P Den 1 mars 1986 kom ett anonymt telefontips till PU om att Rolf P fyra år tidigare hade medverkat i radioprogrammet ”Öppet Forum”. Rolf P hade om Olof Palme sagt att ”Den jäveln skall ha ett nackskott”. Rolf P hade på en bild i en tidning varit klädd i keps och parkas. Ytterligare fem liknande tips beträffande Rolf P kom in till PU 1987. Den 13 april 1986 förhördes Rolf P. Förhöret ägde rum i Rolf P:s bostad på Öland. Han berättade bl.a. följande. Han hade flyttat från Stockholm till Öland för att få det lugnt. Vidare var Öland fritt från utlänningar. Han var med i en sammanslutning i Stockholm bestående av ca 500 personer. Sammanslutningen hade inte något namn. Avsikten var emellertid att kunna få så många medlemmar att man kunde registrera sammanslutningen som ett politiskt parti. Sammanslutningen var emot att det kom utlänningar till Sverige. Han hade tidigare avtjänat fängelse två månader för brott mot tryckfrihetsförordningen m.m. Han hade fällt ett yttrande om utlänningar i ett närradioprogram i Stockholm 1982. Samtliga partier – vänstern, mitten och högern – bestod av idioter som inte lyssnade till folket. Han och den sammanslutning han var med i var emot våld och tog avstånd från mordet på Olof Palme Mordet kunde ha utförts på beställning av någon utländsk ambassad i Stockholm. Mördaren kunde exempelvis ha flytt till Lidingö där många ambassadörer bodde och ha kastat mordvapnet i vattnet från Lidingöbron. Han visste hur mördaren såg ut. Den första bilden som sändes ut var något felaktig. En natt fick han genom en ”drömvision” reda på mördarens utseende. Han var beredd att fylla i och ändra på bilden så SOU 1999:88 Enskilda uppslag 545 att utseendet blev rätt. Den 28 februari 1986 var han hemma tillsammans med sin sambo. På kvällen hade de tittat på någon ”pangpangfilm”. Dagen därpå vaknade han av sin klockradio och fick höra att Olof Palme hade mördats. Vid ett förhör sex år senare, i januari 1992, bekräftade sambon Rolf P:s uppgift att de varit hemma i bostaden på Öland under mordkvällen. Öppet Forums verksamhetsberättelse 1985 m.m. Närradionämnden sände vissa handlingar angående Öppet Forum till PU, möjligen på begäran av PU. Bland handlingarna finns Öppet Forums ansökan om tillstånd att sända närradio i vilken Rolf P 1982 åtog sig att vara programutgivare. I verksamhetsberättelsen för ”Den ideella demokratiska föreningen Öppet Forum anges att man under 1985 hade haft bl.a. följande aktiviteter. Vid ett sammanträde föreslog ordföranden Anders L att föreningen aktivt skulle verka för ökat stöd åt och ökad upplysning till svenska barnfamiljer för att öka nativiteten. Föreningen gjorde ett studiebesök i Rinkeby för ”att på platsen studera de sociala konsekvenserna i samband med invandringspolitiken”. Föreningen gjorde även ett studiebesök i Botkyrka för att studera ”kulturell verksamhet, hemspråksundervisning och vandalisering i vissa trapphus hos språkliga minoriteter”. Vid ett annat tillfälle höll Rolf P ett föredrag om asagudarna. Vidare hölls ett sammanträde vid vilket styrelsen beslöt att ansöka om nytt sändningstillstånd hos Stockholms Närradio ”efter den tragiska avstängningen”. 5.9.8 ”Alf Enerström” – avsnitt DA Tips, utredningsåtgärder och annan information rörande Alf Leif Tell finns i PU-materialet samlat under avsnittet DA – ”Alf Enerström”14. Avsnittet är relativt omfattande och upptar ett 70-tal uppslag och en mängd underuppslag. Alf Leif Tell aktualiserades i utredningen redan under de första dagarna efter mordet, då flera tips strömmade in. Under den första månaden fick PU ta emot ett drygt 15-tal tips om Alf Enerström De flesta tipsen var från personer som i pressen uppmärksammat dennes annonskampanjer mot Olof Palme och Socialdemokratiska partiet men flera kände också Alf Leif Tell mera personligen. Ett av de allra första tipsen kom från en person som var bosatt i trakten av Alf Leif Tells bostad i Värmland. Personen påstod sig ha sett Alf Enerström 14 Avsnittet bär Alf Leif Tells efternamn. 546 Enskilda uppslag SOU 1999:88 och en okänd man sittande i en nedsmutsad blå Ford Granada vid 18tiden lördagen den 1 mars 1986. Ett annat tips som kom in under den första tiden var ett brev från en uppgiftslämnare som var nämndeman och deckarförfattarinna. Hon berättade att Alf Leif Tell strax före jul 1985 kontaktat henne för ett möte. Vid mötet hade Alf Leif Tell kommit att tala om Olof Palme och i detta sammanhang hade han bl.a. uttalat ”Jag ska avsätta Palme fortare än du tror” och ”Den dagen vi har röjt honom ur vägen kommer socialdemokraterna att välja oss”. Uppgiftslämnaren hade därefter erbjudits platsen som justitieminister i Alf Leif Tells framtida regering. I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen den 24 mars 1986 uppges Alf Leif Tells hatpropaganda mot Olof Palme vara känd av säkerhetspolisen. I promemorian sägs dock att det inte var troligt att någon av Alf Leif Tells ”vänner” skulle kunna ligga bakom mordet. Promemorian innehåller ett tillägg av innebörden att det dock mot bakgrund av alla tips mot Alf Leif Tell var lämpligt att kontrollera honom. Den 31 mars 1986 besökte säkerhetspolisen Alf Leif Tells bostad i Värmland. Besöket var föranlett av att Alf Leif Tell begärt polisskydd för sina barn som gick i skola i Stockholm. Under besöket tillfrågades Alf Leif Tell om vad han gjorde den 28 februari. Han berättade att han och hustrun hade varit ensamma hela veckan i parets lägenhet på Norr Mälarstrand i Stockholm. Där hade de arbetat med ett utskick av pamfletten ”Läsning för socialdemokrater, del 4”. Barnen hade sportlov och tillbringade detta i Värmland. Fredagen den 28 februari hade Alf Leif Tell under dagen varit och handlat saker till huset. Tidigt under kvällen hade han och hustrun ätit middag på restaurang ”Claes på Hörnet”. Därefter hade de återvänt till lägenheten där de ensamma tillbringat resten av kvällen. Alf Leif Tell berättade också att han om någon såsom ledare för organisationen ”Oppositionen inom Socialdemokratin” var intresserad av att Olof Palme fick leva kvar. Enligt en anteckning av polisöverintendenten Hans Wranghult den 1 april 1986 hade Hans Holmér samma dag beslutat att det inte förelåg skäl för polisbevakning av familjen Alf Enerström I en promemoria upprättad den 16 april 1986 drog säkerhetspolisen slutsatsen att det för närvarande inte fanns några tecken på att Alf Leif Tell eller hustrun skulle ha haft något samröre med mordet på Olof Palme Till promemorian finns en handling fogad med anteckningen ”Hela Alf Leif Tell ärendet betecknas från säkerhetspolisens sida som färdigbehandlat”. Härefter och under resterande del av 1986 kom ytterligare ett knappt tiotal tips rörande Alf Leif Tell och dennes hustru in. Våren 1987 kom ytterligare tips om Alf Enerström Ett av dessa innehöll uppgifter om att f.d. häradshövdingen Nils K under en flygresa i december 1985 mellan Karlstad och Stockholm kommit att samtala SOU 1999:88 Enskilda uppslag 547 med en doktor, som av övriga uppgifter att döma måste ha varit Alf Enerström Under denna resa hade Alf Leif Tell företett en attachéväska full med sedlar. Ett annat tips kom från en äldre man som arbetat som hjälpreda åt Alf Leif Tell på dennes gård. Mannen berättade att Alf Leif Tell åkt till Stockholm ”på uppdrag” dagarna före mordet trots att det varit bestämt att familjen skulle åka till den stuga man hade i Dalarna under veckan eller i vart fall under veckoslutet. Senare hade Alf Leif Tell vid ett tillfälle yttrat ”Nu ligger han där – han som tog sonen från mej.” Vid denna tid, dvs. under våren 1987, började PU på nytt att intressera sig för Alf Enerström Flera kompletterande förhör hölls. Nya personer hörde av sig med tips. Ett av tipsen kom från en kriminalinspektör, som höll på att utreda en anmälan från Alf Leif Tell mot en granne. Alf Leif Tell hade i samband med utredningen av anmälan skrivit ett brev, daterat i maj 1987, till kriminalinspektören. I brevet stod bl.a. följande: ”Vi menar att Palme skrev under sin dödsdom när han tog min son ... ifrån mig. Därmed gick det upp för mig vilken utstuderad politisk skurk han var och att han fortast möjligt måste bort från svensk politik” och vidare ”De personer som hjälpte Palme att försöka knäcka mig och ta ett barn ifrån en av landets mest kända och välartade familjer ... de personerna har nu Gud hämtat hem utom en socialdemokratisk läkare ... hon avgick emellertid omedelbart från sin tjänst när amerikanska journalister började ringa och när det började brännas. Men socialnämndens ordförande i Arvika som var den största skurken är död, domaren är död och Palme har som alla vet blivit en jordnära politiker”. En annan person som hörde av sig var landstingsrådet Stig G. Han berättade att han sedan omkring 1972 kände Alf Leif Tell genom dennes hustru och att Alf Leif Tell var en märklig man som bl.a. skrev förvirrade brev. Stig G hade av Alf Leif Tell blivit erbjuden en post i kommande regering som skulle ledas av Alf Enerström Vid ett tillfälle hösten 1985 hade Stig G stött på Alf Leif Tell på en tågresa. Alf Leif Tell hade under resan kommit med en mängd beskyllningar mot Olof Palme bl.a. rörande sonen. Genom inre spaning (registerslagning m.m.) erhölls bl.a. uppgifter om Alf Leif Tells vapeninnehav. Han hade flera vapen, men inget som kunde vara aktuellt som mordvapnet. Under tiden april-juli 1987 bedrevs också yttre spaning. I juni 1987 försökte spaningsledningen vidare få tillstånd att avlyssna Alf Leif Tells och hustruns samt David Claes Djurfeldts telefoner. David F var en något udda person som fanns i närmaste kretsen kring Alf Enerström I en promemoria till förundersökningsledaren beskrevs utredningen mot Alf Leif Tell och det hemställdes att tillstånd till telefonavlyssning skulle begäras eftersom Alf Leif Tell kunde misstänkas för ”Stämpling alternativt anstiftan till mord”. Någon framställning om telefonavlyssning till tingsrätten gjordes dock aldrig. 548 Enskilda uppslag SOU 1999:88 I slutet av sommaren och början av hösten 1987 gjordes också omfattande undersökningar av Alf Leif Tells ekonomi, bl.a. inhämtades kopior av deklarationer, kontakt togs med försäkringskassan och kronofogdemyndigheten, uppgifter inhämtades om inkomna medel på Alf Leif Tells postgirokonto under perioden 1979-87 och med dessa som grund upprättades listor över Alf Leif Tells bidragsgivare etc. Slutligen hölls under denna period också ingående förhör med såväl Alf Leif Tell som hustrun. Hustrun förhördes i augusti 1987. Hon berättade att hon och Alf Leif Tell under mordveckan varit i Stockholm och arbetat med sina papper. Att de inte åkt till stugan i Dalarna så som det var bestämt förklarade hon med att stugan var för ”obeboelig” då det inte fanns vatten etc. Morddagen hade hon och Alf Leif Tell varit ute och handlat lite vid 17-18-tiden. Därefter hade de ätit middag på restaurang ”Claes på Hörnet”. Efter middagen hade de återvänt till lägenheten och lyssnat på musik. De hade kommit i säng vid 23-23.30-tiden. På morgonen hade de blivit uppringda av en bekant som berättat om mordet. De hade därefter väntat med att åka hem till Värmland till måndagen. Alf Leif Tell förhördes ingående i början av september 1987. Han berättade på nytt vad han gjort under mordkvällen. Han uppgav att han fick kännedom om mordet genom ett telefonsamtal tidigt på morgonen den 1 mars. Alf Leif Tell hade inget med mordet att göra men trodde att den utlösande faktorn bakom mordet kunde vara hans pamflett ”Läsning för socialdemokrater, del 4”, i vilken Olof Palme starkt kritiserats och bl.a. anklagats för att begå folkmord i Sverige. Alf Leif Tell menade att han själv endast sysslat med information och framfört sanningar som kunde ha blivit för mycket för någon eller några som läst hans publikationer. Alf Leif Tell hade också en lång utläggning om Olof Palmes samhällsfarliga politik. Bl.a. beskyllde han Olof Palme personligen för att medvetet ha låtit ubåten i Hårsfjärden undkomma. Vidare gjorde han Olof Palme personligen ansvarig för att myndigheterna tagit hans son ifrån honom och placerat denne i fosterhem. Han kallade Olof Palme ”antikrist” och uppgav ”Att det säkert skulle bli en prick i himlen för den som knäppte Palme. Att döda Palme var inte bara att göra Gud en tjänst utan även att göra landet en tjänst”. Rörande sitt parti Oppositionen inom Socialdemokratin berättade han att detta inte var registrerat som parti hos Riksskatteverket, det fanns varken stadgar, revisorer eller någon offentlig kassa, styrelsen och medlemsförteckningen var hemlig men partiet hade 53 000-55 000 medlemmar eller sympatisörer. Arbetet inom partiet bestod av att samla in pengar som omvandlades till information i annonser eftersom Alf Leif Tell förvägrades att komma till tals på annat sätt inom massmedia. Sympatisörerna skickade ofta in mindre summor, 55000 kr åt gången. Alf Leif Tell hördes slutligen om sina ekonomiska förhållanden. SOU 1999:88 Enskilda uppslag 549 I en i mitten av september 1987 daterad PM har PU sammanställt delar av de uppgifter som dittills framkommit. Utredningen mot Alf Leif Tell fortsatte. Under slutet av 1987 och 1988 hölls flera förhör med personer – bl.a. inom näringslivet – som kunde tänkas ha upplysningar om Alf Enerström Under 1988 gjorde PU också en undersökning av ett av de eventuella motiven; omhändertagandet 1976 av Alf Leif Tells då 15-årige son. Därvid framkom genom partisekreteraren Bo Toresson Enn Kokk och Sven Aspling m.fl. att det aldrig förekommit några diskussioner om Alf Leif Tell på departementsnivå eller inom socialdemokraternas verkställande utskott. Hösten 1989 kontaktade en uppgiftslämnare säkerhetspolisen angående Alf Enerström Han lämnade information om personer som förekom i Alf Leif Tells omgivning och om hur denne finansierade sin verksamhet. I slutet av 1991 började PU kartlägga delar av de bidragsgivare man fått fram via uppgifter från postgirot. I samband härmed förhördes Alf Leif Tell på nytt. I en i december 1991 daterad PM har den utredningsman vid PU som handlagt uppslaget gjort en noggrann sammanfattning av uppgifterna rörande Alf Enerström I promemorian redogörs bl.a. för Alf Leif Tells bakgrund och utbildning, att han under 1940-talet anslutit sig till socialdemokratiska partiet och att han 1974 gick emot partiet i frågan om fri abort. Efter det att riksdagen antagit den nya abortlagen bestämde sig Alf Leif Tell för att revoltera vilket ledde till att partiet uteslöt honom och hans hustru. Härefter hade Alf Leif Tell blivit förbittrad på partiet och utvecklat ett direkt hat mot Olof Palme såsom ledare för partiet. 1975 fick han sluta en tjänst som företagsläkare vid Kooperativa Förbundet vilket han upplevde som om Olof Palme manövrerat bort honom även därifrån. På grund av hätska angrepp mot Olof Palme blev han utfryst av massmedia och på så vis hänvisad till att göra sin röst hörd i annonskampanjer. 1976 hade Alf Leif Tell en uppgörelse med sonen som fuskat vid ett prov i skolan. Enligt sonen hade han blivit misshandlad av fadern i samband med läxläsning och han tog därför sin tillflykt till sociala myndigheter i Arvika, som fosterhemsplacerade honom hos hans klassföreståndare. Alf Leif Tell uppfattade omhändertagandet som beordrat av Olof Palme 1982 då Olof Palme återerövrat regeringsmakten och löntagarfonder diskuterades anslöt sig Alf Leif Tell till fondmotståndarna eftersom han uppfattade att Olof Palme höll på att göra landet till en diktatur. 1992 publicerade Dagens Nyheter en artikel som handlade om Ragnar B:s memoarförfattande. I artikeln förekom uppgifter om att prominenta personer hade stött Alf Leif Tells kampanj mot Olof Palme Artikeln finns intagen i materialet. 1992 och -93 vidtogs vissa mindre omfattande utredningsåtgärder rörande Alf Enerström 550 Enskilda uppslag SOU 1999:88 1994 tog emellertid utredningen ny fart. Då förhördes bland andra Ragnar B och dennes hustru. De berättade att de troligen i oktober 1985 fått besök i sin villa i Portugal av några namnkunniga personer med anknytning till svenskt näringsliv. De hade försökt förmå Ragnar B att skänka pengar till doktor Alf Leif Tells kampanj mot Olof Palme och i det sammanhanget angav de exempel på prominenta personer som skulle ha bidragit. Efter artikeln i Dagens Nyheter hade Ragnar B kontaktats av journalisterna Thomas B och Lars Borgnäsorgnäs som övertalat honom att ställa upp på en intervju. Intervjun hade emellertid inte kommit att sändas i TV, vilket Ragnar B förmodade berodde på att TV-ledningen fått ”kalla fötter”. Under 1994 inkom också flera nya tips rörande Alf Enerström Ett av tipsen kom från Bertil B. Bertil B berättade att han hade en god vän som hade en auktionsfirma. Denne hade i sin firma sålt tillhörigheter som härrörde från Alf Leif Tells son. Bland gods i svarta plastsäckar hade anteckningsböcker som vittnade om kraftigt hat mot Olof Palme hittats. Anteckningsböckerna hade troligen förts till soptippen. (Uppgiftslämnaren är identisk med den man som 1997 till PU anmälde att han på mordkvällen mött Christer P på Brunkebergsåsen ovanför mordplatsen.) Tipset föranledde ett antal förhör rörande Alf Leif Tells tidigare familjeförhållanden. Under 1994 förhördes också Alf Leif Tell och hans fru på nytt. Alf Leif Tell uppgav vid detta tillfälle att han också stöttats av ”Wallenbergarna”. Under 1995 och -96 inkom ytterligare tips om Alf Enerström I april 1996 upprättade PU en ny sammanfattning av spaningsuppgifter rörande Alf Enerström Denna sammanfattning avslutas med följande konstaterande: ”Om man tror på en konspiration bakom mordet finns det fortfarande mycket att rota i vad gäller Alf Enerström ” 5.10 Avsnitt N – ”Viktor Gunnarsson” 5.10.1 Utredningen fram till den 16 maj 1986 Redan dagen efter mordet inkom till polisen ett tips från en ung kvinna. Hon berättade att hon föregående kväll (mordkvällen) varit på kafé Mon Chéri på Kungsgatan tillsammans med två väninnor. De hade kommit i samspråk med en man som uttalat sitt hat mot Olof Palme Mannen hade lämnat över ett visitkort med namnet Vic G och telefonnummer. De närmast följande dagarna inkom flera tips som rörde Viktor Gunnarsson En anonym kvinna tipsade om att Viktor Gunnarsson som själv uppgivit att han stridit för USA mot Nordvietnam, hade yttrat ”Olof Palme är för kon- SOU 1999:88 Enskilda uppslag 551 servativ och står på KGB:s lista för avrättning. Blod kommer att flyta”. En annan person tipsade om att Viktor Gunnarsson som var medlem i en ytterlighetsorganisation, hade talat om att störta Olof Palme En kvinna och en man tipsade polisen om att en person de kände, Viktor Gunnarsson, hade ett sådant vapen som de sett i tidningen efter mordet. De berättade också att Viktor Gunnarsson ofta hållit till på Västerlånggatan, att han ogillade Olof Palme att han plötsligt haft 30 000 kr till ett lägenhetsköp och att han sagt att han var utbildad av FBI och CIA. Tipsen ledde till att polisen började intressera sig för Viktor Gunnarsson och efter beslut av chefsåklagaren K.G. Svensson hämtades han till förhör den 8 mars 1986. Samma dag genomfördes en husrannsakan i hans bostad. Viktor Gunnarsson berättade att han på kvällen den 28 februari varit på ett kafé, Mon Chéri, där han bl.a. samtalat med tre flickor. Han trodde att han därefter bevistat en nattföreställning på biografen Rigoletto, som ligger på Kungsgatan, och att han sedan möjligtvis tagit en hamburgare på McDonald ́s före hemresan med tunnelbana till Norsborg. Han var dock osäker. En kriminalpolis, som här benämns utredningsman V, hade sedan tidigare bearbetat ett tips som inkommit redan på mordnatten från en ung kvinna, Jessica S. Hon hade tillsammans med en väninna, Diana Z, varit på nattbio på biografen Saga på Kungsgatan. Filmen, ”Morrhår och ärtor”, hade börjat kl. 23.00. Under före