FANDOM



Ivan von Birchan blev tillfrågad att mörda Statsminister Olof Palme, men sade nej tack. Tog sedan kontakt med Alf Karlsson på Säpo, och berättade att CIA hade planer på att mörda Olof Palme, men man tog honom inte på allvar.

Efter tre fruktlösa samtal till Säpo gick Ivan till poliskommisarie K-G Olsson vid Stockholmspolisen och där togs hans anmälan emot. K-G Olsson berättade sedan för Säpo att det fanns en hotbild mot Olof Palme, men inget konkret gjordes och strax därefter mördades Palme.

Alf Karlsson på Säpo förnekar att han fick en anmälan av Ivan, utan han påstår att den kom in efter mordet. Men faktum är att det finns två personer som intygar att anmälan kom in, innan mordet och en av dem är poliskommisarie K-G Olsson.


Alf Karlsson: ”Satte inte min fot i polisens ledningscentral på den öppna sidan!” Det är bröderna Kari och Pertti Poutiainen som i sin bok ”Inuti labyrinten” riktat det skarpaste strålkastarljuset mot Alf Karlssons och andra Säpohöjdares märkliga timmar natten då Olof Palme sköts till döds. På sidan 504 i boken beskriver bröderna Poutiainen , i en sammanfattning, hur höga Säpochefer förnekat att de under mordnatten skulle ha befunnit sig i den öppna polisens sambandscentral, medan uppgifter från både den öppna polisen, och även från andra Säpotjänstemän, klart tycks ha visat att bland andra Alf Karlsson ägnat nästan hela mordnatten åt den öppna polisen. Bröderna Poutiainen skriver: Enligt Gösta Welander befann sig chefen för terroristroteln, Alf Karlsson, ´hela tiden´ i Stockholmspolisens ledningscentral som förbindelseman. Något som Karlsson själv, inför juristkommissionen, märkligt nog förnekar. Han hävdar att han över huvud taget inte satte sin fot i ledningscentralen på den öppna sidan! Ord mot ord, sålunda, många ord mot många ord. En omläsning av ”Inuti labyrinten” ger skakande information, en information som i dag märkligt nog har falnat och förtunnats, ner till en närmast lustig krumelur i marginalen: så illa var det väl inte med Säpo? Eller var det just så illa? Författarna ger ett antal exempel på hur bl a juristkommissionen faktiskt kommer mycket av Säpo-folkets märkliga double talk på spåren, hur kommissionen frågar i omgångar, går tillbaka till den först utfrågade osv. Men aldrig så rejält och noga tillbaka att sanningen avslöjas, endast till just att ”ord står mot ord”. Jag har tidigare på bloggen berättat om Holmérs och PG Näss märkliga övertagande, på ett mycket tidigt stadium, av alla misstänkta polisärenden (där inget enda polisärende utsattes för närmare granskning). Även den statliga granskningskommissionen från 1999 använder samma låt gå-teknik, inte minst då det gäller Säpo. Ett uttalande av granskningskommissionen på sidan 106 (första upplagan av kommissionsrapporten) ger den statliga behandlingen av relationen Säpo – Palmeutredningen i ett ynkligt nötskal. Rapporten skriver: I samband med att kommissionen framställde önskemål att få ta del av säkerhetspolisens material rörande mordutredningen åtog sig säkerhetspolisen att upprätta en sammanställning över de person- och sakakter som på något sätt rör utredningen av mordet på Olof Palme. Enligt senare besked har en sammanställning i och för sig upprättats, men det uppgavs att den var mycket översiktlig och inte innehöll något av värde, varför den inte inkluderades i det material som ställdes till kommissionens förfogande. Denna text, på kanslispråk, kan transponeras till normalsvenska: ”Det är granskningskommissionen, kan vi få se på era Palmepapper?” '”Nej.” Kommissionen borde självfallet omedelbart ha gått till sin uppdragsgivare, regeringen, och sagt att uppdraget inte kan utföras om vi inte får se alla papper. Men det gjorde inte kommissionen, varför hela affären Säpo/Palmemord får förbli en inkapslad böld. Vem skär bölden? I två av mina böcker har jag kunnat använda EWK:s ilskna teckning där en spanare söker sitt svar där gatlyktan lyser klarast. På Säpos behandling av Palmeärendet fick gatlyktan aldrig lysa. Får aldrig lysa? Det är märkligt. Alla de noggrant genomtänkta böckerna om Palmemordet (Minell, Anér, Wall, Poutiainen, Kanger, Borgnäs m fl) möts aldrig eller nästan aldrig av påståenden om sakfel, eftersom det just inte finns några, medan myndigheters prat så ofta kan reduceras till just prat, utan värde och utan faktabasis , utan störande sanningskärlek. Skär bölden! Sprid gatlyktans ljus! Sven Anér

”En utredning måste bygga på kända fakta”

Den statliga granskningskommissionen, den som uppenbarligen var tänkt som den eleganta finalen på ett statsministermord, använder ett språk som tycks mig erinra om forna tiders straffpredikningar. Ge den upproriska allmogen ett par tre timglas från predikstolen så slutar de bråka, av ren utmattning. Då granskningskommissionen blev till måste visionen ha varit: vi ger dom tusen sidor (det blev 916). Vi säger att det var Christer Pettersson , då blir det minst bråk, men vi pratar också om andra tänkbara gärningsmän eller konstellationer. Fast ganska tyst. Kommissionens – säkerligen huvudsekreterarens, nuvarande JO Hans Gunnar Axbergers – sätt att skriva är sin egen parodi på överhetens budskap till allmogen: ett långt, korrekt kommaterat, flöde av ord och meningar, där egentligen ingenting sägs som inte tas tillbaka i den efterföljande meningen, där allt sägs och ingenting. Jag kan ge ett exempel från sidan 914, i ett i och för sig mycket väsentligt ämne: Inriktningen av ett utredningsarbete kan inte bedömas annat än utifrån kända fakta. Det finns ingen anledning att prioritera alla teoretiskt tänkbara brottshypoteser på samma sätt. Det som är mer sannolikt måste gå före det som är mindre sannolikt. Palmeutredningens prioritering av inriktningen ”ensam gärningsman” – som till sin art är tydlig men till sin grad ganska svårbestämd - måste alltså bedömas utifrån vad som i denna mening är sannolikt. Jag läser igenom detta sjok av text tills mina vindlingar surrar, och jag finner till slut att texten saknar innehåll, att den utgör en enda lång truism, som ingen förmodas läsa; en minut av straffpredikan. Och texten blir på denna punkt formidabel: den har författats av den enda grupp av personer i detta land som haft tillgång till all dokumentation i ämnet, med undantag för Säpo-blocket. Men annars allt det andra. Och i detta andra ingår alla papper, vittnesförhör och spaningsuppslag som behandlar den faktiska gärningen och den faktiska gärningsmannen, alltså hela avsnittet om Dekorimamannen . Stopp ett tag. Måste verkligen dessa granskare ha förstått att mordet på Olof Palme begicks av baseballpolisen Anti Avsan? Jo, det menar jag. Trots att jag inte fått se den kompletta dokumentationen hävdar jag att de åtta förhören med de båda unga kvinnorna, Anneli och Anki , måste ha gett kommissionen den klara uppfattningen att – ja, hur ska jag uttrycka det? –att någonting faktiskt hände mellan Anneli och Anki och Anti Avsan de där korta minuterna före dödsskottet mot en statsminister. Alltså går det inte, som kommissionen gör, att i evigheter mumla om en ”ensam gärningsman som till sin art är tydlig, men till sin grad ganska svårbestämd” och liknande syrefattigt teoretiserande. Det går inte, det borde inte gå, när kommissionen faktiskt vet att Anti Avsan sköt Olof Palme. Beskådad på detta sätt blir denna kommission, med alla sina kvitton i starten, med bortmönstrad förste ordförande, med en ersättande ordförande som helt bockade och bugade för den nye huvudsekreteraren, förutbestämd för ett JO-jobb, sammantaget en nedgången rättsstats underpant: så här är det, tro oss, vi har skrivit tusen sidor! När kommissionen egentligen bara hade behövt skriva en sida utredningstext: Vi har funnit att gärningsmannen är Anti Avsan , lejd av ett etablissemang med omfattande personresurser. Detta är vår utredning, vilken vi överlämnar till Regeringen. Orkar ni med ett kort stycke kommissionstext ytterligare? Detta innebär, för tydlighetens skull, inte att vi anser att mordet nödvändigtvis måste ha begåtts av en ensamagerande gärningsman. Vad som kan konstateras är att Palmeutredningen inte haft anledning att prioritera brottshypoteser som innefattar konspirationer av skilda slag före dem med ensam gärningsman, men inte heller att utesluta möjligheten av en konspiration. Bla, bla – men farliga bla. En kommission som mot bättre vetande ljuger sig igenom tusen sidor för att säga ditt och för att säga datt men egentligen inte säga någonting – jo med visst gynnande av Christer Pettersson som presentabel mördare. Kommissionen säger både att Dekorimahändelsen har ”ägt rum” samt att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt skärpts” – har Axberger haft betalt per ord? Farliga ord, i så fall. Farliga för en rättsstat. Livsfarliga Klockan har blivit mycket på kvällen, men jag dras än en gång till granskningskommissionens enorma rapport, noga läst av ingen. Jag hittar formuleringar som svider. Som vanligt ger kommissionen med ena handen och tar med den andra: det var så här fast inte. Detta är en text som egentligen ingen allmänhet har läst, utanför kommissionens väggar:

En utredning av ett statsministermord tilldrar sig vidare ett massmedialt intresse som i sig innefattar ett störningsmoment. Ett stort antal personer har i detta fall intresserat sig personligt, som uppgiftslämnare, ”privatspanare” och kritiker av utredningsarbetet. Detta har väsentligen varit av godo – ”detektiven allmänheten” har fått tillgång till åtskillig information – men också ett störningsmoment, bland annat genom att åtskillig kritik som upplevts som ovederhäftig har stört arbetet. Åt detta har inte mycket bort eller kunnat göras – det är utslag av det normala livet i ett öppet demokratiskt samhälle – men förekommande störningsmoment måste likväl vägas in vid bedömningen av utredningsarbetet.

Jag försöker analysera. Att ”privatspanare” och liknande löst folk har presenterat sanningar, aldrig dementerade, har utgjort ett störningsmoment för poliser som så flitigt arbetat med icke-spår som 33-åringar, kurder och Christer Pettersson.

Konstaterandet är givetvis barockt, i sig, men det blir värre, värre utan gräns, då det utsägs av statens högsta kontrollanter, av dem som sitter inne med den information som det lösa folket aldrig har fått se i dess helhet men som ändå gett det lösa folket den klara insikten: mordet begicks inom en konspiration som fanns (och finns!) inom ett etablissemang med goda kontakter med rättssamhället självt.

Rättssamhällets härold blir en statstjänsteman som hela tiden haft tillgång till den fullständiga dokumentationen, och som alltså måste ha dragit den enda, ofrånkomliga, skrämmande slutsatsen:

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.